fredag 31 januari 2020

Minnesvärt ur Bröllopsbesvär


Stig Dagermans Bröllopsbesvär läste jag för länge sen och tyckte den var bra. Jag kommer nästan bara ihåg stämningen (norrländsk, vemodig, krånglig) och en replikväxling som jag tycker är ofantligt komisk och kännetecknande för en viss typ av brist på galanteri.

Ur minnet:
Det är vid dansbanan eller något åt det hållet. En flicka är väl lite intresserad av en pojke, hur som helst frågar hon honom ifall hon kan få en cigarett. Han svarar:
-Visst. Men inbilla dig inget.

Visst är det bra?
Inbilla dig inget? För säkerhets skull, liksom.


onsdag 29 januari 2020

tisdag 28 januari 2020

Det funkar inte att fördöma känslor

En känsla som det inte funkar att fördöma är den oro som kan väckas när folk pratar ett språk man inte förstår.


punkiga gaggböle multikultiförening i Gaggböle Folkblad

Det är alltså väldigt naturligt (om uttrycket naturligt kan användas utan att det tolkas fascistiskt) att tycka att det är jobbigt att ha kollegor som pratar arabiska med varandra.
Visst är vinkeln konstig, när man betänker att folk har flytt undan krig och har både traumatiska minnen och misstänksamhet i det nya landet att hantera. Visst måste sympatin vara med dem? Jo, fast jag förstår de svenska infödingarnas (vissa delar av de splittrade infödingarnas) trötthet, oro, irritation över ständiga pekpinnar.
Och ja, det kräver nog en saltomortal av tolerans och nyfikenhet, för att inte bli skeptisk till ett fortsatt stort flyktingmottagande. Jag erkänner att jag är där redan. Försöker inte motivera det moraliskt eller rationellt, det bara är så.

Det finns och har dessutom länge funnits en märklig jargong, att det svenska språket ska ersättas av en massa andra språk.
Det här är ingen akademisk uppsats och ingen debattartikel, då hade det krävts många konkreta exempel, nu blir det svepande.
En tongivande kulturskribent skriver att man inte ska behöva kunna tala svenska i Sverige, själv gillar han att personalen i en butik eller restaurang inte kan svenska, det är en sorts global dröm.
Men är det så konstigt om en del tycker att det är en mardröm?

Måste man gå tillbaks till Carl Jonas Love Almqvists Den svenska fattigdomens betydelse, för att förstå den här destruktiva och poserande antisvenskheten som odlats i det offentliga samtalet?
(Almqvist har - om jag inte minns fel - ganska sturska och patriotiska idéer om att den franskinfluerade överklassen i Sverige tycker illa om och förtrycker den osofistikerade allmogen som den givetvis ser som bonnig, även det svenska språket betraktades som bonnigt, men det gick alltid bra att tala franska så att tjänstefolket inte förstod.
Jag associerar dit varje gång det ska raljeras över att svenska traditioner bara är töntiga små grodorna, eller när man vill betona att de - till skillnad från alla andra traditioner som är mer äkta, till exempel samernas - inte bara är djupt löjliga, utan oautentiska).


Tänk om den aktivistiska nätvänstern - låt oss vara mer precisa: delar av den splittrade nätvänstern, från snälla villafruar i jagärhär till förtidspensionerade AFA-aktivister - helt enkelt gav fan i att vara så opsykologiska.
Jag tror att facebookifieringen och idén om tävlande algoritmer på allvar har börjat få folk att börja sluta grubbla och i stället börja dela recept på sardinmousse.
Borgerliga tidningars förträffligt formulerade skönskriverier där tomma symboler lanseras.
Heroiska slogans som kanske passade på 30-talet men som idag känns mer som fossiler i ett vitrinskåp.

