Nu blåser vi algoritmerna igen!

Lite pauspeptalk medan jag fortfarande funderar på hur den här bloggen ska bli lika stor som fitnessgurusarnas. 

Och de tråkiga komikernas megaplattformar. Objektivt sett tråkiga, det har ingenting med ålder, generation, klass, kön, etnicitet, sexuella preferenser eller kulturbarn att göra: smaken har degenererat! det är ett objektivt faktum! Och det mesta av det som pågår är inte folkligt, om någon tror det. Möjligen är skrytsamheten lite nyrik.

Lindansös från tidigt 70-tal får duga. Om det nu inte är en balettdansös. Det spartanska 70-talet. 

 

Jag återpublicerar det här inlägget som legat i utkastkorgen sedan december förra året. 

 I kommentarfältet diskuteras en fråga som har blivit obsolet (men det som är obsolet idag kan bli aktuellt igen i morgon. Tiden är inte klok, och framförallt inte speciellt linjär).

P.S Jag har inte det minsta "pengafobi". Fick höra det för en tid sedan. 

Det är en av alla de där ad hominemangreppen som surrar likt något ur en novell av H.C Andersen (mästerlig skildrare av mänskligt beteende) runt kulturvärldens få och små fiskdammar.

Pengafobi? Jaja, åtminstone bättre än "Johan Staël von Holstein är IT-branschens svar på Maja Lundgren", från tiden då projektionerna haglade som spikklubbor från skyn. 

Klart slut för tillfället

Klyftigt i drogdebatten

    

Publicerad den

Inget svenskt parti vill att eget bruk av narkotika ska vara  brott. I alla fall inte i EU, skriver Svenssons Nyheter:

I en valkompass inför EU-valet i Accent, en tidning utgiven av nykterhetsrörelsen IOGT-NTO, vill inget svenskt parti ha kriminalisering av eget bruk av narkotika på EU-nivå. Nästan inget svenskt parti försvarar alltså den politik de vill föra på hemmaplan.
I Sverige vill nämligen alla partier utom möjligtvis V, C och MP att eget bruk av narkotika ska vara förbjudet. Missbrukare av narkotika ska straffas med fängelse medan missbrukare av alkohol ska få vård är deras inställning. Snacka om dubbelmoral eller möjligtvis total inkonsekvens.

För mig är det självklart att missbrukare ska få vård. Detta oavsett om de missbrukar alkohol eller narkotika. Det innebär att eget bruk och innehav för eget bruk av narkotika inte ska vara brott. Eftersom forskningen numera tycks klar över att psykedelika kan vara verksamt mot en del psykiska sjukdomstillstånd bör det förstås också vara tillåtet. Och drogtester på arbetsplatser bör lika lite som alkoholtester vara tillåtna. Det bör gälla på de flesta arbetsplatser men förstås finns det arbeten där det bör kunna vara möjligt. 

 

Vrakrester

 

Eftersom år 2024 inte tycks klara av att härbärgera några utopier – eller ens framtidsvisioner – får vi laborera med vrakresterna från tidigare generationers futurism skriver Rasmus Landström i Aftonbladet.

        Retrofuturism när framtidsvisionerna är för mörka att ta till sig. 

Projektiler från Israel ska ha träffat mål i  Iran, skriver flera amerikanska medier med hänvisning till källor.   

Mellanhänder inom Nato förser Ryssland med elektroniska komponenter till stridsflygplan.  SvD 2024-04-19

 

