torsdag 16 januari 2020

Slackervänstern kan inte snylta på arbetarklassen

Den negativa synen på arbete - med en förskönande benämning kallas det "arbetskritik" - som återspeglas t.ex i texten till Clashs Career Opportunities, är i själva verket en form av klassförakt.
Hur ska vänstern kunna kräva bättre arbetsvillkor och löner, om den föraktar arbetet?
Framtidens vänster kan inte vara lättingar, ha kakan och äta den, vara emot kapitalismen och kräva att bli försörjda av kapitalismen - samtidigt som man skåpar ut de allra flesta arbeten som "skitjobb".
Tyvärr är det här inte en nidbild av dagens vänster. (Eller låt oss säga stora delar av dagens splittrade vänster).
Inte att undra på att arbetarklassen i ganska stor utsträckning söker sig högerut, när slackervänstern beter sig så inbilskt, förespråkar lättjans ideologi och minsta motståndets lag.
Lägg till att delar av dagens splittrade vänster stödjer planka nu och ingen människa illegal, så är det liksom bäddat för högeropulism.
Arbetsgemenskap, stolthet över arbetet, är en lycka. Det är inget mindre än det bästa som finns. Och nej, arbetet kommer inte att försvinna med automatiseringen.
A.I-fantaster och robotöverskattare har ärvt det aristokratiska föraktet för arbetet, vilket grundar sig i dikotomin kropp och själ, ju mindre arbete desto ädlare eftersom en pseudointellektuell i lånta fjädrar är så lätt på foten.

Fortsättning följer, det behövs verkligen en ny vänster.

fredag 10 januari 2020

Öka polariseringen, skippa slentrianen


Varför snackar folk febrilt om samtal och dialog, och förfasar sig över något som kallas polarisering och splittring?



En intressant artikel av Elina Pahnke, Aftonbladet kultur, påpekar det självklara, att
De senaste tio åren har framför allt handlat om att släta över konflikter, inte om att erkänna dem.


I stället för att hylla jolm och pratkramisar, beakta Bertrand Russels brev till Oswald Mosley, där han i artig brittisk stil ber den senare att sticka och brinna!

Den svenska "konflikträdslan" och "konsensuskulturen" är klichéer   - -we shall overcome har många redan drivit med. Idag är det lätt att tolka det här pratet som en lite försåtligare förlängning av den hallucinatoriska föreställningen att Sverige har förvandlats till en krigszon full med inkompatibla kulturer, och därför måste vi undvika att säga vad vi tycker på ett sätt som inte förhindrar att vi genomför den politik vi vill se. Ett massmedialt "vi", ett bekymrat leende Mats Knutson-vi.
Ett alltid lika snett leende, rart, pedagogiskt, allvetande.

(Det som kallades Folkhemmet var extremt polariserat, på många sätt. En urkonstig film om Hasse och Tage försöker prångla ut en annan bild, till priset av att reducera det skarpa komikerparet till ett par sorgliga tomtar, fetischer för gud vet vems nostalgi.
Skillnaden är att många av dem som var vänster då, inte är det längre, och kanske inte ens var det då).

Polariseringen är inte problemet.
Vad var det drottning Kristina sa - den som är allas vän är ingens vän?
Nej, hellre det napoletanska talesättet "den som har tillräckligt många fiender, dör aldrig".

Men det som verkligen ÄR ett problem, det är slentrianen.
För tillfället talar jag inte om rasister som triggar varandra på nätet, även om de givetvis också fastnat i automatik. (Till rasism räknar jag även den vanliga frasen inom borgerligheten, "går det ens att genomföra demokrati i de där länderna", om USA:s krig runtom i världen).

Utan jag syftar på poserandet. Popularitetstävlingen i sociala medier. Gillandet och delandet som inte betyder något.
Fenomenet är så pass allom bekant att det känns larvigt att påpeka det. (Alltså det här tror man ju inte är sant, men det finns faktiskt folk som gillar och delar artiklar om klimatkris, utan att ändra sin livsstil mer än kanske på sin höjd lite mer sopsortering).

Up fly words, etc etc.

Men Lao-tse säger: "i tanken, gå på djupet".

Emellertid. Den krönika i GP som Pahnke kritiserade handlade även den om sociala mediers ytlighet, närmare bestämt Tinder.
Skribenten Werner hävdade att popularitetstävlingen och prestigejakten på Tinder förvärrar situationen för en grupp i samhället som är/beskrivs som den farligaste:
män utan partners och utan några andra mjukgörande sammanhang.
Kräsna kvinnor gör ensamma män våldsamma, särskilt ensamma män i grupp.
Det kan nog både stämma och inte stämma - jag har inte varit på Tinder, men jag trodde nog det var en knullsajt mer än ett äktenskapsforum. Och jag tror inte att män som inte får knulla blir farliga, däremot kan det nog stämma att lone wolfs som triggar varandra kan vara farligare än ensamstående kattkvinnor som gör detsamma.

