torsdag 20 februari 2020

Dagermans dröm

Stig Dagerman berättade en gång om en dröm han hade haft efter att ha deltagit i en offentlig diskussion. Han stod i drömmen mitt i Stadion, som var överfyllt av människor. Han skulle tala till dem, men ej ett enda ord nådde fram. Varje gång han försökte tala kom ovanifrån, dånande och stark, en annans röst och dränkte helt vad han ville säga. 

Återberättat av Lagercrantz i Vårt sekel är reserverat åt lögnen

tisdag 18 februari 2020

2 farbroderligt naiva gissningar

Förnedring och sadism har föga med skattesänkningar att göra, där har Löfven fel. GW har i sin tur fel då han antyder att det har med etnicitet och kulturkrock att göra. GW har ännu mer fel än Löfven. 
Kasta inte ut 80-talets grubblerier om makt och hierarkier, svassande kött och synd bara för att hela komplexet fått en lite väl konkret gestaltning mitt i den finaste fina genikulturen. 


måndag 17 februari 2020

Fantasiramsan

Några pojkar i 10-årsåldern gick runt och sjöng högt - trodde jag först - "fantasi ja vi har ingen fantasi!" och något mer jag inte uppfattade. Vacker vemodig melodi, kände igen den men kopplade inte direkt. Googlade, det visar sig att det är Bajen som har en ramsa:

"Fantasi
Ja ni har ingen fantasi
Snor från Hammarby
Ja ni vill va som oss
Ja ni är pinsamma Gnaget"

När jag lyssnade på den på YouTube kände jag igen melodin som Magnus Ugglas Hand i hand.
(Det finns en bakgrundshistoria - Hammarby hade en ramsa, Grön och vit, som AIK härmade: "Vi är överallt". "Fantasiramsan" är i sin tur ett svar på att AIK härmade Hammarbys ramsa).


Bollen är rund.


Because the world is round, it turns me on.








lördag 15 februari 2020

Så funkar det!

Påståendet att "mörk energi" används som bränsle under de långdistanta rymdfärderna är inte helt korrekt. Ki har fått något om bakfoten. 
Det är gravitationsvågorna och de akustisk-baryoniska oscillationerna som fungerar som trampolin.

MVH Zarminas avdelning för rymdteknik

måndag 10 februari 2020

Yes box Virginia Woolf

Wuthering Heights is a more difficult book to understand than Jane Eyre, because Emily was a greater poet than Charlotte.
Virginia Woolf

Läser om en av mina favoritromaner, Svindlande höjder, nu på originalspråket.
Woolf har rätt och det är tveksamt om man ens ska förstå Svindlande höjder på något rationellt sätt. Jag menar, vad innebär det att förstå konst?

Charlotte Brontës Jane Eyre är en hygglig roman men både konstnärligt och innehållsligt konventionell.

(Georges Bataille skrev tyvärr förringande om Emily Brontë utifrån den darriga och liksom tårögda mansföreställningen att hon skulle ha varit en moraliskt ren, oskuldsfull flicka som förvånande nog på något intuitivt och omedvetet fantasifullt sätt kunde skildra ondska, passion, besatthet och så vidare trots att hon aldrig haft samlag. Alltså så fallocentriskt tänkt, och samtidigt en mytologisering av barnkvinnan som något slags varelse som inte kan vara medveten, göra djuppsykologiska iakttagelser av sin omgivning. Hon är ju stor, hon har ett stort öga osv. Det går att göra många iakttagelser av det mänskliga även i avkrokar. Och därtill kommer genialiteten. Schas Bataille).

Här är Ukuleleorkesterns roliga cover på Kate Bushs musiska gestaltning av Wuthering Heights.




söndag 9 februari 2020

Du är Luxemburgstor, och jag är f-n, käre bror

Här är citatet jag talade om.
Tror jag kallade det "spritsigt" eller nåt sånt.