Författargnäll är dumt i sammanhanget men jag får skrämselhicka när jag ser hur dyr Den skenande planeten är. Över 250 kronor? Nog för att den är en raritet, a thing of beauty and a joy for ever, värd att man drar åt svångremmen och försakar pizzakvällar och tandläkarbesök. Men ändå. Hur ska litteraturen kunna konkurrera med pratbokströmningstjänsterna, köp tjugo betala för en lyssna med ett halvt öra, om böcker är så dyra? Därför vill jag påpeka att Den skenande planeten inte lider någon som helst brist på samhällskritik! vilket ovan nämnde skribent har hävdat (konstigt att han plötsligt säger sig gilla retrofuturism, efter att ha sågat min bok). Vidare hävdar jag bestämt att det är dumt att kalla den för en bagatell, som någon annan recensent påstod (det är nog den gamla vanföreställningen att humor per automatik är mindre seriös än dysterhet). Och att den inte är bäst när utomjordingen funderar över grässtrån, vilket SvD:s recensent hävdade i en recension som uppvisade alla tecken på "kvinna, bliv vid din läst!", stick inte upp. Nu bör jag inte klaga eftersom den fick mestadels fina recensioner medan många inte får några alls (ska lägga in länkar snart, det går att googla också). Och så har jag hittat en ny entusiastisk beskrivning, läs den gärna för den känns uppriktig och får med en hel del av min lilla boks egenart. Nehej det är inte min sista bok! Och rediga sågningar, om de kommer från hjärtat och är väl genomtänkta och inte består av godtyckliga projektioner, är mer värda än välvilliga men oärliga hyllningar. Det är jag inställd på nu när det instiftats ett pris till bästa sågningen. (Inget dåligt initiativ, men det räcker inte att sågningen är snärtig, rolig att läsa, ett litet elakt konstverk i sig: även om en författare inte har några rättigheter att få sina känslor skonade, för det bör författaren verkligen inte ha, så har litteraturen rättigheter. Renodlade projektioner, när en kritiker kör sin egen agenda utan särskilt mycket koppling till boken i fråga eller ingen alls, hejdlös subjektivitet, kan vara läsvärt men kanske inte riktigt ett ideal för litteraturkritik. Dock: står valet mellan spralliga subjektiva lustmord och surmulet "objektiva" tillplattningar, föredrar jag det förra).  Det är roligt att hitta på. Har inget mer än så att tillägga till debatten om verklighetslitteratur, än möjligen detta: världen är stor, konsten är lång, livet är som det är, och det är jävligt kul att hitta på.  I hast,

Innan kocken blir galen

kommer sanningen göra några fria

Idag hälsar vi Bolivia och Seychellerna välkomna

 

Kom ihåg att det alltid är välkommet att kommentera.

Även påhopp. Det värsta som kan hända en författare är att bli ihjälkramad. 

Det går bra att "slänga in ett lingonben" som vi kallade det här ett tag (det kunde väl både betyda att vara OT och att vara flamsig).

Och minns i de sociala mediernas tidevarv, och i de sketna algoritmernas, att det finns en möjlighet i bloggar som på få andra ställen att dyka ner i gamla diskussioner och ta upp tråden. 

God flöjt så länge! 

Fortsätt spela bara du gamle Bix

Lars Lundgren

 

Jag funderar på att byta juridiskt kön och ändra namn till Lars Lundgren. 

(Om jag hade fötts till pojke hade jag blivit döpt till Lars eller Martin, om jag förstått saken rätt). 

Sen kan jag kalla mig Lasse-Maja. 

Klaga inte på en månad som bara gör sitt jobb

 Det är april. Capisc? 

Dagens citat

 

Malin Persson Giolito: 

”Natoprocessen är ett hån mot demokratin”

En folkomröstning hade tvingat medier och politiker att på allvar lyfta svåra frågor om kärnvapen och ekonomi, anser Persson Giolito. Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas panikvändning är ett hån mot väljarna, tycker hon.

https://www.dn.se/kultur/malin-persson-giolito-natoprocessen-ar-ett-han-mot-demokratin/ 

Önskar att många fler var lika upprörda. Det kanske kommer.  

Chico Buarque e Milton Nascimento - Cálice

"Det är inte systemet, det är fan du"

Det här är festligt. Katrine Kielos-Marçal har en förmåga att formulera sig kärnfullt, nästan lite bevingat. Det hade hon redan som ung bloggare, när hon efter att ha läst ett par sidor ur Myggor och tigrar konstaterade att den var välskriven men att det var mig det var fel på, inte systemet. 

Nu är hon lika gammal som jag var då. Och vad gör hon? Angriper unga tjejer! 

