tisdag 15 oktober 2019

Knirp knorp

Jag betar av Game of Thrones, hittills är min mest genuint kända reaktion: jag vill också ha en babydrake som säger knirp knorp.
Det är nästan lite konstigt att det har kunnat skrivas så många intellektuella artiklar om Game of Thrones. Jag är i början av tredje säsongen och tycker att den är häftig men jag tror att det enda sättet för seriens skapare att göra ett slut som är någorlunda i linje med seriens cyniskt humanistiska sensmoral (om det nu ens är en sensmoral) är att svika publikens förhoppningar. Att Daenerys Targaryen breaker of chains inte är att lita på. (Jo jag har hört talas om att den rättvisa krigerskan sviker alla ideal till slut). Inte ens fantasy behöver ha förljugna slut.

torsdag 10 oktober 2019

Därför är jag emot Nobelpriset i litteratur

Finns många goda anledningar till det. Vi kan börja med nyhetsvärderingen.
Enligt förstasidor och liknande är det där priset den viktigaste världshändelsen idag.
Det är en sjuklig fetischering både av litteraturen och av författarna.
Det bygger också på en stackars naiv lögn - att det går att motverka världens ondska med hjälp av litteratur som verkar i idealisk riktning för mänsklighetens bästa. Alfred Nobel verkar ha varit en sympatisk man och uppriktig fredsvän. Men det här hade han verkligen ingen koll på.
Det ger upphov till spel och dobbel. Kulturfolk som borde tänka på annat tänker i stället på "vem ska få priset". Det omges av något slags schlagerfestivalstämning, och följs av "rätt författare vann" eller "fel författare vann". Så kan kulturfolk ägna sig åt något så outsägligt ointressant som att skriva artiklar om vem som borde ha fått det i stället.
Jag är inte emot priserna i fysik, kemi, medicin. Om pristagarna blir utvalda med omsorg kan det faktiskt röra sig om personer/team som lett utvecklingen framåt i någon mån.
En pristagare i medicin kan ha uppfunnit en bot mot någon svår sjukdom.
En pristagare i fysik eller kemi kan ha upptäckt något intressant om verklighetens beskaffenhet, och prissumman kan gå till fortsatt forskning.
Men oavsett om en författare gjort nya upptäckter eller ej, alltså om det handlar om något slags kognitivt framsteg eller inte, så kan litteraturen till skillnad från naturvetenskapen aldrig komma till någon nytta, den kan inte användas till mänsklighetens fromma. Det är inte så det funkar.
Nobelfesten borde för längesedan ha gjorts mer smakfull och spartansk, om den ens ska arrangeras. Glass med tomtebloss och fula brackiga klänningar i TV har inget med naturvetenskap och verkligen inget med litteratur att göra.

-

Rojava


Den här jorden blir bara mer och mer vidrigt olevbar.
Jag demonstrerade senast mot Irakkriget, och det ångrade jag eftersom det utnyttjades som bevis på "yttrandefrihet" och "demonstrationsfrihet", demonstranterna blev som sådana trevliga slavar bak på triumfvagnen som viskar kom ihåg att du är nästan dödlig store härskare. Demonstrationen blev inte bara ett alibi utan en orsak till skadeglatt våld. "Det är ju er vi krigar för, bortskämda ungar"...
Men nu kommer jag att demonstrera ändå. Om det så blir det sista jag gör.
Sveriges dubbelmoral kommer att straffa sig, det känns lite konstigt att jag var sosse ett tag, det måste ha varit bekvämlighet och rädsla.
Det är ingen tröst för kurderna att det kan finnas liv på andra planeter.


tisdag 8 oktober 2019

Redan stor värld har blivit ännu större


Nobelpriset i fysik 2019 delas alltså mellan James Peebles, som analyserat den kosmiska bakgrundsstrålningen och - om jag förstått saken rätt - påvisat att det mesta i universum består av mörk materia, och duon Mayor/Queloz som avslöjat existensen av planeter runt andra solar.

