Svenska Dagbladets redaktion gör en markering mot Lars Norén genom att bjuda in Maria Schottenius som gästrecensent. En sjukligt usel skribent i en unken maktmänniskas skepnad.
Vad har egentligen Schottenius för hållhake på branschfolket?
Jag har i alla fall sagt upp min prenumeration på SvD, och nu håller jag tummarna för nerläggningen.
Det är ofta en dygd att skilja mellan sak och person, men inte alltid. Jag föredrog galenförklaringarna framför den litterära sanningsrelativismen - "det finns ingen sanning" som en del sluga glappkäftar hävdade - och menar att man inte ska frångå sina minnen och börja dikta när man skriver självbiografiskt. Man får inte hitta på händelser och repliker, minnesarbetet ska vara självrannsakande och möjligheten till flera tolkningar av skeendena bör hållas öppen.
Om det fortfarande inte finns "facit" på om jag är galen eller spelar galen som någon har antytt, så beror det på att det är strukturen som är galen. I mitt fall är sak och person samma sak.
Kritisera strukturen utan att gå till personangrepp - ett sansat samtal vuxna människor emellan, varför inte på en kulturfest, lite mellan skål och vägg sådär, ja det kanske är något att eftersträva för dem som gärna förkroppsligar strukturen. Jo, Schottenius är ovanligt mycket angripen av konstnärer - hon har blivit kallad orm, unken och falsk, o.s.v. Någon tipsade mig om att hon en gång i tiden skrev något som jag har för mig hade titeln Dokumentet, där hon beskrev sexism i en kulturell redaktionsmiljö, jag läste det och tänkte: vad i hela fridens dar har hänt sedan dess?
Nå, skilja mellan sak och person måste man göra, det kan finnas en privatschottenius som är en helt annan än den offentliga. Men redaktionerna må hålla varandra om ryggen: när strukturen äter sig in i en människa återstår bara lånta fjädrar och hötjugor.
Ty i deras mun är intet visst
Deras innersta är fördärv
En öppen grav är deras strupe
Sin tunga göra de hal.
Och apropå att kultursidor stundom går i partipolitikens ledband - på DN kultur har det främst handlat om band mellan kulturjournalister och S-toppar. Det har inte så mycket med ideologiska ställningstaganden att göra, utan med beundran för makt.
SvaraRaderaNä nu vill jag ha kattbilder. Jag kan väl fatta att det är viktigt att vara kritisk mot kultursidor (jag bläddrar förbi dem själv :D) men jag tycker att du ska strunta i dem. Säger inte Farbror Mario det på slutet att du är konstnär och måste stå fri. En sak tycker jag har varit lite intressant att läsa om i diskussionerna och det är det här med det partipolitiska. Man har väl haft det på känn men jag tycker att det blivit tydligare. Jag har inte fattat hur det går till när man recenserar heller. Men jag tycker inte att man ska fästa någon vikt vid personer som man tycker är idioter. Så är det på nätet och så är det väl i kulturvärlden också. Det är slöseri med energi. Ja det är vad jag tycker. Mera Gaggböle och mindre klag på kultursidorna. Tack på förhand.
Radera:-)
Calamity
:-) Jo, men jag tror alltså att det här är viktiga frågor. Inte bara klag utan det handlar om en kulturell/politisk maktgegga med ett starkt inslag av myndighetsutövning. Jag svarar längre sedan, men självklart ska det bli mer Gaggböle också.
Raderarättelse: "inte så mycket med ideologiska ställningstaganden att göra, som med beundran för makt" (inte utan)
RaderaSom kvinna på en hög position har nog Schottenius fått offra en del. Jag är kluven. I många av sina artiklar tycker jag att hon bedriver en ganska hårdför feminism. Faktiskt för hård för min smak. I andra artiklar har hon intressanta synpunkter.
RaderaJag kan tycka lite synd om henne som är så angripen. Sak och person - hm du ser snällare ut men den kommentaren kanske är ett övertramp... Intressant att hon skrivit om sexism på en kulturredaktion. Finns den texten på nätet? Jag har googlat lite utan att hitta något.