Det är sant: jag vet inte riktigt med den här soft-girl-trenden. Vem skulle inte önska att fler unga engagerade sig i till exempel fredsrörelsen och miljörörelsen i stället för att bara pyssla om sig själva och ge varandra komplimanger. Men det kanske de gör också? Att moralisera över tjejer som tjejar sig känns som fel fokus. 

Trenden kapas emellertid av konservativa som pushar för fler hemmafruar och fler barn som kan skickas ut i krig. Och det är ingen konspirationsteori. Och den politiken kommer inte göra någon lyckligare.

Men jag tycker unga kvinnor ska attackera äldre kvinnor, inte tvärtom. Det visste Katrine Kielos 2007. Nu har hon glömt det. 

Till den rasande debatten om vad science fiction är för något

"för det mesta är inte stilen något att gå i spagat över. Å andra sidan är det inte heller poängen. Vad som räknas i science fiction är idéerna"

Citat ur en recension av en ny internationellt hårdlanserad sci fi-roman. Obs att det inte behöver vara dåligt för att det är hårdlanserat (ges ut på ett explicit kommersiellt imprint som tryckt bok och ljudbok, blir Netflixserie osv osv, se den länkade artikeln). Men jag märker på referatet och på citatet jag lyfter fram att det där inte är nåt för mig. 

För såpass mycket vet jag om science fiction att det inte går att säga att språket är oväsentligt. Det är inte mindre viktigt än i alla andra genrer. 

Det går inte att skilja mellan underhållningslitteratur och seriös litteratur, åtminstone inte om man tänker sig en hierarki mellan dem. Det finns underhållande litteratur med massor av idéer och minnesvärda bilder och scener, och det finns pretentiös litteratur som knagglar sig fram utan att ha så mycket att komma med. 

Det där är självklarheter. Däremot kan man tala om ett slags populistisk litteratur. På samma sätt som politisk populism utgår ifrån att folk är en massa som kan manipuleras, för att de är lite dumma, är populistisk litteratur ytlig och beräknande, språket är dåligt för att det är andefattigt hur mycket effekter som än klippts in. Lite som en motsvarighet till när "finlitteraturen" blir för litterärt sökt. 

Det finns olika sorters science fiction, en del är mer tekniskt inriktad och annan mer samhällelig, och det finns blandformer, men det intressanta är att äldre sci fi aldrig blir inaktuell bara för att den tekniska utvecklingen går framåt, lika lite som annan litteratur blir omkullsprungen av samhällets utveckling. Inte ens inom genren science fiction är litteraturen underkastad framsteget. Ursula Le Guin, Phillip K Dick, Mary Shelley. Att de går att läsa beror inte bara på i vilken grad de lyckats vara fjärrskådande och pricka in saker som inte inträffat än. Det beror även på stilen. Och på att de lyckas säga nånting annat.  

När jag blivit klar med det här inlägget kommer det att utmynna i reklam för Den skenande planeten, men jag hinner inte mer just nu. 

Tigerbossen önskar nästan alla kvinnor en bra kvinnodag

 Jag tror man kan ge sig själv löften på kvinnodagen, och jag lovar att snart bli klar med min översättning av Marie de Gournay. Det har tagit tid för att jag måste klura. Är det inte översättningen jag klurar på, så är det något annat. Det är min natur. En del skulle kanske kalla det koncentrationssvårigheter, andra tankspriddhet eller vakendrömmar, de som är lagda åt diagnoser skulle kanske dra till med attention deficit disorder, men inget av det är korrekt. 

Jag kallar det klura. 

Men framåt går det. Det är inte världens enklaste sak att översätta 1500-1600-talsfranska, men MdG är värd det. 

Jag har upptäckt att Jenny Diski inte kunde franska, vilket kan förklara varför hon tecknar ett så nedgörande porträtt av MdG i sin roman Apology for Women Writing. 

