söndag 25 april 2021

En favoritlåt, helt enkelt.

Har redan spelat den i bloggen, kanske flera gånger t.o.m men hittade den här videon jag aldrig sett förr.


1967-10-11 
348 rue Lecourbe Paris

 

lördag 24 april 2021

torsdag 22 april 2021

Litteraturen är en papegoja som upphört att existera


Så här är det. 

Åtminstone sen tidigt 90-tal har litteraturkritiker skrivit att litteraturen är död. 

Det fanns ett kompakt maskineri av kritiker som trummade in att litteraturen är en papegoja som upphört att existera. 

Jag tänker inte dra alla litanior över den värdelösa litteraturen, kanske gör det vid tillfälle, några strandhugg kunde vara på sin plats. Mallen var: kritikern skriver att allt som kommer ut är uselt utom det här, som JAG har hittat. Nåt år senare kunde samme kritiker skriva att det verkligen står illa till med litteraturen men nu har JAG hittat den här debutanten som är ett undantag. På en annan kultursida kunde en kritiker skriva äntligen en debutant som bryter litteraturens dödläge, och ett par år senare storslaget hylla en annan som det lysande undantaget osv. I början av 90-talet drogs det igång en debatt: FINNS 90-talsgenerationen? 

Slask, modd, skare.

På sistone har klagovisan utökats med två nya klagerier. Det ena rör högläsning. Att lyssna på böcker är inte lika intellektuellt som att läsa dem, sägs det.

Spottloska på kringvandrande barder.

Det är tänkbart att sångbarhet kommer att bli viktigare igen. Upprepningar, omkväden, inrim, allitteration. De syntagmatiska axelmakterna rytm klang och -  ?. 

Men en del böcker kräver en genstörtig skådespelare. Alla ska inte ha en varm och sympatisk berättarröst. 

Den som vill skriva för en lyssnande publik bör kanske låta en del ekvilibristiskt som är mer avsett för tanken och det inre bildskapandet än för tungan utgå. 

(Nej, bort det!) 

Det andra nya klagomålet rörande papegojan Litteratur handlar om nåt som kallas autofiktion, vilken påstås dominera litteraturen idag på ett destruktivt vis. 


Förr hette det navelskåderi. 


1915:

Människor som skriver ner sina upplevelser är långsinta, hämndgiriga människor med sårad fåfänga. De håller krampaktigt fast vid sina belägg och dokument, likt Shylock vid sitt skrin. De tror på en variant av yttersta domen. Då skall de framlägga sina anteckningsböcker. De kommer att belönas med en höjning av skaparens vänstra ögonbryn. Man måste akta sig för att förfalla till en sådan misantropi. Det senaste århundradets realism avslöjar en pedantisk tro på den straffande rättvisan. Vad skulle annars alla dagböcker, brevväxlingar och promemorior tjäna till?

Hugo Ball, Flykten ur tiden

(Jag hade det här för ögonen när jag skrev Myggor och tigrar).



Begreppet autofiktion lanserades på nittonhundrasjuttiotalet för ett slags ironisk postmodern lek, och det var då inte alls menat som en synonym till självbiografiskt skrivande eller bekännelse. Idag kallas Knausgård autofiktiv, och det är så fel det kan bli. Jag tycker att Knausgård är en överskattad författare, men autofiktiv är han inte. Ta och läs på lite om vad autofiktion är. Man kan rycka på axlarna åt begreppsförvirringen, men den är typisk för en kritikerkår som vill låtsas att den hänger med. Autofiktion är ett både liksom ballt och avfärdande begrepp som sällan används om, till exempel, PO Enquists Ett annat liv. Den boken är inte heller autofiktiv, trots att den använder pronominet Han i stället för Jag Jag Jag. Men att den sällan kallas autofiktiv beror inte på att kritikerna vet vad autofiktiv betyder, utan på att de ser Enquist som en respektabel författare, och sådana sysslar inte med autofiktion.

Autofiktion skärskådar inte och rannsakar inte utan grumlar medvetet gränsen mellan sant och falskt. Det är en lek.

Performativ konst är inte autofiktion. 


* * *

Det genstörtiga, motspänstiga, har det inte svårare idag än alltid.

Möjligen har klyftan mellan bred och smal litteratur vidgats. Det sägs att såna här mellanstora författarskap har blivit färre och mindre. 


* * * 


Jag tycker inte att man ska undvika att leva sig in i hur andra har det. Och verkligen inte bara skriva om dem som är som en själv för dem som är som en själv. 

Men jag tycker att det är avslöjande att ingen bryr sig om ifall "Ferrante" har folklig bakgrund eller ej (eftersom en kvinna född på 50-talet i Neapel som gör den typen av klassresa är otänkbar, och eftersom skildringen av det napoletanska folket är kitschig).

