tisdag 2 juni 2020

Padam pampidam kloff kloff tjoff


Jag har ändrat åsikt om en del. Det har visat sig att rökning kanske skyddar mot covid19. (En väninna hävdar att hon har sett en ovanligt sprallig Lars Norén på en bänk någonstans, det kanske var därför?)
Jag är alltså glad att en såsig och dum debattartikel jag skrev om covid19 där rökning figurerade, blev refuserad.
Men en annan åsikt jag hade tidigt har blivit hugfäst.
Det är att den svenska självgodheten - stoltheten över att tillhöra världens mest tillitsfulla folk som inte behöver några order för att ta ansvar för det allmänna bästa - är grundbulten i en förljugen självbild.
Den här diffusa suggestionen har lett till att folk har kunnat känna sig nöjda när de brutit mot rekommendationerna. "Jag räknar med att bli smittad och sen kan jag bidra till flockimmuniteten".
Hur mycket folkhälsomyndigheten än förnekar det på en direkt fråga har "flockimmunitet" hela tiden hägrat som ett önskvärt mål. Man har tonat ner att även symptomfria kan smitta och tillåtit en stor samhällsspridning. Därigenom har man vältrat över ett alldeles för tungt ansvar på äldreomsorgen, som har fått bli något av en syndabock.

Eftersom jag inte är immunolog, och inte ens immunologerna har total koll på det här viruset, tänker jag inte ens försöka ta ställning till "en andra våg" eller ett avklingande. Det jag vet är att det finns stora klassorättvisor i Sverige, att det är nästan omöjligt att stoppa ett virus från att nå de sköraste när samhällsspridningen är stor och symptomfria smittar, och att svensk nationalism är odräglig.
Borde även Sverige ha stängt ner, som grannländerna, och skulle vi därigenom ha räddat tusentals liv, eller kommer dödstalen i grannländerna "komma ikapp", som någon representant för Folkhälsomyndigheten stöddigt har påstått?
Det vet inte jag. Verkligen ingen aning. Men jag känner igen mullret från patriotismens väktare, när kritiker av den avvikande strategin kallas (rubrik i Expressen): "En skam för Sverige".

Jag hör ofta ambulanser, men dödstalen lär ha gått ner.

Etiketten "Block That Metaphor" till det här inlägget har jag för att "flockimmunitet" inte verkar vara just mer än en metafor.

Men jag hoppas att engagemanget för äldreomsorgen, och insikten att villkoren för dem som arbetar där måste förbättras väsentligt, består även efter coronapandemin.

* * *

Nu till något mer lättviktigt.
Jag har haft lindrig covid19. Lindring men lång.
I ungefär två månader hade jag återkommande ont i lungorna och musklerna, jag kunde vara symptomfri en vecka och sedan kom det tillbaks, ont i svalget, hettande kinder, ingen feber att tala om (som mest uppmätte jag 37,1), men ibland en underlig tung känsla, som när man har hög feber och golvet gungar. Jag har också varit hes och snuvig, men ingen hosta. Det obehagligaste har varit värken i lungorna, jag har gjort många andningsövningar och tror att de har hjälpt.
Jag vet andra som har haft betydligt värre symptom länge, och det har inte gått att få någon hjälp, eftersom det inte finns någon bot, och eftersom alla som har trolig covid19 måste hålla sig undan.
Det här är något helt nytt, att sjuka inte kan få vård.
En helt ny erfarenhet för det tillitsfulla Sverige.

En from förhoppning om vad coronapandemin ska leda till på sikt - mindre "satsa på dig själv" och ökad samhällskänsla? Måtte det bli så. Helt omöjligt är det inte.

