torsdag 17 maj 2018

Ner med allt?

Jag hade det dåliga omdömet att vara socialdemokrat ett tag. Det berodde på ett slags (naiv) pragmatism. Jag hoppades att 

"den socialdemokratiska utmaningen, som bland annat handlar om att få medelklassen att skaka fram lite samhällskänsla, ansvar och solidaritet, kommer att lyckas, på ett trevande och kanske kompromissande sätt men ändå ett sätt som innebär en kursändring

skrev jag 2014, det vill säga för mycket länge sedan. 

Till viss del var mitt medlemskap i S en reaktion på sd:s maffialiknande hotelse att fälla varje regering, socialdemokratisk eller borgerlig, tills de fick som de ville i olika migrationsfrågor. 

Under flyktingvågen 2015 blev jag lite chockad när jag upptäckte att flyktingar fick organiserad hjälp att ta sig in i landet utan att anmäla närvaro, inte så rättvist mot dem som sökte asyl i vanlig ordning och inte hållbart - såtillvida man inte menar att det är ok med stora mängder av människor som hankar sig fram på underbetalda svartjobb och står utanför alla sociala försäkringssystem.  
Gränskontrollerna stödde jag därför, och gör det väl ännu tror jag. 
Jag tyckte sålunda att det kändes vettigt att bidra till att stärka S, lite lag och ordning trots allt? 

Jag har svårt att tro att den här nästan extrema välfärdsmodellen som vi fortfarande har i Sverige skulle stå pall för en riktigt stor folkvandring. (Vill man avskaffa välfärdsmodellen och öka klyftorna är det givetvis en annan sak, och det förefaller vara Alliansens agenda. Menar man att Sverige överhuvudtaget inte kan fortsätta på samma svulstiga nivå utan borde slå in på en mer spartansk väg, som en antikonsumistisk savonarolanation, så tillhör man askesvänstern och den är inte månghövdad idag). 

Fortfarande trillar det in kuvert med påminnelser om att jag inte betalat medlemsavgiften till S. Det var över två år sedan jag gick ur, så det är ren stalking. 
Nu är det några händelser som gör det ännu viktigare att inskärpa att det högst tillfälliga medlemskapet var ett allvarligt misstag. 

Man säger inte: "Sverige har tagit emot för många flyktingar". 
Det är att ta över ett visst annat partis agenda, och varför skulle just det här övergödda landet med sin bortskämda medelklass och sina goda kontakter med Saudiarabien ha tagit emot för många flyktingar? 
Stefan Löfven uttrycker sig lite vagt: Sverige har tagit emot "en för stor andel". Heléne Fritzon är mer precis. "Runt 14 000 personer (av 27.000 år 2017) hade varit en mer rimlig andel". Okay, 13000 kan alltså känna sig ovälkomna. Nåväl, är det hårklyverier? Är det OK att säga att Sverige måste bli mer restriktivt i sitt flyktingmottagande, men inte ok att säga att vi tagit emot för många? Ja, det är skillnad. Det första uttalandet kan gå an, i mitt tycke. Det andra uttalandet är främlingsfientligt. 

De lama protesterna mot dödsskjutningarna i Gaza är en annan god orsak att ta avstånd från S. Invändningarna har knappt varit kraftfullare än ett "vi ska titta på det här". 

Att det militära samarbetet med Trumps USA fördjupas är på sikt den allra viktigaste. 
Det är ren dårskap. Galopperande dårskap och blindhet. 










fredag 4 maj 2018

Inte snegla och snylta (dagens citat)


"Den som vill uppnå verkan med en sträng konstart
och som har höga mål, han måste först lära
en knapp, disciplinerad enkelhets regler
ej snegla mot de mäktigas palats - inte som snyltare vid rumlarnas kalas tigga,
ej som kumpan till drinkarna med vin skymma
förnuftets sol, ej på teatrarna klappa i hejarklacken
         när aktörerna skrålar.
Nej, om mot honom ler Aten, det vapenbeprydda
eller Tarent, spartankolonin, eller kanske Neapels
bukt, sirenernas hem - de första åren åt dikten
måste han ge, glad stärka sig ur den homeriska källan.
Fylld av sokratisk filosofi snart fri skall han släppa
tyglarna loss, snart svinga med kraft Demosthenessvärdet.



