Läs Roberto Savianos bok Gomorra för underhållningsvärdet, för den andlösa spänning man läser den i, för att den inte går att lägga ifrån sig, för att den ogiltigförklarar varenda deckare jag någonsin har läst och jag har läst dem.
Jag snubblade över detta igår på nätet - orden är Bodil Malmstens och det handlar om Roberto Savianos Gomorra. Året är 2008 och Malmsten skriver först varför man inte ska läsa Gomorra:
inte för sanningen om sophanteringen i världen, inte för att det är en bok som gör att man törs använda det hårt smutsade ordet sanning, inte för att det är en bok som det är varje ansvarskännande persons plikt att läsa, nej tvärtom.
Nej tvärtom. Läs Roberto Savianos bok Gomorra för underhållningsvärdet.
Läs den som en deckare.
Malmsten är en mycket omtyckt författare som funnit sig tillrätta i det kvinnliga B-laget. Det är svårt att inte tycka att hon är gullig. Den echaufferade Savianodyrkan hon bröt ut i när han blev mordhotad kan ha bestått av likadelar kåthet och moderlighet, våldstörsten sitter djupt i vår kultur och har antagligen nedärvda beståndsdelar.
Det mest intressanta med uttalandet är att det belyser en fråga som har diskuterats åtminstone lika länge som människan har bedrivit skönlitteratur och ägnat sig åt övertalningskonst, nämligen konflikten mellan förledande fiktion och icke-förförisk sanning. "Sanna ord är inte vackra, vackra ord är inte sanna" skrev Lao-tse; Sokrates är en annan som besatt en djup misstro mot fiktionens och retorikens förmåga att kollra bort. Att lägga undan skicklighet och välja det enkla, avskalade och oinsmickrande har varit en sträng väg även för många andra. Att välja det veka istället för det rappa. Vilket förstås inte innebär att text som är motsträvig att läsa nödvändigtvis har någon substans.
Att låta sig underhållas; att betrakta även verklighetens blodiga aspekter som en behovstillfredsställare.
Att försöka sig på motsatsen är värt att dö för.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag såg faktiskt filmen, Gamorra, för inte alls länge sedan, men har även införskaffat boken och läst "valda utdrag".
SvaraRaderaDet jag tyckte var intressant var just sophanteringen och piratkopieringen av klädesmönster och den enormt stora svarta marknaden.
Maffians förhållande till knark och mord fanns redan med i mina fördomar om boken, men inte det övriga.
Ett stycke socialrealism som har mer än underhållningsvärde, ja ett kunskapsvärde skulle jag vilja påstå för egen del.
Tristan: jag uppfattade inte filmen eller boken som underhållande, och i synnerhet filmen undviker verkligen medvetet allt som skulle kunna framstå som lockande.
SvaraRaderaJag har till och med sett skribenter undra hur det kommer sig att så många dras till camorran, så skitigt och oinbjudande är den skildrad.
Det finns inslag av fiktion i boken, vi har diskuterat det här tidigare - han återger en vandringsmyt om djupfrysta kineser i en container. Jag tyckte inte det var spännande heller utan blev rätt knäckt av det faktiskt - men det visar sig att det inte är sant.
Man kan uppfatta det som onödigt att Saviano har med just det stycket. Om det nu inte är så att han tror på det själv. Det förtar förstås absolut inte kunskapsvärdet i styckena om sophanteringen och de internationella kopplingarna - inte det minsta. Jag tycker också att det är där bokens värde finns.
SvaraRaderaClam: ja och t.ex Platons fiktionskritik går ofta väldigt långt...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaMaja,
SvaraRaderaJag får intrycket att Camorran har ganska djupa rötter med förgreningar i den italienska kulturen som sådan och att, alldeles oavsett hur smutsig och icke inbjudande den borde te sig, det därför många ser den som en livlina, en försörjningsmöjlighet som den vita marknaden inte kan ge.
