Under den så kallade akademikrisen fann jag ingen anledning att agitera, det var rätt oöverskådligt det som hände därinne, fler institutioner än Akademien hade varit indragna och nu kunde man få intrycket att det handlade om att skaka av sig det egna ansvaret. En uteslutning av Frostenson kanske mest var ett sätt att putsa på varumärket, anseendet, eller en prestigefråga för dem som lyckades fälla henne, medan strukturerna förblev desamma. Det var farsartat att kulturvärlden uppförde sig så chockat, så plötsligt. Dessutom var många andra ute och demonstrerade, i medierna och utanför börshuset, det behövdes knappast en röst till. Jag fick intrycket att många som protesterade mest lät sig svepas med, empati eller vrede blossar ofta upp i sociala medier för att sedan ersättas av något annat.
Vad hände sen? Man gjorde sig av med Danius och Frostenson. Det var antifeministiskt. Sliriga motiveringar om hur förnuftigt det var, oerhört eminent skademinimering. Några kvinnliga ledamöter hoppade av i solidaritet med den ena eller andra uteslutna kvinnan. Några manliga ledamöter som varit ute och viftat heroiskt återvände.
Vad hände sen? Horace Engdahl jämförde några maktmänniskor som betett sig illa med Jesus. Stort uppslaget, i en dagstidning. Följde sedermera upp det med en skål för Anna Perenna, "beskyddare av kränkta kvinnor" - efter att ha angripit svensk lagstiftning i internationell press, för att skydda en kompis som blivit dömd för våldtäkt.
Han drämde till mot dem som vittnat mot en man som missbrukat sin position, för att ingen stoppat honom av alla i ett mångförgrenat kotteri som hade kunnat göra det (många), och han gick längre än så då han framhävde honom som ett ideal.
Det är makt, och makt funkar. Det är bara att se tiden an, framställa sig som offer, vänta in nya hungriga som vill frottera sig med "finkulturen", räkna med förvirring och räkna med fokusförskjutningar till annat förargelseväckande som blippar fram i högt tempo. Räkna med tyngden i Nobelpriset, kanske en kristen tyngd rentav, räkna med pengarnas tyngd.
Nu fortsätter Horace Engdahl med sparkar nedåt. Han slår fast vilka man inte ska lyssna på, med samma kvasifilosofiska resonemang som i de vissna aforismerna, han vet att feminismen sedan länge är bortdribblad, och att det alltid går att ta avstånd från "flocken", för "flocken" vill ingen tillhöra.