Ur Kungl. Vet. Akad:s pressmedd:

I oktober 1995 tillkännagav Michel Mayor och Didier Queloz sin upptäckt av den allra första planeten utanför vårt solsystem, en exoplanet, i bana kring en solliknande stjärna i vår hemgalax Vintergatan. Med hjälp av specialbyggda instrument kunde de vid observatoriet Haute-Provence i södra Frankrike observera planeten 51 Pegasi b, ett gasklot jämförbart med solsystemets största gasjätte, Jupiter. Upptäckten startade en revolution inom astronomin, och sedan dess har över 4 000 exoplaneter hittats i Vintergatan. Ständigt uppdagas nya märkliga världar, med en häpnadsväckande rikedom av former, storlekar och omloppsbanor. De utmanar våra föreställningar om hur ett planetsystem kan se ut och tvingar forskarna att revidera sina teorier om de fysikaliska processer som ligger bakom planeternas tillblivelse. Flera nya projekt för att hitta exoplaneter är nu på gång och så småningom får vi kanske svar på den allt överskuggande frågan – finns det liv någonstans därute?
https://www.nobelprize.org/uploads/2019/10/press-physics2019-swedish.pdf

Fyratusen exoplaneter funna i vår hemgalax (jag antar att det fortfarande mest handlar om indirekt observation, dvs att det är stjärnans rörelser som röjer närvaron av andra himlakroppar).
Det kan sättas i samband med nyheten som kom i mars om flera hundra tusen nya galaxer, som vi visserligen inte vet något om men helt osannolikt är det inte att det finns planeter även där.
I bloggen skrev jag om det här, jag var då i Neapel:
Hundratusentals nya galaxer upphittade 

*

Och när kontakt har skapats, och rymdskeppet landar på jorden, då kommer Greta att få bli den första hedersmedborgaren i den nya världen, och alla de här osannolikt gräsliga förkrympta farbröderna som kravlar omkring och hatar, de kommer att skrumpna bort, förvandlas till röksvampar, explodera och bara lämna en tunn rökslinga efter sig.
Sen är den här, vår värld.



söndag 6 oktober 2019

Antiken har aldrig funnits

En truism har ränt runt och juckat mot den ena hjärncellen efter den andra, skabbig och med rabies men ändå så sann: antiken har aldrig funnits.
Exakt när gick folk omkring och tänkte att de levde under "antiken"?
Det kan vara ok att tala om "gamla tider" eller "förr i världen" trots att folk sällan tänker att de lever förr i världen. Antiken är det aldrig ok att tala om, eftersom antiken aldrig har funnits. Alla vet det, och ändå fortsätter folk att tala om "antiken".
Jag blir så fruktansvärt jävla förbannad på idealiseringen av rövhålen Grekland och Rom. Jag avskyr idealiseringen av antiken av ungefär samma anledning som jag hatade Bachaftnarna och de pretentiösa föredragen på "Källarklubben Kultur". Eller de svåra frågorna i uppvisningsprogrammet Kontrapunkt.
Nej, medeltiden fanns inte heller. Det här är grundkurs i modern historievetenskap. Och ändå fortsätter folk att prata om "medeltiden".

Det är rimligt att tala om jägar/samlarkulturer respektive jordbrukskulturer,
jordbrukskulturer respektive industrialism, och rimligt att titta på olika former för demokrati och tyranni på olika platser i olika tider. Aten var garanterat inte en demokrati, däremot har det på sina håll funnits naturfolk som levat demokratiskt.
Och så vidare i all hafs för evigt för evigt,
Men det är dags att skippa den överjävliga fixeringen vid en tänkt högkultur kallad "antiken".

* * * * *

Titta ikapp eller se ikapp: jag tittar ikapp på Game of Thrones eller jag ser ikapp Game of Thrones, jag kollar upp den i efterhand, den är underhållande och har en ganska ok moral. Dothrakis är en ganska kul stam. Men jag är lite tveksam till idealiseringen av prostitution, alltså de fnittriga njutande prostituerade. Det känns inte så realistiskt. Annars är ju det mesta i den serien realistiskt.

söndag 29 september 2019

....”forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700.....”

Förvånande att det bara bråkas om antikens försvinnande ur historieundervisningen.
Vad sägs om den grymma medeltiden som påminde om Game of Thrones, eller det smaskiga 1600-talet med alla sina religionskrig?
Antiken är fett överskattat.


