Ja jag vet inte, jag missförstår säkert något. Det finns så mycket att bli arg på i denna värld, men sånt här kan väl inte vara särskilt provocerande.
Eller så kan det det. Och då känner jag mig väldigt taggad.
Så känsliga läsare och tittare varnas. För nu är jag riktigt farlig.
FFungerar det att kommentera igen? Jag provar. Nu ska jag inte prata om saker jag inte vet något om. Men jag kan väl berätta att jag är ungefär tjugo år äldre än du. En gube. Ja, en gube. Faktiskt ganska nöjd med att vara en gube. Och jag kan väl erkänna att jag kan känna ett slags vemod när du visar barnteckningar på bloggen. Varför? Kanske för att det är en värld som är stängd för män. En lycklig, barnslig, strålande värld som man känner sig som ett klumpigt troll inför. Innan alla uslingar till karlar kom och störde. En fredad zon, med prinsessor och solar och romaner om irländska gangstrar med ett gott hjärta. Kanske blir jag avundsjuk. Jag var en bokmal och ganska mobbad av andra pojkar och levde inte alls upp till flickornas ideal, i den ålder du satt och skrev om Evita gjorde jag tafatta försök att skriva dikter och drömde om en flicka som skulle förstå mig, och se ut som Audrey Hepburn. Några dikter har jag aldrig lyckats få publicerade men jag hade tur i kärlek, är ovanligt lycklig på den punkten. Vad det nu har med saken att göra. Nej, jag tycker inte att du är narcissistisk eller att det handlar om "regression" när du skriver om dina barndomsskriverier, men jag tror att jag kan förstå dem som har blivit arga på det.
SvaraRaderaEller inte. Jo jag kan tycka att du koketterar ibland också. Skryter. Hur många trettonåringar är det som använder ord som "fåordig" eller "intetsägande"? Du har en mycket kulturell bakgrund, jag säger det inte som en anklagelse eller för att jag tycker att du ska tystna av lojalitet med dem som inte har det. Jag tror nämligen på ditt sociala engagemang. Men även om jag tycker att det är kul när du lyfter fram början till ditt skrivande och målande, så kan jag på något sätt förstå om andra blir arga på det. Även om Sovjet låter lite långsökt, hehe..
Nu får vi se om det här kommer in.
T.S Älgot
Ajaj ja nu är du verkligen livsfarlig! :-)
SvaraRaderaJag tycker väldigt mycket om T.S Älgots inlägg och tror att han träffar rätt på flera punkter. Pojkar får väl dessutom successivt lära sig att förakta det "sagoaktiga", då ska allt plötsligt vara svart och inte rosa... Och sist men inte minst tror jag många fortfarande menar att en kvinnas främsta plikt är att gifta sig och ta hand om en man, och då kan det nog uppröra när kvinnor lyfter fram sina allra yngsta år som något av en guldålder. Så tänker jag... Men jag kanske har helt fel...
Mariannesson
Hm, jag känner inte igen mig i det Älgot skriver - tycker bara det är kul. Hur enkelt som helst.
SvaraRaderaZigge
Jag känner inte heller igen mig i det Älgot skriver. Pojkar har också fantasivärldar och gör teckningar som barn.
SvaraRaderaPommac
Ja, känner inte igen det ett dugg - jag ritade mer dinosaurier och sprang omkring och lekte vampyr, kanske inte skulle lägga ut teckningarna i en blogg men varför inte, hehe...
RaderaZigge
Fattar inte Mariannessons kommentar heller. En kvinnas främsta plikt att gifta sig, jaja - känns som att man blir pådyvlad åsikter man inte har.
RaderaZigge
Det blev lite tjorvigt det här, jag har raderat en del kommentarer, inlägget är ju skämtsamt menat och inte polemiskt...
RaderaMin kommentar hamnade nog lite snett känner jag nu... Du får gärna radera den med.
RaderaT.S Älgot
Herreminje...
RaderaDå ska jag väl inte polemisera mer. Jag vill ändå få sagt att jag inte heller förstår meningen "många fortfarande menar att en kvinnas främsta plikt är att gifta sig".