Jag tror inte det - det gjorde det för några år sedan, jag kan inte hitta den nu.
RaderaKulturredaktörer ska inte frottera sig med politiker. Åtminstone inte politiker i maktställning. Det borde vara självklart.
Jag håller med Calamity.
RaderaJo det kommer att bli sämre och sämre på Stockholms kultursidor och sen försvinner de ja jag har spått i trycksvärtans sump. Svarar från mobil utan läsgladögon för att ryska bli spännande
SvaraRaderaJo, Calamity har rätt som vanligt. Själv ska jag låta bli att läsa sthlms kultursidor ett bra tag, tjurskallig eller ej så är det klokast.
RaderaMen en del "kulturdebatt" kanske det ska vara ändå även framöver.
Det viktiga är att inte tappa bort dialektiken. Jag vill inte att bloggen ska vara monologisk för det är i kommentarfälten det händer. Men inte heller som Facebook och Twitter (har så svårt för dem).
läsgladögon = läsglasögon
ryska bli spännande = det ska bli spännande.
Ett domedagsinlägg?
RaderaJag skulle kunna klaga på en hel rad artiklar idag. En av Johan Hilton i DN till exempel. Jag är en gube så jag har rätt att säga att det var bättre förr. Åtminstone kultursidorna. Ibland tror jag att en helt ny människotyp har uppstått. Det kanske låter föraktfullt och det har nog mest med generationsskillnaden att göra. Men alla de här Hilton och Liljestrand och Schottenius och Ullgren och allt vad de heter, de talar ett språk som jag inte ens begriper.
Vrede är ofta monologisk. Men så kan det väl få vara mellan varven i en blogg, kan jag tänka. Men lilla Calamity, om jag får säga så, har en poäng också.
Godkväll.
T.S Älgot
Jag vet inte om jag ska tycka att de här gammaltestamentliga utfallen är löjeväckande eller obehagliga. Långsint, skulle jag säga. Som jag fattat det erbjöd DN Maja att uttala sig som "pionjär" för en tid sedan. Men Maja L tycks vilja upprätthålla fiendskapen. Som om det var en saga där "konstnärerna" stod mot "redaktionerna".
RaderaMen det där har jag ju redan invänt.
Det T.S Älgot säger här om en "helt ny människotyp" vill jag också invända mot. Man måste ändå utgå ifrån att alla människor tillhör samma släkte och har samma emotionella och psykologiska bas.
Skarpsynt
galen galen uaahahahaha.....
RaderaAvskaffa feminismen den leder till gonerils och regans
Mbmbmb hooooo kloff
Skarpsynt: Men vad betyder det att DN sträcker ut handen? Skall Maja tacksamt ta emot en utsträckt hand? Ursäkta mig men jag tycker det låter oerhört fånigt det du skriver om DN.s goda vilja
RaderaDet kan ha varit en enskild journalist som agerade på eget bevåg (det är sprickor inom den redaktionen) eller så var det ett försök till alibisering - eller en tanke att vända mig mot Norén? grejen är den att hela det här spelet, redaktionerna emellan, där man satsar på hästar och utnämner folk till exempelvis pionjärer, bör betraktas med skepsis
RaderaJag är helt på Majas sida och tycker att det pågående problematiserandet av kultursidorna är superintressant och viktigt. Men jag är ju själv kritiker och är helt svältfödd på sånt här inre snack (det är ett väldigt ensamt yrke).