Jag hittade det i Vårt sekel är reserverat åt lögnen, en samling artiklar av Olof Lagercrantz, utgiven på Karneval förlag.
Det innebär att jag måste reservera mig för att något kan ha blivit fel längs vägen. Som viskleken. Lagercrantz kan ha citerat fel, eller redaktörerna till Vårt sekel är vigt åt lögnen kan ha återgivit citatet på ett felaktigt sätt.
Rosa Luxemburg lär ha skrivit detta i ett brev till en väninna 1917. RL satt i fängelse, väninnan var utanför men hade tydligen suckat över tillståndet i världen i ett brev till RL. RL svarade:


"Förstår du då inte att den allmänna bankrutten är alltför stor för att man skulle stöna över den. Detta fullständiga uppgående i dagens jämmer är mig överhuvud taget obegripligt och outhärdligt. Se till exempel hur Goethe med kyligt jämnmod stod ovanför tingen. Men betänk vad han måste uppleva: den stora franska revolutionen, som dock sedd på nära håll tog sig ut som en blodig och fullkomligt meningslös fars, och sedan från 1789 till 1815 en oavbruten kedja av krig, där världen återigen såg ut som ett lössläppt dårhus. Och hur lugnt, med vilken andlig jämvikt bedrev han inte samtidigt sina studier över växternas metamorfoser, över färgläran, över tusen ting. Jag fordrar inte, att du ska dikta som Goethe, men hans livsuppfattning - intressenas universalism, den inre harmonien - kan envar skaffa sig eller åtminstone sträva efter. Och när du säger: men Goethe var ingen politisk stridsman, så menar jag: en stridsman måste först söka stå helt över tingen, annars sjunker han med näsan ner i all smörja. Självfallet är det en stridsman i den stora stilen jag här tänker på."

Lagercrantz gillar den här pigga attityden. Trotskij lär ha gillat det också, enl. Lagercrantz.
Nyfikenhetsandan, talet om intressenas universalism och den inre harmonien, påminner mig om den napoletanske revolutionären Emmanuele de Deo som jag skriver om i Myggor och tigrar.
"Emmanuele de Deo, tjugotvååringen som givit namn åt den gata där en malavitoso nu blivit mördad, var en revolutionär, jakobin och anti-Bourbon, franskinspirerad, en själsfrände till Eleonora Fonseca och han blev torterad och avrättad på Piazza Municipio 1794. Jag har på nätet hittat ett brev Emmanuele skrev till sin bror före avrättningen.
Käre bror, varför kallar du mig olycklig? Varför ge mig det epitetet? Jag skulle avundas andra mitt öde om jag upptäckte det hos dem; detta borde räcka för att få er att inse mitt sinneslugn när jag tar emot påbudet från den högre rättvisan och från min och din Suverän. Döden väcker skräck hos den som inte har vetat att leva väl - -
et cetera - et cetera.
Hänvisar tillbaks till min bok om resonemangen om Emmanuele de Deo, den mördade Antonio Cardillo, upplysning och fascism.


Rosa Luxemburgcitatet under DET FÖRSTA världskriget sticker av mot dadaismens kollapskonstaterande under och efter samma världskrig, som det beskrivs av Hugo Ball (att Västerlandet hade slutgiltigt visat att talet om europeisk humanism och civilisation bara var en fasadlögn, en ursäkt för masslakt).

Det sticker av mot flera berömda uttalanden runt DET ANDRA världskriget (Adorno: Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt; Brecht, ett samtal om träd är nästan brottsligt).
Efter nazismens bara en aning uppförstorade version av den europeiska chauvinismens perversa groteskeri, och nu när det går ett spöke genom Europa igen, samtidigt som konst och kultur fortsätter att vara skrytfaktorer, så låter både "kyligt jämnmod", "inre harmoni" och "intressenas universalism" naivt? Världsfrånvänt?

Alla kan skaffa sig eller åtminstone sträva efter nyfikenhet.



Snicksnack för rövhattar

Bloggen har anammat fragmenteringsdjävulen. Svinkorta bjäfsinlägg.
Ett kolossalt sätt att befria sig.
Jag ska rita Goethe. Jag skulle rita en politisk kompass.

Glöm aldrig att dra ner byxorna på en reaktionär sosse som talar om den mänskliga naturen.

Who has a fox behind the ear?
No, no, a colossal nobody.