Det får kanske ses som ett demokratiskt misslyckande i Italien, att man inte har så stor konsensus kring vad som borde utgöra en legal marknad.
Men staten verkar djupt korrumperad. Alla turer kring Berlusconi tycker jag verkar tala i den riktningen.
Clam: jag vet inte om Saviano är en f.d hedersknyffel, det kan nog vara att gå lite för långt. Nu har jag inte hängt med vad som händer där, på TV-fronten t.ex. Det jag hade önskat är att han uttalade sig om kritiken, det borde inte behöva vara så svårt.
SvaraRadera"Jo, jag kan hålla med om att det kan vara lite olyckligt att ha med den sortens vandringsmyt i boken. I en kommande upplaga ska jag ta bort den/förse den med en not" t.e.x.
Britt Edwall: jag kommer ihåg ett radioprogram med henne som fick mig att vråla (sådär som jag vrålar när jag blir arg). Tror t.o.m att vi diskuterat det programmet här: det var om styckmordsrättegången. Varje gång åklagaren (som hade en lite torr, saklig, okänslosam röst som det är bra att jurister har tycker jag) talade om barnet, och ifall det var möjligt för barnet att se styckningen med tanke på att bordet var si och si många centimeter högt medan barnet var rätt litet osv osv, sånt som jurister måste vara oerhört noga med, då hade Edwall klippt in sig själv som sa: "baaaaaaaaaaarnet...." med tårdrypande röst.
Det var fruktansvärt fasansfullt jävla monstruöst vidrigt, och jag blev tvungen att slänga mig på radion och stänga av.
Det var så äckligt med den där emotionella utpressningssirapen. Det fick kvinnor att framstå som lögnaktiga skithjärtan. Idag har jag lugnat mig lite när det gäller den frågan. Jag skrev aldrig nåt om det eftersom det var så många böcker och artiklar att läsa - samt att det givetvis handlade om juridik, att sätta sig in i juridiken. Men samma sak hände när jag öppnade boken Katrine och rättvisan.
Jag var tvungen att stänga den ganska snabbt. Folk älskade verkligen den där boken. Jag tyckte att den var tendentiös, känslomässigt utpressande.
Det är därför jag reagerar så starkt när mediefeminister viftar med trosorna och himlar med ögonen, på det där skenheliga bajssättet. Då blir det snusk.
Tristan: självklart, de socioekonomiska orsakerna är starka nog, och dessutom är filmen Gomorra rätt realistisk. Det var på sätt och vis som att befinna mig i mina kvarter igen, även om dom i de spanska kvarteren är snyggare. Förlåt, kunde inte låta bli att skämta (fast det stämmer i viss utsträckning)
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaAlf Henrikson och Hwang Tsu-y i sin tolkning Tao-Te-Ching av Lao-Tsu eller Tze inledning:
SvaraRadera"
Det Tao som kan nämnas är icke det eviga Tao.
Det namn som kan nämnas är icke det eviga namnet. Namnlöst är det upphov till himmel och jord. Med ett namn är det alla tings moder.
Att stundom stå fri från begär är att se vad livets hemlighet är. Att stundom se med begär är att se vad det hemligas utflöde är.
Dessa två är ett. Skilda namn bär de i sitt framträdande. Båda kallas de mysterium.
Genom mysterium och djupare mysterium går porten till allt livs hemlighet."
En annan bra sak som A H skrivit är:
""Människa, människa, tänk dig för,
släng dina tvättnotor, vad du gör,
bränn dina kladdpapper
innan du dör, betänk vad din eviga frid tillhör!
Frisera ditt syndiga satliv
medan du har ett privatliv!"
Tänker på berg av sopor som kan uppstå då man inte har fungerande samhälls struktur eller system och slänger bort eller röstar in eller ut. Sätter ner foten och säger ifrån.
Demokratus eller Marx är frågan de visar sig tolka atomism olika, prata om micro och macro på olika vis.
