söndag 31 maj 2009

Who's side are you on...

En mix av principdiskussion, missförstånd maccheronico, oväntade dementier och svekdebatt har brutit ut här.
Innan jag säger något annat vill jag betona att “fästingar” och “ohyra” är två skällsord jag ogillar, oavsett vem som drabbas av dem.

Generellt vill jag också hävda att man endast springer till farbror polisen om det finns farhågor för något som inte uteslutande är verbalt. Inte för att man känner sig Vanärad.
Att peka ut någons bostad menar jag inte borde vara tillåtet, i synnerhet inte i samband med grova påhopp och påståenden om att ohyra måste utrotas.

Eftersom detta med nätet och anonymiteten är så nymodigt krävs det att man enas om gemensamma regler. Oavsett om man tycker att en viss person är väldigt dum, så måste idioten i fråga omfattas av samma skydd och rättigheter som människor man anser vara bra och trevliga.

Förra sommaren träffade jag en fascist i en liten stad i norra Italien. Mina vänner sa att de brukade bjuda in honom, eftersom det var viktigt med kontakt över gränserna, och att han egentligen inte var så elak. Det var en stor och tafatt man som verkade barnslig och kanske framförallt ensam, men inte särskilt hatisk.

Jag hade hållit föredrag om Myggor och tigrar, och inför en förundrad italiensk publik försökt redogöra för vad jag menade med analogin mellan camorran och den svenska kulturvärlden. För att avkorta ett långt resonemang hade jag påstått att i svenskars självbild ingår att vi är snällare än andra folk. Jag sa att övertygelsen om att vara godare än andra är riskabel, och att det finns en enorm aggressivitet under ytan. (Den aggressiviteten, vill jag tillägga nu, begränsar sig inte till Internet. Jag har sett mycket av den i den förment kultiverade kulturvärlden).

På pizzerian efter seminariet visade det sig att två i sällskapet hade blivit provocerade. Den ena var en man som tillhörde Lega Nord, det parti som vill sparka ut Syditalien ur nationen. Den andra var fascisten. De kände inte varandra men blev omedelbart vänner och ropade slagord över bordet.

Mannen från Lega Nord sa att han avskydde såna här nordbor som åkte till Neapel och romantiserade. Det var så lätt att komma från ett annat land och sen åka hem igen, medan Italien fortfarande fick dras med problemen. Neapel borde utplånas av Vesuvius, eller av en enorm tsunami.

Fascisten instämde livligt och sedan ropade han till mig: ni svenskar är förresten inte så goda som ni påstår! Han påminde om några mindre hedervärda handlingar under det andra världskriget (vilka jag för övrigt hade nämnt under mitt föredrag).

Därefter övergick fascisten till att förebrå mig för att jag hade talat illa om mitt hemland. Man måste vara nationalist, menade han.

Efter en stund kände sig mannen från Lega Nord obildad och bad om ursäkt. Fascisten föreföll totalt förvirrad.

Okay. Vi backar lite. Den diskussion som utbrutit i kommentarfälten här har stundom lutat åt att det ibland är ok med anonymitet ibland inte, ibland ok med skällsord ibland inte - som om det helt enkelt handlade om att välja sida (England eller Frankrike? som en kommentator uttryckte det).

Därutöver har en del sedan gammalt etablerade fiendskaper mellan pseudonymer som redan drabbat samman i andra kommentarfält (“jag vet minsann vem du är! Du brukar alltid angripa mig!”) luftat sig och tultat omkring.

Somliga anonyma har väst otidigheter för att sedan försvinna likt en maskerad bandit i Neapels gränder, medan andra anonyma har gråtit i biktstolens mörker - för att bli anklagade för att ljuga, eller för att “springa på författarbloggar och söka sympati”.

På det hela taget ganska lärorikt, för den som inte går i baklås. Diskussionen måste gå framåt och vara öppen och fri, tills man eventuellt kommer fram till något som kan gälla för alla oavsett åsikter, sympatier och lojaliteter.

