Julnovell

Här kan man läsa en julnovell jag skrev åt Feministiskt perspektiv

Alla tiders mest ärorika erövring av de sociala medierna

Jorå, jag twittrar också. Bara allmängiltiga grejer.

Feminism i sak, ej blott i ord

Efter en avgörande resa ser jag mig i backspegeln. Det allra närmaste förflutna ter sig lite avlägset och mycket svenskt - jag blir själv mindre och mindre svensk. Närmare bestämt ser jag en detalj den här hösten. En signifikativ detalj. Kontrasten mellan "som en studentuppsats", ett rätt aggressivt uttalande av en redaktör, å ena sidan och ett utspel som inhöstade mycket beröm å den andra, nämligen att låta män recensera kvinnor och vice versa: den dubbelheten infogar sig ljudlöst, nästan diskret, som en liten solkig skärva i det som kallas glastaket. Inte för att jag böjer mitt huvud, det är egentligen ett slags besk komik, en luddig övertydlighet i den här samtidigheten. Jag har annat för mig och min korta bana som litteraturkritiker i Expressen tog ett självklart abrupt slut, som jag inte sörjer.
Glastaket är en ypperlig metafor. Den är tagen från loppcirkusens värld. För att få lopporna att dra små vagnar måste man först få dem att krypa i stället för att hoppa. Man dresserade dem genom att låta dem vistas i glasrör. När de hoppade slog de alltså i rörets tak, och så småningom vande de sig vid att krypa i stället. Det som gör metaforen särskilt lyckad är att glas är genomskinligt, det handlar alltså om nästan omärkliga, subliminala, vaga signaler. Eller varför inte myggighet.
Jag skulle inte säga att det är patriarkatet som råder i Sverige idag. I likhet med Jessica Benjamin skulle jag snarare kalla det ett broderskapssamhälle. Jag ska inte gå in på skillnaden här och nu, men jag kanske återkommer till det. Mitt bloggande kommer nog att vara lite mer sporadiskt ett tag framöver, måste koncentrera mig på annat, men en del disco kan det ju bli.

That's right!

Sanningen om ateismen

Vem är den där Ate som ateisterna tror på? Jo skuldens och dårskapens gudinna.

Mr. Trololo original upload

Nog snackat om denna segjävel till förkylning. Mr Trololo kanske kan trolla bort den.

Vad susar mitt vänstra öra

Den har legat på lur ett tag, öroninflammationen, och nu har den brutit ut. Jag har fått penicillin. Det gör inte så fasligt ont i örat, jag har haft värre öroninflammationer än så här och jag hoppas penicillinet börjar verka snabbt. När jag berättade om den här långa långa förkylningen frågade läkaren om sömnen, och det är möjligt att det är där skon klämmer fast jag tror inte riktigt det, och om kosten, där tror jag att jag är på den säkra sidan, och så om stress, och det beror väl lite på vad man menar - jag kunde inte svara. Jag är stressad av högerextremismen, bland annat, men det är sånt man inte svarar tror jag. Nu när jag ändå är sjuk är det lika bra att det är öroninflammation, kanske penicillinet ger en allmän tjottablängare till de andra bacillerna också, t.ex hostbacillen, men virus rår det förstås inte på. Jag har inte särskilt mycket abstinens efter nikotuggen, och det gör inte så mycket att jag är ofokuserad. Jag måste vara frisk till den elfte nästa månad då jag ska resa. Det finns många låtar med tuggummitema, jag tog en ur högen.

Specifikt i gamling

Nej, tillbaks till akuten. Det här är helgalet, jag fattar faktiskt inte. Kan det ha med åldern att göra? Jag googlar immunförsvar + ålder och hamnar i artikeln Därför vår immunförsvar försämrar med ålder. En liten varningstext bifogas - "observera eftersom översättningarna genereras av maskiner, kommer inte alla översättningar vara perfekt". Nähä, ok.

"Specifikt i gamling, minskar numrera av celler för T CD".

OK. Jag förstår.

Något slags hopp finns det tydligen i alla fall:

"Forskarna som hopp denna nya information kan vara van vid bättre, skyddar åldringen från smittsamma sjukdomar."

Skynda på.

Jag har i alla fall hittat lite fler hisslåtar. Floor 17 by Levan Evan. Cirka 2.20 blir den riktigt cool.

Pynk

Jag passar på att sluta med nikotuggen.
passar på och slutar kanske det heter
Jag tänkte likaså passa på att lyssna på OBS. Innan eller före det läggs ner eller ändrar karaktär. Ganska skönt att ligga och slumra och höra på radio, i bästa fall blandar programmet ihop sig med drömmarna, det kan bli spännande.
höra på radio går nog bra att säga
Programmet började bra (påannonsören sa det skulle handla om blomsterspråk, intressant) men sen kom en sån där radioskånska. Jag vet inte hur den har uppstått, men jag tror att det handlar om en till hälften bortarbetad skånska. Ett alternativ (som en skånsk vän framförde en gång) är att det handlar om stockholmare som flyttar till Skåne och lägger sig till med intonationen men inget annat än den.
I radioskånskan i OBS idag var r:en skårrande också, men det diftongiga var borta.
Mina öron är prinsessor på ärten (jo faktiskt rätt många ljud de ogillar) och radioskånska klarar de inte av. Intonationen blir gnällig och outhärdlig att lyssna på när den inte har diftonger som stötdämpare eller hur man ska säga.
Ja sånt här kallas gnäll. Hoho. Men i alla fall, jag stänger av när det är radioskånska.

Nikotuggen ska ut. De är dyra och jag skyller min långvariga sjukdom på dem.

Ynk

Ack, snart gråter jag. Jag har inte varit sjuk så här länge i ett sträck sen jag var ett litet öronbarn.
Varje gång det känns som om förkylningen börjar gå över så kommer den tillbaks och har uppbeefat sig. Två till samma pris, extra allt, nu även med luftrörskatarr! Det kan vara en lunginflammation på väg. Slaget om örona är heller inte över (den ena örontrumpeten är tilltäppt och det susar i örat som när man håller en snäcka över det och det gör ont, det andra örat är rätt ok även om trumhinnan flaxar fram och tillbaks som en vaxduk i storm varje gång jag snyter mig).

Jag har studerat näsor i en massa konstböcker, och ritat en massa näsor. Tidigare gjorde jag klar min blåa madonna, som mamma är så fäst vid. Den är rätt bra.
13/10 1978

Jag ska berätta en sak som jag tycker är jobbig med purjolök. När man ska skölja den. Det är viktigt att skölja purjolöken mellan bladen, men jag brukar alltid skära av för lite i ena änden - så att purjolöken fortfarande sitter ihop och det alltså inte går att skölja den mellan bladen. Det är inte svårare än att man skär av lite mer, men det känns alltid så fånigt när man står där och håller purjolöken under kranen, och upptäcker att man gjort samma fel igen.

Vad har jag gjort? Jag lever ganska sunt. Vet inte riktigt varför immunförsvaret är så paj som det uppenbarligen är. Nu under förkylningen har jag ätit extra mycket frukt och grönt, gojibär, grönt te, spenat och lax, kanske har jag varit FÖR nyttig? Vissa nätter sömnproblem, det kan vara en hälsobov. Men jag sover nog aldrig mindre än sex timmar (svårt att veta i och för sig, en del människor vaknar stup i kvarten utan att de minns det sedan, det kanske är så jag gör). Jag äter för mycket nikotintuggummin.
Nighttime... DAYTIME! Nighttime... DAYTIME!

fnut

Bulverism

Apropå diskussionen om hur bakgrund ibland används i retoriken ("du tycker så här för att du kommer ur medelklassen, och du kan aldrig förstå hur det är att tillhöra arbetarklassen", "du är vit så du ska ge fan i att vara antirasist eller överhuvudtaget yttra dig om icke-vita, och det är vi som bestämmer vilka som är icke-vita, så det så", "du är man och därför fyrkantig och du talar utifrån missionärspositionen", "du saknar logik för att du är kvinna" (fast den törs nog inte många dra till med idag), "du bor på Söder, därför borde du inte yttra dig om Nya Slussen" o.s.v) så snubblade jag för några dar sen över ett begrepp som verkar avse just det fenomenet: bulverism.
Det var C.S Lewis, han med Narniaböckerna alltså, som hittade på det. Jag orkar inte sammanfatta vad han menade så jag saxar ur Wikipedia:

Some day I am going to write the biography of its* imaginary inventor, Ezekiel Bulver, whose destiny was determined at the age of five when he heard his mother say to his father — who had been maintaining that two sides of a triangle were together greater than a third — "Oh you say that because you are a man." "At that moment", E. Bulver assures us, "there flashed across my opening mind the great truth that refutation is no necessary part of argument. Assume that your opponent is wrong, and explain his error, and the world will be at your feet. Attempt to prove that he is wrong or (worse still) try to find out whether he is wrong or right, and the national dynamism of our age will thrust you to the wall." That is how Bulver became one of the makers of the Twentieth Century.

*bulverismens

Jag tror nog inte att bulverism kommer att slå igenom som uttryck - "sluta genast upp med din bulverism", "bulverisera mig inte", "bulveriserar du mig så pulveriserar jag dig". För att det är konstruerat utifrån en fiktiv biografi som aldrig blev skriven, om en figur, Bulver, som aldrig funnits, kanske det inte känns så nära till hands att dra till med det. Men jag vet inte om det används i engelskspråkiga länder. Jag kommer mest att tänka på Bulwer-Lytton, som skrev den melodramatiska Pompejis sista dagar. Men det är ett stickspår.
Hur som helst så går bulverism ut på att man istället för att visa på vilket sätt man menar att en person har fel, så utgår man att personen har fel och talar om varför. Och jo, "för att du är vit heterosexuell man" är nog en av de vanligaste bulverismerna idag.
Ibland kan det ligga något i bulverismen. Det vill säga, man kan ha en blind fläck som gör att man feltolkar eller helt enkelt inte begriper ett annat perspektiv, på grund av en helt annan erfarenhet. I klassisk retorik tillhör bulverismen Ad hominem - argumenten.
I all hafs,
etc etc
(Videon har inget med inlägget att göra tror jag, men BBC:s Walk on the wild side är väldigt roligt om någon missat det)

I fablernas värld

Ojojoj. Reinfeldt kallar sig stridshingst.
Jag gissar att twitterpöbeln reagerar så här.