SvaraRaderaVad roligt. Ja, att vara kritiker borde vara det kuligaste som finns, men man är ingen maskin, och trist nog så går utvecklingen mot mer kåserier krönikor och tyckande, listor, trender, utnämna framtidens klassiker (varför inte en Odd Mollykofta? Ja? Det är väl en framtidens klassiker? Eller Rocky, visst är Rocky bättre än Norén? Populärkultur i ytlig bemärkelse (det behöver inte alls vara fel att skriva om populärkultur på en kultursida och gränsen mellan den och den "seriösa" är inte så skarp - men det väller fram, det ska vara billigt att producera (det går snabbare att svänga ihop ett tyckande än att läsa, begrunda och skriva om en bok) och helst leda till att många gillar, rekommenderar och retweetar. Och - tyvärr, man kan bli galen av att se vad det är som "folk" gillar. Effektsökeri, kanske omedelbar behovstillfredsställelse - framförallt behovet att känna sig god, tror jag. För att kritikeryrket ska funka krävs det redaktörer som känner till ens litterära preferenser, förkunskaper, osv, och som inte försöker styra en i en annan riktning (en redaktionell policy om mer slängig ironi, mer trendspan, eller vad det kan vara).
RaderaYrket blir inte mindre ensamt av dessa fester, som mest är något slags maktdemonstrationer, däremot av lyhört redaktörskap och kanske möjlighet att diskutera recensionen och boken (det finns ju sajter som Bokcirklar, till exempel, där får man inte betalt men den typen av diskussioner om böcker är inte så tokiga). Expressen kultur är ett avslutat kapitel från min sida, men jag kommer antagligen att vilja fortsätta som kritiker så småningom. Själv tycker jag att det är en plåga att ta mig igenom katalogen Svensk Bokhandel, så om jag tar upp det hela igen tänker jag skaffa en katalog över mindre förlags böcker, har för mig att det finns.
Mariannesson: ja sådana kommentarer är säkert over the top men Maria Schottenius har en aura av elak styvmoder. Drottningen i Svanehvit. Hennes kompis Anna Lindh såg inte lika flagrant ond ut utan mer lite själlös.
RaderaÄlgot: det har nog inte mycket med generationsskillnader att göra. Jag tror mer på konspirationsteorin att politiska och ekonomiska intressen kräver en förstörelse av språket. Att det är absolut värst i Stockholm beror väl på att det är här makten sitter.
RaderaJag ser på utvecklingen med viss sorg eftersom jag i grund och botten tycker mycket om kultursidorna.
RaderaAv de stockholmska tycker jag att svenskans har varit mer uthärdlig än outhärdlig - kanske framförallt understreckarna - och stått emot utvecklingen något. Aftonbladets kan ha ett och annat ibland - jag tycker t.ex inte att Linderborg är BARA dålig, ibland glimtar hon till.
RaderaExpressens och DN:s - de kollar jag in om jag vill ha något slags andlig snedtändning, om jag vill bli galen galen utom mig, förryckt, besatt, av hur illa man kan behandla det svenska språket medan man skriver krönikor om till exempel att ta foton av sig själv med mobil. Eller nåt..
Jag säger upp prenumerationen och riktar vodoo mot svenskan kultur eftersom sättet att vindflöjla är illavarslande - först var de skräckinjagande devota mot LN:s första dagboksdel och sedan nudå bjuder de in imbecillen med hötjugan.
RaderaHafs,
eder etc etc
Sofia: redaktörens roll är viktig - Magnus J skrev något klokt om den, jag reagerade mot uttrycket "ödmjuk tjänare" men ja - konstens, litteraturens ödmjuka tjänare, det kan jag gå med på. En grundläggande förståelse för hur tufft det är att recensera (kort om tid, dåligt betalt) och ett åsidosättande av egna planer osv krävs ju.
RaderaDet är lätt att raljera över klyschor - svidande bra, hänförande, det skaver men når inte fram osv, till viss del uppstår nog sådant p.g.a tidspress.
jop
Och för att man vill undvika fackspråk i dagspress (jag skriver om musik). Klangbygge och liknande är en klyscha men man kan inte tala om harmonisk utveckling för då tror många läsare kanske att det är en trevlig utveckling man menar.