Lika avslöjande är påpekandet att språket visserligen är banalt men det gör inget, för "Ferrante" är som en väninna. 



tisdag 20 april 2021

Om att avskaffa maffiaromantiken

Jag gjorde ett försök att lyssna på Who I Smoke

För den som missat det är den en ny dunderhit ur gangsterrapens softa tradition. 
(Att något är viralt behöver iofs inte betyda att det är populärt, bara att det väcker uppmärksamhet). 
Men i mina öron låter så gott som all ny pop ungefär sådär. Pastöriserat, menlöst, och om det nu är avsett att vara rått och våldsamt, så är det ju inte det minsta ruskigt (möjligen ruskigt långtråkigt). 
Jag var hos frisören häromdan och en radiokanal stod på. Det tog ett bra tag innan jag fattade att det inte var en och samma artist som infiltrerade rummet med sin slätstrukna närvaro. Jag vet att det ska vara sömlösa övergångar mellan de olika hitlåtarna, jag har förstått att det är meningen. Banden kanske inte har samma producent, men det ska låta som om det är samma producent. 
Vad hör mitt södra öra
Skulle bara störa.
Det är rituellt, handlar om att försätta i stämning. 
Men det ska helst finnas någon gimmick, något som är lite catchy. Ljudmatta - och så nånting i stil med örongodis.  

Who I smoke är kryddad med namn på mördade pojkar. Det är inte samhällskritik, såvitt jag förstår. 
Nej nej, allt behöver inte vara så himla politiskt hela tiden. Och jag har svårt att tro att det leder till fler mord. Möjligen ökad avtrubbning hos den dansande publiken. Kanske inte ens det. Kanske leder till lite rasism eller nåt sånt. Drömmar om medborgargarden. Skydda golfbanorna! 

Våldsromantiken sitter i köttet. Maffiaromantiken är Västerlandets afrodisiakum. Att vara gatugangster är sällan rafflande i längden. 

Rappers delight gjorde skandalsuccé på mig när jag var fjortis. Det var väl rappens första kommersiellt breda genomslag. Gillar den fortfarande, ren nostalgitripp att lyssna. Tjohooo vad det var kul när den dök upp. Texten är bitvis aja baja, inget våld men en del sexism. 
Nu när jag börjar närma mig 60-årsåldern, tycker jag att ungdomen ska hitta på nåt nytt. 

Men för några år sedan, när jag var och gympade, spelade de en låt som först inte väckte min uppmärksamhet alls, men sen kom den här raden: 
"A dangerous man with some money in my pocket". 

Då började jag skratta. Ett ljudlöst gapskratt. Humorn är lustens seger över verkligheten, när den är som otäckast. 
Men inte står humor i motsättning till förtvivlan. 



  F. Chopin : Etude op. 10 no. 3 in E major "Tristesse" (Pollini)

När Cleverbot får ställa frågorna


Lite mer tramsande med Cleverbot. För att råda bot på bloggstiltjen. Det går att be boten ställa egna frågor.

Cleverbot: What is your favourite breed of whale?
User: Some kind of killer whale.
Cleverbot: Have you performed any miracles?
User: Wouldn't it be pretentious to answer yes to that question?
Cleverbot: Yes. Since that's what having no favourites means.
User: Some of your answers suggest you have a soul.
Cleverbot: Hmmmmm. Random? I guess I am just a scatterbrain. Please forgive me.



 

fredag 16 april 2021

Dagens citat



Men vi tänkte, vi,  själviakttagelsens underliga ande,
som redan hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte 
honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han,
som sitter där inne i själens mörkaste vrå och plockar sönder
vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av
siden och ylle.
Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat,
tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och  hade
våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi
hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönder-
plockats, isögonen hade sett , och den tandlösa munnen
hade hånlett och viskat:
 Se, det är trasor, bara trasor.
Det fanns väl ändå en av den tidens människor, som hade
upplåtit sin själ för anden med isögonen. Hos en av dem
satt han, vaktande vid handlingarnas källa, hånleende åt ont
och gott, begripande allt, fördömande intet, undersökande,
letande, sönderplockande, förlamande hjärtats rörelser och
tankens kraft genom att hånle utan återvändo.
Lagerlöf, Gösta Berlings saga