Demokritos:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Demokritos
De flesta har olika eller egna perspektiv och tolkningar det är väl därför det som Alf säger kan vara bra att slänga sina tvättnotor och slänga sina kladdpapper eller förmå sig att låta bli att visa. Det kanske alltid handlar om att vända andra kinden till och att lita på at ju större berg som byggs desto fler som vill ha förändring.
Man kan nog se livet som Taoismen välja att tolka och se det som en balansbräda och det ligger en kula där i mitten. Yin och yang: http://sv.wikipedia.org/wiki/Yin_och_yang
Leroy
Men det var boken "Catrine och rättvisan" som gav den mördade kvinnan ett namn, för oss som inte kände henne personligen. Jag minns att det gjorde starkt intryck på mig. Sålänge det skrevs om "fynd" och "plastsäckar" e d, var det inte lika tydligt att det faktiskt handlade om en person.
SvaraRaderaAngående Britt Edwall minns jag ett radioprogram för några (?) år sedan, hon pratade där om en folkkär gestalt som inte var så trevlig hemma, om jag minns rätt.
IAMB: det är självklart inte fel, och i sig inte heller fel att påpeka att en prostituerad väninnas vittnesmål avfördes för snabbt eftersom hon inte antogs ha någon trovärdighet - om det verkligen var så eller om Hanna Olsson lyckades bevisa det minns jag inte.
SvaraRaderaClam: Det vore ju egentligen ganska enkelt, jag vet inte om Saviano tycker att det är självklart att fakta och fiktion kan blandas hur som helst - boken kallades väl roman från början och blev först senare klassad som new journalism. Men det är ju så viktigt att ta allt sådant på allvar. Jag tycker inte att det är en detalj.
Leroy: ja just det. Jag har läst en annan översättning, gillar Lao-tse (eller Laozi som clam brukar skriva, jag har lite svårt att vänja mig vid den stavningen men förr eller senare så - Beijing blev Beijing till slut.
Man talar sig varm och skriver sig kall, har Katarina Frostensson skrivit.
SvaraRaderaJag ska skriva om kadaverfeminismen, (tänkt att associeras till kadaverdisciplin) men jag bör nog koppla ett lite större grepp på det och behöver tänka några dagar på det hela tror jag: dels handlar det väl om dn:s homogeniseringsprocess, eller pastöriseringsprocess: det godtagbara kulturtjackhorskapet uttrycker sig så här:
"han förgrep sig på vår överenskommelse om villkoren för vårt samlag".
Det som gör det pastöriserat är att kvinnan beskriver sig alltigenom som ett offer, det vill säga hon förblir underordnad; att själva slaget står kring det rekommendabla bruket av kondom, något slags socialstyrelseperspektiv alltså, och kvinnan skriver att hon hade kunnat anmäla honom för det brottet (jag har inte hängt med här, om det har instiftats lagar för att man alltid ska ha kondom?); mannen är inte nämnd och kan alltså inte svara eller ge igen mot kvinnan; Schottenius föser väl fram henne för att hon vill dölja att hon själv har gått sängvägen, och vi måste låta andra tala på ett prydligt sätt om det här; inga känslor, ytterst få fula ord (även om skribenten menar att det tog tio år för henne att begripa att han var ett "as", det blev nästan lite djärvt där). Jo, det är verkligen Nurse Rached som sitter i högsätet här. Det är därför jag tycker att kadaverfeminism, associerat till kadaverdisciplin, är ett bra uttyck.
"Han förgrep sig på vår överrenskommelse om villkoren för vårt samlag". Byråkratiskt formulerat, och omvärlden kan få sina (van)föreställningar om Sverige styrkta.
Kan bara just nu rekomendera A Heberlein´s "En liten bok om ondska": http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100124729
SvaraRaderaAnn H skriver så naket och bra om balansen och den sköra tråd vi alla ballanserar på till och från.