Det här är min hyllning till den moderna världen.



defenestrera mera 


                       

torsdag 6 februari 2020

Ank-Käthe delar ut Rosa Luxemburg-priset posthumt

...till Goethe.

Motivering: Goethe har sagt att i konsten är endast det bästa gott nog.
Kaxigt!
Delmotivering: ner med Lenin. Fram för Rosa Luxemburg.




onsdag 5 februari 2020

Klagar bäst som klagar sist

Den som klagar på den som klagar, slösar bort sin och andras tid.
Men den som klagar på den som klagar på den som klagar, den däremot, är en visdomshärskare.


Varför är det ingen som... och varför finns det inga, är det inte dags att?

Here we go again. Det finns inga realistiska samhällsskildrare/anarkistiska prosaister/romanförfattare av rang/engagerade diktare/poeter som tål att läsas -  närmare bestämt finns det ingen intressant litteratur idag.
Utom DET HÄR undantaget, som sopar banan med...
Utom DET HÄR, som  svensk litteratur gått omkring och väntat på...
Utom DEN HÄR debutanten, som JAG har det finfina väderkornet att upptäcka.

En kulturjournalistisk jargong har dykt upp igen, jag tror det tog sin början (den här gången) med the catchy supertruth "det finns inga manliga författare".
Men liknande gnäll pågick ungefär hela 90-talet. Ibland handlade det om att försöka tysta den så kallade cyniska 80-talismen och dess eftersläntrare och kräva ett brett, sunt och uppbyggligt berättande. Ibland rörde det sig om ett mer odefinierat klagande. Nästan alltid föreföll syftet vara att inte bara underkänna samtliga då verksamma författare (från låt oss säga Kjell Johansson till Ann Jäderlund), utan att ge kritikern en möjlighet att framhäva sig själv som den store upptäckaren av det enda läsvärda.

De håller på med sina listor och sin kanonisering. "Nå, detta är troligen den enda... enda... Host... Harkel host host".

tisdag 4 februari 2020

Drastisk spådom av Olof Lagercrantz

Hatet mot Olof Palme var en del av det större hatet, ur vilket en dag det tredje världskriget - det universella mordet - kommer att springa fram. 

(DN 2 mars 1986, ur Vårt sekel är reserverat åt lögnen)


måndag 3 februari 2020

Framsynt Carola


Jag kapitulerar aldrig helt inför den här låten, men ryser motvilligt.
Rösten är gudomlig med något lite kusligt som vetter mot besatthet. Det är konsumismkritik och kan väl sägas förebåda den nya miljörörelsen, även om det då är en ganska tydligt kristen eskatologi och meningslängtan.



Det behövs ett starkt vänsterparti



– Vi behöver fylla ut den plats som Socialdemokraterna historiskt har haft i svensk politik, säger Nooshi Dadgostar till Expressen.


Känns lite lovande faktiskt. 

söndag 2 februari 2020

Dagens citat

....."Detta sår kan för övrigt också användas som metafor för den grundläggande rörelsen i Batailles skandalösa skrift. De hänvisningar till verkligheten som förs in i hans oroliga och tilltagande metaforik är sårande och undergräver varje humanistisk anständighetskänsla och övertygelse om att besitta ett vetande och en vilja att göra det goda, som i sista instans är grunden för västvärldens kultur med dess föreställning om att bemästra verkligheten med det goda som medel. När detta sårs omfattande betydelse skall förbindas med verkligheten blir dess plats den nakna kvinnokroppen:
"På den molnfria och orörliga himlen kan jag öppna ett sår som jag vill klamra mig fast vid som vid en kvinnas nakenhet".
Såret är i kvinnans kropp och kön som sådana: hon är dubbel eller kluven i en människa och i ett möjligt offerdjur. 

Mette Lundbo Levy, i Res Publica Tema "Såret", Georges Bataille





Citerar bland annat pga spaning efter begreppet anständighet, som idag tydligen används som skällsord i Danmark (i stil med "godhetsapostel"), och ibland lyfts fram som ideal i svensk debatt.