RaderaFram tills 60-talet kanske men nu?!
Jag ritade inte dinosarier vad jag minns men det var mycket poliser, detektiver och bovar däremot. Sjöar, båtar och djur också. Sånt ritade många flickor i klassen också. Det var ingen strikt uppdelning i flickigt och pojkigt på det sättet på min tid.
Eller tja. Jag tror inte någon pojke ritade prinsessor.
Pojkar skrev absolut inte dagbok och gör det fortfarande inte vad jag vet. Däremot kunde man ha "skrivböcker". Det lät bättre så hehe.
Ta bort det här om det känns för polemiskt Maja.
Pommac
Nej det är inte polemiskt. Och så får man vara lite polemisk också.
RaderaJag var rädd för polisen när jag var liten. Hehe, vad det nu säger... Så jag ritade bara bovar. Och prinsessor, prinsar, sjöar båtar och landskap. Dinosaurier tror jag inte heller att jag har ritat, och inga monster.
Det var inte så uppdelat på min tid heller - d.v.s både flickor och pojkar byggde kojor, gömde skatter, lekte sjörövare m.m
Men vuxenheten försökte stävja prinsessigheten hos flickor en del. Eftersom det förknippades med passivitet. Och föräldrarna kom överens om att vi flickor skulle ha byxor på lekis. Det var 70-tal, och även om de flesta föräldrar där jag bodde kanske inte var jätteprogressiva, så fanns det ändå en strävan att flickor skulle bli mer som pojkar. Sedan var det ändå någon som lyckades tjata till sig att ha klänning. Och när det skulle vara maskerad, ville alla flickor vara prinsessa.
Sen tror jag i och för sig att Mariannesson har lite rätt, men den diskussioner orkar jag mig inte in i...
Nä men! Det gjorde väl inget Älgot. Det gör väl inte heller något om andra inte känner igen sig eller håller med. Det var vad du kände och tänkte och varför skulle du inte få göra det. Jag tycker det skulle vara synd om det raderades. Det stod mycket fint och bra i kommentaren också. Lite åsiktsbrytningar skadar väl inte?
SvaraRaderaPommac
Tack. Jag kände mig som en dum älg. Men då får väl kommentaren vara kvar då.
RaderaT.S Älgot
Haha, Älgot... Jag tycker också att det skulle vara synd att radera.
RaderaDet är ju en väldigt fin kommentar. Jag tycker själv inte att man ska behöva känna det slags vemod du skriver om - men känner du så så gör du ju det...
RaderaJobbigt att ha varit en mobbad bokmal. Barn är lättare att ha att göra när man själv är vuxen, höll jag på att säga.
Jag ville mest säga att jag inte känner igen vemodet älgot skriver om men självklart är det vårt respekt. Man känner som man känner... Mycket annat bra i kommentaren också. Zigge
RaderaMin kommentar var alldeles för svepande. Det var inte meningen att trampa någon på tårna med den heller :-)
RaderaDet är svårt att tala om attityder och värderingar utan att det blir snett. Men Fanny Ambjörnssons "Rosa - den farliga färgen", jag vet inte om ni har läst den. Det är en idéhistorisk undersökning som jag tycker är otroligt spännande, den kommer in på det jag menar. Det var lite så jag tolkade Majas inlägg också, även om det var skämtsamt menat.
Och både det du skriver Pommac - att pojkar ritar allt utom prinsessor - och det Maja skriver - att prinsessighet var tabu på sjuttiotalet - ja, jag försökte nog själv få mina döttrar att leka pojklekar snarare än flicklekar, och ville hellre att de bar byxor än klänning, klättrade i träd hellre än lekte med dockor. Men jag försökte inte med motsvarande när det gällde min son, dvs jag köpte inga dockor till honom, till exempel... Medan jag har för mig att jag köpte bilar till döttrarna... Jag har egentligen ingen slutsats, men tycker att det är intressanta frågor.
Lite tydligare den här gången kanske...
Mariannesson
Det där förstår jag däremot. Det har ofta slagit mig hur det anses frejdigt och kul att flickor spelar fotboll men inte att pojkar dansar balett. En pojke med docka skulle få många fäder att le allt stelare för varje gång någon såg det o.s.v.