Ingen är så löjlig som MdG och det är ett under att Montaigne respekterade henne, enligt Diski. Hon baserar sitt porträtt på gamla nidbilder som det funnits en hel del av genom tiderna. Det är konstigt att lägga ner så mycket krut på att dissa en kvinna som lärde sig latin på egen hand och arbetade i så mycket motvind. Ett slags kvinnligt administrerad backlash, och Diski verkar mest intresserad av om Marie de Gournay och Montaigne låg med varandra.

Men det är långtifrån "bara" feminister som uppskattat Marie de Gournay (märk väl att citationstecknet är ett rytande). T.ex litteraturhistorikern Sainte-Beuve ägnar henne ett uppriktigt intresse som inte vittnar om pliktskyldigt nedlåtande välvilja. 

Så var det med det. 

Mitt 8-marslöfte blir alltså att fokusera på MdG-översättningen. Få ändan ur arslet, som det heter på gaggböliska, och se till att bli färdig. 

Vilket inte hindrar att jag kommer att finna mig nödsakad att klura på annat också. Till exempel i bloggen.

Simma lugnt.

På återhörande, etc etc. 

 

Och likväl rör hon sig

Jodå jag tycker det är vidrigt -

curlats av en yttrandefrihetsgrundlagsändring, som om svensk journalistik inte vore tillräckligt undergiven som det är; 

curlats av en unket uppblossande sympati för Karl XII och svenska stormaktsambitioner och intriger; 

av svensk vapenindustri, som gnuggat händerna inför att kunna testa vapensystem i Ukraina;

av ett trolleritrick då svenskar intalades att ryssen stod på tröskeln; 

av likhetstecken mellan den ukrainska och svenska flaggan, varvid det blev lätt att utvidga begreppet försvarspolitik; 

av att svenska värnpliktiga redan tränat med USA:s militär i Polen innan NATO-ansökan skickats in, och det var lätt att ställa både riksdag och medborgare inför fait accompli;

 av ett undanviftande av tänkbara konsekvenser av presidentval i Amerika; 

bagatelliserande av ökade risker då Ryssland känner sig alltmer pressat av ett Nato de uppfattar som hotfullt; och slutligen ett blundande för tänkbara kedjereaktioner när ett land som haft ett visst anseende som fredligt och diplomatiskt kedjas till en stormakt med mycket blod på händerna. 

Men världen är stor, morgondagen känner ingen, det är kommande generationer som ärver beslutet, vad de gör och hur de ser på det vet ingen. 

Det kan lugna ner sig om Trump blir president. Han är dålig på många sätt men jag tror inte att det hade blivit något krig i Ukraina om han varit president. 

Biden provocerade. Vevade och vevade. Agiterade och agiterade.

Trump hade troligen slagit en signal till Putin och sagt att nej, vi ska inte göra Ukraina till medlem i Nato. Vi backar. 

Ett slags Checkpoint Charlie.  

Ett annat vi

"Under sina vingars skugga" - 

skissar lite innan jag lyckats klura ut hur den här bloggen ska bli segerrik.

Ank-Käthe surar i Düsseldorf. Hon har blivit konspirationsteoretiker. Blogger avskaffade enkätmallen mitt under natoomröstningen, som annars var tänkt att fortsätta i ungefär femtio år till. 

Den försvann! Hon tror inte att det är någon slump! 

Personligen struntar Ank-Käthe blankt i Nato. Men hon tror ändå inte att det är någon slump.

Hon tror inte att någonting sker av en slump. 

Men ännu värre är att den fina grodomröstningen försvann. Det enda som finns kvar är rubriken, uppmaningen. 

Ank-Käthe tror inte att det är en slump att rubriken till grodomröstningen finns kvar, medan Nato-omröstningen försvann utan ett spår! 

Om Blogger inte hade skrotat enkätmallen, hade jag idag tänkt be henne fixa enkäten känner du dig tryggare av amerikanska stridsflygplan över Stockholm. 

