Favorit i repris

Det verkar som om YouTube avskaffat möjligheten att dela videor direkt på blogger, tillfälligt eller för gott vet jag inte (jag klagar inte, det har varit ganska lyxigt att kunna göra så, inte minst för att reklamen försvinner, och det är trots allt reklamen som gör det möjligt att titta gratis).

Jag länkar i stället: har haft denna förut, den gjorde mig glad, upprymd, tänk att det är möjligt, när den kom som en stor överraskning i schlagerfestivalen 83 där den fick 0 poäng. Minns för övrigt att Kjell Alinge spelade den många gånger i Eldorado. Gillar den lika mycket fortfarande. 

Remedios Amaya med

 ¿Quién maneja mi barca?

Trevlig helg och statt' bbuon, som man säger. 

Sörja sin Atossa

Här är mitt lurvegryn. Här är prinsessan matvrak. Världsbäst på att klättra upp i träd och ner igen.  

 

Mitt ljus och mitt bus. Jag förstår inte varför man skulle visa upp sin sorg på internet.

Lacanianism kan väl inte vara medfödd?

Prokrastrinerade ihop ett tillägg till min rec. av Zizek, resonemangen i min recension är ju rätt hårt nerkokade men de stämmer. Det är inte bara kvantfysik han använder på ett dumt sätt utan lacanianism också, och allmänt slö vetenskapsskepsis - att helt avfärda vetenskapliga framsteg t.ex att vetenskapliga upptäckter kan lindra mänskligt lidande, det gör han med hjälp av ett skräckexempel på en medicin som ska ha orsakat folkhälsokatastrof i USA pga aggressiv marknadsföring och överförskrivningar, oxycontin eller nåt, som får stå som typexempel på vetenskapliga landvinningar som sådana 

(men vem kan på allvar säga att de inte vill att läkevetenskapen tar fram mediciner mot alla möjliga sjukdomar? stoppar överförskrivningar av antibiotika? osv)

Det här "krossa framsteget!" är då lite typiskt för en viss typ av slentrianmässig vetenskapskritik som funnits inom vänstern, den postmoderna vänstern, "det finns ingenting utanför upplevelsen alltså är rädsla för det ena eller det andra lika mycket värd som experternas utlåtanden"

Zizek hoppar från nazister till överförskrivningar till Zyriza till Brics (som han klämmer in där ovisst varför) och vidare till: "den teknokratiska drömmen om att vetenskapliga landvinningar ska lindra mänskligt lidande skapar den idealiska kapitalistiska varan: verksam, beroendeframkallande och bieffektsalstrande".

Han hoppar över den aggressiva marknadsföringen av oxycontin, tonar ner överförskrivningarna och nämner knappt att det är en drog, en opidoid som inte borde kunna stå som symbol för alla läkemedel.

Men

”den teknokratiska drömmen om att vetenskapliga landvinningar ska lindra mänskligt lidande skapar den idealiska kapitalistiska varan”

kan appellera till en lite slött framstegskritisk vänster/höger,
det hade ju kunnat vara konsekvent om han började förespråka naturläkemedel, böner eller homeopati mot sjukdomar men så sker inte.

Om man krossar framsteget, lägger man krokben för åtgärder mot allt, inklusive mot överförskrivningar av antibiotika, eller nya mediciner mot cancer, alzheimers sjukdom, covid och vad du vill, och vem i den postmoderna högervänstern vill det, på allvar?

Han använder det också mot alla åtgärder mot klimatförändringar, små och stora, och landar i att det är dags att njuta av katastrofen.

 - ja, det här prokrastrinerade jag ihop, med inte mindre än två definitioner av postmodernism - en kort och en lång -

för

den där motsägelsefullheten som ChatGPT hyllade när jag bad den skriva en positiv artikel om Slavoj Žižek -

flerfaldig syn på världen
paradox och möjligheter
provokativ och komplex
utmanar det etablerade tänkandet
och rör sig bortom enkla dikotomier

är ju liksom ett typexempel på

poststrukturalism som gjort sig av med det svåra och ideologikritiska och spårat ur i mainstream massmedia där den blivit urlakad modevänster, föraktfull modehöger, pajkastning mellan varumärken, perfekt för click bait -

och så vidare. Så satt jag där och prokrastrinerade. Sen tänkte jag, Zizek är en pajas, nu skiter jag i det här.
Men jag älskar att recensera, håller tummarna för att jag kan hålla kvar en tå på GP kultur, det är fjärde kultursidan jag recenserat på i denna kulturskymningens vargtimma.

(Det där var en oxymoron)

Verso un eventuale giorno dopo

 

Giuseppe Misso och Luigi Giuliano satt i fängelse första gången som trettonåringar.

                                                       * * *

Kan väl ta en mystisk boogie woogie

Mary-Lou Williams And Her Girl Stars.

 

Mary Osborne (elgitarr), Margie Hyams (vibrafon), June Rotenberg (bas), Rose Gottesman (trummor), Mary-Lou Williams (piano)

Deprimerande tider. Det har varit hemska tider förr, det gör inte saken bättre.

Tjockhudade och cyniker, blaserade och världsföraktande påverkas inte av världshändelserna, men många gör det.
Jag såg någon i sociala medier som frågade, hur håller ni humöret uppe? Det finns knep. Musik är ett av dem. 

Av månsken växer ingenting

Recension


Det är svårt att beskriva varför en skönlitterär text är bra. Det blir futtigt att ta till med oförglömlig, osv. Det låter ju bara som hajp. Riktigt bra grejer rymmer något som det inte går att sätta ord på.

Av månsken växer ingenting kan vara ännu bättre i originalet från 1947. Jag har inte läst originalet. Men jag såg en uppgift nånstans att det norska förlaget Aschehoug moderniserade språket när de gav ut den igen 2025. Och gissar att den svenska översättningen utgår ifrån den moderniserade versionen.


Tillägg:

Mindre heldig er derimot Aschehaugs valg om å modernisere språket. Ved å låne fra protestantenes ønske om en evig forenklet bibeltekst viskes det historiske språket ut for å appellere til et ungt publikum. Det er en markedsføringsbeslutning som burde vært tydeligere kommunisert på omslaget. Beslutninger av denne typen kan få den uønskede effekten – om de blir mange nok – at de bidrar til at unge vokser opp uten språkbevissthet og i stedet med et språklig brudd som skiller dem fra fortidens tekster. Det er ikke et gammelt språk som gjør at de unge ikke leser, og vi bør holde fast ved at følsomhet overfor fortidens språk er en viktig del av leseopplevelsen. I en tid hvor vi sårt trenger historisk bevissthet, gjør vi folk en bjørnetjeneste ved å ikke være tro mot forfatterens språk.

Rana Issa i Vinduet 

https://www.vinduet.no/kritikk/hvilken-kjaerlighet-i-fattigdommen-rana-issa-anmelder-torborg-nedreaas 

obs att jag inte lyckats ta reda på vilken version den svenska översättningen utgått ifrån - och att romanen är stark nog som den är. Hur det än ligger till - originalet från 1947 finns ju kvar.