Rättelse:
”Mellanstadieeleverna ska få starta på nordeuropeisk järnålder år 800 och läsa om ”kulturmöten och statsbildning i Norden”. Högstadieeleverna inleder med upptäcktsresor och kolonisation kring 1500.” enligt DN, enligt Pompe (se kommentarfältet).


lördag 28 september 2019

Förr i världen när det var världskris







2 november 1978
Ibland undrar jag vad jag kommer att minnas från 1978. Kommer jag att tänka på året som då alla hade hästsvans och Grease kom? Alla har inte hästsvans, men ändå.Jag tror jag har blivit en smula klokare det här året. Ibland när jag läser saker från början av året 
skäms jag. Som den här versen 22/1. Det är ju katastrof! "Förr i tiden när det var världskris så hade man åtminstone kul" det är ju äckligt! Man hade inte alls kul förr i världen när det var världskris. 
Det är så äckligt och dumt att jag var nära att riva ut bladet och bränna det, men jag lyckades behärska mig. Om tio år kanske jag skrattar åt det, men nu skäms jag ända in i själen.

tisdag 24 september 2019

Personlighetsmarknaden

Tittar inte på Gokväll och gissar att bokpratet där är lite för gemytligt för min smak men producentens uttalande om att kritiken skulle ersättas av författarbesök är helt klart ännu ett utslag av ikoniseringen av författarrollen, the personality, och showen runt litteraturen (det finns till och med flera fotografer som specialiserat sig på att fotografera författare, en bagatell kan tyckas men den bisarra cirkusen runt författare är ... ett samhällsproblem ).
Med tanke på att uttolkning av litteraturen är läsarens och inte författarens jobb, och med tanke på att rätt få författare är bra på att prata om sina böcker, många vill inte ens styra läsaren, så är den här eskalerande personlighetsmarknaden bara ett senkapitalistiskt kristecken. Så gott som alla vill bli författare (en statistisk undersökning har väl visat att varannan eller var tredje person skulle vilja vara författare, med det stora utbudet av skrivarkurser och inte minst det obegränsat stora digitala utrymmet är det tänkbart att det kan bli så - och det är bra på så vis att det på sikt kommer att leda till en total demokratisering och avikonisering av författaren, till skillnad från dagens personkult). Att intervjua en författare i en TV-soffa kan då ge sken av intimitet och "beröringsmagi", om det nu heter så. I stället för att tala om litteratur kan man tala om "hur man blir författare", "hur ser din skrivprocess ut".
Jag var på en tillställning förra hösten där det ingick att de deltagande författarna skulle ställa upp på selfies som besökarna kunde lägga ut på facebook. Nu hade ingen av besökarna riktigt så bad taste, så PR-tricket föll platt till marken. Ett par författare satt som knoll och tott på scenen och pratade om hur härligt det är att mysa med korret, de delade generöst med sig av sin författarvardag. Besökarna på eventet var alltså snarare kannibaler än bildningskonsumenter, mer voyörer än läsare, och
kanske ville de alla också egentligen bli författare. Varför skulle det annars vara intressant att veta hur folk gör när de sitter på en stol och skriver? Andra författare lägger ut fina bilder på sina skrivbord på facebook. ÅÅÅÅ vad fint
Så kan det gå. Fetischism.

måndag 16 september 2019

Ressentiment-lyssnare och olyckliga tired businessmen

Ressentiment-lyssnaren, som i protest mot musikindustrin verkar icke-konformistisk, sympatiserar för det mesta med kollektiv för deras egen skull, med alla socialpsykologiska och politiska konsekvenser. Därom vittnar de envist sekteristiska, potentiellt rasande ansikten som koncentrerar sig vid så kallade Bachaftnar. I denna sfär - de musicerar också aktivt - går allt som smort, men allt är kopplat till och intrasslat i en världsåskådning. 

Theodor W Adorno, Olika typer av musikaliskt beteende, Musiksociologi


Den emotionella lyssnaren, bildningskonsumenten, ressentiment-lyssnaren, experten och den goda lyssnaren: Jag har läst relativt lite av Adorno men Musiksociologi är en bra bok, mycket mycket rolig och så att säga knivskarp, glasklar, har relevans även för strömningar och kotterier/grupperingar som inte är strikt musikaliska, jag sökte mig hit nästan på måfå, i blindo, för att få perspektiv på gråtandet i sociala medier, vill helst inte vara hård och hjärtlös men intellektuell måste man ha rätt att vara. Folk gråter och gråter och gråter. Och andra gillar och gråter och gillar. Jag sneglar på Adorno om den emotionella lyssnaren - "besitter nog en viss värme; möjligen är känslolyssnaren mindre hård och självbelåten än kulturkonsumenten, som i den etablerade smakens begrepp är honom överlägsen. Man kan kanske räkna dit de envetna yrkesmänniskorna, olyckliga tired businessmen som söker kompensation för allt de annars måste avstå ifrån, inom ett område som förblir utan konsekvenser för deras liv. Typen sträcker sig från sådana som stimuleras till visuella föreställningar och associationer till sådana, vilkas musikupplevelser närmar sig dagdrömmar och dåsighet".