 Jag vet redan vad jag tycker. Gedigen analys är det och ingen kvinnlig intuition; inte för att det är något fel med intuition: känslan, aningarna, malströmmarna av gissningar, förhoppningar och farhågor är alltid en del av det som kallar sig rationellt, och i det här fallet gissar jag att en glödande spåkula bollas mellan politiker och myndigheter som inte har något större inflytande. Särskilt inte över den amerikanska valutgången. Men - för att uttrycka sig lite antistatligt - jag tror inte att de känner att den bränns, för de har druckit champagne ända sen ansökan skickades in och dessutom skickar de spåkulan vidare till nya instanser utan att känna efter så noga eller titta för djupt i den. 

Konsulterna är i full färd med att legitimera rollvalet och ta fram ett ideologiskt kitt som ska göra ungdomar väldigt angelägna om att göra värnplikt. 

Från DN kommer de sedvanliga prenumeranterbjudandena - 

Kolstålspanneset från Professional Secrets, Kit Moon Vas, Kit Björktuva med handkräm och flytande tvål, Servettringar, Brixton plastkrukor. 

Men sepåfan, även Nödradio med solcellsladdning och Hjärtstartare. 

Någon enkät blir det inte idag. Inte i formell mening. Men jag saknar många av er som hängde här tidigare. Har på känn att papparättshaverister är NATO-anhängare. Det är tillåtet att vara det även här. Men jag lovar inte att hålla god ton. 

 Systerdyster glömmer jag aldrig. 

Alla har rätt att säga sitt hjärtas mening. På egen risk.

                                 Känner ni er tryggare av amerikanska stridsflygplan över Stockholm?

"Vid behov"

 Ja kära bloggläsare, 

Jag kommer göra om bloggen lite. För tillfället är det mycket snickarglädje i layouten. 

Jag gör allt själv. Till exempel har jag målat den fina hästen i bakgrunden. Akvarell.

I stället för att skaffa mig "patreons" kan det hända att jag auktionerar ut originalet. Men jag drar mig för patreons. Det skulle kännas jättekonstigt om det visade sig att det var MSB som var finansiär. Jag vill helt enkelt inte ta den risken. 

 Omgörningen av bloggen har syftet att alla ska känna sig glada. Och fria. 

Ett hörn av internet där det är möjligt att uttrycka sig som man vill och säga vad man vill, som det var i den här bloggens barndom. Och precis som då ska anonymitetsrätten vara hundraprocentig. Fantasifulla nick och avatarer uppmuntras. 

Och humor ska vara ledstjärnan men inte stå i motsats till allvar. 

Jag har en vikingprofilbild just nu som ser lite läskig ut, kommer byta ut den.

Det här är bara ett lite skissartat första inlägg, bloggens nyorientering kommer att ta tid, jag grunnar på'n och har en liten brainstorm i huvudet. 

Under de decennier som jag hoppas kunna fortsätta driva den här bloggen, så kommer väldigt mycket hända. 

För tillfället och just nu i detta ögonblick lyfter jag bara fram en tiondels kommentar från tråden under förrförra inlägget, för jag har tänkt att en del i bloggen ska handla om språkfrågor.

"vid behov" är en så kallad presupposition. 

Är det inte Helen Edenroder??!!

 Jag tänker dundra på till yttermera visso. 

Är det inte lite suspekt att den här kvinnliga diktatorn i ett fiktivt litet europeiskt land heter Elena? 

Jag var tvungen att transformera mig för att bli den här knäppa människan

De stora TV-bolagen har ju internationella team som plöjer igenom ny intressant litteratur på jakt efter uppslag. Numera låter de väl artificiella intelligenser tugga i sig grunkor också. Så... 

Jag har ju inte sett serien ännu, så ska egentligen inte sitta här och insinuera. 

Men ni som ännu inte har läst Den skenande planeten, gör det nu tycker jag! Där finns en Helen Edenroder, bland många andra härliga figurer efter apokalypsen. 

Köp eller låna, men måste ni välja, så köp. 