Simma lugnt.




torsdag 16 april 2020

Bloggpaus

På oförskämt gott humör men det kraschlandar så fort jag går ut i sociala medier.
Det känns som en signalsubstanschock. Allt trevligt serotonin eller vad det heter rinner ner i skorna.
Har det med tumme upp och tumme ner att göra, popularitetens amfiteater blablabla?
Jag tror inte det. Men jag behöver inte grubbla över varför egentligen. Det är bara en stark känsla. Håll dig borta från sociala medier för tusan bövlar.
Det radikala nejet gäller även den här bloggen (för tillfället). Allt jag skriver känns plötsligt oärligt, tillkämpat, oavsett om det är allvar eller skämt så är det något frampressat över det.
Men det är svårt att slita sig. Blir lätt så att man sitter och okynnesbloggar.  Och sen tar bort inlägg. Och så kanske tycker att nej det där vill jag faktiskt ha sagt - och publicerar igen. Och det där var ju faktiskt ganska kul, det kan väl få stå. Eller?

Så kan det inte fortgå. Alltså en paus.

Nu hoppas jag att alla sköter om sig och har det bra. Lånar en ramsa ur Bengt af Klintbergs Svenska trollformler.

Det här ska corona ha och hör sen.

Dig vill jag bortvisa långt norr
i en skog, där ingen bor,
på en båt, där inga åror är,
dit norr, där ingen kör,
där elden brinn och tjäran rinn.



Clash får stå för pauslåten.



Handen på hjärtat 2


Efter kritik från oppositionen slopar Danmarks regering temporärt kravet på att den som vill bli medborgare måste genomgå en handskakningsceremoni.
 - Vi kan självklart inte kräva att nya medborgare ska skaka hand med borgmästaren när hälsomyndigheterna rekommenderar att man inte skakar hand alls, säger integrationsminister Mattias Tesfaye (S).
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/senaste-nytt-om-coronaviruset

Handen på hjärtat är hyfs och hygien i ett nötskal, konstaterade Cronache di Maja fredagen 13/3. 

Moralpaniken kring gesten (t.ex Carl Hamiltons utbrott - ett motiv i den satiriska romanen Mäktig Tussilago icke att förglömma) kan tolkas som nordisk bufflighet och brist på galanteri - eller som två krockande konformismer - eller som bristande insikt i att seder och bruk helt enkelt är seder och bruk och inte absoluta tecken på den ena eller andra kulturens överlägsenhet. 

Den goda kulturrelativismen, eller för att uttrycka det lite krångligare, nästan poststrukturalistiskt -  den muntra arbitrariteten
är tvärtom grundbulten i en humanistisk livssyn. 

Handskakning uppfanns för att de misstrogna måste bevisa att de inte hade vapen i hand. Den är i någon mån motsatsen till tillit. Den är förknippad med business, politik, avtal, tillfälliga pakter som kan brytas närsomhelst. 
Att lägga handflatorna mot varandra och nicka, eller lägga handen på hjärtat och lägga huvudet på sned, tillhör en annan sfär. 

Enligt vad Cronache di Maja erfar och begrundar, så får handskakningen gärna ersättas av andra hälsningsritualer. 

På planeten Zarmina hälsar man genom att sätta händerna bakom öronen och rulla med ögonen. 
Gesten betyder "jag hör dig och jag ser dig". 






onsdag 15 april 2020

Snott från nätet

Marriage should be between a woman & her demons. End of discussion.

 Från ett anonymt twitterkonto som kallar sig "Doth".

Lästips



Upplyftande artikel om serien Unorthodox och svenska konservativas angrepp på individualismen. Kollektivet kan vara ett fängelse utan murar, Jesper Ahlin Marceta, Aftonbladet Kultur.

Jag tror man bör komma ihåg en sak: individer som bryter mot normer kan vara mer altruistiska och solidariska, än personer som håller sig lojala med sitt givna kollektiv och följer dess lagar.


Jag skriver kan vara - inte att de nödvändigtvis är det.

fredag 10 april 2020

Långfredag i karantän




Svårt att inte tolka Horace Engdahls artikel i SvD idag - en mångordig som handlar om mycket men utmynnar i rader om lynchmobben och människans hjälplöshet inför massan - som ett fortsatt korståg mot vittnande kvinnor. Det är att använda kristendomen som ett led i vänskapskorruption och antifeminism.