 Ur Petronius Satyricon

tisdag 24 april 2018

Pendeltågstation uppkallad efter Petru Birladeanu

Den rumänske gatumusikant som föll offer för camorran och som jag skrivit om i bloggen hedrades år 2016 med en ceremoni, då stationen där han dog blev uppkallad efter honom. Stationen i Montesanto heter numera Petru Birladeanu.
Vidareläsning: här.
Pendeltåget kallas La cumana eftersom det går till Cuma.

måndag 23 april 2018

Pop på hjärnan

Jag klagar ju ibland över min oförmåga att gilla ny pop. OK jag är till åren kommen, det är vanligt att man då inte fattar det fina i den nya kråksången. Men mitt intryck är att många av mina vänner och bekanta faktiskt hänger med i popens utveckling. De gilla'rt.
Ja, de gilla'rt.
Mig rinner musiken av.
Det här är ett icke-problem. Det är faktiskt direkt löjligt. Men det har blivit något av en hangup hos mig. Jag kan plötsligt få för mig att jag minsann ska bevisa att popen var bättre förr. Men jag kan också fundera över eventuellt psykologiska orsaker till de konservativa vaxpropparna i mina öron.
Anstränger jag mig för mycket? "NU ska jag lyssna på de senaste hitsen och hitta en ingång till dem."
Det är ju inte så det ska gå till, man ska överraskas av musiken. Plötsligt ska det komma något ur radion eller högtalarna på gymmet (ja jag swingar kettlebells, det kan rekommenderas) som får hela världen att avstanna.

Men nu har jag faktiskt fått en låt på hjärnan. Inte på något irriterande sätt, jag är tvärtom lite glad att något nytt har nästlat sig in i mitt musikaliska förmedvetna.
Det är ledmotivet till en serie som heter The Sinner. Serien är inte så tokig, har något suggestivt över sig. En kvinna begår plötsligt ett obegripligt bestialiskt mord för att hon hör den där låten, när hon är på stranden med sin familj. En poliskommissarie blir besatt av att ta reda på varför hon gjorde det. Minnesfragment lockas fram, bland annat med hypnos (OBS det är ganska orealistiskt, minnet fungerar inte riktigt som det framställs i serien - psykiatern får också påpeka att hypnos kan locka fram riktiga minnen men också fantasier). Minnet av att gå nerför en trappa medan den där låten dånar, skärvor av sex och våld, mänsklighetens grundpelare.
Jag blev tvungen att ta reda på vad det var för en låt, om den var skapad speciellt för serien men den visar sig vara komponerad av en grupp som heter Big Black Delta. Det är väldigt mycket 80-tal över den.




I natt drömde jag om den, till och med. En långfilmslång dröm. Jag gick in på en tråkig fest och stal en tavla med John Bauer-motiv (som jag hade på väggen när jag var liten).
Under festvåningen fanns en lite skummare och coolare fest med musikerna i det här bandet.
De sa:
"It's not playback, it's singback. We really sing, we really do".
I publiken satt en väninna till mig. En av musikerna gick fram och kysste henne. Efteråt hade hon en lång mjölkfläck på kinden.
Jag träffade lillasystern till en lekkamrat som dött och tröstade henne.
Drömmen var mycket lång och detaljrik, den slutade med att man fick följa en seriemördare som alltid mördade samma kvinna - offret återuppstod varje gång men sista gången han mördade henne var det ovisst om hon skulle återuppstå.
Vad mer kan man begära av en låt, än att den drar igång såna drömmar.
Jag har lyssnat på lite mer av Big Black Delta, det mesta kanske är lite nostalgiskt men jag gillar't. 




måndag 9 april 2018

Nu krossar vi bokstävlarna igen!

Redan uppe i två inlägg 2018.
Jag har en del att ta igen.


Medan Björn Wimans hyenatänder rasslar


All kultur bygger på våld, skriver René Girard. Det gäller kanske i synnerhet DN kultur, moralförnuftskulturen. 
När metoo flyttas över till medierna händer något. Det uppstår ett nytt slags kälkborgerligt hyckleri. Det är fasansfullt. Det är nästan obeskrivligt gottköpsbanalt och bigott. Det har inget med de ursprungliga berättelserna att göra. Det är ett maskineri. Det handlar inte om sanningssökande, integritet eller rättvisa. Utan det rör sig om den spasmodiska präktighetskänslan i att få kräva någons avgång. Utan ett huvud på ett fat kan inga jubelfesttal hållas. 

Jag ska troligtvis börja blogga igen. Slarvar iväg några inlägg.

söndag 3 december 2017

söndag 26 november 2017

Det ska kosta att bryta med en värld


Jag måste säga ifrån när folk inte tar det jag skriver på allvar. Jag har en annan väninna som gör likadant: "guuuu så spännande, ska vi gå på Forum!!!??"
Hon tror att jag är en litterär skvallerkrönikör och vill inte begripa att jag gör upp med den där världen. Man kan raljera över det och ifrågasätta mina intentioner, tycka att kompromisslöshet är töntigt, försöka härma mig och rent allmänt vara en vindflöjel, men inte skicka sina artiklar till mig och inte umgås med mig.

Sent i augusti 2007 - en väninna hade skickat mig en hyllningsartikel till Klubben och Kulturprofilen.
Ja jag bröt kontakten, mejlledes - barskt gjort antar jag, verkligen inte snällt, men det var ingen lek.