Bara en liten natovända till

Frågan är död i Sverige, de intellektuella ser med ett fåtal undantag inte den här frågan som deras grej. Folk verkar antingen tro att det inte kommer att bli så stor skillnad, eller så är de emot och tänker att det redan är kört.
USA har fått igenom villkorslös placering av kärnvapen i Sverige närhelst de vill.
Inga reservationer. Ingen vet vem som är president i USA om några år. Sverige har spelat bort varje uns av självbestämmande över den egna försvars- och säkerhetspolitiken. Försöker någon påstå något annat, är det en grov lögn.
Passiviteten bland svenskarna har väckt undran. Det naturliga vore gigantiska demonstrationer. Man ur huse. Men de stora riskerna har smusslats undan bakom den mer betryggande idén om ett samnordiskt försvar.

           Men ändå, en läsvärd artikel i SvD:

"Förstår vi vad som väntar med Nato?"

"Vi" är ett massmedialt pronomen som är väsensskilt från det "vi" som används till vardags, lika påfluget och kladdigt som säljarnas "du", det är ett "vi" som vill suggerera fram ett artificiellt kollektiv som tänker och känner likadant, nåt slags stämning av magisk kontroll över verkligheten och populasen, men skit samma, frågan är lätt att besvara ändå.

Ingen vet med säkerhet vad som väntar med Nato. Varken de ordentligt pålästa eller de som blint går i mediernas och politikernas ledband.

De som inte har orkat ta sig förbi propagandan utan bara konsumerat den har inte en chans att fatta någonting.
Skribenten skriver att det är ett "pikant" tillfälle för Sverige att gå med i Nato. Artikeln är hurtig, jag ville skriva borgerlig, pikant är ju verkligen ett salongsfähigt ord som man inte förväntar sig när det handlar om slakt och kärnvapenhot, den har grundtonen "inget farligt händer nog här", men låter trots allt framskina att svenskarnas passivitet beror på okunskap, och den närmar sig i Sverige nertystade och tabubelagda frågor.

Jag nöjer mig med att rekommendera artikeln och hoppar fram till ett stycke som handlar om något jag skrivit om länge i den här oansenliga bloggen, något avgörande för att förstå bakgrunden till kriget i Ukraina och vad NATO egentligen är för ett djur.

NATO-anhängarna brukar nämligen påstå att NATO inte expanderar, det är länderna själva som ber att bli medlemmar. Det brukar också betonas att invasionen var "oprovocerad".

Vid Natos toppmöte i Bukarest 2008 drev USA på för att Ukraina och Georgien skulle bli medlemmar. Tyskland och Frankrike tvekade. Resultatet blev en ödesdiger kompromiss: vaga formuleringar om framtida anslutning, utan säkerhetsgarantier. Putin osäkrade sina divisioner och inflytelseagenter.

Och 70 procent av invånarna i Ukraina ville då att landet skulle vara neutralt och alliansfritt.
Det var inte ukrainska politiker och inte ukrainska medborgare som drev på. Det var USA.

Systemet

 

Under den så kallade akademikrisen fann jag ingen anledning att agitera, det var rätt oöverskådligt det som hände därinne, fler institutioner än Akademien hade varit indragna och nu kunde man få intrycket att det handlade om att skaka av sig det egna ansvaret. En uteslutning av Frostenson kanske mest var ett sätt att putsa på varumärket, anseendet, eller en prestigefråga  för dem som lyckades fälla henne, medan strukturerna förblev desamma. Det var farsartat att kulturvärlden uppförde sig så chockat, så plötsligt. Dessutom var många andra ute och demonstrerade, i medierna och utanför börshuset, det behövdes knappast en röst till. Jag fick intrycket att många som protesterade mest lät sig svepas med, empati eller vrede blossar ofta upp i sociala medier för att sedan ersättas av något annat. 

Vad hände sen? Man gjorde sig av med Danius och Frostenson. Det var antifeministiskt. Sliriga motiveringar om hur förnuftigt det var, oerhört eminent skademinimering. Några kvinnliga ledamöter hoppade av i solidaritet med den ena eller andra uteslutna kvinnan. Några manliga ledamöter som varit ute och viftat heroiskt återvände.  

Vad hände sen? Horace Engdahl jämförde några maktmänniskor som betett sig illa med Jesus. Stort uppslaget, i en dagstidning. Följde sedermera upp det med en skål för Anna Perenna, "beskyddare av kränkta kvinnor" - efter att ha angripit svensk lagstiftning i internationell press, för att skydda en kompis som blivit dömd för våldtäkt. 