Det här inlägget handlar inte om politik. Det handlar inte om moral, påverkan, kamp, rättvisa. Tyvärr har jag inte ett enda svar på "vad bör göras".






fredag 24 januari 2020

Det gåtfulla har ingen dörr



Det mest avslöjande i vår tids litterära konsensuskultur av svassande och brist på kritiskt tänkande är det totala ointresset för om Ferrante kommer ur ett folkligt kvarter i Neapel, eller om han/hon/de inte gör det. Det skulle vara en sensation, jag tror faktiskt inte att det finns några klassresor av det slaget. Men framförallt skulle det befria författaren från det omisskännliga draget av projektioner på "folket", på "camorran", det kitschiga som ropar melodram utan förankring i egen erfarenhet. Språket är stereotypt, vilket möjligen kan ursäktas om det är egna upplevelser, men inte annars.

Nej det är givetvis inte bara personer som själva kommer ur den märkliga och arkaiska napoletanska folkliga kulturen som har rätten att skildra den - men att låtsas skildra den inifrån, och dessutom kalla det feminism - det är litterär bluff, och borde kunna avslöjas som bluff om det visar sig att mannen/kvinnan/produktionsteamet bakom pseudonymen inte har den erfarenhet som det populärkulturella fenomenet påstås bygga på.

På något sätt föreställer jag mig att det handlar om avund på folket (som gestalten Lila sägs företräda). Jag tänker mig en författare med akademisk vänsterbakgrund som inte lyckas äga folket. Han/hon/de hittar på en vild och naturbegåvad Lila, osannolik, stiliserad, som får föreställa något slags napoletanskt tinget i sig, som gäckande drar sig undan. För det napoletanska folket låter sig inte ägas och utnyttjas, detta är en del av folkloren och självbilden. Det gör motstånd.

För mig känns böckerna som klibbig beräkning. Skickligt, flyhänt, men allt annat än trovärdigt. Det är talande att så få är intresserade av att ta reda på om det finns en verklighetsbakgrund - samtidigt som det är just verklighetsbakgrunden som säljer och får strida strömmar av turister att gå guidade Ferranteturer i "stackars-fattiga-flicka"-tecken.

Nåväl. Det gåtfulla har ingen dörr, skrev Gösta Kriland. Neapel klarar kanske den här invasionen också.

torsdag 16 januari 2020

Slackervänstern kan inte snylta på arbetarklassen

Den negativa synen på arbete - med en förskönande benämning kallas det "arbetskritik" - som återspeglas t.ex i texten till Clashs Career Opportunities, är i själva verket en form av klassförakt.
Hur ska vänstern kunna kräva bättre arbetsvillkor och löner, om den föraktar arbetet?
Framtidens vänster kan inte vara lättingar, ha kakan och äta den, vara emot kapitalismen och kräva att bli försörjda av kapitalismen - samtidigt som man skåpar ut de allra flesta arbeten som "skitjobb".
Tyvärr är det här inte en nidbild av dagens vänster. (Eller låt oss säga stora delar av dagens splittrade vänster).
Inte att undra på att arbetarklassen i ganska stor utsträckning söker sig högerut, när slackervänstern beter sig så inbilskt, förespråkar lättjans ideologi och minsta motståndets lag.
Lägg till att delar av dagens splittrade vänster stödjer planka nu och ingen människa illegal, så är det liksom bäddat för högeropulism.
Arbetsgemenskap, stolthet över arbetet, är en lycka. Det är inget mindre än det bästa som finns. Och nej, arbetet kommer inte att försvinna med automatiseringen.
A.I-fantaster och robotöverskattare har ärvt det aristokratiska föraktet för arbetet, vilket grundar sig i dikotomin kropp och själ, ju mindre arbete desto ädlare eftersom en pseudointellektuell i lånta fjädrar är så lätt på foten.

Fortsättning följer, det behövs verkligen en ny vänster.

fredag 10 januari 2020

Öka polariseringen, skippa slentrianen


Varför snackar folk febrilt om samtal och dialog, och förfasar sig över något som kallas polarisering och splittring?



En intressant artikel av Elina Pahnke, Aftonbladet kultur, påpekar det självklara, att
De senaste tio åren har framför allt handlat om att släta över konflikter, inte om att erkänna dem.


I stället för att hylla jolm och pratkramisar, beakta Bertrand Russels brev till Oswald Mosley, där han i artig brittisk stil ber den senare att sticka och brinna!