Men också föreställningen om att kunna bemästra världen, en förutsättning för politiken givetvis men i konsten går det att låta världen bemästra sig.

och för det tredje, kvinnan - etc.



fredag 31 januari 2020

Minnesvärt ur Bröllopsbesvär


Stig Dagermans Bröllopsbesvär läste jag för länge sen och tyckte den var bra. Jag kommer nästan bara ihåg stämningen (norrländsk, vemodig, krånglig) och en replikväxling som jag tycker är ofantligt komisk och kännetecknande för en viss typ av brist på galanteri.

Ur minnet:
Det är vid dansbanan eller något åt det hållet. En flicka är väl lite intresserad av en pojke, hur som helst frågar hon honom ifall hon kan få en cigarett. Han svarar:
-Visst. Men inbilla dig inget.

Visst är det bra?
Inbilla dig inget? För säkerhets skull, liksom.


onsdag 29 januari 2020

tisdag 28 januari 2020

Det funkar inte att fördöma känslor

En känsla som det inte funkar att fördöma är den oro som kan väckas när folk pratar ett språk man inte förstår.


punkiga gaggböle multikultiförening i Gaggböle Folkblad

Det är alltså väldigt naturligt (om uttrycket naturligt kan användas utan att det tolkas fascistiskt) att tycka att det är jobbigt att ha kollegor som pratar arabiska med varandra.
Visst är vinkeln konstig, när man betänker att folk har flytt undan krig och har både traumatiska minnen och misstänksamhet i det nya landet att hantera. Visst måste sympatin vara med dem? Jo, fast jag förstår de svenska infödingarnas (vissa delar av de splittrade infödingarnas) trötthet, oro, irritation över ständiga pekpinnar.
Och ja, det kräver nog en saltomortal av tolerans och nyfikenhet, för att inte bli skeptisk till ett fortsatt stort flyktingmottagande. Jag erkänner att jag är där redan. Försöker inte motivera det moraliskt eller rationellt, det bara är så.

Det finns och har dessutom länge funnits en märklig jargong, att det svenska språket ska ersättas av en massa andra språk.
Det här är ingen akademisk uppsats och ingen debattartikel, då hade det krävts många konkreta exempel, nu blir det svepande.
En tongivande kulturskribent skriver att man inte ska behöva kunna tala svenska i Sverige, själv gillar han att personalen i en butik eller restaurang inte kan svenska, det är en sorts global dröm.
Men är det så konstigt om en del tycker att det är en mardröm?

Måste man gå tillbaks till Carl Jonas Love Almqvists Den svenska fattigdomens betydelse, för att förstå den här destruktiva och poserande antisvenskheten som odlats i det offentliga samtalet?
(Almqvist har - om jag inte minns fel - ganska sturska och patriotiska idéer om att den franskinfluerade överklassen i Sverige tycker illa om och förtrycker den osofistikerade allmogen som den givetvis ser som bonnig, även det svenska språket betraktades som bonnigt, men det gick alltid bra att tala franska så att tjänstefolket inte förstod.
Jag associerar dit varje gång det ska raljeras över att svenska traditioner bara är töntiga små grodorna, eller när man vill betona att de - till skillnad från alla andra traditioner som är mer äkta, till exempel samernas - inte bara är djupt löjliga, utan oautentiska).


Tänk om den aktivistiska nätvänstern - låt oss vara mer precisa: delar av den splittrade nätvänstern, från snälla villafruar i jagärhär till förtidspensionerade AFA-aktivister - helt enkelt gav fan i att vara så opsykologiska.
Jag tror att facebookifieringen och idén om tävlande algoritmer på allvar har börjat få folk att börja sluta grubbla och i stället börja dela recept på sardinmousse.
Borgerliga tidningars förträffligt formulerade skönskriverier där tomma symboler lanseras.
Heroiska slogans som kanske passade på 30-talet men som idag känns mer som fossiler i ett vitrinskåp.