RaderaDet där kan man se på mer än ett sätt. Både att det traditionellt kvinnliga står lägre i kurs än det manliga men också att flickor uppmuntras att vara som de vill på ett sätt pojkar inte uppmuntras till. Att det är finare att vara pojke fortfarande men rollen är betydligt snävare.
Men det var det där att kvinnors främsta plikt är att gifta sig och ta hand om en man jag reagerade på. Är det något som är provocerande i dag är det en kvinna som säger sig vilja ta hand om man och barn och helst är hemma med barnen när de är små.
Pommac
Jo! Den är spännande. Ganska fantastisk, "informanterna" (alltså intervjuobjekten) säger en massa saker om denna laddade, rentav problematiska färg.
RaderaApropå Pommac - läskedrycksbolaget, Pripps tror jag? försökte avskaffa den drycken för några år sedan. Det blev protester. Som tur är fick den vara kvar. En mycket god läsk som förresten hade en kul reklam för ännu fler år sedan - fransmän i randiga tröjor som plockade flaskor ur träden och talade om Région de Pommac (som inte finns).
Ja, det där stämmer Pommac - det betraktas inte som ok med hemmafruar idag. Jag ska kanske låta bli att säga vad jag tycker, för jag gillar det ärligt talat inte heller, av flera olika skäl. Vet inte om jag direkt blir provocerad av det, och jag skulle inte försöka övertala någon som ville att maken arbetade medan hon var hemma, men jag tycker att det är ett av de bästa framstegen som skett i Sverige på senare tid är den delade föräldraledigheten, att papporna tar en helt annan del i vårdnaden om barnen. Jag tror att det är bra för både papporna och barnen, och för mammorna också förstås.
RaderaNej, jag inser att det inte riktigt håller... Hemmafrun blev för övrigt oerhört förlöjligad mot slutet av den epok då de fortfarande var vanliga, en bit in på sjuttiotalet. Från flera håll, både feministiskt, man ansåg att det var oföretagsamt och reaktionärt, men även mer allmänt - en hemmafru karikerades ofta som någon som åt praliner och latade sig hela dagarna. Det var ju mycket orättvist. På senare tid har det väl förekommit en del idealisering av 50-talets kärnfamilj, mamma hemma, pappa arbetar, men det är mer marginellt, i allmänhet betraktas det nog inte som socialt acceptabelt att vilja vara hemma. Kvinnor som väljer det får nog en hel del pikar, skulle jag tro... Sen tycker ju jag som Maja att svensk familjepolitik är ett framsteg, det föds ju också fler barn här än på många andra håll i Europa, åtminstone sist jag kikade på statistiken.
RaderaMariannesson
Pommacen försvann ett tag men kom tillbaka sen. Fortfarande finns den bara i stor Petflaska tyvärr. Utan pommac ingen gröna hissen. Den går ändå inte att göra nu när den gröna curaçaon försvunnit från systemet. En stor förlust för dryckeskulturen.
RaderaJag vet inte riktigt vad jag tycker om den delade föräldraförsäkringen. Jag är kluven. Det är ett hårt liv för de unga idag med karriär och osäkra arbetsförhållanden och kanske långa pendlingstider. Att vara borta kanske tolv timmar om dagen samtidigt som man har en baby hemma som skriker halva nätterna är ingen sinekur. En slitsam graviditet ovanpå det så kan det få kvinnor att åldras drastiskt hälsomässigt. Att bära och föda barn kan slita väldigt det ska man inte glömma. Men som sagt jag har inte någon bestämd åsikt i frågan. Jag ville mest påpeka att det inte alls är vad som förväntas av kvinnor idag - att gifta sig och ta hand om en man.
70-talets förlöjligande av hemmafrun var sett i backspegeln en skymf mot kvinnor. Många som varit hemmafruar sen långt tillbaka hade fått slita hårt utan hjälpmedel som tvättmaskiner och annat. Plötsligt var de ingenting alls värda utan sågs som parasiter. Det måste ha känts. Där tycker jag att man kan tala om ett rent kvinnoförakt. Märkligt egentligen hur det sågs som motsatsen av många progressiva.
