onsdag 11 juli 2018

Andrés Manuel López Obrador

Mexiko har som bekant fått en president som påstås ha hjärtat till vänster, Andrés Manuel López Obrador, även kallad
AMLO. Han verkar ganska ok på det hela taget, så jag är försiktigt positiv. 
Ett av hans löften är att mjuka upp kriget mot drogerna, som har varit destruktivt, grymt och meningslöst. 
Jag har skrivit om kriget mot kartellerna tidigare i bloggen, apropå en paneldebatt om maffian med bl.a Don Winslow, som skildrat det mexikanska drogkriget i sin roman I hundarnas våldWinslow menade att drogbekämpningen bara förvärrar situationen, och att det minst onda alternativet är att legalisera droger, beskatta dem och satsa pengarna på vård och avvänjning. Mer här: "I Neapel är allt en teater..."

Med tanke på vilka enorma tillgångar världens samlade maffior har skaffat sig, rikedomar som bara växer hela tiden och investeras utan all insyn, är det tänkbart att det är det enda möjliga. 

Men jag hickar till när jag ser att Mexikos nya president Andrés Manuel López Obrador förespråkar amnesti för kartelledare. Amnesti för bönder som odlar knark kan nog vara helt ok, särskilt om de får hjälp med omställning till annat jordbruk, och i kombination med en mängd andra sociala reformer. Bönderna har drabbats stenhårt under det ofta orättfärdiga kriget.
Men amnesti för kartelledare? Har jag läst fel, är det fejk news eller en illasinnad förvrängning? Eller tänker sig AMLO en legalisering, tror han att det går att tämja kartellerna, så att befintliga bossar kan omskolas till hederliga mexikanska skattebetalare? 

(Uppgiften hakar på ett oväntat sätt i min kommande roman Den skenande planeten. Coming soon...)

Naturen har sista ordet

Jag är långtifrån någon expert på miljö och klimat och sånt, men rent spontant tycker jag att det vore konstigt om människans utsläpp av olika slag INTE påverkade klimatet i negativ riktning. 
Det är ju inte lite "vi" pumpat ut i atmosfären, i haven, i jorden, de senaste tvåhundra åren. 
Så kallade klimatförnekare är ett släkte för sig, "ingen jävel ska komma och säga åt mig hur jag ska leva", typ. Och så det gamla vanliga: att de som försöker leva klimatsmart blir avskydda för sin präktighet, som om de försöker göra sig märkvärdiga eller framställa sig själva som en bättre sorts folk. 

Nåväl. Jag äter inte kött, kör inte bil, sopsorterar, använder tygkasse, flyger rätt sällan - och kräver en storsatsning på tåg och båt. För jag funderar faktiskt på att skippa flyget helt för min del. Varför det - jo det har jag väl redan sagt: det kanske inte är bevisat att flyget är en katastrof för atmosfären, meningarna är tydligen delade. Men det sunda förnuftet säger väl att det borde vara det?
Så i väntan på att någon presenterar bevis för att flygplan är nyttigt för ozonlagret, tänker jag avstå.
Långa resor är roligare med tåg och båt.

(Jag är förkyld och har 38 graders feber, ber om ursäkt på förhand om något är oläsligt, etc etc)

måndag 25 juni 2018

Skriv upp att vi bänkar oss

Jag kommer att kolla på matchen Mexiko-Sverige på onsdag. Såtillvida Mexiko inte kör med fulspel kommer jag att heja på dem. Jag brukar heja på den som spelar roligast fotboll, och de 2 senaste VM har Mexiko gjort det. Eftersom jag fick göra en totalmagisk mexikoresa 2010 har mitt fotbollsintresse fått ett uppsving (jag tillhör dem som tycker att fotboll kan vara kul när man tittar på det men jag kan lika gärna glömma bort att titta).


en präst



Några foton från antropologiska museet i Mexico City. Målningarna kommer från Cacaxtla, huvudstad i Olmeca-Xicalanca. De är från 750-talet e.Kr.




















go go go allez 

allez



allez










torsdag 17 maj 2018

Ner med allt?

Jag hade det dåliga omdömet att vara socialdemokrat ett tag. Det berodde på ett slags (naiv) pragmatism. Jag hoppades att 

"den socialdemokratiska utmaningen, som bland annat handlar om att få medelklassen att skaka fram lite samhällskänsla, ansvar och solidaritet, kommer att lyckas, på ett trevande och kanske kompromissande sätt men ändå ett sätt som innebär en kursändring

skrev jag 2014, det vill säga för mycket länge sedan. 

Till viss del var mitt medlemskap i S en reaktion på sd:s maffialiknande hotelse att fälla varje regering, socialdemokratisk eller borgerlig, tills de fick som de ville i olika migrationsfrågor. 