Snaskjournalistiken kring andra metoo-fall skadade både metoo och rättssäkerheten. När det gäller Kulturprofilen gjorde Matilda Gustavssons bok Klubben det som DN:s upplägg i mitt tycke inte lyckades med: undvek skampåletonfall och tillförde nyanser och ambivalens, vilket inte underminerade vittnesmålen det minsta utan tvärtom gjorde dem desto mer drabbande och övertygande.

Jag återkommer till förhållandet metoo och media när skallen piggnat. Genomlider nu en genuint jämmerlig långfredag i karantän. Fortfarande troliga coronasymptom.

Här är George Harrisons My Sweet Lord, illustrerad av scener delvis så smärtsamma att jag länkar i stället för att ha videon i bloggen. De första skola bliva de sista. Det gäller nog också maktmänniskor som tror att de är underdogs.

torsdag 9 april 2020

"Visa mig vem du är, så ska vi visa dig vem vi är!"





Funderar på vad som i grund och botten menas med "polarisering".

Mitt intryck är att "vi måste minska polariseringen!" är ett elegantare sätt att säga håll snattran! till meningsmotståndare. Någon form av strävan efter konsensus. Det svenska så kallade lagom.

När det är gängbråk på Internet kan den ena gruppen förtrytsamt tala om den förfärliga polariseringen. Efterlysa civiliserade samtal. Typ mellanmjölk.

Ifrågasätta = att sätta i fråga, att sätta i gungning.Klandra, kritisera. Dra saker till sin spets. Spränga konformismen. Kräva förändring. Vara ursinnig. Skrämmas. Slå hårt ur ett underläge. Vara många och ursinniga.
Vilken intellektuell skulle kunna ha något emot det jag nämner ovan? 

Jo, konservativa skulle kunna vara emot det (fast idag betyder konservativ/reaktionär respektive rebellisk/revolutionär inte riktigt samma sak som det gjorde förr, varken när det gäller individer eller kollektiv. Vänster kan kräva respekt för traditioner som vänstern tidigare gjorde uppror emot).


Ett problem som går tvärs över skalan vänster/höger är:
Vad som avgör om en skribent vågar/kan uttala en skarp åsikt, är om h*n har någon kulturell institution i ryggen (det kan vara en tidningsredaktion, en tidskrift, en nämnd, en skola, hur som helst en struktur av något slag).

I kulturvärlden talar man om "stall". Man bör stå under någons beskydd. Det är en fråga om auktoritet: den som inte tar rygg mot någon form av institution eller vedertagen ordning betraktas lätt som en knäppgök utan självbevarelsedrift.