Olyckliga tired businessmen och businesswomen. Bortsett från tårarna är det mycket prat - mindre i sociala medier än i den etablerade offentligheten så att säga - om vuxenhet ("vuxna i rummet" är som bekant en av tidens standardfraser), om försoning (bråk är inte bra, bråk är barnsligt), ibland kombinerat med föreställningen att världen var mindre polariserad förr (idealet att höger och vänster ska kunna skratta åt samma sak, som en ny film hävdar, ger inte bara en förvrängd bild av Folkhemmet, utan i mitt tycke är det kvävande, ett slags we shall overcome-överslätning).

Försöka analysera personkulten (mycket personkult nu), överflödet av religiös metaforik...

Mentalitetshistorien är trögare än de massmediala påbuden.

På något vis försöka skilja falsk eller manipulativ sentimentalitet från den visserligen uppriktigt kända men grunda.

Ressentiment-lyssnaren är för övrigt inte bara Bach, utan var och en som "flyr tillbaka till perioder som han inbillar sig är skyddade från rådande varukaraktär och förtingligande. På grund av protestens stelhet gör han sig skyldig till samma förtingligande som han opponerar mot".

Ibland blir man både förvånad och på nåt sätt rörd. Jag läste en jätteung person som skrev:
Jag har länge varit besatt av det tidiga 90-talet, likt många andra som är för unga för att ha upplevt det. 
Många unga är tydligen inte bara besatta av något såpass slätstruket som det tidiga 90-talet - de har varit besatta av det länge.
Det är väl inte märkligare än 60-talsnostalgi på 90-talet, men det krockar på ett uppfriskande vis med föreställningen att det inte fanns någon 90-talsgeneration, att 90-talet (till skillnad från i princip alla tidigare årtionden) var konturlöst.
På något vis får man väl känna sig smickrad över att unga idag ägnar 90-talet sin kurtis.

återkommer i frågan



söndag 15 september 2019

Most people think that they don¨t really exist

Ännu en exoplanet har upphittats. Den har döpts till K2-18b och ligger ungefär 111 ljusår från jorden. Det speciella med just denna exoplanet är att man har funnit vattenånga i atmosfären,
https://www.nyteknik.se/popularteknik/vattenanga-hittad-pa-lovande-jordlik-planet-6971321
Planeten ligger i omlopp runt en röd dvärg i stjärnbilden Lejonet och har troligen bunden rotation. precis som Gliese 581g, även kallad Zarmina - om den finns. Den är nämligen obekräftad.
(För min roman valde jag som sagt var en obekräftad planet som bara kanske finns. Utopi betyder visserligen ickeplats, och Zarmina är en utopi, men jag föredrar en kanskeplats på en kanskeplanet).

Fysikäraren Anton Petrov har gjort flera undervisningsvideos på YouTube. Den här videon är en genomgång av planetsystemet runt stjärnan Gliese 581. Gliese var väldigt mycket i ropet 2010, men nu är den nästan som "vilken stjärna som helst" säger Petrov, och intresset för exoplaneterna har svalnat ("most people think that they don¨t really exist").




Det gör inte så mycket. Det är ingen bärande vägg i min berättelse att just den exoplaneten faktiskt existerar. Most people har förresten haft fel förr. Det är fortfarande fullt tänkbart att den finns.
Och civilisationen på Zarmina är ungefär sådan jag skulle vilja att den blev, om människan tog risken att besudla en ny planet med sin närvaro. Med största försiktighet utvecklade Zarminas kolonisatörer en schysst kultur.

Den nyupptäckta exoplaneten utanför den röda dvärgstjärnan K2-18 i stjärnbilden Lejonet är däremot bekräftad. Den ligger i den beboeliga zonen och kan ha vatten, eftersom man funnit vattenånga i atmosfären.

Förr eller senare - gärna under min levnad, om jag får önska nåt  - kommer de att hitta en exoplanet med liv på.




Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)

Hårfagre

Hårfagre
av Vasaplatsen
"-Jag vill inte att Mimmi ska bli en modern kvinna, sa Oscar"
- Serberna gillar jag, sa Lemmy
(Mäktig Tussilago)

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson
- Om du känner så där Figge, så är det sossarnas fel.
Ur Mäktig Tussilago

Med boktrave och mygga av Grynna

Med boktrave och mygga av Grynna

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"
från Kim