Det är lite halvkul, kvalar inte in som LTI-språk.

Klemperer, m.m

Det finns en bok som jag vill rekommendera en gång till: Victor Klemperers Lingua Tertii Imperii: LTI. Victor Klemperer utförde i största hemlighet en undersökning av nazismens språkbruk på 30- och 40-talen. Han hade varit professor i romanska språk vid universitetet i Dresden men blev avskedad 1935 och kommenderad till fabriksarbete, eftersom han var jude. Han undgick deportation till koncentrationsläger eftersom han var gift med en "arisk" kvinna, hade konverterat till protestantismen och fått tapperhetsmedalj under det första världskriget. I LTI beskriver Klemperer systematiskt hur nazisterna förgiftade själva språket, och hur alla blev smittade av det: det genomsyrade allt.
Klemperer skriver bland annat om ett av nazismens favoritprefix: -ent. Det motsvaras på svenska av bort, av, undan. Entjuden, entrümpeln, entbittern, entdunkeln. Efter krigets slut bildades en analog ordform: entnazifierung, avnazifiering. "Jag hoppas inte och tror heller inte att detta avskyvärda ord kommer att leva vidare; så fort det har fyllt sitt syfte i vår tid kommer det att sjunka undan och endast föra en tillvaro i historien", skriver Klemperer.
Bekämpandet av nazismen lånade alltså nazismens eget sätt att uttrycka sig.
Jag kom att tänka på Klemperer när jag läste ett inlägg i Per Wirtens blogg: Ett Stephen Lawrence-ögonblick.
Det finns mycket att invända mot det inlägget, bland annat att Per Wirtén på ett lättvindigt sätt identifierar en tydlig bov: den skånska polisen, med betoning på skånska. Han föregriper alltså utredningar och kommissioner och bestämmer att det här är en skånsk historia. "Den skånska polisen är ett uppenbart samhällsproblem". Det kan han i nuläget inte slå fast, men av någon anledning finner han det angeläget att göra det ändå.
En minst lika viktig invändning är att hela inlägget använder sig av fascismens språkbruk. "Det får vara slut med daltandet", nu gäller det att "blåsa rent", "stampa ut", "jaga ut", "röka ut" (röka ut sägs två gånger), "huvuden måste rulla", "utrota" nämns i ett citat, och den skånska polisen måste genomgå en "hårdutbildning i demokrati och mänskliga rättigheter". Hårdutbildning i mänskliga rättigheter tycker jag låter som en motsägelse. Jag associerar till röda khmerernas omskolningsläger och liknande. Precis som Klemperer antyder: det går inte att ta över ett språkbruk och en attityd utan att själv bli lik det man bekämpar. Men det verkar som om Wirtén tror sig ha hittat ett bra retoriskt grepp: genom att säga att den skånska polisen "måste integreras", vänder han ett visst slags myndighetsspråk mot polisen. Samtidigt som man kan säga att han etnifierar problemet. Det går inte att säga "strukturell" och "skånsk" i samma andetag. Wirtén väljer att säga skånsk. Kanske för att det är lättare att byta ut romsk mot skånsk, och här handlar det ju om att göra enklast tänkbara spegelvändning, och kanske för att han vill ha en mycket tydligt avgränsad fiende som man kan kavla upp skjortärmarna och ta itu med. Och fienden har inget med Stockholm att göra.
Wirtén avslutar med lite massmediechauvinism. I fallet Stephen Lawrence tog en tidning lagen i egna händer då polisen inte gjorde tillräckliga ansträngningar att lösa mordet, och hängde ut de misstänkta mördarna. Detta bör man försöka ha fler än en åsikt om. På ungefär samma sätt som man måste ha fler än en åsikt om mediernas nazistuthängning 1999. Daily Mails uthängning har också diskuterats (det har ifrågasatts om det verkligen var antirasism som ledde fram till den, man har också talat om negativa bieffekter på allmänheten - lynchstämningar, m.m). Tidningen lär ha haft tillräckligt på fötterna och rättsskipningen hade misslyckats, det verkar de flesta vara överens om. Men om nu massmedier ska skipa rättvisa, så bör det nog inte ske med den här inställningen. Wirtèn skriver:
Till sist publicerade den normalt polisvänliga Daily Mail bilder och namn på de misstänkta med rubriken Mördare!: "Om vi har fel, låt dom stämma oss".

Ja det var ju tufft, men "om vi har fel" (om man nu ska ta den meningen på allvar) - alltså om några oskyldiga hängts ut, så går det ju inte bara att lättvindigt säga: låt dom stämma oss.


Jag vill avsluta med några rader ur Wolf Biermanns Uppmuntran, helt i Klemperers anda:

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

pausmuzic

Förutsägbar och har säkert spelats många gånger på radio och TV i dagarna, men den är bra.

Det heter inte trollpacka, Björn Skifs!

Man pallrar sig ut. Med mössa och halsduk. På Aftonbladets löpsedel sitter Björn Skifs och säger: min mormor var en trollpacka.
Ja det finns annat att uppröras över idag. Kartläggning av tvååringar i ett konstigt specialregister torde vara det mest iögonenfallande.
Jag ber om ursäkt för att jag fokuserar på det här i stället.
Man kan säga häxa. Det menade i alla fall ett medium på en paranormal sajt för några år sedan när jag tyckte att det hände alldeles för mycket konstiga saker. Hon sa: du är en häxa, och det ligger inget nedvärderande i det.
Hur som helst: Björn Skifs pratar tydligen om sin mormor på TV idag. Hon kunde bota vårtor, och tala om var borttappade saker befann sig (det kan inte jag). Det kanske är bäst att titta på programmet för att se efter om Aftonbladet citerar Skifs rätt.
Näe, jag har inte mer att säga idag. Så kan det gå. Kort inlägg.

Medan hostan skräller

Jag är förkyld och det är stökigt hemma så jag önskar att jag hade en gaggböledammsugare. Den är tystgående och kan jobba medan man sover. Lamporna är till för att man inte ska snubbla på den om man går i sömnen.
Vad är det för logik? Vem går i sömnen med öppna ögon? Går man upp nattetid i vaket tillstånd, så tänder man väl en lampa?
Ja, det är tänkbart att lamporna är överflödiga, men nu är det så här den ser ut. Jag har patent på den. Tycker att den har "uppfinningshöjd" och är "industriellt tillämpbar" och det räcker för att man ska ha patent på något, enligt Wikipedia.



Och så har jag lyssnat lite på älgläten. Jag hade ingen aning om hur älgar lät. Jag vill hitta på en melodi till älgen i havsbandet som dyker upp här ibland. Det blir nog bäst med något slags horn, eller ett stråkinstrument. Av lätena som är utlagda på älgenshus tycker jag "klagande älg" passar bäst på den här. Brunstig älg låter kul också men så roligt ska vi inte ha det.



* * *
Den nya påven sköter sig bra.


* * *

Jag läser om Platons Faidros. Den kan jag gilla, rekommendera, dela och retweeta. I Faidros slår Platon bland annat ett slag för galenskapen. Jag vet att det är många som tycker illa om Platon, antingen de har läst honom eller inte, men det gör inte jag. Jag har ett drag av ordfanatiker, retorikfiende, som en ordens Savonarola ungefär. Det är nog därför jag gillar Faidros (och Gorgias). Men istället för att gnälla för att det finns för mycket åsikter, som jag gjorde häromdagen, så är det väl bättre att bejaka det. Gå in för det. Gå runt ett ämne och titta på det från olika håll. Däremot tycker jag fortfarande att debatter går lite för fort.

Nu blir det grönt te. 

Drömt med öppna ögon

Ja jag hörde Ofelia sjunga Drottning Kill...
Tre blodhundar stod still
Ögona stora som tefat
Nosarna sträckta mot skyn
Som om de vädrade sfärisk musik






Calamity vill ha mindre klag. All right.
Jag kan inte öppna en stockholmsk kultursida utan att... utan att upptäcka en paria in spe, en lånt fjäder, en blablabla.
Jag spår i trycksvärta.

Det är andlig tortyr att läsa alla dessa klanglösa och papegojiga beskäftiga och tvärsäkra tyckare - och sedan, en svans som klagar på att tyckarna är för tvärsäkra, för positionerade, lika klanglöst och papegojigt - och sedan, en svans på Facebook som gillar/ogillar svansen som klagat på att tyckarna är för positionerade - och sedan -

Människan behöver ett nytt språk.

När sak och person är samma sak

Svenska Dagbladets redaktion gör en markering mot Lars Norén genom att bjuda in Maria Schottenius som gästrecensent. En sjukligt usel skribent i en unken maktmänniskas skepnad.
Vad har egentligen Schottenius för hållhake på branschfolket?
Jag har i alla fall sagt upp min prenumeration på SvD, och nu håller jag tummarna för nerläggningen.
Det är ofta en dygd att skilja mellan sak och person, men inte alltid. Jag föredrog galenförklaringarna framför den litterära sanningsrelativismen - "det finns ingen sanning" som en del sluga glappkäftar hävdade - och menar att man inte ska frångå sina minnen och börja dikta när man skriver självbiografiskt. Man får inte hitta på händelser och repliker, minnesarbetet ska vara självrannsakande och möjligheten till flera tolkningar av skeendena bör hållas öppen.
Om det fortfarande inte finns "facit" på om jag är galen eller spelar galen som någon har antytt, så beror det på att det är strukturen som är galen. I mitt fall är sak och person samma sak.
Kritisera strukturen utan att gå till personangrepp - ett sansat samtal vuxna människor emellan, varför inte på en kulturfest, lite mellan skål och vägg sådär, ja det kanske är något att eftersträva för dem som gärna förkroppsligar strukturen. Jo, Schottenius är ovanligt mycket angripen av konstnärer - hon har blivit kallad orm, unken och falsk, o.s.v. Någon tipsade mig om att hon en gång i tiden skrev något som jag har för mig hade titeln Dokumentet, där hon beskrev sexism i en kulturell redaktionsmiljö, jag läste det och tänkte: vad i hela fridens dar har hänt sedan dess?
Nå, skilja mellan sak och person måste man göra, det kan finnas en privatschottenius som är en helt annan än den offentliga. Men redaktionerna må hålla varandra om ryggen: när strukturen äter sig in i en människa återstår bara lånta fjädrar och hötjugor.

