onsdag 21 oktober 2020

Extas

Lyckan i att som sextonåring upptäcka Motörhead. Jubla, min själ.

söndag 18 oktober 2020

Därför är omtanke så lågt värderat

 Därför att allt som är eller liknar kärlek, vänlighet och tålamod är förknippat med självuppoffring, och därför att självuppoffring är motsatsen till narcissism och allt som är motsatsen till narcissism befinner sig på milsvida avstånd ifrån Mammon, därför att lyssnande är motsatsen till pådyvlande, och för att den som riskerar sin rygg när h*n tar på någon ett par stödstrumpor bör vara tacksam när media uppmärksammar att äldreomsorgen är under all kritik under all kritik under all kritik. 


fredag 9 oktober 2020

Apropå tretton timmars arbetsdag, och annat som många inte känner till, och inte vill veta något om

  
Ska en utbildningssatsning verkligen fungera behövs det en grundläggande omvärdering av synen på omsorgsarbete och en genomgående upprättelse för äldreomsorgen i stort. Först då kommer personalen sluta stressa sig sjuk eller fly och i stället ges möjligheten att förmedla en god vård. Men en sådan satsning skulle förutom pengar även kosta tid och engagemang, något vi inte verkar ha råd med. 

Frida Samsonovits, Kommunalarbetaren  




onsdag 7 oktober 2020

Jag har gjort mig en häst

 



Det faller en skugga över den till vänster för att jag fotat av den i lampsken, kanske lägger ut ny bild av den i dagsljus i morgon. 

Och bakbenen är som de ska även om de inte blev som jag tänkt mig. 



Antibrudanden

Såg Uppdrag Gransknings reportage om Knutbysekten, denna fasansfulla mix av kejsarinnekult, polygami, mobbing och mord. 

Men har en fäbläss för språkliga innovationer, och "antibrudanden" var ett uttryck som fastnade. De som inte trodde på att Jesus skulle komma till Knutby med det uttalade syftet att gifta sig med sin utvalda, eller som bara misstänktes för detta feltänk, sades vara besatta av antibrudanden. 

Om man skalar bort de obehagliga konsekvenser som föreställningen om en antibrudande gav upphov till, så känns det som ett kul och kanske användbart uttryck. Det är något med själva språkljuden. Det låter lite tufft, särskilt om det uttalas med v: 

Antibruvdanden

Jag vet inte riktigt vad man ska ha ordet till, men gillar soundet och kanske introducerar antibrudanden i Gaggböle. 

Apropå det. 

Jag har kommit fram till avsnitt fem av Raised by Wolves, en sci fi-serie av bl.a Bladerunners regissör, inte helt oäven. 

Ett tag tyckte jag att det var sexistiskt, genomsyrat av en antibruvdande, jag tyckte att det lutade åt en uppdelning av gestalterna i rådiga män med integritet och kvinnor som är ett rov för sina begär eller för teknikens nycker, alltså den gamla föreställningen att det manliga är klarsyn, mod och god ande, medan det kvinnliga är obalanserat diaboliskt kött, fast här i androidtappning. 

Men (spoiler alert) i avsnitt fyra, när androidmamman får veta att det inte är hon som dödat barnen, utan att de blivit sjuka av radioaktiviteten på den exoplanet dit de tagit sin tillflykt (seriens skapare har läst på ordentligt, planeten de flytt till finns i sinnevärlden och kallas Kepler 22b, det finns flera keplerplaneter, en av dem omnämns förresten i Den skenande planeten som inte heller är så oäven, ok inget mästerverk kanske men klart läsvärd), så börjar det hända saker som känns lite psykologiskt och mytologiskt intressanta. 

Kommer helt klart att fortsätta titta. Jag tycker det är fruktansvärt långtråkigt med krigsskildringar, så lyckligtvis är det väldigt lite pangpang. 

Apropå dynamit. 

Detta är tider då tidningar ringer runt och frågar svenskar som gjort bort sig eller ifrån sig i varierande grad, om vem de tror får Nobelpriset. 

Det händer även att någon tidning hör av sig till mig, för att ge mig en chans att visa att Myggor och tigrar var pseudo, ett sätt att röra om lite i grytan bara. Alltså borde jag kunna rösta på en Nobelpristagare. Men jag är faktiskt emot Nobelpriset i litteratur. Det var ingenting jag bara skrev. Idag är jag även emot Akademien som sådan, på grund av vad den gör med kultursfären. 


