DESNOS

"Senaste diagnosbegreppet för att benämna reaktioner på trauma är DESNOS – Disorder of extreme stress, not otherwise specified – som fördes in i internationella diagnosmanualer 1992. PTSD kom 1986."
läser jag i artikeln Tiden läker många sår.
Desnos är desslikes en av mina favoritsurrealister.

Han var bra på att försätta sig i trans. (Vi får se om det inte kommer lite fler angrepp från alla surrealismhatare där ute, de är många och det är helt i sin ordning att surrealismen är avskydd, på samma sätt som "kristendom", "psykoanalys", "modernism" bör vara avskydda i det samhälle vi nu lever i. I den människa många lever i. Allt annat vore ett tecken på att surrealism blivit reklamspråk, eller att "kristendom" blivit förödelsens styggelse).
Desnos dog i Theresienstadt. Det gjorde inte jag. Eller så gjorde jag det. Jag har för mig att jag skriver om Robert Desnos i min essä Nehrslag i språket. "Min gamla essä", för att betona att den är vederhäftig som ett skägg.
Kromen blänkte i dess nos.
Europa kan komma att klara sig, man får väl tälja en liten barkbåt och hoppas på det bästa.
Min barndomskamrat som förlorade sin familj och bästa vän i tsunamin berättade något som jag även läst om i tidningen på den sista tiden, och det är att människor ofta tar långa omvägar kring andra som har varit med om svåra saker. När jag fick syn på min barndomskamrat som jag inte sett på många herrans år så hejdade jag henne såklart och efter lite småprat så nämnde jag förstås att jag hade hört vad som hänt. Och höll samtidigt på att börja gråta, min haka darrade så jag fick nästan inte ur mig någonting. Men som jag förstod henne, så var det ovanligt. Hon sa till och med att det var modigt av mig att överhuvudtaget hejda henne och stanna och prata med henne. Modigt? Men är folk alldeles bottenfrusna i det här landet, är det verkligen sant att det normala är att ta omvägar kring människor som har varit med om sorger och olyckor? Ja, som jag förstod det.
Det enda tråkiga med att ha blogg, är att man även blir läst av dammråttor och kalla fiskar.

I morgon kanske jag berättar om när jag valde mellan uttrycken kulturtjackhora och kulturell demimonde, och vari skillnaden består. Eller så kommer ett inlägg som heter "Efter kaffet vill man ha små läckra kurder". Man vet aldrig.