RaderaJag vill absolut inte ha den tiden tillbaka men ibland tycker jag att man idag istället lägger omänkliga bördor på unga mödrar. På män och kvinnor övh vad det beträffar.
Pommac
som glömde underteckna förra posten
Första året till mamman, ett andra år till pappan - det är mitt ideal. Och gärna sex timmars arbetsdag också :-)
RaderaJa det är fysiskt ansträngande att föda barn, men jag tycker att du överdriver. Jag har fött tre och samtidigt arbetat, och skulle inte alls ha mått bättre av att stanna hemma längre. Varken fysiskt eller psykiskt. Tvärtom. Men det där är förstås individuellt.
Jag måste invända lite om vad som förväntas av kvinnor. "Ta hand om en man" lät väl drastiskt, det tar jag tillbaka... Bilden är förstås invecklad, så är det alltid när det handlar om värderingar och samhällets krav. För nog är familjen fortfarande det dominerande idealet. Jag säger inte att det är fel att det är så. Men när någon som Sveland hävdar att skilsmässa är något bra, så blir det lika upprörd stämning som när Strindberg hotade familjen med sin Giftas. Så jag tror ju att normen eller kanske snarare idealet är ganska tydliga fortfarande. Även om det givetvis är skillnad - på Strindbergs tid var skilsmässa en skandal, idag är den nästan en normalitet.
Men nu känner jag att jag har varit polemisk, radera om jag verkar för "gruffig".
Mariannesson
Pommac: ja, min mamma tog illa vid sig av det, hon var hemmafru en bit in på sjuttiotalet. Och det var verkligen inte att äta praliner och lata sig, hon hade fyra barn också. Plus en pudel.
RaderaMariannesson: tror du håller dig inom godtagbar gruffgräns
RaderaJag tycker inte att du gruffar Marianneson. Det var väl snarare jag som började gruffa i så fall. Det är egentligen inte gruff utan bara olika åsikter. För den delen tror jag inte vi har så olika åsikter egentligen. Ditt ideal är mitt ideal också men ekonomiskt går det förstås inte med två års barnledighet och sex timmars arbetsdag på det.
RaderaAtt vi ser det olika beror säkert på olika erfarenheter. Det jag ser hos unga människor omkring mig är just det jag beskrev. Slitsamma långa arbetsdagar och osäkerhet om jobbet ens finns kvar om något år. Ett första fast jobb vid 33 och då ska man ha tur.
Jag ska sluta gruffa :) Vi får vara överrens om att vara lite oense helt enkelt.
Pommac
Jag tror att det är mycket otryggare och jobbigare att ha familj idag än för ska vi säga tjugo, kanske t.o.m bara tio år sedan, att villkoren skiljer sig åt mer nu också. Och att det bland annat beror på att fast anställning blivit ovanligare. Det brukar beskrivas som en oundviklig utveckling, eller rentav önskvärd, men det tror jag är en politisk bluff. Det är bl.a därför busschaufförernas strejk är så viktig. Tycker jag.
RaderaStrejken är tydligen över, ser jag nu på facebook, men det verkar inte som om de fått igenom anställningsskydd vid byte av arbetsgivare.
Raderahttp://www.svd.se/nyheter/inrikes/strejken-avblast-bussar-redo-att-rulla-igen_8300792.svd
Radera"Slitsamma långa arbetsdagar och osäkerhet om jobbet ens finns kvar om något år. Ett första fast jobb vid 33 och då ska man ha tur." DET håller jag helt med om. Jag tillhör nog den generation i Sverige som har haft det bäst - och som trodde att barnen skulle få det ännu bättre. Nu har just mina barn en ganska ekonomiskt och socialt trygg tillvaro, men visst känner jag också unga människor som knappt får det att gå ihop och inte ens har en fast anställning. Bistra tider.