Ty i deras mun är intet visst
Deras innersta är fördärv
En öppen grav är deras strupe
Sin tunga göra de hal.

Fröken ensam hemma åker gungstol

Eftersom jag är förkyld tänker jag ägna mig åt regression ikväll och titta på Gunnel Lindes Fröken ensam hemma åker gungstol, närmare bestämt avsnitt 4: Resan till kusligheterna i Skrivbordsgrottan.
Vid sidan av Beppes Godnattstund och Tårtan var nog det här mitt favoritbarnprogram.

Falska drakdödare

Hissmusiken på Expressens kultursida fortsätter. Kåsörkultur av den klibbigare sorten - plus stoltserande med pseudofeminism. Under parollen
Könskodade minnen
(underlig rubrik i sammanhanget) slår man på trumman för att två manliga skribenter har skrivit om Anna Lindh.
Det är duktigt att verkligen ta ett krafttag mot den klaustrofobiska strukturen, eller vad den nu kallas:
"Expressens kultursidor försöker bryta mönstret och gör tvärtom.
På kultursidorna upprätthålls fortfarande könskoden. Män skriver om män. Kvinnor om kvinnor.
Under september försöker Expressen Kultur bryta mönstret genom att göra tvärtom. Läs Sven Olov Karlsson och Per Wirtén om Anna Lindh."

Dammiga artiklar. Per Wirtén, en sängvätare som kompenserar bristen på kvalitet med en ofantlig kvantitet, passar på att ge en gliring till Juholts "allmänna svindel" - vad nu? ett misstag som begåtts även av en moderat blir plötsligt till "allmän svindel"? - och rävaktig skadeglädje i utspädd version - hade kunnat vara skriven av en kvinna också, någon liten blek ledarskribent på Expressen som tycker att Sverige borde ha deltagit i Irakkriget.
Jag tycker att Åsa Linderborg skrev intressantare om Anna Lindh-priset, och jag tror inte på könskodning. Det finns väsentligare skillnader som det gemytliga skvalet inte kan överrösta.


Idag efterlyser Jens Liljestrand en stulen cykel. Jag tänker inte länka. Det obehagliga med den habila artikeln är att han exploaterar döden.

Dagens citat

"I kulturlivets makthierakier har en enskild skribent ingenting att sätta emot mot en stor tidning. Men väl städslad, har han sin tidning i ryggen och kan utöva makt mot alla andra skribenter. Ett svensk debattör kan byta åsikt varje halvår men medger aldrig ett misstag. Ja, han får inte ens göra det, ty tidningens ära tillåter det icke, om nu hans egen skulle göra det. Vår käre medarbetare hålls alltid om ryggen och har givetvis rätt att få det största utrymmet och det sista ordet. Opponenter avfärdas regelmässigt som kverulanter och rättshaverister."
Lars Westerberg: Maktbalans viktig för det fria ordet


"HÄR KOMMER NÅGRA osköna ord; men jag använder dem för att de tillhör tidsandan. En dagdröm av idag är att uppnå ”fuck off – I am rich”-stadiet, att ha tillräckligt mycket pengar för att våga be alla dra åt helvete. Lars Norén har fuck-off-begåvning, fuck-off-framgång, fuck-off-världsberömmelse och tillräckligt med pengar. En så berömd konstnär kan antingen samspela med medierna för att ytterligare öka på sin berömmelse och tjäna mer eller välja att vara en Garbo och hålla sig undan all medieberöring.
Norén använder istället sin makt till att ge sig på medierna, vilket få vågar, eftersom medierna brukar hämnas. Men Norén är ”för stor” för att utsättas för mediestraff och vendetta, även om några försöker. En recensent kallar hans mediekritik för ”töntiga vendettor”, en annan kallar Norén ”Herrens profet, med rätt att döma”. Det vimlar av sårade egon, men ingen enda tar på allvar upp hans verkligt drabbande mediekritik."
Maria-Pia Boëthius: Skarp mediekritik i Lars Noréns dagbok

Padam pampidam kloff kloff tjoff

Ett slöinlägg.

Hörde en fånig anglicism när jag tittade på SVT:s Obama-sändning. Uppbeefa.
Det var Britt-Marie Mattsson, hon använde det två gånger. Uttalat upp-bifa, alltså.

"to beef something up" betyder "to add strength or substance to something". Det handlade om att säkerhetsåtgärderna kring Obama hade förstärkts.
Biffa till säkerhetsåtgärderna låter inte bra det heller - men bättre än upp-bifa.
Gud förbjude att det slår igenom, måtte det aldrig, aldrig bli så!

* * *

Trött på två uttryck om inte annat för att de används så ofta: "den manliga genikulten" och "sätta Sverige på världskartan".

Mindfulness för tigrar

Tigerbossen rekommenderar zenbuddhism, taoism och selektiv tidningsläsning. Han läser bara med sitt norra öga - d.v.s han sätter sig med nosen åt öster och blundar med sitt högra öga.

Den fanatiskt falska Maria Schottenius

Här finns det en könsskillnad mellan manliga och kvinnliga författare. Kvinnliga kommer inte lika lätt undan med sina hat- och hämndböcker. De blir sällan enbart konstnärligt bedömda.

skriver Nurse Rached i en krönika idag.

Till exempel

Det ringde en journalist från DN kultur för ett par veckor sedan. Han ville att jag skulle göra ett uttalande om "figuren" Norén. Det finns ju Norénjul till exempel! Det hördes att han log när han pratade. Jag kommer faktiskt inte ihåg allt, men så småningom sa han: "du är ju pionjär". Han var välvillig, men jag avböjde att uttala mig - jag gillar inte den sortens kulturjournalistik.
Jag höll då på att läsa En dramatikers dagbok 20052012. Expressen kultur hade givit mig i uppdrag att recensera den. Den första delen hade jag varit alltför arg för att läsa särskilt långt i - inte för att jag var förbannad på Norén, utan för att det var en sådan skillnad i mottagandet av hans bok och min. Det stormade kring utgivningen av En dramatikers dagbok också, men de som var ute efter mig var övertygade om att de skulle kunna knäcka mig, både de som agerade utåt och de som skickade fram andra. Det var övertydligt att kön och position var det avgörande för skillnaden mellan bedömningarna och det gjorde att jag inte hade så stor lust att läsa den.
Jag tvekade alltså att ta mig an uppföljaren. När jag började läsa tyckte jag att det var väldigt bra, intressanta tankegångar, han är också mestadels träffsäker i sina angrepp.
1291 sidor, om min egna sidnumrering stämmer (klokt att sidorna inte är numrerade men det försvårar för en kritiker som vill göra anteckningar och kolla upp citat i efterhand). Jag hade lite mer än en vecka på mig, hoppade inte över några sidor men var tvungen att låta blicken rinna över ganska många. Jag bestämde mig för att reflektera över några saker som jag tyckte var centrala, och låta recensionen vara impressionistisk. OK - när jag skickade iväg artikeln var jag ganska nöjd, med tanke på tidspressen: jag hade inte svikit något väsentligt, inte gjort några fåniga yviga gester, bara skrivit några enkla synpunkter. Jag fick ett mail av Jens Liljestrand där han menade att texten måste förbättras. Den borde antingen bli mer som en recension eller mer fragmentarisk. Nu var den ofullgången och ärligt talat som en studentuppsats.
Det går inte att bearbeta utifrån den typen av kritik. Jag blev lite chockad - kanske framförallt av "studentuppsats" - och började själv tycka att texten var platt och intetsägande. Jag svarade att det var bäst om de la ut boken på någon annan. Liljestrand tackade för uppriktigheten och sa att de skulle ordna det på annat sätt.

Sedan var jag matt. Jag bad en vän med gott omdöme titta på texten och han sa att det var en väldigt bra lösning att skriva om en ogreppbar text lite här och var, komma med relevanta sidokommentarer. Jag hade kunnat börja direkt med "För att gå rakt på sak", det hade tagit udden av det mesta och sett snyggt ut i spalt, och så sa han att det inte var jag som hade dåligt omdöme.
Jag läste om texten och tyckte den var ok igen, och förstod samtidigt att jag inte kommer att kunna samarbeta mer med Expressen kultur.
Det kom egentligen inte som en överraskning. De signaler som kommit därifrån är att de vill ha mer tyckande och featureaktiga grejer. De vill ha mekaniska näktergalar. Jag gillar essäkultur, inte kåsörkultur. Skulle jag fortsätta skriva där, skulle mitt språk vara i fara.

Jag lägger ut texten här, det är bara några strödda tankar, framstressade, men varför inte när jag nu ändå skrivit det.

Lars Norén
En dramatikers dagbok 2005 - 2012
Albert Bonniers förlag

Den här recensionen blir ganska impressionistisk. Jag har varit tvungen att skumma igenom rätt många sidor, eftersom boken var lång och tiden knapp. Jag har valt att göra nerslag i några tankegångar.

"Nu sitter jag här i min gamla Nessosmantel". En Nessosmantel är en fördärvbringande gåva. Han skriver bra och är mycket bildad.