Han drämde till mot dem som vittnat mot en man som missbrukat sin position, för att ingen stoppat honom av alla i ett mångförgrenat kotteri som hade kunnat göra det (många), och han gick längre än så då han framhävde honom som ett ideal. 

Det är makt, och makt funkar. Det är bara att se tiden an, framställa sig som offer, vänta in nya hungriga som vill frottera sig med "finkulturen", räkna med förvirring och räkna med fokusförskjutningar till annat förargelseväckande som blippar fram i högt tempo. Räkna med tyngden i Nobelpriset, kanske en kristen tyngd rentav, räkna med pengarnas tyngd. 

Nu fortsätter Horace Engdahl med sparkar nedåt. Han slår fast vilka man inte ska lyssna på, med samma kvasifilosofiska resonemang som i de vissna aforismerna, han vet att feminismen sedan länge är bortdribblad, och att det alltid går att ta avstånd från "flocken", för "flocken" vill ingen tillhöra.

"Kraften fullkomnas i svaghet"

Nej låt dig ej förhärdas i denna hårda tid. Et cetera. 

En anledning till bloggpausen är arbetsro, en annan att jag tycker att jag blir för hård i bloggen,  påstridig, ältar saker jag ändå inte kan påverka, t.ex något som börjar på n och slutar på o, en tredje att jag känner mig snål (varför ska jag bjussa på ord???), en fjärde att jag tycker att det blir för mycket manér -  ibland i alla fall - som om det handlar om nåt slags uppvisning. 

Hur svag får man bli? Skör, bräcklig? 

Vad händer om man sänker tempot, blir fragmentarisk, skapar en illusion av förvirring?

Kan man vara något annat än påstridig, när det handlar om saker man inte kan påverka? 

Om jag åtminstone vore pacifist. Det skulle vara mycket enklare.

Jag tycker om Mäster Eckhart. 

Du bör veta att benägenheten till synd aldrig är utan stor välsignelse och nytta. Märk nu! Vi tänker oss två människor: den ena är så beskaffad att hon icke alls eller endast helt lite anfäktas av svagheter. Men den andra har en sådan natur att hon har anfäktelser. Genom tingens yttre närvaro påverkas den yttre människan, och om det är till vrede, fåfänga eller sinnlighet beror på vad som kommer emot henne men i sina högsta krafter står hon helt fast och opåverkad och vill icke begå felet, varken vreden eller någon annan synd, och kämpar alltså med kraft mot svagheten. Ty måhända rör det sig om en i naturen liggande svaghet, såsom ju mången människa av naturen är snar till vrede eller högmod eller vad det nu är och likväl icke vill begå synden. En sådan är mycket mera lovvärd, och hennes lön är mycket större, hennes dygd är ädlare än den förstes. Ty dygdens fullkomnande kommer endast genom kamp, som Sankt Paulus säger: Kraften fullkomnas i svaghet.

mvh. Mäster Eckhart

Bortsett ifrån det där med att stå helt fast och opåverkad tycker jag att det är bra skrivet. Helt fast och opåverkad är inget för tuffingar som mej. 

Idag ses svaghet som en synd. Alltså svaghet svaghet, inte vrede och högmod eller vad det nu är. Utan bräcklighet, osäkerhet, tvekan. Förvelning. Brrr, förvelning! Men dem vill jag ha. Det enda jag inte vill ha är triumf. Och det, usch, att inte vilja ha triumf låter väl lite kristet sådär. 

Många får kalla kårar och blir spyfärdiga bara de hör ordet kristen. Jag tycker inte att det går att säga kristen, eftersom det betyder så många olika saker. Används på så många olika sätt. Jag kan inte säga att jag är det idag. För att det är belamrat. Och för att jag inte är pacifist. 

Atossa är femton år idag men pigg och skuttig. 

Hon är katt. Det räcker långt. 

Tillfälligt slut på pausen i pausen. 

 

Öppna ett möjlighetsfönster