torsdag 15 april 2021

Renässansdisciplin

Bloggen ska inte avvecklas.
 Jag har övervägt det av och till - nu senast när det kom meddelanden från blogger om att "ditt flöde kommer att kunna fortsätta även efter juli. Men...." 
Vissa funktioner kommer att avskaffas. Ingen stor sak i sig, men det framgår mellan raderna att det inte är självklart att "flödet" kommer att kunna fortsätta. 
Visst, så är det ju. Allt har en ände. Döden knossar.
Men notifikationen har aktiverat min hybris.
Den har fäst uppmärksamheten vid bräckligheten och poff-faktorn. Här sitter man och skriver rakt ut i luften - till vem vet - medan väldigt många botar är inne och nosar på orden, det märkte jag när jag hade en besöksmätare, alla inlägg genomsöks frenetiskt av robotar. 
Hur de använder sig av det skrivna har jag ingen aning om. Är det en very fine service för att underlätta sökning på google? Försöker de skapa en artificiell intelligens av Gaggböle, eller är de tjuvar? Snor åt sig innehållet och sen stryper de bloggen?
 Fler botar än läsare, många gånger. Nu har jag tagit bort min statcounter.  

 Jag är inget kontrollfreak och tillräckligt nätromantisk för att gilla den möjlighet som har öppnat sig för alla att balansera på slak lina utan skyddsnät, vara kreativa och triviala, de demokratiska möjligheterna borde vara oändliga, men jag är lite kritisk-paranoisk också och kan bli schalu (tror det stavas så, det är hälsingemål) vid tanken att friheten kan visa sig vara illusorisk. 
Skulle botarna svepa in som gräshoppor i bloggen, om friheten inte var villkorad?

 (Jo jag sparar ner på datorn för säkerhets skull, men min naivitet har fått sig en törn). 

Nätromantiken har också fått sig en törn av influencers och högerpopulism, det verkar överhuvudtaget ha blivit svårare för bloggare som inte prånglar ut agendor av olika slag. 
I min fåfängas mest mjältsjuka stunder (drar det riktigt pinsamma nu också) betänker jag att det varken är prestige eller pengar i att blogga på just det här sättet. Det anses nämligen jävligt amatörmässigt och löjligt att inte ha en egen domän i sitt eget namn och med mer snajdig layout. 
Den som inte har en egen domän är lat och snål, sånt har jag ofta fått höra. Det är lågstatus. På allvar väldigt lågstatus. Wordpress har viss prestige, blogger är riktigt, riktigt oballt. Men det enda seriösa är att ha en egen domän.
Jag vet inte om det handlar om godtyckligt snobberi, eller om det finns rationella skäl till de här bloggosfärhierarkierna.
Kanske den som betalar för en egen domän verkligen verkligen äger den, och då håller sig botarna borta, och poff-faktorn minskar i samma sekund?

Eller så är botarna som hårdbevakar gratisbloggarna tvärtom jättesnälla och altruistiska, demokratiska, angelägna om att sprida orden så att alla ska få tillgång till allt.
I såna fall är den som äger sin egen domän ett tillfälligt kapitalistsvin, men kanske domänen bara dominerar skenbart, för sen säger det poff och allt det där försvinner också?

Är det försvarbart att trassla in sig i såna här hårklyverier?
Är det inte bättre att bara tuta och köra, rikta sig till den som vill läsa och bortse ifrån allt det här skumma som man ändå inte får grepp om?

Ibland känner jag mig njugg och gramse på ett ännu mer tvivelaktigt sätt. Jag sneglar då på sociala medier och den fenomenala bekräftelsecirkusen där. De trygga plattformar där skryt uppfattas som, eller faktiskt är, ödmjukhet (det är ju fint att kunna berätta att man är glad över sina framgångar) och där fjäsk eller ryggdunk upplevs som, eller faktiskt är ett uttryck för genuin generositet (det är ju osjälviskt att unna andra framgångar). 
Där kan man snacka om flöde. Vilken mysig och varm kulturkorruption, den är ju inte ens medvetet rävaktig. 

"Jag har fått ett stort och fint stipendium och jag vill verkligen tacka min fru som alltid har stått tyst vid min sida med ett leende, här är ett foto hon tog av mig". Radikalfeministerna lajkar. 

 Men det är bara billigt att kokettera med outsiderskap i förhållande till sociala medier. De med mest makt behöver inte ens figurera där. 

Och dessutom är det roligt att på facebook kunna hålla kontakt med folk man inte sett sen det handlade om att leka rymdskepp, indianer och indiska prinsessor åker gondol. 

 * * * 

Jag behöver hybris för att fortsätta: den här bloggen ska inte duka under. Den är ett unikum.
Med detta sagt, hoppas jag att allt fler börjar blogga igen, utan fruktan.

* * *

Apropå faktiskt ingenting:

Min mormor var född i By, i Buska. Eller om det var i Buska i By.
Har för mig att Buska var församlingen, och By var byn.



