onsdag 22 juli 2015

Lugna livet, trösta döden

Jag hänger som sagt var inte med i popmusikens utveckling alls. Med ålderns rätt knäpper jag av radion snabbt som en skållad iller om den råkar hamna på P3 (deras målgrupp är folk under 35) eller P4 (tycker det är lika tråkigt i den kanalen).
Men det finns undantag: musik som är värd att kallas musik.




"Han är ingen tänkare" - det omdömet ser man då och då om Knausgård. Han är en stor författare, men han är då rakt ingen tänkare. Inte ens de som hävdar att Knausgård är vår tids Proust brukar påstå att han är någon tänkare. Jo, Jonas Thente - han menar att det är imponerande djupsinnigt att skriva "må den som är utan synd kasta den första stenen" apropå Adolf Hitler.
 Gud och Tiden får avgöra.
Nåväl, fiskpinne-Proust har som bekant skrivit en artikel i The New Yorker, där han slår fast att Breivik inte är politisk. Artikeln heter The inexplicable, den är mycket lång och går ut på att en man sprungen ur den norska myllan inte borde ha kunnat utföra ett sådant här dåd. Det är oförklarligt. "There is also something deeply sincere, almost innocent, about Norwegian culture".
Det är viktigt för Knausgård att inskärpa att Breivik inte drevs av sina politiska åsikter, eftersom en norsk gutt inte gör det, och eftersom norsk nationalism är oskuldsfull och genuin, så för att förklara det oförklarliga måste han ta till med kvasipsykologi.
"He wanted to be seen; that is what drove him, nothing else.
Look at me. Look at me. Look at me."

Var tid får de storheter de förtjänar. Helt bortsett från politiska åsikter och schatteringar är det som om världslitteraturens alla insikter har gått den mannen spårlöst förbi. För att bli en "stor reaktionär" författare, hade det krävts betydligt mer tankeverksamhet. Då hade han inte blivit lika populär, fiskpinnarna hade inte uppfattat honom som tillräckligt lagom. Nu kan de hålla till godo och njuta av redogörelser för trista telefonsamtal och annat i en väldigt seg bok som döpts efter Hitlers Min Kamp. Samtidigt som de känner sig snälla. Och det är gott så, eftersom det är samtiden i ett nötskal.

* * *

Jag hoppas att naturen lämnas i fred.

* * *
 I all hast, eder etc.







30 kommentarer:

  1. Smått spretigt inlägg...

    Har aldrig läst Knausgaard i bokform men hört honom i författarsamtal på Kulturhuset och det var väl bra.

    Gillar också Laleh, kanske speciellt den låten och hur den har kommit till användning efter Breivik.

    "Lugna livet, trösta döden" är väl en helt OK devis. Ur
    en realityserie om läkare på Södermalm och deras
    ofta gamla patienter kan du få : "Sällan bota, ofta lindra, aldrig trösta". Låter rätt sunt ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skall förstås vara ALLTID trösta. Freud nu igen ...

      Radera
    2. Jo Knausgård är snäll och hygglig, det är inte någon falsk typ som jag uppfattar det. Men...

      Radera
    3. Jo, Lalehs låt har kanske nästan blivit lite väl knuten till terrordådet. Men bra är den.

      Radera
  2. Knausgård är snäll och vanlig. Fiskpinne-Proust är träffande. Elakt givetvis… Min kamp bygger helt på identifikation. För att kunna identifiera sig måste man ha erfarenhet av att längta bort från sin småtråkiga vardag. Knausgård är en småborgerlig författare med allt vad det innebär. Jag tycker att Min kamp är hygglig läsning, men har svårt att förstå masspsykosen som bröt ut då den publicerades.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Veruschow: Maja är essäist och tydligen surrealist också. Då blir det "spretigt" :-)

      Radera
    2. Enklast tänkbara identifikation, ja. Eller kanske snarare bekräftelse.

      Radera
    3. Jag blir alltid lite förvånad när någon tycker att jag skriver spretigt, eller ännu värre "nyckfullt", förmodligen för att många av de författare jag gillar bäst skriver just... spretigt och nyckfullt.
      Knausgård är ett med den småborgerliga samtiden som längtar bort från familjen samtidigt som familjen är högsta ideal, eller rättare sagt enda ideal. Jag tycker att småborgerlig passar bra här, även om det är ett lite uttjatat begrepp. Men på samma sätt som med Tranströmer är det också utomlitterära faktorer som väger in - namnet och utseendet.

      Radera
    4. Du kanske kan kosta på dig att kalla andra människor fiskpinnar. En fascistisk människosyn enligt mig.
      Är det inte dags för en ny bok nu? Kan det vara där skon klämmer?