Här är en liberal politiker som lovordar Italien på inglese maccheronico, och som för detta blir utskrattad av sina landsmän. "Were the best country in the world..."

lördag 30 maj 2009

Var det bättre förr?

"Wanliga Dårhus-Tokar pläga öfwerhopa antingen sina åskådare, eller medynkare, eller frånwarande bekanta med skiällsord. Många ibland oss äro intet wettigare: Du må ställa dig aldrig så höflig mot en högfärdig Tok, som will giöra sig til förnäm, du må hälsa, niga och buga aldrig så ödmiukt, du skall ändå få se, at en sådan med möda skiänker dig på snedden ett förakteligt öga.

Än mer: en hop Gäckar samkas kring et wäl tillagat Bord, eller mötas i ett samqwäm: Där kunna de intet på annat sätt wisa sitt wett, än skamfläcka alla frånwarande med tadel, dikter, tilwiten och grundlösa tidningar. Hwad förmån äga wäl alla Dessa för Danwiks-Boarne?"

Olof Dalin.
Grundlösa tidningar vore för övrigt ett bra namn på en satirisk tidskrift.

Allt kommer att bli bra. Var lugna.
Det är lördagkväll - Sabato sera. Den här videon tillägnas en fjärran person.



fredag 29 maj 2009

Guds obegränsat stora barnaskara

Kilade över och kollade vad de sysslar med i Monica Antonssons blogg. En del var ganska hemlighetsfullt - KimZha skulle hjälpa M.A med info kring "ja, du vet", och "identifieringen". Detta i samband med att M.A beklagade att KimZha fått på nöten av mig. "Den obehagliga sanningen" avlade visit och intygade att de inte kände Monica Antonsson.

Tur att man inte är paranoid. Den här diskussionen måste förstås lyftas till en generell nivå, som handlar om medborgarjournalistik och vilka regler som ska gälla där, privatspaning, identifiering och dylikt, vem som har rätt att hänga ut vem och på vilka grunder; allt detta är väldigt nytt och föremål för diskussion fortfarande. Det måste ske öppet.

Så jag fortsätter att länka till Monica Antonssons blogg, trots att jag åkt ut från hennes blogglista.

För övrigt har jag redan blivit uthängd som "svensk rättshaverist som härjar och måste stoppas" i de så kallade gammelmedia. Hysterika, offerkofta, bitterfeminist och allt vad det var.

Nu när kulturknodderiet har lugnat ner sig kanske det är dags för bloggjustisens domstol "den obehagliga sanningen" att ta sig an mitt fall. Jag är en offentlig person med egen penna, så hellre att "den obehagliga sanningen" ger sig på mig än på en arg sjukpensionär.

Understundom vill jag rekommendera denna scugnizzo, ungefär buspojke, ur det napoletanska folkhavet. Jag kommer att återvända till Neapel så fort jag känner mig färdig för det.


onsdag 27 maj 2009

Inglish maccheronico

Idag har jag slängt ut Alexis, KimhZa och en vars pseudonym jag inte minns. Det kallas att göra tre herrar på smällen. Det är sånt som händer i tigerbloggen. Och det har ingenting med eventuellt avvikande åsikter eller ohyfs att göra.
Den som har tid och ork att grubbla över varför skrivande person röt "Stick och brinn!" kan avlägga visit under Guds lilla barnaskara.

Idag har jag blivit ombedd att stödja två italienska valkampanjer. En i norr och en i söder, och jag förundras en del över den italienska politiken.

Italienare brukar inte ta illa upp över att man skämtar om maccaroniengelska. Och den här videon är riktigt kul.


tisdag 26 maj 2009

Festina lente

Plötsligt trillade det in många kommentatorer från andra bloggar här, och jag ska säga att det blev en krängande oas.