Den svenska "konflikträdslan" och "konsensuskulturen" är klichéer   - -we shall overcome har många redan drivit med. Idag är det lätt att tolka det här pratet som en lite försåtligare förlängning av den hallucinatoriska föreställningen att Sverige har förvandlats till en krigszon full med inkompatibla kulturer, och därför måste vi undvika att säga vad vi tycker på ett sätt som inte förhindrar att vi genomför den politik vi vill se. Ett massmedialt "vi", ett bekymrat leende Mats Knutson-vi.
Ett alltid lika snett leende, rart, pedagogiskt, allvetande.

(Det som kallades Folkhemmet var extremt polariserat, på många sätt. En urkonstig film om Hasse och Tage försöker prångla ut en annan bild, till priset av att reducera det skarpa komikerparet till ett par sorgliga tomtar, fetischer för gud vet vems nostalgi.
Skillnaden är att många av dem som var vänster då, inte är det längre, och kanske inte ens var det då).

Polariseringen är inte problemet.
Vad var det drottning Kristina sa - den som är allas vän är ingens vän?
Nej, hellre det napoletanska talesättet "den som har tillräckligt många fiender, dör aldrig".

Men det som verkligen ÄR ett problem, det är slentrianen.
För tillfället talar jag inte om rasister som triggar varandra på nätet, även om de givetvis också fastnat i automatik. (Till rasism räknar jag även den vanliga frasen inom borgerligheten, "går det ens att genomföra demokrati i de där länderna", om USA:s krig runtom i världen).

Utan jag syftar på poserandet. Popularitetstävlingen i sociala medier. Gillandet och delandet som inte betyder något.
Fenomenet är så pass allom bekant att det känns larvigt att påpeka det. (Alltså det här tror man ju inte är sant, men det finns faktiskt folk som gillar och delar artiklar om klimatkris, utan att ändra sin livsstil mer än kanske på sin höjd lite mer sopsortering).

Up fly words, etc etc.

Men Lao-tse säger: "i tanken, gå på djupet".

Emellertid. Den krönika i GP som Pahnke kritiserade handlade även den om sociala mediers ytlighet, närmare bestämt Tinder.
Skribenten Werner hävdade att popularitetstävlingen och prestigejakten på Tinder förvärrar situationen för en grupp i samhället som är/beskrivs som den farligaste:
män utan partners och utan några andra mjukgörande sammanhang.
Kräsna kvinnor gör ensamma män våldsamma, särskilt ensamma män i grupp.
Det kan nog både stämma och inte stämma - jag har inte varit på Tinder, men jag trodde nog det var en knullsajt mer än ett äktenskapsforum. Och jag tror inte att män som inte får knulla blir farliga, däremot kan det nog stämma att lone wolfs som triggar varandra kan vara farligare än ensamstående kattkvinnor som gör detsamma.

Nu är inlägget slut -
det här är en blogg, klaga inte.




tisdag 7 januari 2020

"TOI 700 d"

Ny exoplanet upphittad, lite större än jorden, kan ligga i den beboeliga zonen dvs tillräckligt nära och långt bort från moderstjärnan för att kunna utveckla liv. Den befinner sig 100 ljusår bort från jorden. 
Liksom planeten i min fantasi Den skenande planeten ligger "TOI 700 d" i omlopp runt en röd dvärgstjärna och har förmodligen bunden rotation (snurrar inte runt sin axel, alltså är ena sidan natt den andra dag). Det lär ta 37 dagar för planeten att kretsa runt sin stjärna, att jämföra med jordens 365.
.

söndag 5 januari 2020

Radikal kvinnlig negativitet

Drottning Kill
Drottning Kill
  
Ingenting att vara. 
          Drottning Kill
          Drottning Kill
          Kan man inte vara.
                                                           

kan man väl 

Hårfagre

Hårfagre
av Vasaplatsen
"-Jag vill inte att Mimmi ska bli en modern kvinna, sa Oscar"
- Serberna gillar jag, sa Lemmy
(Mäktig Tussilago)

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson
- Om du känner så där Figge, så är det sossarnas fel.
Ur Mäktig Tussilago

Med boktrave och mygga av Grynna

Med boktrave och mygga av Grynna

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"
från Kim