      Radera
    5. Nej det är inte där skon klämmer - du förstår, mina böcker är väldigt olika. När det är dags är det dags, innan dess är det inte dags.
      Helt rätt, att kalla människor fiskpinnar kan sägas vara ett uttryck för en fascistisk eller aristokratisk attityd, den kan också vara fanatiskt religiös eller en bra bit ut på vänsterkanten.

      Radera
    6. Eller bildad. Hur som, vi lever i ett genomkommersialiserat tidevarv, och det påverkar ju människor. Vet du att en av Sveriges allra största bloggar är Katrin Zytomierskas? Det är alltså hundratusentals människor som läser den dagligen. Hur har det kunnat bli så?

      Radera
    7. Det är för övrigt helt ok att kalla det jag skriver spretigt, jag tycker bara att det känns nödvändigt att säga att det inte handlar om ett misstag, det finns alltid en röd tråd om än fransig och trasig, och den ska vara fransig och trasig.
      Anonym 13.28: masspsykosen ja, det var fasansfullt när Åsa "det finns inga kulturmän" Fiskpinne-Beckman poserade med Knausgård och Åsa Linderborg hävdade att det som var så bra med honom var att han visade att barn inte är meningen med livet. Kvinnor alltså, de ynglar av sig och gnäller, devot upprumpade inför de män de helst skulle vilja vara.

      Radera
  3. "Jag hänger inte med alls", "med ålderns rätt" - har du fått värmeslag? Upp med hakan!
    :D
    Zigge

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men usch vad ni bråkar idag.
      Det där är ju OCKSÅ medvetet gjort, fattar du väl. Alla vill framstå som tonåringar, jag nischar in mig som gamling.

      Radera
    2. Det var ett skämt...
      Förresten, du kan nog "kosta på dig" att nischa in dig som gamling, eftersom du ser så ungdomlig ut. Om det är tillåtet att fjäska.
      Zigge, alltid till din tjänst

      Radera
    3. P.S Artikeln i The New Yorker är pinsam, ja.
      Fiskpinnarna kanske vänder kappan efter vinden (?) nu när Knausgård kommit ut som Sverigedemokrat. Eller vad tror du?
      Zigge

      Radera
    4. Är Åsa Linderborg en fiskpinne?
      Zigge

      Radera
    5. Nej Åsa Linderborg är en panerad rödspätta.

      Radera
    6. Det här hade jag tänkt diskutera i ett blogginlägg någon gång (det är alltid bäst att vänta några år innan man ger sig in i debatter, det sa alltid min farmorsfaster):
      "Huvudförklaringen till att många intellektuella idag väljer att ansluta sig till socialliberala idéer är alltså inte att dessa idéer skulle vara mer sanna eller mer sostifikerade. Sanningen är snarare att de använder sin intelligens till att lista ut vad den politiska, massmediala och kulturella eliten vill att de skall tycka och sedan tycker de så för att gynna sig själva. Att vara duktig på att vara makthavarnas knähund är knappast något att skryta med…
      Det är dock positivt i den meningen att efterhand som konservativa och nationalistiska idéer nu snabbt växer i styrka och vinner ökad acceptans, så kommer fler och fler intellektuella vindflöjlar att svänga över åt vårt håll. När denna process är fullbordad, så lovar jag dock att aldrig sjunka så lågt som att använda den något högre genomsnittliga intelligenskvoten på vår konservativa sida som ett billigt sätt att förlöjliga våra motståndare. Civilkurage, framåtanda, lyhördhet, genuin omtanke om sitt samhälles bästa och argumentens bärkraft är trots allt så otroligt mycket viktigare för en politisk rörelse än några punkter på IQ-skalan hit eller dit."
      https://sdkarlsson.wordpress.com/

      Antirasismen är väldigt militant, och väldigt tvärsäker. Och för övrigt domineras kulturen av folk som har hus på Österlen.

      Radera
    7. Allt det här - Min Kamp med omnejd - handlar, tror jag, i ganska liten grad om "volymer", alltså ekonomi, hur många flyktingar Sverige ska ta emot.