Under flyktingvågen 2015 blev jag lite chockad när jag upptäckte att flyktingar fick organiserad hjälp att ta sig in i landet utan att anmäla närvaro, inte så rättvist mot dem som sökte asyl i vanlig ordning och inte hållbart - såtillvida man inte menar att det är ok med stora mängder av människor som hankar sig fram på underbetalda svartjobb och står utanför alla sociala försäkringssystem.  
Gränskontrollerna stödde jag därför, och gör det väl ännu tror jag. 
Jag tyckte sålunda att det kändes vettigt att bidra till att stärka S, lite lag och ordning trots allt? 

Jag har svårt att tro att den här nästan extrema välfärdsmodellen som vi fortfarande har i Sverige skulle stå pall för en riktigt stor folkvandring. (Vill man avskaffa välfärdsmodellen och öka klyftorna är det givetvis en annan sak, och det förefaller vara Alliansens agenda. Menar man att Sverige överhuvudtaget inte kan fortsätta på samma svulstiga nivå utan borde slå in på en mer spartansk väg, som en antikonsumistisk savonarolanation, så tillhör man askesvänstern och den är inte månghövdad idag). 

Fortfarande trillar det in kuvert med påminnelser om att jag inte betalat medlemsavgiften till S. Det var över två år sedan jag gick ur, så det är ren stalking. 
Nu är det några händelser som gör det ännu viktigare att inskärpa att det högst tillfälliga medlemskapet var ett allvarligt misstag. 

Man säger inte: "Sverige har tagit emot för många flyktingar". 
Det är att ta över ett visst annat partis agenda, och varför skulle just det här övergödda landet med sin bortskämda medelklass och sina goda kontakter med Saudiarabien ha tagit emot för många flyktingar? 
Stefan Löfven uttrycker sig lite vagt: Sverige har tagit emot "en för stor andel". Heléne Fritzon är mer precis. "Runt 14 000 personer (av 27.000 år 2017) hade varit en mer rimlig andel". Okay, 13000 kan alltså känna sig ovälkomna. Nåväl, är det hårklyverier? Är det OK att säga att Sverige måste bli mer restriktivt i sitt flyktingmottagande, men inte ok att säga att vi tagit emot för många? Ja, det är skillnad. Det första uttalandet kan gå an, i mitt tycke. Det andra uttalandet är främlingsfientligt. 

De lama protesterna mot dödsskjutningarna i Gaza är en annan god orsak att ta avstånd från S. Invändningarna har knappt varit kraftfullare än ett "vi ska titta på det här". 

Att det militära samarbetet med Trumps USA fördjupas är på sikt den allra viktigaste. 
Det är ren dårskap. Galopperande dårskap och blindhet. 










fredag 4 maj 2018

Inte snegla och snylta (dagens citat)


"Den som vill uppnå verkan med en sträng konstart
och som har höga mål, han måste först lära
en knapp, disciplinerad enkelhets regler
ej snegla mot de mäktigas palats - inte som snyltare vid rumlarnas kalas tigga,
ej som kumpan till drinkarna med vin skymma
förnuftets sol, ej på teatrarna klappa i hejarklacken
         när aktörerna skrålar.
Nej, om mot honom ler Aten, det vapenbeprydda
eller Tarent, spartankolonin, eller kanske Neapels
bukt, sirenernas hem - de första åren åt dikten
måste han ge, glad stärka sig ur den homeriska källan.
Fylld av sokratisk filosofi snart fri skall han släppa
tyglarna loss, snart svinga med kraft Demosthenessvärdet.



 Ur Petronius Satyricon

tisdag 24 april 2018

Pendeltågstation uppkallad efter Petru Birladeanu

Den rumänske gatumusikant som föll offer för camorran och som jag skrivit om i bloggen hedrades år 2016 med en ceremoni, då stationen där han dog blev uppkallad efter honom. Stationen i Montesanto heter numera Petru Birladeanu.
Vidareläsning: här.
Pendeltåget kallas La cumana eftersom det går till Cuma.

måndag 23 april 2018

Pop på hjärnan

Jag klagar ju ibland över min oförmåga att gilla ny pop. OK jag är till åren kommen, det är vanligt att man då inte fattar det fina i den nya kråksången. Men mitt intryck är att många av mina vänner och bekanta faktiskt hänger med i popens utveckling. De gilla'rt.
Ja, de gilla'rt.
Mig rinner musiken av.
Det här är ett icke-problem. Det är faktiskt direkt löjligt. Men det har blivit något av en hangup hos mig. Jag kan plötsligt få för mig att jag minsann ska bevisa att popen var bättre förr. Men jag kan också fundera över eventuellt psykologiska orsaker till de konservativa vaxpropparna i mina öron.
Anstränger jag mig för mycket? "NU ska jag lyssna på de senaste hitsen och hitta en ingång till dem."
Det är ju inte så det ska gå till, man ska överraskas av musiken. Plötsligt ska det komma något ur radion eller högtalarna på gymmet (ja jag swingar kettlebells, det kan rekommenderas) som får hela världen att avstanna.