Därtill kommer Internet, i synnerhet plattformar i sociala medier. Plattformarna (Facebook, Twitter) erbjuder ett slags möjlighet till organisation, de är semioffentliga institutioner som inbjuder till skapande av åsiktsblock, ett slags spontana opinionsundersökningar (får du många lajks så håller många med dig) och formering av trupper eller kollektiv.
Väldigt vanligt är att man länkar till artiklar och kritiserar dem kollektivt. Det här är också något som spänner över hela det politiska spektrumet. (Tidigare var det väl så att en person som retat upp sig på en artikel skrev ett brev eller ringde till tidningen och sa upp prenumerationen. Idag är det lätt att få en massa medhåll i sociala medier - en trygghet och en garant mot att bli betraktad som rättshaverist). Är det inte den ena så är det den andra som retar gallfeber på motståndarna: mer eller mindre framgångsrika försök till deplatforming finns på olika håll.
OK. Det hände en grej på Facebook. En kvinna har givit ut en bok som blivit hyllad på fel sätt. Rätt olika recensenter, nästan alla positiva, beskrivs som en medioker och homogen massa, uttryckligen för att de är vita kvinnor. Någon som läser de här recensionerna och invänder, ja det där var ju mossigt skrivet men det här är väl ändå inte rasism, blir omedelbart kallad rasse. I princip alla vita är nämligen rassar eftersom de troligen har nazister nånstans i sin släkthistoria och eftersom de är en del av det strukturella förtrycket. Att de inte upptäcker rasismen bevisar att de är rasister.Vita ska frukta. 
Jag tycker inte att nån ska tagga ner.  Jag tycker att det behövs många fler röster med skilda bakgrunder på svenska kultursidor, vilka satsar på säkra kort och publicerar samma skribenter om och om igen. Jag tycker också att Sverige är nästan ofattbart segregerat. Det är extremt. Klassklyftorna går rätt mycket mellan ljus och mörk. Det är pinsamt. Skamligt. Och det måste förändras.
Dessutom har jag en känsla (har inte undersökt det statistiskt) att kultursidor är snäppet mer slätstrukna och homogena än andra forum. Så det är ju bara att bejaka trycket från en ursinnig grupp som går samman på fejjan i sin kritik av en rad länkade artiklar, kräver förändring och vägrar bli betraktad som "de andra".
Mmmm, invändningarna blir nästan automatiskt hårklyverier:
Hur många av de som är förbannade har hunnit läsa artiklarna noga och begrunda dem några minuter, det går undan i sociala medier. Hur klyftigt är det när allt kommer omkring att använda "vit kvinna" som trigger och rött skynke. Hur mycket utrymme för avvikande åsikter finns det egentligen, om bara en enda blixtsnabb tolkning av en hel rad artiklar är tillåten. Och vilken typ av konformism riskerar att fösa in "icke-vita" i en bestämd, i värsta fall dogmatisk fålla. Hanif Bali, Tino Sandanaji, Sara Mohammad, Amineh Kakabaveh: ganska många är de "icke-vita" som inte anses comme il faut. Det har varit så länge och det bör påpekas: det råder ingen åsiktsgemenskap bland folk med utländsk bakgrund.




tisdag 31 mars 2020

Hunden Gewesen

Det enda jag vet om hunden Gewesen är att jag drömde om den häromnatten.
Hunden Gewesen var viktig. Jag minns inget av drömmen men jag har ett klotter. Det står Hunden Gewesen med en (för mig) ovanligt tydlig handstil. Sömnig och nyss ur drömmen framkravlad mindes jag att det handskrivna tenderar att vara mer svårläsligt än det maskinskrivna, så jag tvingade handen att bemästra sig. Det är stora ordentliga bokstäver. Sen somnade jag om.Det är lite sorgligt att jag glömt drömmen eftersom jag har för mig att Hunden Gewesen var snäll, och nästan osynlig (lite som en avlång såpbubbla i ett mörkt rum).
Gewesen betyder funnits på tyska och det skulle kunna tyda på att det handlar om min barndoms hund. Hund som funnits. Enklaste tolkningen. Fast jag tror inte att det var nåt självbiografiskt.Nej, Hunden Gewesen, som jag troligen aldrig kommer att möta igen, var viktig på ett annat sätt. Den spelade en viktig roll.
* * *
Det kan vara dags för bloggpaus snart, jag måste grubbla på framtiden. Speja, så att säga.





måndag 30 mars 2020

Intervju i Gaggböle Folkblad

-Hur är det, Lundgren.
-Jorå. Hörrödu, skulle gärna röntga lungorna. Ja, det skulle sitta fint.
På det stora hela taget så känns det lite ödsligt sådär.
Faktiska symptom - tror jag - har övergått i hypokondriska - antar jag. En viss gnällighet har tagit över nästan hela min vardag. Jag var mer stoisk när symptomen var konkreta, nu tycks det mesta som en ganska långtråkig dröm. Skämta om fladdermusballar känns inte comme il faut. Med andra ord: risigt läge för ett brushuvud. Men annars, så.
- Ok. Hej då!
-Hej då!


Rännilarna



Symptom jag inte känner igen från andra influensor/förkylningar:

Hettande kinder utan feber

Plötsliga rysningar som känns som om de kom "utifrån". Som att bli översköljd av något.