RaderaMariannesson
Många blir jätteprovocerade när jag säger att jag inte vill ha några barn. De tjatar, säger att jag kommer att ångra mig, att barn är meningen med livet, att det är individualistiskt = ego att inte skaffa barn, för att man blir en mer osjälvisk människa av erfarenheten att vara förälder. Jag tror kanske inte att det förväntas av en kvinna att hon ska "ta hand om en man" som Mariannesson skriver men jag vet att en del tycker att man är kall när man säger att barn, nej det vill jag inte ha.
RaderaCalaimity
Nej nej man blir inte en mer osjälvisk människa av erfarenheten att vara förälder... Det kan lika gärna vara tvärtom. I alla händelser finns det inte någon sådan automatik.
RaderaJag skulle aldrig fösöka övertala någon att bli mamma, eller pappa heller för den delen. Det finns de som är klart olämpliga som föräldrar och som förmodligen aldrig hade blivit det om det inte funnits en social press. Så du ska känna efter vad du själv vill och inte bry dig om dem som kommer med anklagelser.
Mariannesson
Jag tror inte att några erfarenheter per automatik leder till några reaktioner - människan är ingen maskin. Det finns ingen enkel orsak-verkan.
RaderaLite hastigt
Det är nog en ganska invecklad historia skulle jag tro - minns "gröt-i-huvudet"-debatten - en kvinna skrev om hur skönt hon tyckte det var att gå hemma med sin bebis och ha gröt i huvudet - strunta i att läsa tidningen, koppla bort politik, jobb, allt sånt och gå in i ett mjukt töcken. Många blev arga, jag tyckte reaktionen var överdimensionerad. Lite lättare att förstå när folk blev arga på Nina Björk när hon gick från en ganska extrem likhetsfeminism till att skriva om sina våndor att lämna barnen på dagis, för att det kändes mer som en politisk debattartikel än en personlig reflektion.
RaderaApropå Calamitys erfarenhet - jo även män kan bli kritiserade om de säger att de inte vill ha barn. Särskilt om de är tillsammans med en kvinna som längtar efter barn - det tror jag kan uppfattas som kallt och omänskligt. Jag minns ett sånt par, mannen ville inte sätta barn till den här världen, det var ett slags ideologiskt ställningstagande nästan, åtminstone presenterade han det så. Och jag tyckte ju synd om kvinnan, samtidigt så är det förstås inte bra att pressa någon till att få barn om han eller hon inte vill det.
Jag pratade med en nybliven mamma för ett tag sen som kom in på gröt i huvudet. Hon sa att hon förstod uttrycket precis för hon hade just gröt i huvudet. Sömnbrist! Inget konstigt alls m.a.o och jag fattade aldrig upprördheten på den tid det myntades.
RaderaDet fattade inte jag heller. Klart det kanske kan låta negativt, men som jag minns den artikeln handlade den mest om ett slags hormonellt rus, i samband med amning och så... Skribenten beskrev det som något ganska skönt, som jag minns det. Ett är väl säkert, och det är att ilskan var överdimensionerad.
RaderaJag minns också "gröt i huvudet" - debatten och tycker att den gick alldeles överstyr. Det var ju hennes upplevelse, men det tolkades som "kvinnorna ska tillbaks till spisen", ungefär.
RaderaNina Björks "Under det rosa täcket" läste jag och tänkte suck, det var gammal skåpmat men förenklat, ja jag tyckte den var som ett hafsigt referat av feministisk teori och tillspetsad på ett ganska dumt sätt. Jag hade svårt att förstå succén och när Björk gjorde en kovändning (hm uttrycket kanske inte är så bra) tänkte jag suck igen..
För då förenklade hon än en gång. Tråkigt om feminismen måste uppfinna hjulet gång på gång.
Jag tror inte alls att det skulle vara omöjligt med sex timmars arbetsdag. Men det får bli en annan diskussion...
Mariannesson
Samhällsekonomiskt skulle det vara dyrare med hemmafruar, eller med längre barnledighet, än sex timmars arbetsdag. Det skulle också vara ett sätt att sänka arbetslösheten att gå ner från åtta till sex timmar. Den mänskliga vinsten skulle vara stor när både pappor och mammor fick mer tid över till familjen men antagligen även den ekonomiska vinsten.