Jag är för Nobelprisen i medicin, fysik och kemi, och emot Nobelprisen i litteratur, fred och ekonomi.


Skrev ärkesnabbt,

Och nu ska jag gå och prata med hästarna i parken. 







tisdag 6 oktober 2020

Ki och Dengbu Shark


 

- Är det inte en historiens ironi, säger jag, att människan färdas allt längre ut i rymden samtidigt som hon begriper allt mindre av dess lagar? Förr i världen visste hon allt om universum, men stannade på jorden. Nu koloniserar vi ett expanderande universum och vi har, om jag kan säga vi, redan bott på tre planeter. Men vi färdas rakt ut i ovissheten. En del tror ju rentav att det finns en kosmisk censur, som skyddar oss från att upptäcka mer än vi skulle klara av. Vi rör oss bland kulisser som någon välvillig gudom rest runt oss; här och var skymtar en trompe l'oeil som ska ge sken av vidd, utblick och perspektiv. Det finns en punkt utan återvändo, hävdar de, och universum är så finurligt konstruerat att denna är dold för oss.


- Vad är det du inte förstår? säger Dengbu Shark. Han sänder en kylig blick emot mig och det slår mig att frågan, så stum, så klanglös, är helt uppriktig: denne man känner inte till, känner inte av, känns inte vid något okänt. 





 





 

söndag 4 oktober 2020

tisdag 29 september 2020

"Den anglosaxiska litteraturens dominans i Europa"

 Anekdot! 

När jag turnerade i Frankrike och pratade om Pompeji blev jag inbjuden till litteraturfestivalen i en stad känd för sitt bärnstensfärgade brandywijn. Alla inbjudna författare hade i förväg blivit ombedda att föreslå ett diskussionstema. Jag funderade länge, till sist kom jag på något som kunde vara intressant: den engelspråkiga kulturens dominans i Europa. Frankrike är en nation som är mycket stolt över sin litterära tradition och det här borde ju både arrangörer och publik tycka var en utsökt artighet och ett relevant ämne för debatt. Jag föreslog alltså "Den anglosaxiska litteraturens dominans i Europa", och förberedde ett litet anförande om gräddfilen som görs för engelskspråkig film och litteratur. I festivalens folder utlystes debatten med några ord om översättningar och liknande, och så blev det dags.

Men det visade sig att stadens litterära pris skulle utdelas till en engelsk författare det året och när jag kom till kulturhuset där diskussionen och presentationen av oss författare skulle äga rum hade moderatorn ändrat i programmet och debatten skulle utgå. I stället satt vi bara där på rad och moderatorn presenterade oss med några ord och frågor, och större delen av tiden gick åt till en hyllning av pristagaren. 

Men så reste sig en kvinna i publiken och sa ungefär: vad är det här? Det är ju bara ointressant marknadsföring. Jag kom hit för att delta i en debatt om den anglosaxiska litteraturens dominans i Europa. 

Hon var arg på riktigt. Det visade sig att en grupp från institutionen för slaviska språk hade begivit sig till litteraturfestivalen där de ivrigt väntade på debatten.

Moderatorn blev irriterad och försökte släta över. Han fick medhåll av en fransk författarinna i panelen. Hon talade nedlåtande om felanvändningen av uttrycket "anglosaxisk". Anglosaxiska är ju fornengelska. Det talades fram till elvahundratalet. Man kan idag inte tala om någon anglosaxisk litteratur, det är absurt. 

Jag kände mig inte särskilt marknadsförd eftersom moderatorn uppenbart hade svårt för Pompeji, synnerligen korta och kyliga frågor, jag drog lite ur anförandet jag förberett, ursinnet i en falang av publiken mojnade inte även om den argaste kvinnan sa något om "hon försöker åtminstone".

Det var spännande att det var så explosivt. Den engelska författare som fått pris var småputtrig och gemytlig, det var även fransyskan som underkände uttrycket anglosaxisk. 

Lärdomen jag dragit av detta är att jag numera säger angloamerikansk. 




 



måndag 28 september 2020

Ingen hybris utan förkrosselse

Kan själv bli irriterad när jag varvar skamlöst självberöm med ruelse men måste tjoffa av mig så att säga, ber om misskund. 