För att gå rakt på det som brukar bli mest omdiskuterat: när det gäller personangreppen håller jag ganska ofta med. Man kan även kalla dem angrepp på attityder - kåsörkultur, nepotism, ohederliga argument, billig dogmatism. Falskt djupsinne. "Jag fruktar människor som saknar osäkerhet".

Kritiken av Anna Lindh är inget personangrepp utan ett ifrågasättande av helgonförklaringen och av hennes politik. Kritiken av Aftonbladets antisemitism uppfattar jag som befogad, samtidigt som han kan framstå som lite väl snäll mot sitt eget förlag.

Till de allra intressantaste resonemangen i boken hör de om Israel och Palestina. På många sätt förtvivlade, och (som man brukar säga) bortom förenklingar. Överhuvudtaget är det politiska i boken ambivalent och icke tillrättalagt. "Det händer ofta att jag får försvara invandringen mot invandrare". Jag tycker att det är ett tänkande som befinner sig långt ifrån de plattityder och polariseringar som har en tendens att dominera på kultursidorna. "Varje folkgrupp under antiken hade sin egen Gud, och det är precis som det är nu".

Norén ställer en intressant fråga.
"Vad är skillnaden mellan att lägga band på sig och att förställa sig". Frågan ingår i en självuppgörelse, en omruskning av Nessosmanteln. "Jag vill bli upplyst i mitt åldrande, lugn och upplyst". Att gå till attack mot andlighetskrämare, fariséer, falskspelare och ordförfuskare kan betraktas som en kristen tradition. Till exempel buddhismen och taoismen avråder från sådant. Och filosofen Gadamer antyder att det är obildat. Nej, att lägga band på sig är inte nödvändigtvis att vara falsk. Men eftersom tiden är som den är behövs det vrede.

Norén beskriver sig inte som någon Kristusfigur, tvärtom uttrycker han en djup motvilja mot nutidens gottköpsbanala kristendom och en uppriktig (tror jag) vämjelse över en viss typ av manlig självömkan, som ibland kombineras med "falska arbetarklasspretentioner" och ibland med narcissistisk religiositet.
"Manligt geni och unken kristen frälsarmystik hör oupplösligt samman. Man är sin egen korsfästelse".
Kanske skulle man kunna se detta som koketteri, den som sa't han va't. Det känns inte så, jag tycker inte att Norén är echaufferad på det sättet. Men andra kan säkert uppfatta det så.

Kvalitet, moral och sanning är tre skilda saker. Lika svåra att mäta. Om kritikerkåren någon gång lyckas smälta det faktum att det nu (som även tidigare) existerar både fiktivt och självbiografiskt skrivande, att det inte går att hävda att det ena som sådant skulle vara konstnärligt överlägset det andra, och inte minst slutar förfasa sig när en del skriver självbiografiskt men däremot inte när andra gör det, så kanske det blir lättare för kritikerna att på allvar reagera på det som faktiskt står i böckerna.
När det gäller moralen i En dramatikers dagbok skulle man kunna diskutera Noréns ibland hårda omdömen om skådespelare, med tanke på hans position som stor, världsberömd dramatiker. Det här är också den punkt där han ångrar sig rätt ofta, mildrar eller nyanserar sina tidigare utsagor och skriver - eller planerar att skriva - brev där han ber om förlåtelse.
Mest utsatt är ändå "A", Noréns fru - egentligen inte så mycket på grund av vad han skriver om henne, för jag tycker inte att det är något negativt eller obehagligt avslöjande porträtt, utan på grund av själva situationen, att vara "buggad" som hon uttrycker det, och att veta att allt som sker i deras äktenskap kan hamna inför öppen ridå. Alltså lovar han att inte skriva om henne, men bryter löftet.

Vad beträffar sanningen, så antyds det att det eventuellt kommer mer i en volym som i så fall ska utges postumt.

När det gäller kvaliteten är det bara några avsnitt som jag inte tycker håller måttet. De kallas "Osynlig dagbok". Det handlar om odaterade stycken, mer litterärt konstlade än resten, där Norén vill bearbeta särskilt tunga minnen, bland annat moderns död.
Så här kan det stå i Osynlig dagbok: "Det är ett sår. Jag stoppar min hand i ett sår. Jag vet inte hur djupt det är. Hur öppet". Det påminner om en del andra fluffiga och salvelsefulla poeter som inte har krossat bokstävlarna tillräckligt. Jag vet inte om det kan handla om något slags scenskräck, ungefär som när en skådespelare kort före premiären glömmer vad det var som var bestämt, och börjar åbäka sig självmedvetet. Osynlig dagbok innehåller också många självkritiska formuleringar, där Norén uppmanar sig själv att lägga av med luftpastejerna. "Var konkret och enkel". För det mesta är han det.
Maja Lundgren

Favorit i repris.





Allt man skriver behöver inte vara spektakulärt bra, men mekaniska näktergalar - och människor som saknar osäkerhet - är värre.

Det blev fel med tuban

Här är Drottning Kill. Det är väl den första dikt jag gjorde, jag var fyra år och sjöng den ibland. Jag tror att melodin gick så här - det är i alla fall så jag minns den.* Jag har lagt till lite tuba och orgel, det blev fel med tuban på slutet men jag ska försöka rätta till det sedan.
Jag har lärt mig hur man lägger in texten under noterna nu.


Drottning Kill by majalu


Jag vet inte om det handlade om något slags "radikal negativ kvinnlighet", som man brukar tala om ibland.

Drottning Kill
Drottning Kill
Ingenting att vara.

Drottning Kill
Drottning Kill
Kan man inte vara.

*
Vilken melodi jag sjöng den på minns jag inte riktigt, förmodligen var det lite olika, improviserat. Den här melodin är väldigt lik "Spanien är ett land där man dansar tango", påpekade IAMB. Det kanske inte var till exakt de tonerna men något åt det hållet som jag sjöng Drottning Kill-dikten.

Nim leka Nim ha banan banan banan

Dokumentären Projekt Nim , om att lära en schimpans teckenspråk - oj vad fascinerande, och vad mycket 70-tal över filmen. Nim slets ur sin gallskrikande moders armar för att placeras i en familj där han skulle bli behandlad som vilket barn som helst. Senare tyckte forskaren som höll i projektet (en kylig typ men antagligen inte alltigenom omänsklig) att det inte funkade (fostermamman var en hippiemamma och Nim fick göra som han ville, bland annat röka marijuana) och då slets Nim ur hennes armar och fick bo på en herrgård där han blev kungligt behandlad och hela tiden var omgiven av lärare. Han lärde sig mängder av tecken och ett hittade han på själv: en gest med betydelsen "leka". (Säg mig vilka ord du hittar på själv, och jag ska säga dig vem du är). Men när han började växa till sig och blev farlig och bitsk flyttades han vidare till ett ställe där han bland annat fick elstötar och så småningom hamnade han på ett medicinskt labb som försöksapa. Jag tänker inte avslöja hur det slutade - jo, ganska lyckligt faktiskt, mest tack vare Bob. Vilket öde. Spännande, gripande, osv.

Drottning Kill

Frågan är om jag ska lägga ut Drottning Kill också. Det är en annan melodi.


Medan jag funderar - det är ju Marie Himmelfärdsdag idag, så det får bli en favorit i repris.

Brummelibrum

Apropå ingenting, tror jag, så lägger jag ut min gamla förvrängning av Mors lilla Olle igen. Den har ett förfärligt sorgligt slut. Jag fick inte plats med hela på samma ställe utan den är uppdelad i två:
Mors lilla Olle-förvrängning by majalu


och avslutningen - som är refräng eller omkväde - kommer här:

Hör du, jag tror att du tycker om Olle by majalu


Jag strävade alltså efter att få den att låta som en riktigt kuslig och tragisk medeltida ballad. Så jag behöll den glada sorglösa ursprungsmelodin men la till några melodislingor som jag tycker låter medeltida. Jag valde kyrkorgel och harpa till ackompanjemanget, inget av dem är väl medeltida instrument* men de är ganska ovanliga och på något vis "andliga", spökiga eller änglalika, men till melodin valde jag horn.

Nalle han bet uti Olles ben
Aj aj ont har mors lilla...
Blodet det flöt över stock och sten
Hör du jag tror att du tycker om Olle.

Nalle han bet uti Olles kind
Aj aj ont har mors lilla...
Blodet det flöt under grönan lind
Hör du jag tror att du tycker om Olle.

Det är många fler versar men det får räcka med dem just nu. Jag kom väl att tänka på den apropå att debatten kan vara rå och blodig ibland.


Uppdatering 12/8: först nu upptäcker jag att det går att bädda in noterna.


* Jo det är de visst (19/8)

"Färglindhet = rasism är det nya svarta"

"Färgblindhet = rasism är det nya svarta kan man säga" sa Onkel Tom.
Därefter fick han pisk av T.S Älgot.
Se diskussion under förrförra inlägget för detaljer.





Sedan råkade Anonym illa ut för att hen önskat en "ostig" låt som inte föll Umberto Ramatozzi på läppen.
Vad ska kidsen tro om vuxna människor håller på så här.

Augustinätter

På begäran av Anonym: Loretta Goggi. Notti d'agosto.