Det här inlägget handlar inte om politik. Det handlar inte om moral, påverkan, kamp, rättvisa. Tyvärr har jag inte ett enda svar på "vad bör göras".






fredag 24 januari 2020

Det gåtfulla har ingen dörr



Det mest avslöjande i vår tids litterära konsensuskultur av svassande och brist på kritiskt tänkande är det totala ointresset för om Ferrante kommer ur ett folkligt kvarter i Neapel, eller om han/hon/de inte gör det. Det skulle vara en sensation, jag tror faktiskt inte att det finns några klassresor av det slaget. Men framförallt skulle det befria författaren från det omisskännliga draget av projektioner på "folket", på "camorran", det kitschiga som ropar melodram utan förankring i egen erfarenhet. Språket är stereotypt, vilket möjligen kan ursäktas om det är egna upplevelser, men inte annars.

Nej det är givetvis inte bara personer som själva kommer ur den märkliga och arkaiska napoletanska folkliga kulturen som har rätten att skildra den - men att låtsas skildra den inifrån, och dessutom kalla det feminism - det är litterär bluff, och borde kunna avslöjas som bluff om det visar sig att mannen/kvinnan/produktionsteamet bakom pseudonymen inte har den erfarenhet som det populärkulturella fenomenet påstås bygga på.

På något sätt föreställer jag mig att det handlar om avund på folket (som gestalten Lila sägs företräda). Jag tänker mig en författare med akademisk vänsterbakgrund som inte lyckas äga folket. Han/hon/de hittar på en vild och naturbegåvad Lila, osannolik, stiliserad, som får föreställa något slags napoletanskt tinget i sig, som gäckande drar sig undan. För det napoletanska folket låter sig inte ägas och utnyttjas, detta är en del av folkloren och självbilden. Det gör motstånd.

För mig känns böckerna som klibbig beräkning. Skickligt, flyhänt, men allt annat än trovärdigt. Det är talande att så få är intresserade av att ta reda på om det finns en verklighetsbakgrund - samtidigt som det är just verklighetsbakgrunden som säljer och får strida strömmar av turister att gå guidade Ferranteturer i "stackars-fattiga-flicka"-tecken.

Nåväl. Det gåtfulla har ingen dörr, skrev Gösta Kriland. Neapel klarar kanske den här invasionen också.

torsdag 16 januari 2020

Slackervänstern kan inte snylta på arbetarklassen

Den negativa synen på arbete - med en förskönande benämning kallas det "arbetskritik" - som återspeglas t.ex i texten till Clashs Career Opportunities, är i själva verket en form av klassförakt.
Hur ska vänstern kunna kräva bättre arbetsvillkor och löner, om den föraktar arbetet?
Framtidens vänster kan inte vara lättingar, ha kakan och äta den, vara emot kapitalismen och kräva att bli försörjda av kapitalismen - samtidigt som man skåpar ut de allra flesta arbeten som "skitjobb".
Tyvärr är det här inte en nidbild av dagens vänster. (Eller låt oss säga stora delar av dagens splittrade vänster).
Inte att undra på att arbetarklassen i ganska stor utsträckning söker sig högerut, när slackervänstern beter sig så inbilskt, förespråkar lättjans ideologi och minsta motståndets lag.
Lägg till att delar av dagens splittrade vänster stödjer planka nu och ingen människa illegal, så är det liksom bäddat för högeropulism.
Arbetsgemenskap, stolthet över arbetet, är en lycka. Det är inget mindre än det bästa som finns. Och nej, arbetet kommer inte att försvinna med automatiseringen.
A.I-fantaster och robotöverskattare har ärvt det aristokratiska föraktet för arbetet, vilket grundar sig i dikotomin kropp och själ, ju mindre arbete desto ädlare eftersom en pseudointellektuell i lånta fjädrar är så lätt på foten.

Fortsättning följer, det behövs verkligen en ny vänster.

fredag 10 januari 2020

Öka polariseringen, skippa slentrianen


Varför snackar folk febrilt om samtal och dialog, och förfasar sig över något som kallas polarisering och splittring?



En intressant artikel av Elina Pahnke, Aftonbladet kultur, påpekar det självklara, att
De senaste tio åren har framför allt handlat om att släta över konflikter, inte om att erkänna dem.


I stället för att hylla jolm och pratkramisar, beakta Bertrand Russels brev till Oswald Mosley, där han i artig brittisk stil ber den senare att sticka och brinna!