SvaraRaderaSant om redaktören. Det är en spännande roll! "För att kritikeryrket ska funka krävs det redaktörer som känner till ens litterära preferenser, förkunskaper, osv, och som inte försöker styra en i en annan riktning (en redaktionell policy om mer slängig ironi, mer trendspan, eller vad det kan vara)." Linda Skugge sa i intervjuprogrammet Min sanning som ett bevis för vilket starkt stöd hon hade på Expressen Fredag när hon började skriva krönikor där att de ALDRIG sa ett ord om något hon skrivit. Hon bara skickade in texterna och så trycktes de. Det ser jag snarare som exempel på dåligt redaktörskap. Hon var ju en helt otränad skribent.
Hehe harmonisk utveckling... Ja det låter ungefär som att det skrider framåt mot ett lyckligt slut. Men en harmonisk utveckling kan väl lika gärna handla om att det går mot fler dissonanser, eller att det går från dur till moll? (Jag kan inte mycket musikaliskt fackspråk)
Radera"Psykologisk utveckling" är (eller kanske snarare har varit) något av en käpphäst på sina håll inom litteraturkritiken - "gestalterna genomgår ingen psykologisk utveckling", ibland tycker jag att det handlar om en missuppfattning: det finns ju olika typer av litteratur och hur avgör man egentligen om Vladimir och Estragon genomgår en psykologisk utveckling eller inte? Utvecklas alla människor sådär jättemycket psykologiskt i verkligheten? osv.
Ah, med Linda Skugge tror jag att man resonerade som så att hon skulle vara ett "naturbarn", vildvuxen, ung, tuff, punkig om man så vill, och att det alltså hade varit fel att föreslå ändringar i texterna. De skulle vara spontana framförallt. Jag har för mig att jag gillade hennes texter i början, har inte läst om dem sedan dess. Däremot tycker jag inte att det här oreflekterade rakt-på-så-här-tycker-jag har funkat på senare tid. Kanske för att det har blivit väldigt mycket mer krönikor och kåserier sedan dess, och kanske för att... tja, med åren är det väl bra om det där framåtstormande oanalytiska kombineras med lite bildning, med det menar jag inte främst beläsenhet utan flera perspektiv på en sak, den egna åsikten sätts in i ett sammanhang, ja att kunna gå runt någonting och se på det från olika håll. Så egentligen tycker jag nog att det är på senare tid som det hade varit bra med redaktörer som la sig i, å andra sidan är det en stor efterfrågan på "tuta och köra och tycka"-artiklar så det är väl osannolikt att en redaktör skulle säga: "du kanske kan nyansera det här, finns det verkligen inte fler sätt att se på saken?"
T.S Älgot: jag har inte läst Hiltons artikel, och debatter går ju väldigt fort numera - jag lunkar som bekant alltid efter, när jag väl börjar googla brukar debatten ofta vara över. Bloggen borde kanske byta namn till Tröst för snigelhjärtan i de yttersta tiderna. Johan Hilton var en bra redaktör när han var på Expressen kultur, i alla fall för mig, bollade över böcker som jag gillade att skriva om.
SvaraRaderaEn ny människotyp, nja. Det handlar väl om miljöer, tidspress, med mera.
Jo Schottenius, hon är en maktmänniska från en annan planet, men enskilda skribenter är nåt annat. Tänker jag.
RaderaÄlgot igen: jag kan faktiskt inte se att det skulle vara något större fel på Hiltons artikel.
RaderaJag som skulle blunda för kulturdebatten...
Jag vet inte längre om det var den artikeln eller den efterföljande debatten jag irriterade mig på. Jag har börjat få dåligt minne. Men debatten är nog över nu, ja.
RaderaT.S Älgot
"Jag spår i trycksvärta" är pretentiöst. Man kan kritisera sig själv också.
RaderaJag körde igenom debatten i racerfart och tyckte mig upptäcka ett "det där har vi sagt länge, är det först nu DN kommer och säger det" och skulle gissa att det delvis var en missuppfattning av artikeln, men det vet jag inte eftersom jag läste den så snabbt; sen några "han slår in öppna dörrar"-kommentarer, något om att han inte borde ha skrivit om Jonas Gardell. Vet inte vem som vann debatten, det var väl typ ett par dagar sen den inleddes och det är väldigt mycket mätt i twittertajm
Radera