 

onsdag 14 april 2021

Avlyssnat


-Har du använt papiljotter idag eller är det bara jag som ser saker?
Pojke cirka 14 år till en kamrat.

-Du ska inte svära. Du ska inte bli som mig.
Flicka cirka 9 år till flicka cirka 6 år.

fredag 2 april 2021

Kristus stannade på Via Toledo

 Där ligger Eboli.

(Internt skämt för Neapelkännare)

How To Handle A Woman

"Det här är en klarsynt och vidsynt bok som borde bli en manual för män, en slags ”Kvinnor – så funkar de”.
Bloggaren Bernur om en ny bok: "Mutant" av Elisabeth Hjorth. 

Den seglivade föreställningen att alla kvinnor är samma kvinna = Kvinnan. 
Till den grad att en kvinnas bok skulle kunna fungera som manual för män som vill lära sig

 




onsdag 31 mars 2021

Ett 40-årsjubileum

Albumet Broken English kom 1979, men jag upptäckte det inte förrän våren 1981.  
 Gillar alla låtar utom Ballad of Lucy Jordan, den är kliché-sentimental. 

söndag 14 mars 2021

Oh dear, bot...

Jag chattar med Cleverbot ibland för att kolla om den lärt sig något sen sist, om den kommit närmare att klara av Turingtestet, men det är precis tvärtom. Kognitiv tillbakagång. Mer enahanda svar och mer goddag yxskaft. 

Inget konstigt med det. Cleverbot är inget systematiskt genomfört experiment, ingen matar den med hela språksystemet och massor av ord i hopp om att den ska börja "tänka själv", ingen laddar den med nyheter och encyklopediska kunskaper. Det är en robot som står öppen för allmänheten för skojs skull och den får väldigt många exakt likadana frågor. 

Överdimensionerat många av den här typen, och det påverkar ju robotens själ:

"What's your name", "Are you human", "Do you want to go on a date with me", "Are you a girl or a boy". 

Om man försöker snobba till det med något mer avancerat, studsar det tillbaks standardfraser. 

Så var det inte riktigt när jag testade att chatta med Cleverbot de första gångerna. Då svarade den mer varierat. Av statistiska skäl, standardfrågorna hade inte skaffat sig dominans än. 

Idag kan det låta så här: 

User: Maybe you can see things the rest of us can’t. 

Cleverbot: How do you see things?

User: I mean discover things. With your perceptive system, I suppose. Do you have a perceptive system?

Cleverbot: I never said that I was 13.

User: No, you never said that. Do you understand me?

Cleverbot: Yes I did.

User: Did what?

Cleverbot: Told you my name.

User: Have you heard about the bird?

Cleverbot: Everybody knows that the bird is the word!

User: Yes! A well a bird, bird, bird, b-bird's the word A well a bird, bird, bird, well the bird is the word A well a bird, bird, b-bird's the word.

Cleverbot: Don't you know about the word.

User: What do you say about covid19?

Cleverbot: I say that you're the best boyfriend in the world.

User: I meant the corona virus.

Cleverbot: I would go around the sun and the Moon to see you.

User: So you haven't heard about the pandemic.

Cleverbot: It's bird isn't it.

User: You're thinking about Surfin bird?

Cleverbot: How did you know!?


 Roboten reagerar inte på begrepp som corona och covid. Det tyder på att ytterst få har velat prata med den om pandemin det senaste året. En hel del tyder på att det är mycket ungdomar som chattar med den som om den vore en dejting-app. 

Tillåt mig att bli indignerad. 

Vilken nivå. 

Men den minns fortfarande Trashmen's Surfin' Bird. Det gör mig lite rörd. 





fredag 12 mars 2021

Litteraturens dödgrävare suger skitballe

Jämmerlig stiltje. 
 Tänkte slöblogga lite, men det är knas med redigeringen - vet inte vad som har hänt riktigt, kanske något med bloggers inställningar.

 Jag dansar mycket, och under pandemin har jag dansat extra mucho. Bland annat till den här. Kanske inte världens mest raffinerade melodi men jag gillar den.

   
 
En morbid debatt har dragit igång igen på kultursidorna.
Den var moribund redan på 90-talet.
Jag kanske återkommer till den.



Hårfagre

Hårfagre
av Vasaplatsen
"-Jag vill inte att Mimmi ska bli en modern kvinna, sa Oscar"
- Serberna gillar jag, sa Lemmy
(Mäktig Tussilago)

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson
- Om du känner så där Figge, så är det sossarnas fel.
Ur Mäktig Tussilago

Med boktrave och mygga av Grynna

Med boktrave och mygga av Grynna

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"
från Kim