fredag 15 februari 2019

Budskapet i Den skenande planeten!


Jag var i Pozzuoli häromdagen, och ingraverat på ett marmorblock i närheten av det utgrävda romerska marknadstorget, macellum, så stod det (i svensk översättning):
Det viktigaste av allt är att folket, alla människor, gör sig av med de fåraktiga instinkter och vanor som årtusenden av slaveri har ingjutit i dem, och lär sig tänka och agera självständigt.
 Anarkisterna
~^ ^¨


Det går inte att reducera Den skenande planeten till ett eller flera budskap, MEN... trots allt varför inte:

- att människan måste göra sig av med tendensen till personkult,

(idag stormar kvinnor fram i offentligheten och ofta med skakigt självförtroende, men det är ju bra med osäkerhet, vacklan, bristande tvärsäkerhet, kvinnor bör inte vara tvungna att bli mer falliska än männen - Nunzio Giuliano skrev ju, innan han blev mördad 2005, att kvinnan i "Kvarteren" antingen är ängel eller demon, men vidare skrev han att eftersom kvinnor inte får visa mjukhet, vilket han då uppfattade som feminint, i de här kvarteren, för då går de under, så måste de bli ännu hårdare, aggressivare, mer falliska än männen.

- Detta var ett stycke automatisk skrift, kopplingen till Den skenande planeten kanske inte är given, om man inte beaktar de tre kvinnliga makthavarna framåt slutet)

- att människan knappast kan hoppa över sina drömmar, störtfloden av bilder annekterar även hennes inre, som alltså är förslavat och måste befrias (vilket inte kan åstadkommas med enkla symboler och tecken, t.ex en knytblus eller en överstruken femma eller annat liknande)

-min favoritkaraktär i Den skenande planeten är den (nästan bara förbiflimrande) Frukostvärdinnan, särskilt när hon löper amok och ger sig på väggarna som om hon försökte göra rummet större

-och så vidare: kanske är budskapet också att...

Återkommer om en stund

torsdag 14 februari 2019

Bafatt

Tvåsamhet är inte bara ett kommersiellt jippo - det är social status också. Den här tillägnar jag folk som varken befinner sig i trygga vänskapliga relationer eller passionerade superknullrelationer, alltså till de storslaget eller miserabelt ensamma.







P.S Glömde nästan att turturduvorna också ska ha sitt den fjortonde februari, haver hittat en video som är för barnförbjudet romantisk för den här bloggen, hänvisar till Youtube.

Många yngre par vabbar i februari och en del får knappt sova om nätterna men måste upp till jobbet ändå. Apropå jag vet inte vad.

tisdag 12 februari 2019

Vad sägs om att avstå från att övertyga?

Förstår att det kan låta "defaitistiskt" - rentav klent, bräckligt, det är inte ens ett förslag från min sida - jag tänker inte övertyga någon om att avstå från att övertyga.
Irriterande ståndpunkt. Att inte ens ha för avsikt att övertyga någon om att avstå från att övertyga.
Jag besöker det underjordiska Neapel i stället.

Firecracker

Nästan ingenting går upp emot att hitta en låt man inte hört på väldigt länge men funderat på ibland, försökt minnas melodin men bara kunnat återskapa fragment, nästan bara en atmosfär. 
Den här låten hörde jag när jag var fjorton år och bodde i Rom då någon spelade den i klassrummet, på rasten. och jag hade en snutt av den på kassettband, vet inte hur det gick till men antagligen lyckades jag spela in en bit när de spelade den i italiensk radio. Sedan försvann förstås kassettbandet, jag flyttade från Rom, har aldrig hört låten sedan dess - men nu plötsligt hittade jag den i en lista på Facebook. Jag visste varken vad bandet eller låten hette, men det är Yellow Magic Orchestra med Firecracker. Mystisk, romantisk, vemodig, lite euforisk eller upprymd - det 
är ett ord jag gillar. Upprymd.


tisdag 5 februari 2019

För ljumma och dumma

Jag tittade på Veckans Brott. Lite smått bekymrade, leende ansikten som sa att de behövde mer information.
Nåväl. Om de verkligen behöver mer information, varför håller de inte käft?