Misshandel efter smädelse på nätat

En trettonåring kallade en sextonåring "glasögonorm" på ett chattforum. Sextonåringen tog då med sig en jämnårig kamrat till trettonåringen skola och klådde upp honom. Detta läser jag om i Svenska Dagbladet. Pojkarna har nu dömts till 30 timmars samhällstjänst.
Ja jösses det var ju lättkränkt. Glasögonorm, tja.
Såna här patruller, större barn ger sig på mindre, är förstås inget som uppstod i och med nätet. När vuxna gör så är det gangsters, när barn gör så är det ganska vanlig skolgårdjustice. Vem minns inte hur grym tillvaron kunde vara i plugget. Jag har en tand med tappad flisa efter ett knytnävsslag jag fick av en pojke som ville åt mitt hopprep. Och för övrigt råkade jag dänga till en annan pojke i huvudet med skolväskan en gång, han hade visserligen varit ganska jobbig och trängt in mig i ett hörn men skolväskan träffade hårdare än jag avsett, det var en metallgrej på den. Då slog han till mig så att jag trillade ner i en rabatt. Sen kom fröken och drog honom i örat. Jag kände att det var lite orättvist, men angav inte mig själv.
Hur som haver, hur kom jag in på det här?
Jo, misshandel efter skymf. I det här fallet nätskymf. Nu får man hoppas att pojkarna får hjälp att känna ånger - d.v.s att vuxna pratar med dem tills de känner skam, så att de kan be trettonåringen om förlåtelse. Däremot skulle det inte vara så bra om de hängdes ut på nätet så att vuxna och barn huller om buller kan förfasa sig och kalla dem det ena med det andra. Men man får hoppas att det är en självklarhet att det inte skulle vara en god idé.

övervakningssamhälle

I det område där du bor, är de här låtarna populära.
Det är ett meddelande jag får ibland på Spotify.
Rymden blir kladdig. Det känns kväljande, kvalmigt. Jag ska avregistrera mig från Spotify. Jag har dessutom upptäckt att det syns på Facebook vad man lyssnar på.

* * *

Lite bloggocentrism: i anslutning till knaset (undrar fortfarande vad företagen Barrett Woodward i Georgia och Continuum Data Centers i Illinois pysslade med härförleden) så kollade jag upp vilka bilder som laddats ner från bloggen. Den här toppade listan med sjutton nerladdningar.

Tillsammans med en bild på Atossa som också laddats ner 17 ggr. Kattbilder och Gaggbölebilder kommer högt upp på listan men sammanräknat är det de här bilderna som laddats ner mest, med 28 nerladdningar:

Absolut all right (så länge man inte gör kommersiellt bruk av bilderna såklart eller använder dem i något politiskt eller annat konstigt syfte).

bögersvämning

"blir man sådär narcissistisk och sentimental av att vara bög så är jag mycket hellre hetero" säger tigerbossen (apropå vad då säger jag när jag sitter vid dator)


Tillägg 8/8. För att undgå anklagelser om homofobi så bidrar han med en anspelning på "It's raining men".

Varifrån kommer uttrycket "tuppen jag"?

Jag har googlat lite utan att hitta några teorier om ursprunget. Det är ett kul uttryck, och ganska ovanligt som konstruktion. Någon som vet eller har några gissningar om varifrån det kommer?

Undrar sa flundran om gäddan är en fisk är ett annat roligt idiomatiskt uttryck (man säger det ironiskt tror jag, när någon ställer en fråga om något självklart).

* * *

Idag fick jag två gratis Snickers. Jag gick förbi en godisautomat på T-Centralen, och så hörde jag hur det dunsade till - stack in handen i luckan och se där. Antagligen hade någon stoppat in pengar i automaten tidigare, men ingen i närheten gjorde anspråk på godiset så jag stoppade det på mig.

Konstpaus igen

Hyllning till Pride

Jag ritar fräcka teckningar ibland. "Det var bättre förr" är en jag haft på bloggen. Och den här får bli min hyllning till Pride. OBS det är ett helt oskyldigt skämt.

Namnlös men glad ändå

För att det inte ska bli för mansfixerat lägger jag in en bild på två gaggböleflator. De heter Berta och Wilma, tror jag.

Berta och Wilma i Gaggböle

* * *


Och nu blir det ytterligare lite tjöt om bloggproblem - eller mysterier kanske. Barrett Woodward i Georgia har gått in på MO:s läsande tiger, d.v.s gått in på "konfigurera bild", vilket man egentligen bara kan göra om man har administratörslösenord. Continuum Data Centers i Illinois har på motsvarande vis gått in på Anonym 19.11:s Rädd tiger. OK, båda företagen tycks ju bland annat hålla på med digitala medier. Kan det vara så att Blogspot anlitar dem för att rätta till problem på bloggar? Och i så fall, gick de in på Rädd tiger respektive Läsande tiger för att försöka flytta upp dem i marginalen igen, där de satt tidigare (liksom alla andra element i sidopanelen?)
Nämner inte det här för att sprida övervakningsnoja - jag tror inte att det handlar om hacking eller att placera trojaner eller något sånt, utan tvärtom något slags... nånting. Jag kollade upp aktiviteterna på bloggen eftersom det varit en del strul, och då upptäckte jag de här ungefär samtidiga försöken att konfigurera två tigerteckningar, från två olika företag i Georgia respektive Illinois.
Om någon vet vad det rör sig om så tipsa gärna.

Jag har inte lyckats flytta tillbaks kommentarer som hamnat i spamkorgen till bloggen, men det ska bli.

Musiken ädla känslor föder

Just for the record. Jag raderade några låtar på MuseScore och då dök Gaggbölevänsterns militärmarsch upp igen.
(Om man inte redan fått nog med ljud och oljud idag av olika slag, trycker man på pilen i vänstra hörnet).


Uppdatering 12/8: jag har precis upptäckt att det går att bädda in noterna.

Gaggbölevänsterns militärmarsch by majalu

Dagens citat

"A composer is someone who forces his will upon unsuspecting air molecules, often with the assistance of unsuspecting musicians."
Frank Zappa
Jag vet, men jag brukar köra utan musiker. Måste bara hosta upp så att jag kan spara lite mer grejer på MuseScore.

Fpöke

... jag menar Fansfarbror på Flashback brukar ju vakta den här bloggen som Pluto vid spiselfrisen. Inte tagit en liten skärmdump av Gaggbölevänsterns militärmarch?
Kanse går att ta fjam den ur cashen?



Blodet droppar blodet droppar...

En venetianare gör entré

"Kursivstilen uppfanns o. 1500, sannol. av venetianaren Aldus Manutius, efter vilken kursivtyperna förr också kallades aldiner" (läser jag i Svensk etymologisk ordbok).

Det halvspökar i bloggen igen - nu har en rad inlägg blivit kursiverade. Svårt att veta vad sånt beror på - en "bugg", ett virus? Hacker utesluter jag, om det nu inte är en venetianare från femtonhundratalet. Annars är det svårt att tro att någon skulle retas på ett så... liksom diskret raffinerat sätt. "Hehe jag går in och kursiverar lite, får vi se vad hon säger då".
Knappast.
Ett tag var det så, att det öppnades hundratals fönster när man gick in på den här bloggen, vet inte om ni minns det. Det var barockt. Och som sagt tigergalleriet och kompani har trillat ner i en lång snodd underst.
Det ÄR en ding ding värld. Jag bör kanske göra en genomsökning av bloggen, men tills vidare låtsas jag att det är Aldus Manutius som är på besök.

Efterlysning

Om någon händelsevis gjorde en skärmdump av Gaggbölevänsterns militärmarsch...?
Skojar bara.
Den är väck.
Men jag har gjort en annan som heter Gaggböle ödesmarsch. Den ligger kvar på MuseScore: här. Man bökar som ett svin i myllan och letar efter något som passar tidsandan. Jag valde

• Tinkle Bell

• French Horn

• Trombone

Ganska nöjd med den andra hälften.

Häromdagen skrev någon, apropå nedrustningen av försvaret, att om det hade funnits något slags pacifistisk tanke bakom - "våld löser inga problem, vi förlitar oss på diplomati istället" - då hade han kunnat förstå det. Kanske till och med gilla det. Men någon sådan idé handlar det inte om. Sverige ska inte ha just något försvar - däremot skicka iväg soldater för att förvärra oroshärdar utomlands. Det handlar varken om patriotism eller om ett fredsbevarande världssamvete.

Jag (som inte är någon expert, utan en enfaldig medborgare och demokratisk ensamätare) tror att det rör sig om det som Sverige kritiserats för tidigare - vinglighet, åka snålskjuts, opportunism, byta sida när vinden vänder, lita på att Nato rycker ut även om vi inte formellt går med - plus nyliberalism (sälj allt som går att sälja, business är business, vi kan sälja Norrland till vapenriskkapitalister och våra soldater till högstbjudande, territoriellt försvar är bara sååååå mossigt), och för det tredje utpressning (ungefär som då man sa att Sverige skulle gå under totalt om vi inte gick med i EMU, säger man nu underförstått att vi måste gå med i NATO eftersom vi inte har något eget försvar) och för det fjärde vänskapskorruption (Göran Perssons beundran för George Bush osv osv) och för det fjärde något som jag inte vill kalla islamofobi eftersom det är ett både slitet och vagt uttryck och därför kan betyda i princip vad som helst, så jag ska vara mer specifik: föreställningen att det går att kriga bort terrorism, inklusive tanken att det inte spelar någon roll hur många kollaterala offer det blir, eller om man råkar invadera fel land, det är försumbart om situationen förvärras eftersom de civila dödsoffren där borta inte räknas.
Vad hade hänt om USA:s drönarattacker i Pakistan ägt rum på 60-talet? skriver Carina Rydberg i sin blogg. Hon efterlyser demonstrationer, och menar att frånvaron av dem beror på okunnighet. Men det beror nog inte på så mycket på okunnighet, som på i sämsta fall likgiltighet och i bästa fall uppgivenhet. När det gäller svenska förhållanden så är den kraftiga repressionen efter Göteborgskravallerna, med internationellt sett ovanligt hårda och dessutom ofta godtyckliga domar, en orsak till att protesterna är mer dämpade. Attac i Sverige har haft svårt att återhämta sig, trots att Göteborgskommissionen helt frikände Attac från ansvar för kravallerna. Demonstrationerna är (det är mitt intryck) mindre idag än tidigare.
Inom parentes sagt, personligen är jag inte riktigt någon demonstrationsmänniska, jag tror egentligen inte att det beror på individualism så mycket som på att vissa aspekter av demonstrerandet - "Den som inte hoppar gillar Bush!" "Usch Bush!" känns lite enfaldiga, plus att man kan råka hamna bredvid några som har ett plakat med Saddam Hussein på - så var det när jag var med under demonstrationen mot Irakkriget, plötsligt stod jag under en stor hjältedyrkande bild av Saddam Hussein. Det kanske inte spelade en så stor roll men lattjo lajban kändes det ju inte. Det är sådana saker - totalt olika bevekelsegrunder för varför man protesterar - som gör att jag inte känner mig helt bekväm med att gå i demonstrationståg.