Leroy
Min Gud vad jag är arg. Men det var en trevlig kicka, jag träffade henne som hastigast på P3 -precis som Zigge sa, ett program om kreativitet och galenskap. Jag vet inte om det möjligen kan hänga ihop, alltså att dn fiskat upp henne av den anledningen.
SvaraRaderaSchottenius: hennes bildning och intelligens är inte djupare än att en myra skulle kunna facefucka dem. Och Wiman har tungan ingrodd med skit från alla rövar han har slickat.
Men ska de verkligen lyckas korrumpera unga levande personer och göra falska maskiner av dem?
"Jag, feminist sedan de tidiga tonåren, var så fullständigt obekant med tanken om bestämmanderätt över min egen kropp att jag låg där och var tacksam när han förgrep sig på vår överenskommelse om villkoren för vårt samlag".
Återge inte det här utomlands, Zamenhof.
Leroy: ja, Ann Heberlein är uppbygglig, det är inget fel med henne.
SvaraRaderaLeroy: Jag förstår det underförstådda, fullt på det klara med ondskan och vredens metafysiska aspekter.
SvaraRaderaGår det sönder glödlampor också...?
SvaraRaderaZigge: nej, faktiskt inte. *S*
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaIngen fara, Maija (I have to get used to this stavning, just like Beijing...): i utlandet citerar jag bara extrema-likhet-feminister fra°n 70-talet.
SvaraRaderaAll what came framöver is just imitation, as Woodstock-kind rock lovers would put it...
'notte!
Maja! - Jag tycker Du har uttryckt Dig bra!
SvaraRaderaClam: ja särskilt facebookväninnornas ringaktning bör man inte undervärdera...
SvaraRaderabisarrt (i det här fallet med Assange) och som givit upphov till kraftiga reaktioner utomlands är att det tydligen lär handla om något liknande, d.v.s i det ena fallet att det gått så långt att det kändes fel att backa, i det andra sömnluvesex utan kondom.
Men det är väl inte våldtäkt?
MarianneJ: tusen tack. Jag tror att jag kör ungefär så här.
Zamenhof: extrema likhetsfeminister från 70-talet: just det. Jag gillade ju inte den sentida utlöparen Under det rosa täcket heller. Den var lite kul först, men byggde vidare alltför mycket på SImone de Beauvoirs fantastiska hat mot kvinnokroppen, fokuserade på att det var just kvinnan som inte fanns, ocn så småningom kom den här kadaverfeministiska raden:
"Kvinnan är en människa med bröst och slida".
Jag tycker den är rysansvärd, den är verkligen 70-tal. "Kvinnan är en människa med bröst och slida". Då började jag vråla igen och så var det dags att sluta läsa.
Det var just ett sånt tonfall som min lärobok i orienteringsämnen "Att leva tillsammans" hade.
SvaraRaderaMaja: Inte är det väl så konstigt om man far illa av att någon form av gräns har överträtts. (Exempelvis att en överenskommelse om användning av preventivmedel har ignorerats.) Det har med trygghet, tillit och kroppslig integritet att göra. Sen finns det förstås grader i helvetet - lägen där "otrygg" är att uttrycka det milt.
SvaraRaderaLäser ditt inlägg långt efteråt, men är ändå tvungen att instämma i din beskrivning av Bodil Malmsten. Hon hänger med överallt, alltid lika krampaktigt ungdomlig, ja tonårsmässig. Hon måtte ha haft ett helvetiskt liv som fick ungdomen förstörd av ångest och nu känner ångest över sitt begynnande åldrande. Själv unnar jag både män och kvinnor att bli vuxna och åldras utan förställning. Jag tror som du att hon förälskat sig i Saviano och beundrar honom för fel saker. På liknande sätt blandar hon ihop sin idol Thomas Bernhards misantropi med eget ömkligt gnäll över tillvaron.
SvaraRadera