RaderaSmåbarnsföräldrar har det tufft och kvinnorna drar det tyngsta lasset då de dubbelarbetar i högre grad än män. Det extraarbete kvinnor utför i hemmet är oavlönat och ger ingen pension. Ett vårdnadsbidrag som räknades in i pensionen kunde vara en lösning om det även inkluderade arbetslösa kvinnor. Men sannolikheten är stor att bidraget skulle vara lågt och räknas som just ett bidrag och inte en lön. Hela vår ekonomi bygger på lågavlönat eller obetalt kvinnoarbete. Det menar jag att Nina Björk på senare tid och Katrin Kielos i sin bok om "homo economicus" har uppenbarat med skärpa. Om de "uppfinner hjulet igen" eller inte är ganska egalt. Deras resonemang är betydligt intressantare än Svelands Happy Happy-individualism.
Tack, intressant kommentar. Det finns en feministisk skola som menar att kvinnor borde få lön för att de föder barn. Reproduktion borde vara betalt, lika väl som produktion är det. Jag minns nu inte några namn på dem som presenterat den idén, men jag har för mig att jag har sett siffran 100.000 kronor, eller något sånt... Och att det skulle vara pensionsgrundande, tror jag. Det skulle antagligen inte funka samhällsekonomiskt, nej, dessutom kanske det inte skulle vara helt idealt om kvinnor försörjde sig genom att föda barn. Jag vet inte, vissa frågor lägger jag ner min röst till hälften, eftersom jag inte har några egna, men man kan ju fundera lite ändå :-)
RaderaApropå din sågning som trettonåring av Ett korthus av glas, som intetsägande, och din stil som en del retar sig på för att den är undanglidande, eller för att du både skryter och ojar dig och är kokett, själupptagen osv - jag kommer att tänka på det här:
SvaraRadera"Du har ingen förnuftig anledning att använda din lediga tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne."
http://www.expressen.se/kultur/jagets-grund/
Montaigne.
Alltså jag blev sur på Mariannessons och Algots kommentarer, för att jag inte kände igen mig i dem, men jag vet ju att det i stort är skillnad mellan vad ett manligt jag och ett kvinnligt jag kan tillåta sig: det tolkas olika. Det finns gränser för det kvinnliga jaget idag också, det visade du inte minst genom Myggor och tigrar, som t.o.m en essäist som Merete Mazzarella förkastade. Jag vill kanske mest säga att jag inte har en tanke på att nedvärdera dig, och eftersom du riktar dig till "läsare" vars tålamod du sätter på prov, vill jag intyga att mitt tålamod sätter du inte på prov det minsta.
Ziggy Stardyst
Fast många gillade också (en sjuhelvetes skandal men glöm inte alla som gillade den)
RaderaSka inte klottra så mycket mer här men vill ge Älgot en halv poäng också - som generell diskussion, intressant.
RaderaStardust
Haha, ja! Montaigne är ju ironisk när han skriver så. Skojigt sammanträffande, med "intetsägande"!
RaderaJag hade inte läst Montaigne när jag var tretton, men idag har jag ju det ;-)
Detta med jagiskhet - en generell diskussion, individualism/kollektivism m.m - intressant ämne att återkomma till
tjakloff so long
Schysst felskrivning Zigge - "själupptagen"
Radera*S*
Det finns faktiskt en hel del likheter mellan den korta (självironiska) dagbokssnutten och Montaigne.
RaderaDet var någon som skrev en roman om Marie de Gournay för några år sedan - Jenny Diski? - jag har inte läst den utan bara läst om den, och den verkade vara ett nedgörande porträtt av Marie "Jag är hellre tom än full av lån" de Gournay.