fredag 4 januari 2019

Framsynt Calvino



Vi lever under ett oavbrutet störtregn av bilder. De mäktigaste medierna gör ingenting annat än att förvandla världen till bilder och mångfaldiga den genom ett bländverk av skenbilder: bilder som för det mesta saknar den inre drivkraft som varje bild bör ha, som form och som innebörd, för att yrka på uppmärksamhet och kunna erbjuda ett överflöd av tolkningsmöjligheter. En stor del av detta moln av visuella bilder upplöses genast, likt drömmar som inte avsätter några spår i vårt minne; men kvar dröjer en känsla av obehag och främlingskap.
Men kanske finns denna substanslöshet inte bara i bilderna eller i språket utan i världen. Farsoten drabbar även människornas liv och nationernas historia genom att göra all historia formlös, slumpartad, förvirrad, utan vare sig början eller slut. Mitt obehag kommer sig av den formförlust jag kan iaktta i levande livet och som jag försöker göra motstånd mot med det enda försvar jag råkar begripa mig på: en litteraturidé.

Italo Calvino, Sex punkter inför nästa årtusende

torsdag 20 december 2018

Kollationering


När sommarvinden andas liv i gräsen
står scenen tom: ett huvud utan tankar.
Teatern tyst: ett hjärta utan flöde.

När höstens skugga, osedd till sitt väsen,
vid ljusa löven snuddar där han vankar
beseglas ren det gröna livets öde.

Ja, själva mörkret blåser eld i pjäsen,
och på teaterns portar någon bankar:
- Låt upp för livet! Lien går bland gräsen!

Se trädets krona: huvud utan tankar.
Den bleka rosen: hjärta utan flöde.
På scenen ren är larm och muntra väsen,

men gräsen samlas sakta till de döde.

Caj Lundgren

söndag 21 oktober 2018

LRB

London Review of Books.
När svenska kultursidor trampar ner sig i idioti. Tur att den finns.

lördag 20 oktober 2018

Horace, Stig och Janne Kladd, verkligt rara djur


Akademin i Stockholm ska alltså ha skärpt sina stadgar så att det inte längre är godtagbart att kritisera institutionen offentligt. Nya ledamöter måste godkänna att ta på sig munkavle.
Däremot tycks det inte vara några problem om enskilda ledamöter underkänner rättsapparaten och spottar på en hel rad av kvinnor som blivit utsatta för olika former av övergrepp.

Det här är för äckligt att skämta om egentligen, misogynin i den svenska kulturvärlden är mycket mer spridd och djupt rotad än vad som alltid syns utåt. I regel mumlar den och uttrycker sig subtilt och försåtligt. Nu ligger den i öppen dag.



torsdag 18 oktober 2018

Mitt liv som refusenik


(Refusenik är något mycket mer insiktsfullt och rebelliskt än vad jag någonsin kan vara.
Antar att ni vet vad en refusenik är - en Siliconvalleyingenjör som revolterar mot den digitala konformismen på allvar).

Hur som helst alltså.

Jag övergick till dumbphone för något år sedan - skaffade en ihopfällbar lite klumpig och klart osoft låda som tydligen kallas Doro.

Min motvilja mot smartphone handlar bl.a om svepandet och duttndet på skärmen. Jag är inte stel i lederna alls men tydligen är det något med min finmotorik som gör mig sällsynt illa anpassad till skärmduttandet. Jag trycker fel, fanskapet hakar upp sig eller seglar iväg in i outhärdligt dumma återvändsgränd. För att inte tala om alla appar och krav på att uppdatera och installera nya versioner osv. "Din webbläsare stöder inte vår version av det här, uppdatera och logga in och EU:s lagar kräver att besökare från EU får information om cookies, med vårt nyhetsbrev missar du inget därför ska du..".
Internet har blivit dyrare och krångligare, kladdigare och klåfingrigare och efter varje besök känns det som om en spyfluga kravlat sig in bakom ögonlocket.

Det går inte längre att göra nånting på en tom spelplats.
Jämför då med hur skönt det är att klottra i en anteckningsbok. Där är det ingen som säger öh, du måste godkänna att vi är en del av swooosch.

Ok jag har tröttnat, inget att göra stor sak av. Sedan ett par veckor har jag inte Internet hemma heller, kollar mejl mm på biblioteket 1 gång om dagen. Det funkar bra.

Gulligull, av och med det förträffliga Karlstadbandet Knogjärn

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)