Men nu har jag faktiskt fått en låt på hjärnan. Inte på något irriterande sätt, jag är tvärtom lite glad att något nytt har nästlat sig in i mitt musikaliska förmedvetna.
Det är ledmotivet till en serie som heter The Sinner. Serien är inte så tokig, har något suggestivt över sig. En kvinna begår plötsligt ett obegripligt bestialiskt mord för att hon hör den där låten, när hon är på stranden med sin familj. En poliskommissarie blir besatt av att ta reda på varför hon gjorde det. Minnesfragment lockas fram, bland annat med hypnos (OBS det är ganska orealistiskt, minnet fungerar inte riktigt som det framställs i serien - psykiatern får också påpeka att hypnos kan locka fram riktiga minnen men också fantasier). Minnet av att gå nerför en trappa medan den där låten dånar, skärvor av sex och våld, mänsklighetens grundpelare.
Jag blev tvungen att ta reda på vad det var för en låt, om den var skapad speciellt för serien men den visar sig vara komponerad av en grupp som heter Big Black Delta. Det är väldigt mycket 80-tal över den.




I natt drömde jag om den, till och med. En långfilmslång dröm. Jag gick in på en tråkig fest och stal en tavla med John Bauer-motiv (som jag hade på väggen när jag var liten).
Under festvåningen fanns en lite skummare och coolare fest med musikerna i det här bandet.
De sa:
"It's not playback, it's singback. We really sing, we really do".
I publiken satt en väninna till mig. En av musikerna gick fram och kysste henne. Efteråt hade hon en lång mjölkfläck på kinden.
Jag träffade lillasystern till en lekkamrat som dött och tröstade henne.
Drömmen var mycket lång och detaljrik, den slutade med att man fick följa en seriemördare som alltid mördade samma kvinna - offret återuppstod varje gång men sista gången han mördade henne var det ovisst om hon skulle återuppstå.
Vad mer kan man begära av en låt, än att den drar igång såna drömmar.
Jag har lyssnat på lite mer av Big Black Delta, det mesta kanske är lite nostalgiskt men jag gillar't. 




måndag 9 april 2018

Nu krossar vi bokstävlarna igen!

Redan uppe i två inlägg 2018.
Jag har en del att ta igen.


Medan Björn Wimans hyenatänder rasslar


All kultur bygger på våld, skriver René Girard. Det gäller kanske i synnerhet DN kultur, moralförnuftskulturen. 
När metoo flyttas över till medierna händer något. Det uppstår ett nytt slags kälkborgerligt hyckleri. Det är fasansfullt. Det är nästan obeskrivligt gottköpsbanalt och bigott. Det har inget med de ursprungliga berättelserna att göra. Det är ett maskineri. Det handlar inte om sanningssökande, integritet eller rättvisa. Utan det rör sig om den spasmodiska präktighetskänslan i att få kräva någons avgång. Utan ett huvud på ett fat kan inga jubelfesttal hållas. 

Jag ska troligtvis börja blogga igen. Slarvar iväg några inlägg.

söndag 3 december 2017

söndag 26 november 2017

Det ska kosta att bryta med en värld


Jag måste säga ifrån när folk inte tar det jag skriver på allvar. Jag har en annan väninna som gör likadant: "guuuu så spännande, ska vi gå på Forum!!!??"
Hon tror att jag är en litterär skvallerkrönikör och vill inte begripa att jag gör upp med den där världen. Man kan raljera över det och ifrågasätta mina intentioner, tycka att kompromisslöshet är töntigt, försöka härma mig och rent allmänt vara en vindflöjel, men inte skicka sina artiklar till mig och inte umgås med mig.

Sent i augusti 2007 - en väninna hade skickat mig en hyllningsartikel till Klubben och Kulturprofilen.
Ja jag bröt kontakten, mejlledes - barskt gjort antar jag, verkligen inte snällt, men det var ingen lek.



När tystnadskultur följs av drev tror jag risken är att ett slags hymleri avlöser ett annat. På vissa sätt var det bättre och sannare när det var jag som var skurken.
Det är hybris, det är riktigt otrevligt, i den annars så varma kulturen.

Det här är min enda kommentar.


torsdag 3 augusti 2017

What a fool believes

Nej, nu bestämmer jag att det är dags för ännu en favoritlåt. Musiken måste slutligen ljuda, som Hans Georg Gadamer säger.






Snälla gud i himmelrik, gör så att Reinfeldt kommer tillbaks, och att moderaternas fascistiska falang går upp i rök.
Gör så att socialliberalerna och de någorlunda hederliga konservativa förstår vad det innebär att sparka nåd och barmhärtighet på smalbenen, om och om igen; att hånflina åt nazismens offer, kränga ut och in på språket, ljuga, slingra sig och raljera över altruism och filantropi. Gör så att alla förstår hur farligt det är om människor börjar lyssna på fascismens lockrop. 


Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)