RaderaOch Zigge: ja gud ja, idag kom en läsare fram till mig som sa att hon var min allra största beundrare, ingen hade blivit så berörd av M&T som hon - och hon sa att hon inte kunde komma på någon som skildrat "de där små små små sakerna som männen gör" på det sättet - jag tar ju flera skeenden i slow motion, skildrar även det som nästan uppfattas subliminalt, och nu vill jag inte förolämpa mina manliga följare här eller dra exakt alla över en kam men det är en bok som har en omskakande verkan på den som läser den, och den fientlighet den också har mött är ganska jämnt fördelad mellan könen. Och var gränsen går för ett kvinnligt jag, som du skriver - ja, till exempel, att Ulrika Knutsson ganska stöddigt hävdar att jag inte vet något om camorran, det är ju, som jag ser det, ett sätt att bevaka en gräns, möjligen den manliga skjutjärnsjournalistikens (jag gråter när det blir mord på min parallellgata, bara som ett exempel på diskvalificerande attityder....)
RaderaOch jo apropå Mazzarellas dissning - traditionellt är det så att det faktiskt är kvinnor som står rätt mycket för den sociala kontrollen, och ser till att kvinnlig underordning består. Du kan ta en liten kurdisk by eller ett svenskt kulturellt sammanhang, det är minst lika mycket kvinnor som män som stämplar kvinnor för att vakta männens heder.
RaderaDe kanske lider av penisavund, eller är mentala sexslavar, mansdyrkerskor med mindervärdeskomplex, inte vet jag - men i debatten runt Myggor och tigrar hittades det till och med på en ny etikett, "strip-lit", som jag inte tror att dessa damer hade kommit på att klistra på Knausgård. Uttrycket är förstås menat att associeras till "chic-lit", en ytlig genre, och "strip" är ju ett sätt att säga hora. Samtidigt som det påstås att M&T inte är självbiografisk.
http://www.dn.se/kultur-noje/dags-for-strip-lit/
Det tokiga med den artikeln är ju också att skribenten jämför två fullständigt olika böcker. Sjölins är en lek med självbiografin, han hittar på saker om sig själv som mystifikation, för att gäcka läsaren. Absolut inget fel med det, men det är en helt annan genre.
RaderaOch, för tydlighetens skull: detta handlar inte om att älta, eller underskatta dem som läst boken på ett annat sätt. Det är nämligen så att det fortfarande försiggår en kamp som rör tolkningsföreträdet, vem som har rätt att se. Det hänvisas ibland till artikeln strip lit, t.ex. Och det är något som inte bara berör mig, det är alltså inte bara på grund av något slags personlig litterär fåfänga som jag avvisar etiketten strip lit, utan det är för att reaktionära låtsasfeminister inte ska få grumla och förfalska samtiden.
RaderaDu kan ju vara glad över att det är en bok som fortfarande berör. Nämns ofta, och ibland avfärdande, men behöver det spela så stor roll? Det är ju åtminstone inte likgiltighet. Men jag förstår verkligen att du tar avstånd från etiketten "strip lit". Förskräckligt.
RaderaT.S Älgot
Jo jag vet, och läsare har egna ögon och kan själva bestämma om de tycker att strip lit passar eller inte.
RaderaHaha jag går igång väldigt mycket, blir så in i h-e arg...
Kanske raderar lite av min spontanpolemik men det här måste vara kvar:
Radera"De kanske lider av penisavund, eller är mentala sexslavar, mansdyrkerskor med mindervärdeskomplex, inte vet jag"
"Herreminje" ;-)
RaderaNä, varför radera?
Montaigne lärde sig latin vid fyra års ålder. Apropå kulturbarn alltså...
T.S Älgot
Ja, eller var han inte ännu yngre än så? Jag hade för mig att det var det första språk han lärde sig, pappan såg till att han hade en latinlärare från start... Men barnflickorna pratade kanske franska med honom. Det här var ju en övreståndsmiljö, i så gott som allra högstaste grad. Men det med latinet som modersmål kanske jag minns fel, eller var ett led i en självmytologisering?
RaderaModersmålet kan det nog inte ha varit. Montaiges mamma talade nog inte latin.
RaderaJag tror att han lärde sig franska och latin nästan parallellt. Vid vilken ålder latinläraren sattes in vet jag inte - men jag tror inte att det var när han var en bebis utan något senare.
T.S Élan Élégant
Jag minns inte. Men jag tror att barnflickorna och mamman pratade franska med honom. Någon måste ju ha gjort det också.
Radera