* * * 

Det finns en fördom om det svenska språket, att det skulle vara underlägset engelskan. Engelskan påstås ha många fler synonymer och det skulle därför vara möjligt att uttrycka sig mer exakt och nyanserat på engelska. Det är inte sant, jag tror inte att en enda rättskaffens lingvist skulle skriva under på det utan det är en kulturimperialistisk fantasi som har blivit ganska spridd bland svenskar. 

Givetvis finns det mängder med ord som aldrig används, till exempel misskund (inget särskilt vackert ord, tar det bara som exempel på det svenska språkets oändliga variationsrikedom). 

I Frankrike har föreställningen odlats att det franska språket är det mest rationella i hela världen. 
I Sverige har föreställningen odlats en gång i tiden att svenskan skulle vara urspråket. 

Det är inte heller sant.

Klart slut. 













söndag 27 september 2020

Vad är Mundus Mindspeak?

Jag gjorde ett fjösigt framträdande på en Bokens dag hösten 2018 (jag var disträ, det var en tung höst). Jag hade inte läst den andra författaren som stod på scen. Det var pinsamt, i synnerhet som den andra författaren hade läst och tagit fasta på ett centralt tema i Den skenande planeten: kritiken av det invasiva Internet, flödet, fragmentiseringen, konfettiindustrin, som i min framtidsskildring har lett till minnesförlust och svårigheter för många jordbor att uttrycka sig med fullständiga meningar.

Det kanske låter dystert och inte särskilt lockande men det är en skojig bok.

Den andra författaren gick igång väldigt på temat, alarmistiskt talade han om föräldrar som tittar mer i sin smartphone än på sina barn och hur vi måste bromsa utvecklingen medan tid är, och jag höll delvis med (jag är så kallad refusenik, har avskaffat min smartphone för längesen) men måste ändå invända att romanen är tillspetsad och den digitala verkligheten idag verkligen inte bara är negativ (osv osv). "Nämen så farligt är det väl inte" - ungefär så. Vilket blev totalt knäppt, anti-marknadsföring, sitta som en vissen selleri och bara liksom, eh, det är ju bara en roman. 

Men visst kan man se romanen som en samtidsskildring som ropar på förändring. Ryckigheten, de tvära kasten, personkult som övergår i hat eller likgiltighet och glömska: när berättaren i Den skenande planeten, utomjordingen Ki, kallar jordborna överhettade och bottenfrusna, är det ju inte helt olikt det intryck man kan få till exempel i sociala medier. 

Jag brukar prata om poff-faktorn eller pofffaktorn i bloggen ibland, det handlar både om att grejer försvinner (eller kommer att försvinna) från den digitala sfären och att personer eller företeelser som är jättestora ena dagen är helt borta den nästa. 

Ska inte komma med spoilers men pofffaktorn är ett viktigt motiv i Den skenande planeten

Nu tar jag bara ett litet citat här. 

Pierrehumbert berättar att han har ett chip i huvudet som ger honom tillgång till det globala nätverket Mundus Mindspeak.

- Tänka sig, säger jag. När mina farföräldrar flyttade till Mars hade de chip i händerna; de lät operera ut dem sen för de gav upphov till klåda och på Zarmina behövs för övrigt inget sådant. Men de har berättat att på jorden räknade alla med att det skulle ske en inplantering av chip i hjärnan förr eller senare. Får jag fråga om det är någon som fjärrstyr dig? 

Pierrehumbert skrattar till.

- Tvärtom. Nejdå det är lugnt. Det är ingen som direkt kontrollerar vad som... Utan det är mer... Mundus Mindspeak är anarki.

- Då är det ingen som övervakar dig heller? 

Pierrehumbert flinar.

- Hallå hallå det är Storebror som talar! Haha! Vad gör ni på Zarmina, odlar ni hjärnspöken om jorden för att ni längtar hit?

Pierrehumberts tonfall är ironiskt men hans ansikte avspeglar inre stridigheter; det tycks pågå ett fullskaligt krig därinne. Ju mer obekymrat hans tonfall blir, desto mer skärrad och förtvivlad är hans blick.

- Som nu, det kom ju upp en sak om Azimal. Det är konflikter kring historieskrivningen. Kring då. Och nu. Alltså kring nutidens nu. Synen på nu. Plötsligt går en moctezumian in och påstår... påstår och påstår. På hornhinnan, så att säga... Förr scrollade man med ögona. Men det funkade inte att texten rörde sig ögonblickligen varje gång ögona rörde sig. Ögonaböj!