Hur som helst: politikerna i Sverige har seglat iväg en bra bit från folkopinionen både när det gäller Nato, när det gäller nedrustningen av försvaret, och när det gäller Afghanistankriget (insatsen i Libyen var däremot mer populär i Sverige än på andra håll i Europa, enligt en säkerhetsexpert jag talat med. Det är begripligt eftersom nödläget var akut, samtidigt ganska kortsiktigt, i synnerhet som det som händer i Libyen snarast handlar om klankrig än om folklig resning i egentlig bemärkelse).

Här är en av mina favoritlåtar, som i den här videon (lite godtyckligt kanske) har kopplats ihop med Vietnamkriget. Egentligen lite dumt - lite som när en del klassisk musik används i filmer, det kan kännas som om musiken låses fast vid bilder och föreställningar.





Och så en orange teckning på det, för att få något slags avslut på det här inlägget.

sora luna e le stelle

När jag läste italiensk litteraturhistoria i Perugia så var en av de första dikter vi fick läsa Cantico delle creature, av San Francesco d'Assisi.

Laudato si, mi Signore, per sora luna e le stelle; 
in celu l'ài formate clarite et pretiose et belle. 
Laudato si, mi Signore, per frate vento
et per aere et nubilo et sereno et onne tempo,
per lo quale a le tue creature dai sustentamento.
Laudato sì, mi Signore, per sor'acqua,
la quale è multo utile et umele et pretiosa et casta. 

Jag kanske försöker mig på att översätta den någon gång (det är tänkbart att det redan finns en svensk version) men jag tror att det går fram hur vacker dikten är även om man inte kan italienska.

Jag vill egentligen bara säga fortsätt sådär, Franciskus - man ska aldrig fästa alltför stora förhoppningar till en person, men allt den nye påven hittills gjort som jag har hört talas om i alla fall har varit ok.

p.s Man kan inte kräva av en troende att hen ska vara för abort, men man kan kräva att hen talar om annat.
(Vet för övrigt inte om påven sagt något om den frågan)

Lästips

Jag har en artikel inne på Expressens kultursida idag.

Inte ens en ruin av ett moln

Ni har säkert hört talas om risken med att arkivera sina grejor på digitala moln. Flyktigheten i det hela. Poff-faktorn. Om inte, så kan det vara en idé att läsa den här artikeln av Rasmus Fleischer om molnmodernism.

Jag tänkte på det när jag upptäckte att Gaggbölevänsterns militärmarsch, som jag hittade på när Sverige av någon anledning skulle delta i Libyenkriget, var försvunnen. Jag hade tänkt länka till den nu när sossarna har sagt ja till svenska övningar tillsammans med NATO, efter sitt tidigare motstånd (och efter en halvsmygig men intensiv kampanj i medierna). Nähä, borta, och tydligen hade jag inte sparat den på datorn, trodde att den skulle finnas kvar på MuseScore. Det är ingen musikhistorisk förlust, det är ju inte precis som om A Day In The Life gått förlorad, utan mer en påminnelse om att det man verkligen värdesätter, kanske bara för att det har lite affektionsvärde sådär, inte kan sparas på ett moln.

Jag tänkte på samma flyktighet när en mångbesökt bloggare, efter en katastrof i kommentarfältet, inte bara la ner sin blogg utan övervägde att ta bort den helt och hållet. Poff, borta? Och en annan bloggare, som var en rolig och välkommen kommentator här, och som gick bort tragiskt i höstas - hennes hemsida är försvunnen, går inte längre att läsa. Domänen "may be for sale", är det besked man får. Och det är olustigt, obehagligt.

Diskussioner på nätet kanske ska betraktas som lika obeständiga som det talade språket - hjärtan på Facebook finns knappast kvar om några år, de flesta Twittertrådar kommer nog att vara oläsliga, eller ha gått upp i rök helt. Så att skriva på nätet är inte direkt att rista in sina ord med kilskrift. Men om man tycker att ord är viktiga?

Nato-frågan: många andra har lagt fram bättre argument emot att Sverige överger alliansfriheten och neutralitetspolitiken, men i det här fallet är det inte som EMU, där svenskarna fick bestämma. Jag tror att majoriteten skulle vilja att Sverige inte krigade utomlands, utan att försvaret ägnade sig åt just territoriellt försvar, samt att Sverige såg till att vara alliansfritt och Finlands "strategiska djup". Istället är det fullt tänkbart att vi kommer att ha krig på hemmaplan, med svenska civila dödsoffer, inom en inte alltför avlägsen framtid. Och det är inte folckets fel.




Klart slut för tillfället.

Jobbsommar

Kvar i stan - roligt. Stockholm är ju som finast på sommaren.
Jag har tjuvstartat på en översättning som näst efter den underbara Nelly Kaplans Sinnenas brunn är det roligaste - och svåraste - jag givit mig in på i översättningsväg. Tjuvstartat eftersom det inte är klart med rättigheterna ännu, men jag tror att det kommer att gå vägen. Vad det är jag översätter säger jag alltså inte ännu, bara att det är en klassiker som betraktas som nästan oöversättlig. Jojo, vi får väl se.

Jag har promenerat runt lite i bloggvärlden, och just som jag hade tänkt länka till en blogg som hade ett klokt inlägg om Instagrammålet - det var ju häpnadsväckande hårda domar mot minderåriga, och tanken väcks direkt att upploppen på något sätt har vägts in i domarna, vilket borde vara juridiskt tvivelaktigt - så visar det sig att inlägget är bortplockat på grund av att kommenterandet spårat ur. En händelse som ser ut som en tanke. Det finns urspårade kommentarfält i den här bloggen också, jag borde antagligen gå igenom den någon gång, men jag tänker att det måste kunna få vara stormigt ibland, så länge det inte kör fast.
Och här vill jag inflika att det inte alltid är helt lätt att moderera - det är alltså bra om ni som kommenterar säger till om ni tycker att en tråd går överstyr.



Nu har Tingsrätten och polisen blivit anmälda till Justitieombudsmannen. Det som ifrågasätts är bland annat att domarnas hårdhet ska ha motiverats med upploppen.
Det råder moralpanik kring "näthat", och det kan verka lite absurt att det just är femtonåriga flickor som dömts. Annars brukar det sägas att det är svårt att få juridiskt rätt när det handlar om hat och förtal på nätet, det är en djungel.

Dagens citat

Ämnen hafwa kommit hopetals för mig denne gången, men jag har intet wågat mig at taga ihop med något. Mit sinne war så uprört at alt hwad jag skulle ha sagt, hade blifwit hårt och bitande, och sij därföre har jag altid tagit mig til wahra. Harmsen war jag på mina Authorer som lämna mig så länge ensam, Trumpen blef jag när jag besinnade hwad förtretelighet det skulle förorsaka hos mina älskade Läsare om jag hölt mig undan en Wecka.

 Olof von Dalin i veckotidskriften Then Swänska Argus, 1730-talet. "Authorerna" syftar på de uppdiktade figurer som står för olika attityder och infallsvinklar i Argus - Ehrenmenvet, Hiertskott, Hiernbrott, Gyllenbalance, med flera. De hade övergivit Dalin ett tag, inte haft något att säga. Uppenbarligen hände det även på den tiden att någon drabbades av "uppdateringsstress". (Nå, så känner inte jag, jag bloggar nån gång ibland när jag känner för det). Then Swänska Argus kan verkligen rekommenderas, den är mycket rolig läsning, och det kan hända att citat ur den dyker upp då och då i bloggen. "Herr Hiernbrott är en ährlig och uppbyggelig Man; men han har sitt lilla Hufvud för sig".
Stavningen var ännu inte helt formaliserad, så samma ord kan stavas på två olika sätt i Argus. "Folcket" och "Folket", till exempel. Adjektiv och substantiv skrevs ibland, ibland inte med stor bokstav.


                                                             * * *

Pip-joglarna har lyft. Pip-jogel är en synonym till pippifågel, enligt flera samstämmiga källor.

Nyordning på gården

Trutunge eller måsunge? 