Egentligen är man ju enväldig på sin egen blogg, har rätt att slänga vilka kommentarer man vill i soptunnans Gehenna, stänga av kommentarsfältet helt och hållet eller bara släppa igenom en del, allt enligt principen "många äro de kallade men få äro de utvalda". Vi får se hur det går, jag har snart bloggat i två månader nu, även om jag tjuvstartade på sighten www.bokcirklar.se.
Bloggen är snabb, omedelbar - ibland lite väl snabb, inga redaktörer kommer med påpekanden om eventuella felaktigheter eller övertramp. Därför kräver bloggen hela tiden en omprövning.

Tiden är lång för konsten i dag. Men jag har iallafall fått se lektörsutlåtandet på min nya bok:

"Jag är imponerad av att Maja Lundgren kommer med ett så här egensinnigt och egenartat manus efter allt hallå kring hennes senaste bok; att hon så konsekvent följer sin egen väg och inte är det minsta insmickrande eller försöker surfa på uppmärksamhetsvågen som uppstod sist".

Mer än så får ni inte veta nu; det blir till att vänta till nästa höst. Det är så det är nu med bokutgivningen, köerna av böcker är långa, i och med finanskrisen går förlagens utgivning på sparlåga, och det gäller för en författare att planera: om möjligt spara så mycket som möjligt och ha en buffert att leva på, samt hoppas på författarstipendier (jag fick faktiskt ett tvåårigt i fjol, och om inte moderaterna avskaffar stipendierna så lär jag kunna skriva åtminstone en bok till på de stålarna), eller ägna sig åt kulturjournalistik eller översättningar - något jag har satt på paus. Bloggandet är roligt, antagligen kommer jag att ägna mig lite mindre åt det framöver för att ge mig in i det där långsiktiga skrivandet. Det krävs hybris för att hålla på med något så osäkert och samtidigt uppslukande som romanförfattande. Men roligt är det.
Förhoppningsvis får jag åka till Serbien när Pompeji kommer ut där.

måndag 25 maj 2009

Guds lilla barnaskara

Elisabeth Hermon skriver på sin blogg i anledning av att det är "Saknade barns dag" idag:

"Fokus måste flyttas ifrån den egoistiska feminismen till barnen. Deras rätt till BÅDA föräldrarna och en trygg uppväxt måste alltid sättas främst ÄVEN vid skillsmässor. INGEN förälder ska kunna kullkasta den rätten ostraffat genom löst grundade eller påhittade anklagelser mot den andra föräldern."

Att det finns ideologi i Hermons polarisering "den egoistiska feminismen" och "barnens rätt till båda föräldrarna och en trygg uppväxt" är något man måste få upp ögonen för. Jag tycker att det är mycket bekymmersamt. Därför skulle jag vilja uppmana Monica Antonsson, Elisabeth Hermon med flera att upphöra med att beskriva meningsmotståndare som egoister eller häxor, eller som Antonsson gjorde häromdagen, kalla en kritiker för "en finne på näsan". Och att de trots allt överväger tanken att tillgång till båda föräldrarna faktiskt inte alltid leder till en trygg uppväxt.

Om diskussionen kan undvika ideologiska slagsidor åt det ena eller andra hållet, kommer barnen att hamna i fokus på allvar. Likaså bör man vara försiktig med att ta ställning i pågående processer. Det gäller både för de så kallade gammalmedia, och för opinionsbildning på nätet.

söndag 24 maj 2009

Om att smäda

Det har jag gjort en hel del. Den som har läst Myggor och tigrar vet att när vreden väcks inom mig säger jag saker som knappt ens överträffas av camorrakvinnorna. (Med den skillnaden att de inte endast är verbala).
En ganska stillsam person som stundom exploderar, ibland p.g.a att jag har blivit psykad och tråkad, ibland på grund av att jag blivit osynliggjord, och ibland på grund av en och annan väderkvarn som snurrar lite för snabbt.