Pierrehumbert börjar gapskratta.

- Inga konstigheter inga konstigheter! Det går att vifta undan det man inte vill se. Tummetott - slickepott - långe man - gullebrand - men lilla vickevire? Neeeej... Semester...

Jag vill fråga Pierrehumbert om kylflänsen, men han är så uppbragt att jag känner på mig att det är bättre att bara lyssna utan att fråga. Han har slagit sig ner vid mitt bord och rullar dystert små kulor av mitt halvätna majsbröd mellan fingrarna.

- Lilla vickevire...

Han håller upp lillfingret framför sig och ger det en ljudlig puss. 

- Ki? säger han plötsligt. Han ser rakt på mig med tårar i ögonen.

- Ki? Vill du veta hur det är? Det går inte att stänga av på natten heller. Inte ens på natten! Det var ju inte det här som var meningen - nehej håhå men nu är det så. Mundus Mindspeak ber alla sina användare om ursäkt. Bortom deras kontroll. Force majeure... The night has a thousand eyes! 

Det är automatiken som är helvetet, Ki.

Försöker jag minnas min barndom, var jag bodde, mina lekkamrater, vad vi gjorde när bomberna kom, då genomströmmas mitt huvud av foton på döda barn. Känner inte igen dem. 




Om Azimal, kylflänsen och moctezumian låter konstigt så klarnar nog allt eller åtminstone något när man läser boken.  

Jag har tänkt att jag ska berätta lite mer om Den skenande planeten, bland annat svara på frågor jag har fått om geografin och de märkliga namnen, och kanske lite mer om varför jag gäckar läsarens förväntningar, men just nu får det här räcka. 

 

onsdag 23 september 2020

Skillnaden mellan mitt och Dostojevskijs spelberoende

... är att jag inte spelar om pengar.

Det skulle aldrig falla mig in. Aja baja Dostojevskij. 

Det blir mest Plants vd Zombies - rättare sagt blev fram till för en tid sedan, nu är datorn jag laddade ner det spelet på urgammal och surrar outhärdligt högt, jag tror den drar onödigt mycket ström också och trots att jag försöker kyla ner den genom att ställa den ovanpå en ugnsform som fått stå i frysen så blir den oroväckande varm när jag spelar Plants vs Zombies. Nästa steg är att den börjar ryka, känns det som. 

Jag vill inte köpa det spelet en gång till och ladda ner på en nyare dator, så på sista tiden har jag framförallt spelat Relic Rescue (ett gratisspel för den som vill bli spelberoende utan att hosta upp) och World Riddles. Lite Farm Frenzy och The Rise of Atlantic. Vampires and Zombies var inte riktigt så kul som det låter så den har jag faktiskt bara spelat igenom en gång, många spel blir annars roligare på andra eller tredje varvet när man verkligen fått in snitsen. 

Men igår så avinstallerade jag spelen inklusive the game manager för nu ska jag ha en spelfri period. 



tisdag 22 september 2020

Minnas gyllenbus


 


Försiktigt tar jag fram minnen av Xerxes. Han har varit borta i ungefär ett och ett halvt år. Det gör ont att tänka på guldknaset. Särskilt hemskt att jag var bortrest när han var med om en olycka. 






Jag tror inte att Atossa saknar Xerxes, katter funkar nog inte som människor på det sättet. 
Men ibland när jag serverar särskilt god mat (kokt fisk eller kyckling) avvaktar hon innan hon börjar äta och spanar in mot stora rummet. Det är tydligt att hon tror att Xerxes ska komma galopperande, som han brukade när det var festmåltid. När det är vanlig mat gör hon aldrig så, för då kom Xerxes inte rusande på samma sätt. 



Här är Atossa när hon var itte bitte liten, strax innan hon och Xerxes flyttade hem till mig. 





^^^^^ 







Hårfagre

Hårfagre
av Vasaplatsen
"-Jag vill inte att Mimmi ska bli en modern kvinna, sa Oscar"
- Serberna gillar jag, sa Lemmy
(Mäktig Tussilago)

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson
- Om du känner så där Figge, så är det sossarnas fel.
Ur Mäktig Tussilago

Med boktrave och mygga av Grynna

Med boktrave och mygga av Grynna

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"
från Kim