Ont i lungorna

Underlighetskänsla.

(Rännilarna dök upp ungefär en vecka innan jag fick övriga symptom).

Alla symptom har givit vika nu men jag känner mig inte helt säker på att inte vara smittbärare eller på att infektionen inte blossar upp igen, så jag är försiktig.

Unnar mig dock hostfria långpromenader i solen, håller avståndet. Ärligt talat, jag skulle dö om jag inte fick promenera.

söndag 29 mars 2020

Rivus

Det första jag märkte av covid var en snabb rysning. Det kändes inte som någon annan frossa eller andra rysningar. Mer som om någonting kilade nerför ryggraden. Eller krusningar på en vattenyta. Det var flera dagar innan jag fick fler och mer märkbara symptom. Blixtsnabbt.
Jag ryckte till. Vad var det där?
Sen har jag kommit att kalla det rännilar. Jag fick några till såna.

Ett anagram till virus är rivus.
https://en.wiktionary.org/wiki/rivus#Latin


(Nej, det är inte ett tecken. 
En bråkdel av en sekund kändes det som ett tecken. Aha! Hon som sitter i karantän i Midsommarkransen och har det långtråkigt kallade sina konstiga rysningar rännilar, och se där, ett anagram till virus är rivus och det kan betyda rännil.
Aha!)



fredag 27 mars 2020

Se upp med mellanmjölksretoriken



Jag fick en släng av chauvinism när jag såg Folkhälsomyndighetens presskonferens häromdan. Jag tänkte: det här är Sverige som jag vill ha det. Den nedtonade stilen, hellre tråkig än yvig. En del vill ha en mer auktoritär ledarstil, bombasmer, hårdhandskar, mer övervakning, strikt klädsel, kanske allra helst militäruniform, det ska vara yvigt, högröstat, klatschiga bilder, snabba ryck. Men jag tycker om den lugna sakligheten. Ja ungefär som Löfven och Tegnell. Deras framträdanden har varit sympatiska, stillsamma, vardagliga. Jag tycker inte om det affekterade. Nej, det ska vara informativt och mänskligt och inte alarmistiskt eller demagogiskt. 
Ja, och sen läste jag en kolumn om stoltheten i att vara svensk i coronatider. Folkhälsomyndighetens åtgärder bygger på demokrati, frivillighet och tillit, mellanmjölken nämndes, och jag instämde helhjärtat med det mesta. Det kändes tryggt.  
Men det finns risker med resonemanget. Den kritiska kan plötsligt stämplas som osvensk eller inte tillräckligt tillitsfull. Att inte lita på myndigheterna kan då tolkas som en fientlighet som inte hör hemma här.Chauvinism bygger alltid på vi och dom. Svenskheten är demokratisk och det demokratiska är svenskt.Allt det här om att vi är landet lagom, vi är mellanmjölk, vi har ovanligt hög tillit till varandra.... det är självbilder och inte nödvändigtvis hela sanningen. En självbild är som bekant gärna smickrande. Och tillit kan i vissa fall vara en eufemism för lydnad.Tvungen att tvivla. Trots att det känns ombonat att tänka: ja'a, det här är verkligen svenskt, det här gillar jag. Och trots att jag misstror kolportörer av panik.Jag vet inte om Folkhälsomyndigheten gör rätt eller fel. Men jag tror att argumenten för eller emot bör klara sig utan den påbjudande metaforen svensk. För annars blir det plötsligt osvenskt att vara kritisk, och den typen av tillmälen vet man vart de kan leda.


                                                    * * *


Hårfagre

Hårfagre
av Vasaplatsen
"-Jag vill inte att Mimmi ska bli en modern kvinna, sa Oscar"
- Serberna gillar jag, sa Lemmy
(Mäktig Tussilago)

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson
- Om du känner så där Figge, så är det sossarnas fel.
Ur Mäktig Tussilago

Med boktrave och mygga av Grynna

Med boktrave och mygga av Grynna

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"
från Kim