När tystnadskultur följs av drev tror jag risken är att ett slags hymleri avlöser ett annat. På vissa sätt var det bättre och sannare när det var jag som var skurken.
Det är hybris, det är riktigt otrevligt, i den annars så varma kulturen.

Det här är min enda kommentar.


torsdag 3 augusti 2017

What a fool believes

Nej, nu bestämmer jag att det är dags för ännu en favoritlåt. Musiken måste slutligen ljuda, som Hans Georg Gadamer säger.






Snälla gud i himmelrik, gör så att Reinfeldt kommer tillbaks, och att moderaternas fascistiska falang går upp i rök.
Gör så att socialliberalerna och de någorlunda hederliga konservativa förstår vad det innebär att sparka nåd och barmhärtighet på smalbenen, om och om igen; att hånflina åt nazismens offer, kränga ut och in på språket, ljuga, slingra sig och raljera över altruism och filantropi. Gör så att alla förstår hur farligt det är om människor börjar lyssna på fascismens lockrop. 


onsdag 2 augusti 2017

tisdag 25 juli 2017

Ny bok av Giuseppe Misso

Il Chiarificatore (ungefärlig översättning: klargöraren), uppföljare till Lejon av marmor, kom i november i fjol. I en intervju i Corriere del Mezzogiorno säger Misso att han inte vill estetisera brottsligheten. Il Chiarificatore är en samhällsskildring. Han tillbakavisar också de ständiga påståendena om att han skulle vara speciellt gåtfull.
"Sanningen är alltid komplicerad, gåtfull, och ofta blir den till en våldshandling. Céline sa att världen inte skulle överleva två månader av sanning, sanningen är ett lidande som aldrig tar slut, den här världens sanning är döden. Dostojevskij sa mer eller mindre samma sak. Tro mig: jag har alltid varit en enkel person, det har aldrig funnits något gåtfullt med mig". 
Misso satt i fängelse första gången som fjortonåring och på frågan vad han skulle göra om han fick börja om sitt liv från fjortonårsåldern svarar han att han skulle studera.
-Jag ville bli författare.

Som bot för Neapel förespråkar han bland annat kultur. Brottslingar ska studera litteratur, historia, filosofi. Och framförallt undvika droger.

Den nya boken kallas "romanzo-verità".

Hela intervjun finns att läsa här, för den som kan italienska.


* * *


Det är svårt att förändra Neapel. Betydligt enklare att avskaffa maffiaromantiken.


måndag 24 juli 2017

Ett spejsat återhörande


En retrofuturistisk klassiker jag efterlyste på Facebook och en musikdetektiv snokade reda på den - det här är det bästa med sociala medier, inte är det snapshots ur privatlivet - I don't give a damn about era rosenbuskar och solnedgångar. Nej, det bästa är att få hjälp med att hitta låtar man inte hört på 30 år. För jag tror faktiskt inte att jag hört denna sedan det begav sig (då jag var en itte bitte ung studentska i Uppsala, förknippar låten med mitt studentrum i Rackarberget, där den torde ha kommit ut ur min radio).
Videon har jag aldrig sett förut. Den lyfter fram det ironiska och parodiska i låten (kolla bara mannens min, en likgiltig träbock som uppenbarligen tröstar sig med en annan, och den fantastiska dekoren och kostymerna).
I mitt minne var låten inte lika uppenbart satirisk. Lika härlig med och utan videon.


fredag 14 juli 2017

Lenins långa skinka


Det är nog många barn som har blivit traumatiserade av denna målning på Moderna Museet.
Det anses ju bra att utsätta barn för modern konst. Kanske för att de ska sluta rita prinsessor och bilar och göra lika fint som till exempel Salvador Dali i stället? Men som jag minns det upplevde jag tavlan som något slags svek, förräderi, avskyvärt snusk givetvis. En vuxen människa som målar något så läskigt, äckligt, som man knappt vågar titta på.
Övriga surrealister lär ha reagerat ungefär som jag, år 1933 då Dali släppte tavlan. Den heter Wilhelm Tells gåta.
Om jag inte misstar mig orsakade den en brytning mellan de flesta andra surrealister och Dali. De avvännade honom!
Tro inte att folk aldrig har avvännat varandra förut på grund av konst, politik eller religion!





Jag tycker jättemycket om Salvador Dalis konst idag. Men det är rätt praktiskt att minnas sin konservativa barndom. Jag har inga problem med att plocka fram min barnsliga konstsyn och reagera med bestörtning.


Nåväl, jag var på Moderna med en vän och såg Marie-Louise Ekman-utställningen nyligen. Rekommenderar rekommenderar - även för dem som föredrar upphöjt vacker och garanterat oskamlig konst, eftersom det är bra att väcka sin barnsliga blick till liv. Låta sig förfäras eller förtjusas.

Salvador Dali-män dyker upp i några av Ekmans tavlor, det är det som utgör kopplingen i det här inlägget.

Så var det med det. Nu har jag krossat leninismen.


Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)