Det har varit ett väldigt liv på gården den senaste veckan.
Ett par måsar bestämde sig för att inrätta barnkammare för sina två ungar just här -  trots stor katttäthet. Utöver Xerxes och Atossa bor här Billy, Rosa och Caruso, och ytterligare en katt som jag inte vet vad den heter. Här finns också några innekatter som mest sitter i fönstren och tittar på måsungarna, och några hundar (men de är för det mesta kopplade).
Ungarna struttar runt, lätt framåtböjda, och piper medan minst en av föräldrarna håller ett vakande öga över dem från någon av husets skorstenar (jag tror att mamman och pappan växlar om med att hålla vakt). Ungarna har varken lärt sig skräna på måsars karakteristiska sätt eller flyga ännu, så de piper ömkligt och gör tafatta försök att veckla ut vingarna. Katterna håller sig undan, stryker runt i buskarna eller håller sig helt borta från gården. Om de närmar sig ungarna gör måsföräldrarna en högljudd blixträd. Dyker ner och jagar utan problem bort kissarna.
Atossa är så rädd för dem att hon rusar upp för katttrappan, klämmer sig in genom fönsterspringan och gömmer sig under sängen. Hon vill numera helst gå ut genom dörren mot gatan. En annan av katterna på gården springer upp i skogsbacken och kommer inte ens hem till middag. Xerxes tar det jämförelsevis lugnt, knallar lite diskret i buskarna och promenerar stillsamt hem igen. Det verkar som om katterna har resignerat, de accepterar att måsarna äger gården.
Jag kan inte måsspråk men jag tror att jag vid det här läget kan urskilja två budskap. Det ena lätt varnande: "Jag ser dig! Jag ser dig!" Det verkar främst reserverat för människor. Det andra som riktas till katter är så att säga tydligare, och med risk att väcka upp någons fågelfobi kan det översättas så här: "Kommer du närmare mina ungar, din djävel, så hackar jag ut ögonen på dig!"
Men jag är inte orolig att de ska skada katterna, eftersom de fyrbenta individerna håller så låg profil.
Jag hoppas måsungarna lär sig flyga snart, det skulle kännas trist om någon av katterna tog dem till sist. De är näpna. Min kamera är tyvärr trasig och mobilkameran funkar inget vidare, men här är i alla fall en bild på den ena.
Jag är inte helt säker på att jag ser skillnad på måsar och trutar - det kan handla om trutar. Å andra sidan är truten en mås, som jag fattat det i alla fall, medan en mås inte nödvändigtvis är en trut. Om någon vet besked så berätta gärna.

O sole mio

Ja jag vet inte, jag missförstår säkert något. Det finns så mycket att bli arg på i denna värld, men sånt här kan väl inte vara särskilt provocerande.



Eller så kan det det. Och då känner jag mig väldigt taggad.
Så känsliga läsare och tittare varnas. För nu är jag riktigt farlig.

Och så lite bloggerknas på det...

Tjahapp, sånt händer med jämna mellanrum och det finns säkert helt naturliga elektroniska förklaringar. Hur som helst, alla tigerteckningar, citat och annat i sidopanelen har trillat ner i en lång snodd underst i bloggen, och kommentarer jag får in i mailen syns inte i bloggen (i alla fall inte när jag tittar). Nämner det bara så att ni inte ska tro att jag möblerar om och raderar. Det löser sig säkert, ska höra efter med Blogger.

Den där knasboken

Nu prövar jag ert tålamod rätt mycket, läsare, och jag vet inte alls hur ni ska tolka att jag går mig själv i spåren och lyfter fram den här gamla grejen igen. Barndomsnostalgi? Regression? Urlarvig egotripp?

29/9 1978
Håller på att skriva min bok om Evita Porter, den där knasboken. De har just kommit fram till en farm där... Jag orkar inte berätta. Den är inte bra. Nej den är långtråkig, meningslös, larvig, barnslig, intetsägande, fåordig. Men ändå - en bok.

De där kapitlen där de går från gård till gård och lär sig mjölka och sköta hästar, ja... Lite oväntade. Jordbruksspåret bryter av mot thrillertendensen i resten av boken. På andra ställen skriver jag att jag antagligen skulle bli "retad för den" om någon fick läsa, så det fick ingen. Men jag var stolt när den blev färdig, bara en sån sak att den blev färdig! Jag hade skrivit en bok! En hel! Med många kapitel! Och ja, ok jag medger: lite stolt över den är jag fortfarande. Klart att den är pinsam ibland. Eller kanske ofta. Jag läste vuxenböcker då och visste när jag var för melodramatisk eller romantisk, det är därför jag kallar den larvig och barnslig, men jag har större överseende med det idag. Det är knasigt, men jag tycker storyn om kvinnan som rymde med en irländsk gangster (som för övrigt hade Madonnan på sin sida, eftersom han började som ficktjuv för att skaffa pengar till mamman som var lungsjuk) är ganska häftig på ett lite...rysligt sätt, på nåt sätt. Socialt patos, funderingar om könsskillnader, lite Hitchcockinfluenser. Jag skrev bra, och jag tror inte att jag plagierade något, dagboksanteckningarna tyder inte på det.. "Fåordig" kallas förresten "språklig ekonomi" i litterära sammanhang och brukar betraktas som något ganska föredömligt - bättre än "mångordig".

Oroa er inte, den här tillbakablicken är inte i stället för nytt skrivande. Det här är ju så att säga "bara" en blogg, passar hur bra som helst att skriva om en sån grej här. För jag tycker att människor generellt är för rädda att göra bort sig.

Sympatistrejk i Gaggböle

Gaggböles busschaufförer började sympatistrejka på söndagen. De fick oväntat stöd från kungahuset, familjen Netto de Bar, i synnerhet från prinsessan Etermedias Helene.
"Jag hade ingen aning om vilka förtretligheter man råkar ut för när man kör i bussfilen, hade jag vetat det hade jag strejkat för längesedan!" säger hon och stampar med foten i marken.

Ank-Käthe har fnulat på en namnlista men hon är på semester i Düsseldorf och går på halvfart.

Däremot. Utanför Gaggböle finns det en facebookgrupp - Passagerare som stöder bussförarna i den pågående strejken.

Även om man inte direkt gillar att gilla (jag får krupp av facebook, om jag ska vara uppriktig) så är det ju inte så svårt att sätta sig in i vad det handlar om, och trycka till.

Ta och kamma dig, Jeppson!

Tigerbossen hälsar glad midsommar från sin cell. Han har tagit på sig en blomsterkrans.

För övrigt vill bloggen uttrycka sitt stöd till busschaufförerna. Jag tror att de flesta utom några osnutna ungmoderater fattar att de har rätten på sin sida.


Atossa har lagt sig till med ovanan att tupera pälsen genom att rulla sig i grus. Jag tror i alla fall att det är så det går till när hon kommer in med tovor i pälsen, väldigt svåra att reda ut. Men här är hon nyborstad.

Skämmes, tamejfan

Såga såga...
Strimla strimlaaaaa...

Nej, annat är det med harlequinen En cowboy till jul. Inte erotiskt upphetsande den heller, men dålig på ett smaskigare sätt, och opretentiös.

Ett korthus av glas som jag nämner i recensionen (den hade flera alternativa titlar: En dåraktig historia, En kort episod om sommaren, Evitas korthus) sågade jag faktiskt själv medan jag skrev den. Kommentarer i dagboken om hur löjlig den var. Det var 1978 och huvudpersonen fick heta Evita, p.g.a en slagdänga det året. Ett oväntat namn på en kvinna på den engelska landsbygden på tjugotalet, men jag löste det genom att hitta på en sydamerikanskt spår i familjens historia.

Här en scen när Evita träffar antihjälten Daniel O'Connel för andra gången, då han gör inbrott i hennes hus.

Evita Porter såg häpet på Daniel O'Connel, och han såg häpet på henne. Ingen sade ett ljud. Dan O'Connel stod med en silverstake i handen. Med ett utdraget stön ställde han den på en chiffone.
- "Vad i helvete gör ni här!" väste han.
- Jag bor här, sade Evita kallt, och gick med arga steg fram till mannen.
"- Men får jag fråga, vad gör ni här?!"
Han tycktes tveka och inte veta vad han skulle göra, men så sprang han fram till fönstret och gjorde en varningssignal och tänkte rusa ut."

Mer än så får ni inte läsa! Men den är i alla fall bättre än de där böckerna som stora förlag av ren profithunger har bestämt sig för att fördumma kvinnligheten med!


Ett förtydligande: jag har alltså recenserat två porrböcker för kvinnor på Expressens kultursida (deckarboomen förväntas avta så småningom, osv osv).

ధ్వని

Jag har alltid tyckt att det där filosofiska problemet, det där om att ifall ett träd faller i skogen fastän ingen människa är där som kan höra det, ni vet, kan man säga att det hörs då eller inte? - jag har alltid tyckt att det är så dumt. Det är en öppen dörr jag gärna sparkar in för jag tror inte att någon tar den frågan på allvar längre, så jag tänker säga ett och annat om det, i trygg förvissning om att det är en av universums fånigaste väderkvarnar, om man nu får placera en väderkvarn i en öppen dörr.
Det är ju ingen som vet exakt vad ljudvågor är, inte ens vetenskapsmännen, men det är klart att det blir något som motsvarar det vi kallar ljudvågor även om det inte är några öron i närheten som gör om dem till ljud. Det är ju ingen som tror att ljudvågorna skapades för våra öron. Så antropocentrisk kan man inte vara idag.
Minsta barn säger direkt: ekorrarna, björnarna, rävarna hör trädet falla, för de har ju också hörselnerver och trumhinnor, men även om man tänker sig att hela skogen evakuerats intill den sista ekorren för att tankeexperimentet skulle kunna genomföras, så kvarstår det faktum att ljudvågor, som ingen vet vad det är, blir det.

OK, man kan reta upp sig på saker och ting och just det här har jag alltid tyckt var extremt irriterande. Eftersom svaret är så enkelt: nej ljud kan det såklart inte bli om inga öron är i närheten, ja vibrationer uppstår även om ingen levande organism är i närheten.

Så nu blev jag glad när jag hittade det här på Wikipedia:

"Vid ett frågeprogram på radio, Svar idag ställdes en gång frågan, huruvida det uppstår ljud då exempelvis en sten faller i marken från ett berg på en avlägsen planet. Svaret från experten (sannolikt astronomen Peter Nilson ) blev något förbryllande: ”I princip, nej.” Han förklarade, att om det inte finns någon organism närvarande som är utrustad med ett sinnesorgan som uppfattar sådana skillnader i luftens täthet som vi definierar som ljud, så uppstår heller inga ljud. Skillnader i planetens gasatmosfär i form av tryckskillnader skulle visserligen uppstå, men inte det vi kallar ljud."

Tack. Då kanske den där filosofiska idiotfrågan kan sägas vara bordlagd nu.
Ja jag måste bara få det sagt. Sedan får ekorrarna tycka vad de vill.


Rubriken visar google translates översättning av "ljud" till telugu.