Nu är inlägget slut -
det här är en blogg, klaga inte.




tisdag 7 januari 2020

"TOI 700 d"

Ny exoplanet upphittad, lite större än jorden, kan ligga i den beboeliga zonen dvs tillräckligt nära och långt bort från moderstjärnan för att kunna utveckla liv. Den befinner sig 100 ljusår bort från jorden. 
Liksom planeten i min fantasi Den skenande planeten ligger "TOI 700 d" i omlopp runt en röd dvärgstjärna och har förmodligen bunden rotation (snurrar inte runt sin axel, alltså är ena sidan natt den andra dag). Det lär ta 37 dagar för planeten att kretsa runt sin stjärna, att jämföra med jordens 365.
.

söndag 5 januari 2020

Radikal kvinnlig negativitet

Drottning Kill
Drottning Kill
  
Ingenting att vara. 
          Drottning Kill
          Drottning Kill
          Kan man inte vara.
                                                           

kan man väl 

måndag 30 december 2019

Knep med tårna

I början av 1977, när jag var som mest besatt av Bugsy Malone, hade jag ett trick för mig, en typ av magi som jag inte vet om det finns något begrepp för inom den paranormala terminologin. När jag åkte spårvagn eller tunnelbana tittade jag på folk i smyg, medan jag knep med tårna. Alla som jag på detta vis "knep", skulle i sinom tid drabbas av tjugotalsyra.
Om jag bara knep tillräckligt många, skulle tjugotalet snart infinna sig igen. De skulle inte kunna hjälpa det, utan helt enkelt ryckas med i en enda speakeasy-eufori.
Och snart är det faktiskt tjugotal igen. Jag tror att det kommer att bli ett riktigt Tallulah-årtionde.





lördag 21 december 2019

Sensmoralen i Game of Thrones

Män som inte vill ha makt är de bästa ledarna.
Kvinnor och andra förtryckta grupper är farliga när de strävar efter, och får, makt.

måndag 16 december 2019

Inget nytt. Kan de läsa?

Underligt tyst efter Matilda Gustavssons Klubben.
Den är precis lika bra som det sägs i recensionerna. MG gräver djupt, är nyanserad, vittnesmålen är fler och mer utförliga, det är otäckt, omskakande.
Hur kommer det sig att en del hävdar att boken inte innehåller något nytt?

måndag 9 december 2019

"Se era män i ögonen och be dem besinna sig!"

2005, under det långvariga krig som senare skulle beskrivas av Saviano, riktade sig biskopen i Neapel till camorrans kvinnor med uppmaningen att de skulle se sina män djupt i ögonen och be dem besinna sig.
Avstå ifrån hämnd och upptrappning.
Det kan ha spelat viss roll för krigets avklingande, många inom camorran är djupt religiösa.

I pressen beskrevs camorran ibland, lätt nostalgiskt, som "bättre förr", inte lika psykopatiskt urskillningslös som den nya generationen.
Äldre camorrabossar kunde bli kallade "grå eminenser". De var patriarker som tidigare hade kunnat tala unga hetsporrar och rookies tillrätta och upprätthålla en viss maktbalans. Men när de äldre hamnat i fängelse hade det uppstått ett maktvakuum, där tonåriga bestar kunde terrorisera omgivningen bäst de ville.
Den intervju med bröderna som styrde i mitt kvarter, intervjun jag snubblade över och återger i M&T, var på liknande vis respektfull, reportern föreslog att det var tack vare att bröderna släppts ut ur fängelset som det just då rådde ett relativt lugn i kvarteren.

(Den här synen på sakernas tillstånd var förljugen, camorrakrigen på 70- och 80-talen var minst lika blodiga som krigen på 2000-talet, men i viss utsträckning stämmer det att fängslandet eller dödsskjutningen av en boss bereder vägen för nya konkurrenser).

I Neapel har de styrande tidvis samarbetat med camorran, från medeltiden och framåt, då utländska kungahus anlitade banditer för att hålla koll på den myllrande befolkning som talade ett språk de styrande inte förstod. Den dubbelheten, paradoxen, är grundläggande i Neapel.

Jag funderade lite grann på det när jag läste om det här kritiserade mötet i Malmö:

Polisen kallar kriminella till möte
Efter de senaste dagarnas skjutningar kallas nu kriminella till möte med polisen i Malmö. Mötet ska ske under tisdagen i hopp om att förhindra en upptrappning.
– Det behöver inte vara de mest våldsamma, eller någon ledare, som kommer. Bara de har legitimitet och att andra lyssnar när de snackar, säger polisen.

Alltså jag vet inte, låt mig vara noga med att säga att jag faktiskt inte vet om det här är bra eller dåligt, även om jag lutar åt det senare. "Legitimitet" låter i mina öron som ett erkännande av en lag utanför staten. För, om man tar hjälp av maffian för att upprätthålla ordningen, har man då inte erkänt att det är den som styr över ett visst område?
Vad blir nästa steg?



Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)

Hårfagre

Hårfagre
av Vasaplatsen
"-Jag vill inte att Mimmi ska bli en modern kvinna, sa Oscar"
- Serberna gillar jag, sa Lemmy
(Mäktig Tussilago)

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson
- Om du känner så där Figge, så är det sossarnas fel.
Ur Mäktig Tussilago

Med boktrave och mygga av Grynna

Med boktrave och mygga av Grynna

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"
från Kim