      Radera
    8. Det är klart att det är djupt bekymmersamt - jag tänker högt nu - att de politisklitterära kotterierna vänder ryggen åt samhället och på ett till synes obekymrat sätt står i bredd och talar om hur det är. Jag står alltså mycket bokstavligen inte ut i kulturen, som är mer konformistisk än någonsin. På olika vis. Eh, snart måste det bli bloggpaus igen, hehe

      Radera
    9. Ja! Det var så här din blogg var före Utöya! Det var mycket högre i tak då. Inte menat som kritik egentligen. Jag tror att du är en tunnhudad person eller hur man ska säga och att du blev extra sänkt av den händelsen. Jag tycker egentligen bra om Knausgårds böcker även om det varit bättre om han valt en annan titel. Men jag håller med om att den artikeln inte var något vidare. Jag tycker inte att man kan säga så om Isis eller andra terrorister också att det enda de säger är Se mig! Se mig! Det är kvasi. Jag tror Knausgård skriver så för att det är så en del vänster skriver om islamister eller vänsterextrema, att det är synd om dem.
      Man kan vara konservativ nationalist och ta avstånd från våldsutövning. Så Knausgård hade egentligen inte behövt skriva den där artikeln. Att Breivik inte drevs av sina politiska åsikter är bara snömos men det betyder inte att alla nationalister skjuter ihjäl folk.
      Hej från mej!

      Radera
    10. Hej Calamity Jane. Nej jag tycker inte att man kan säga så om Isis eller andra terrorister heller.
      Se mig! Se mig! - det är så kallade herostratiska dåd som drivs av det motivet, https://sv.wikipedia.org/wiki/Herostratos

      och det finns säkert sådana motiv inblandade också, men Breivik vill bli ihågkommen som hjälte och frihetskämpe i framtiden, det gjorde inte Herostratos.

      Radera
    11. Apropå tunnhudad - jorå. För att anknyta till vad den
      politiska, massmediala och kulturella eliten vill att man skall tycka om det: de vill antingen att man ska ge det en diagnos, låt oss säga borderline eller paranoia, eller på sin höjd att det beror på att man inte bekänner sig till den hälsosamma treenigheten familj-karriär-användbara bekantskaper.
      "Deprimerad singel", typ. Däremot finns det inte längre utrymme - som det gjorde förr i världen - för att händelser, yttre omständigheter, kan betunga en människa.

      Radera
    12. Ja, den blev rörig den.
      Familj-karriär-användbara bekantskaper: med det menar jag t.ex att man inte odlar vänskap för dess egen skull utan frotterar sig med "lämpliga par", nytta är nöje och nöje är att blanda framgång med pengar och lämpliga par, och bygga till något - kanske en extra kök. Det är faktiskt rätt många som lever så även i lite punkig borgerlig tappning.

      Radera
  4. Om boken "Det är något i hela perspektivet som är prilligt."
    Jag kan inte inte annat än hålla med

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja se där, en artikel av Maja Hagerman. Tack för det tipset!
      http://www.dn.se/ledare/kolumner/forvridet-perspektiv-pa-hitler/
      Bra analys. Håller med, bortsett från att jag inte lyckas bli fascinerad av böckerna.
      Knausgård gör samma sak med Breivik i artikeln i The New Yorker. Det är pinsamt grunda resonemang som måste bottna i något slags identifikation.
      Personligen har jag väldigt svårt att förstå att man lyckas se något vackert i nazismen. Jag har studerat den en hel del, läst Mein Kampf, obegripligt att man kan finna skönhet i den.
      Att det finns ett sug i ursprungslängtan, och att nazismen har konstnärliga/filosofiska företrädare som är eggande och fascinerande (Heidegger, Wagner) håller jag med om. Men själva den politiska ideologin ser jag inget lockande i. Hitler i Mein Kampf misshandlar det tyska språket på samma sätt som när han talade det. Mussolini kunde skriva, inte Hitler.
      Att folk drogs med i nazismen är inget bevis på att den var vacker, som Knausgård brukar säga.
      Knausgård är skräddarsydd för fiskpinnarna. Jag sa det från första början.
      Det löjliga med pungråttan Thente är att han skrev, med beundrans dräggel runt käften, att Knausgård är den första som gör Hitler till en människa. Det stämmer ju inte, det lär väl ha varit Alice Miller. Man kan invända mot Millers betoning av all stryk som Adolf fick som barn av sin stränga (ev. alkoholiserade) pappa. Men hon bagatelliserar iallafall inte Hitlers gärningar, och identifierar sig inte med honom. Jag vill rekommendera Norman Mailers The Castle in the Forest också. Han borde iofs ha nämnt Alice Miller i den långa litteraturlistan på slutet, The Castle in the Forest bygger nog rätt mycket på Miller - fast i en speciell djävulsbarnstappning.

      Radera
    2. Sen är det då bra att inse att man aldrig är på den säkra sidan, det går inte att på förhand säga vem som blir bödel, medlöpare, skräckslagen och tyst, medlockad eller ej. Därför är Thomas Manns En opolitisk mans dagbok så väldigt bra.
      Man får försöka börja i det lilla. Det är inte OK att kräva att en tjej får sparken för att hon gjort en video som hon dessutom bett om ursäkt för.

      Radera
    3. En opolitisk mans betraktelser, heter den.

      Radera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)