Die Ros ist ohn warum; sie blühet weil sie blühet, Sie acht nicht ihrer selbst, fragt nicht, ob man sie siehet.
Angelus Silesius

"Slåss med troll, befria prinsessor..."

"Slåss med troll, befria prinsessor, döda varulvar, det är att leva!"
Strindberg, Till Damaskus

Av alla goda zenbuddhistiska skäl som finns för att avskaffa monarkin vill jag nämna två. Det första är kungahuset. Det andra är fölk.
Säger inte det allt? Jag ska utveckla lite.
Att svenskarna har ett kungligt humankapital i en guldbur håller kvar vårt pseudomoderna folk på en onödigt låg nivå. Å ena sidan fjäsk och personkult som grundar sig den läskiga tanken på kungligt blod, å den andra ett pöbelaktigt personhat som ger sig ut för att vara klasskamp trots att det inte är det (lika lite som det är klasskamp att bränna ner en Montessoriskola - hat mot flum och mjukhet är snarast utpräglad machismo och höger).
Kungahusets privata förmögenhet är mycket stor och lär växa samtidigt som de statliga anslagen ökar: horribel symbolik. Men majoriteten av svenskarna lär vilja ha kvar monarkin och så länge det förhåller sig så båtar det föga att försöka befria några prinsessor.
(Medan jag skriver blixtrar och åskar det, inte mer än en sekund mellan ljudet och ljuset, måste slagit ner i närheten)
Slåss med troll (om man utvidgar begreppet nättroll till att omfatta respekterade facebookmedborgare som ägnar sig åt personangrepp):
OK, min indignation är måttlig, men på Facebook cirkulerar det ett foto på Madeleine där hon ler ett stelt leende, ett klassiskt överklassleende som inte syns i ögonen, och många ägnar sig åt njutningsfulla angrepp på hennes utseende med motivationen att "man slår uppåt". Angreppen går ungefär hur långt som helst i tarvlighet.
Klasshat är på modet, men klasshat är inte klasskamp. (Nu har det slutat åska, det ljusnar).
Klasskampen är jag delvis per automatik utfryst från, d.v.s inom delar av kulturjournalistiken (det förhåller sig på andra sätt irl) är det bakgrund som spelar störst roll; där finns också en mycket markant manschauvinism och ett Fröken Julie-komplex (eller bör man säga Jean-komplex) som jag tror är ett arv från Strindberg, för det är ju så att litteraturen påverkar människors sätt att tänka.


Den här prinsessan är från sextiotalet. Tror jag, eller kanske 1970.


Eller så gjorde jag den idag. Nej.
I alla fall. Om tanken får bölja vidare. Det har hänt att jag tänkt - några gånger när jag blivit föremål för personligt riktat klasshat - en aning giftigt och provokativt: "Om man blir sådär usel av att komma ur arbetarklassen, så kommer jag mycket hellre ur bildad medelklass".

Fast... invändningarna hopar sig. Hinner inte dra dem nu.
Prata om nåt annat så länge.
Atossa har fortfarande inte kommit fram från under sängen där hon gömde sig då det åskade.

Tomteblosssurrealism

Vid sidan av filosofierna extensialismen och spatialismen i Gaggböle (tiden är lång, om än ganska rund) så finns det tomteblosssurrealismen också.

Blekfet nationalsång, sa Alfvén

Vi ska vattna våra diken med fiendens orena blod! Så sjunger fransoserna, men näe så sjunger inte vi och det vill vi faktiskt inte heller.
Klart man kan tycka lite illa om danskarna, men någon måtta får det vara med retoriken.

Idag är det en intressant artikel i Svenska Dagbladet: En lagom vag och följsam nationalsång. Den har många saker att förtälja som jag inte hade en aning om, till exempel att skolbarn sjunger ”Du gamla du fria du smällfeta ko / Du lever på chips och Coca-Cola”.
(Men det leder tankarna till forna tiders Tack för maten den var god, hälften spydde resten dog och - kanske i synnerhet - Tack för maten kära Staten, Ingvar Carlsson diskar faten. De var förstås inga alternativa nationalsånger utan dagisramsor en gång i tiden då mina systersöner var små... Den senare är säkert ute idag - eller skanderar barnen Fredrik Reinfeldt diskar faten?)

Hugo Alfvén tyckte tydligen att texten till Du gamla du, fria var "blekfet, slapp och innehållslös". Tänk att det ska finnas en sån rädsla för effeminering, eller vad det nu kan handla om.

Du gamla, du fria skrevs före du-reformen, men även på den tiden hade det nog känts konstigt att säga "ni" till Norden. Ni gamla, ni fria - Sverige och Norge, jovisst. Det var före unionsupplösningen. Men tilltalet är du, eftersom Norge och Sverige betraktades som ett land, åtminstone av Sverige.

Jag tänker dra den här igen om ni ursäktar. Den kan få bli en återkommande tradition på bloggen. Den är lite komisk men på sitt sätt ganska poetisk. Jag blir alltid lika gripen av den här raden:
"Den som just nu blir tilltalad, som inte ger något nämnvärt ljud ifrån sig". Och när det kommer till "det mildaste vackraste område som utgör en självständig politisk enhet i läge mot ovansidan av den planet vi lever på", då tåras ögonen. Svärje... buhu ro hit med en näsduk...


Den som just nu blir tilltalad
Som har existerat under lång tid
Den som just nu blir tilltalad
Som ej är fysiskt instängd

Den som just nu blir tilltalad, som har berg som når över trädgränsen
och som har stor utsträckning i riktning uppåt.
Nordlig del av visst område...

Den som just nu blir tilltalad, som inte ger något nämnvärt ljud ifrån sig
Den som just nu blir tilltalad, som är mycket väl försedd med känsla av upprymdhet och tillfredsställelse, och som är fulländat vacker

Den som just nu talar ger artigt och personligt tecken på igenkännande eller uppmärksamhet genom handskakning, bugning, nick e.d. eller genom att säga "hej", "goddag", åt den som just nu blir tilltalad, som är det mildaste vackraste område som utgör en självständig politisk enhet i läge mot ovansidan av den planet vi lever på

Den starkt lysande och värmande centrala himlakroppen som har samband med dig,
Den skenbart valvformiga begränsning av rymden som har samband med dig,
Det markområde, som huvudsakligen är bevuxet med tätt gräs och örter men knappast med träd, som har samband med dig, och som har färg
som friskt gräs.

Den som just nu blir tilltalad har en upphöjd eller framträdande placering i läge mot ovansidan av återkallade själsliga föreställningar med ursprung i under äldre tider existerande tidsperioder från en midnatt till nästa, med en omfattning som klart överskrider genomsnittet

Vid den (förhållandevis avlägsna) punkt då särskilt språkligt uttryck, som visats ära,
och som har samband med dig,
använt för att utpeka viss företeelse,
förflyttade sig i luften med hjälp av vingar i ett läge högre än den planet som vi lever på.

Den som just nu talar har säker kunskap om det som nu följer: den som just nu blir tilltalad kan beskrivas som - vartill kommer fortsätter att vara det i övrigt okända som anges i det följande - det som den som just nu blir tilltalad kunde beskrivas som.

Det är riktigt, den som just nu talar har en bestämd målfattning som innebär att p.g.a inre drivkrafter medvetet och personligt (genom övervägande och beslut) ha tillvaron förlagd till - den som just nu talar har en bestämd målfattning som innebär att p.g.a inre drivkrafter medvetet och personligt (genom övervägande och beslut) upphöra att leva inom omfånget av nordlig del av visst område.

Gluff och glurr

Aftonbladet har tydligen lagt vantarna på "öfverklassgeneratorn", en kul grej som dök upp på nätet förra året. Jag länkade till den apropå en diskussion om klass (Öfverklassgeneratorn, och så detta med Lenin, det råkar vara ett år sedan igår). Genom att dra i en tofs kunde man skaffa sig ett ståndsmässigt smeknamn à la Bibsan, Pyttis, Tjompe.
Nu är det ju snart prinsessbröllop igen och det har dykt upp en ny variant, en adelsgenerator som konstruerar adliga efternamn (af Doftengrahn, af Tharmenludd, Sorkhufvud).

Det framgår nu att det är Reklambyrån Svensson och Deloreen som tagit fram generatorn, och det fattar man att de vill ha cred för sin uppfinning. Men det känns inte lika kul att det numera står "Aftonbladet presenterar stolt" över öfverklassgeneratorn. Blaffigt värre. Aftonbladet har väl köpt generatorerna av dem som hittade på dem. Ok man förstår att reklambyrån vill ha pengar. Det är mänskligt. Men man undrar hur Aftonbladet stolt kan presentera något som funnits på nätet ett år. Och det känns helt enkelt inte alls riktigt lika roligt att använda Aftonbladets öfverklassgenerator, som att använda en plojmojäng som inte är ägd av kapitalistpressen.
(Tycker jag, andra kan förstås tycka att det inte spelar någon roll).
Dessutom - och nu blir jag snobbig - har det tillkommit ett "tihi"-fnitter när man drar i tofsen, så det har blivit lite överlastat och för medvetet om hur skojigt det är, så att säga. Och en massa reklam på sidan.

Men idén som sådan är festlig. Det finns en Vilda Västerngenerator och en gangstergenerator också, amerikanska är de, och säkert finns det andra sorters generatorer där man kan skaffa sig ett nick. Man kan tänka sig en generator som genererar namn med pilsnerfilmkänsla, eller bondska namn, m.m

Jag testade gangstergeneratorn, och trodde att jag skulle föräras ett smeknamn som "Fingers", "Corky", "Fat", "Slim", "Bones" eller "Vinny".
Men jag blev "Tree Trunk Biyatch Ass". Hm, lite långt eller? Biyatch lär vara slang för bitch, med ett arsle som en stock antagligen. Stämmer inte, pyttsan heller.


(Tigerbossen har som vanligt missuppfattat det mesta och tagit på sig sin prinsessklänning).