Till en vän som nyligen kollapsat och hamnat på psyket skulle jag vilja rikta Stagnelius dikt -
Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår...
Det vänder, vännen. Det blir bra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar