Jag var aldrig intresserad av poststrukturalismen, filosofer i den skolan tycktes vilja avskaffa både inre och yttre verklighet till förmån för bara text. Text text text. Det kan kallas verklighetsfobi.
Jag somnar när jag försöker läsa Deleuze, text text text. Lacans auktoritära anspråk verkar ju leda till att beundrarna ger upp sitt kritiska tänkande. Derrida, kul språklekar men nja, jag är inte rädd att verka dum så jag erkänner utan omsvep att jag inte tyckte han verkade värd besväret. Det finns roligare slingerbultar.
Och! Det finns andra verktygslådor om man vill ägna sig åt tolkning, avtäckande av latent mening, tvetydighet, sammanhang, inte minst inom det som kallas pragmatik inom språkvetenskapen. Lite mer... robust? Den är tillgänglig för alla, åtminstone är grunderna det. Att det är användbart betyder inte att det är dumt. Eftersom det inte är lika svårtillgängligt underlättar det inte för posörer.
Det är en verktygslåda som gör det möjligt att bemöta de mest enkelspåriga "säga som det är", och avslöja falska sanningsanspråk. Inom pragmatiken finns t.ex den så kallade presuppositionsläran, som jag brukar flagga för i bloggen ibland. Lär ut den i skolan.
Och jo, det finns Platons dialoger. De vässar tanken. Eller kan göra det (sånt där går ju inte med någon automatik). Inget ska slukas okritiskt, särskilt inte föreställningen om en fast idévärld. Men den sokratiska andan har bättre förutsättningar att avslöja grumlighet och intellektuellt falskmynteri än det mesta av nyare filosofi, enligt min enkla mening.
Postmoderna tomtar har jag haft många dispyter med, och de har en tendens att trampa ner sig i ideologier, luftpastejernas ideologier. Den ena efter den andra.
Postmodernismen varit lite ödesdiger för just vänstern eller vänsterliberaler. För hur ska man kunna bemöta auktoritära anspråk på "sunt förnuft" och "säga som det är", om man hävdar att det inte finns någon verklighet och att allt är lika sant?
Som sånt här:
"Postmodernismen är demokratisk eftersom allas upplevelse är lika sann. Den som är rädd för kärnkraft har lika rätt som forskare och experter, inte för att de senare eventuellt kan ljuga eller stå i ekonomiska intressens tjänst, vilket då kan skärskådas och avslöjas, samtidigt som man granskar kärnkraftens eventuella risker som sådana - utan eftersom det inte finns något utanför upplevelsen".
Sammanfattning av ett resonemang hämtat ur verkligheten, för mycket längesen, för anekdotens skull kan jag berätta att den som framförde de här argumenten inte har fortsatt som kritiker av kärnkraft utan är sverigedemokrat idag.
Andra har av dekonstruktionens avknoppning postmodernismen dragit slutsatsen att likgiltighet är ett ideal. I stället för kritik av maktspråk, ett upphöjt förakt för engagemang. Eller kult av kall ondska, spottloskor mot medkänsla.
Det här inlägget började som ett svar till uppgiven Anonym, som skrev om bristen på koppling mellan text och verklighet.
Och inlägget är ju en fortsättning på kritiken av Zizek som inte får bli en långkörare i bloggen i stil med hur NATO blev det, för att inte tala om DCA och yttrandefrihetsgrundlagsändringen YFGLÄ.
Ord spelar roll. Kopplingen till verklighet är stark.
Hälsar jag i korthet.