Den svenska "konflikträdslan" och "konsensuskulturen" är klichéer   - -we shall overcome har många redan drivit med. Idag är det lätt att tolka det här pratet som en lite försåtligare förlängning av den hallucinatoriska föreställningen att Sverige har förvandlats till en krigszon full med inkompatibla kulturer, och därför måste vi undvika att säga vad vi tycker på ett sätt som inte förhindrar att vi genomför den politik vi vill se. Ett massmedialt "vi", ett bekymrat leende Mats Knutson-vi.
Ett alltid lika snett leende, rart, pedagogiskt, allvetande.

(Det som kallades Folkhemmet var extremt polariserat, på många sätt. En urkonstig film om Hasse och Tage försöker prångla ut en annan bild, till priset av att reducera det skarpa komikerparet till ett par sorgliga tomtar, fetischer för gud vet vems nostalgi.
Skillnaden är att många av dem som var vänster då, inte är det längre, och kanske inte ens var det då).

Polariseringen är inte problemet.
Vad var det drottning Kristina sa - den som är allas vän är ingens vän?
Nej, hellre det napoletanska talesättet "den som har tillräckligt många fiender, dör aldrig".

Men det som verkligen ÄR ett problem, det är slentrianen.
För tillfället talar jag inte om rasister som triggar varandra på nätet, även om de givetvis också fastnat i automatik. (Till rasism räknar jag även den vanliga frasen inom borgerligheten, "går det ens att genomföra demokrati i de där länderna", om USA:s krig runtom i världen).

Utan jag syftar på poserandet. Popularitetstävlingen i sociala medier. Gillandet och delandet som inte betyder något.
Fenomenet är så pass allom bekant att det känns larvigt att påpeka det. (Alltså det här tror man ju inte är sant, men det finns faktiskt folk som gillar och delar artiklar om klimatkris, utan att ändra sin livsstil mer än kanske på sin höjd lite mer sopsortering).

Up fly words, etc etc.

Men Lao-tse säger: "i tanken, gå på djupet".

Emellertid. Den krönika i GP som Pahnke kritiserade handlade även den om sociala mediers ytlighet, närmare bestämt Tinder.
Skribenten Werner hävdade att popularitetstävlingen och prestigejakten på Tinder förvärrar situationen för en grupp i samhället som är/beskrivs som den farligaste:
män utan partners och utan några andra mjukgörande sammanhang.
Kräsna kvinnor gör ensamma män våldsamma, särskilt ensamma män i grupp.
Det kan nog både stämma och inte stämma - jag har inte varit på Tinder, men jag trodde nog det var en knullsajt mer än ett äktenskapsforum. Och jag tror inte att män som inte får knulla blir farliga, däremot kan det nog stämma att lone wolfs som triggar varandra kan vara farligare än ensamstående kattkvinnor som gör detsamma.

Nu är inlägget slut -
det här är en blogg, klaga inte.




tisdag 7 januari 2020

"TOI 700 d"

Ny exoplanet upphittad, lite större än jorden, kan ligga i den beboeliga zonen dvs tillräckligt nära och långt bort från moderstjärnan för att kunna utveckla liv. Den befinner sig 100 ljusår bort från jorden. 
Liksom planeten i min fantasi Den skenande planeten ligger "TOI 700 d" i omlopp runt en röd dvärgstjärna och har förmodligen bunden rotation (snurrar inte runt sin axel, alltså är ena sidan natt den andra dag). Det lär ta 37 dagar för planeten att kretsa runt sin stjärna, att jämföra med jordens 365.
.

söndag 5 januari 2020

Radikal kvinnlig negativitet

Drottning Kill
Drottning Kill
  
Ingenting att vara. 
          Drottning Kill
          Drottning Kill
          Kan man inte vara.
                                                           

kan man väl 

Hårfagre

Hårfagre
av Vasaplatsen
"-Jag vill inte att Mimmi ska bli en modern kvinna, sa Oscar"
- Serberna gillar jag, sa Lemmy
(Mäktig Tussilago)

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson
- Om du känner så där Figge, så är det sossarnas fel.
Ur Mäktig Tussilago

Med boktrave och mygga av Grynna

Med boktrave och mygga av Grynna

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"
från Kim