Mitt tips är att om man drabbas av en persons vrede ska man säga ifrån, eller iallafall svara.

Jag fick ett ursinnigt mail från en läsare när jag hade kritiserat Harry Potter-böckerna. Jag blev bland annat kallad litterär fascist. Det var obehagligt. Ha! jag skrev (när jag lugnat ner mig) ett mail där jag förklarade att jag inte var fascist, varken litterärt eller på annat sätt. Då blev det tyst.

Så här skriver Olof Dalin i Then Swänska Argus om ursinne och smädelse:

“Den som i sin yrhet framrasar, utan til att låta rätta sig, och anser alla bättrings-påminnelser för wurm-prat och narri; som intet bör qwällia dess höghet och stora wett, den är så wälförtient til ett Dårhus, som trots någon Limstångs-Löpare til sin fullmakt.”

Jag förstår inte det där med Limstångs-Löpare, och intet bör qwällia osv är också rätt oklart. Men andemeningen är väl att man inte ska betrakta bättrings-påminnelser som wurm-prat och narri.

Sömnluva

Jag håller på och omprövar det mesta just nu. Några saker tror jag mig veta:
Jag vill att “Mia” ska kunna åka hem till Oxelösund utan att vara rädd.
Och att “pojken” har det bra.
Mer än så kan jag egentligen inte säga. Det får inte gå prestige i saker och ting, särskilt inte när det handlar om människor.
Så ligger det till. Några deep thoughts, bara.
Gonatt.

lördag 23 maj 2009

Apropå anonymiteten

Det har kommit in en del väldigt obehagliga retoriska krumbukter från anonyma skribenter här. Jag har tills vidare bestämt mig för att inte ta bort dem, trots det krypande och insinuanta tonfallet. De får vara kvar en liten tid till, så att alla läsare kan granska dem. Sedan åker de ut.

En uråldrig besvärjelse

Efter den livliga diskussionen under inläggen nedan har jag återigen börjat fundera över anonymiteten. I princip gillar jag den, tycker inte alls som Gardell att den är en "ansiktslös pöbel". Men ibland blir det svårt att diskutera med anonyma eftersom man inte vet deras utgångspunkt.

Då får man ta till en uråldrig besvärjelse med rötter hos oskerna; den uppmanar motståndare att ge sig tillkänna (även kallad träd-fram-knott-låten):


Pompeji till Serbien

Min serbiska översättare undrar om det går bra att hon skriver "vurkan/tigal" på serbiska. O ja.

Nu lär Kristus vara välbehållen igen, signed, sealed delivered, däruppe.
En ruppegupptäcksfärd.

fredag 22 maj 2009

Ett förtydligande

Jag menar att varken krönikörer eller bloggare bör bedriva nätlobbyism där de föregriper eller försöker inverka på en rättsprocess genom att ta ställning för eller emot någons skuld.
Visst existerar justitiemord. Självklart krävs det då en ingående granskning innan en skribent ger sig in i något så vanskligt och ifrågasättbart som att driva en medborgarkampanj. Sådana kan ibland drivas av övertygelsen att majoriteten av män som blir anklagade för incest är oskyldiga. Eller så kan det bara handla om en vilja att tro på en viss person. Då hamnar man i en godtycklig gråzon där ideologisk övertygelse (antifeminism eller en generell misstro mot psykologer, advokater, mammor i vårdnadstvist...) ställer sig i vägen för analysen.

Jag vill nämna detta i anledning av den så kallade daddys blogg; det finns mycket i den som är tvivelaktigt, och för att det inte ska råda några missförstånd vill jag säga att jag inte ställer mig bakom den.

Det har också förekommit allvarliga anklagelser mot en "kvinnoliga" på Monica Antonssons blogg; kanske dyker det upp preciseringar och bevis, men hittills är det inte särskilt övertygande.

onsdag 20 maj 2009

Mitt rykte som galen

... är slikt att jag knappt kan förvärra det. Sister Rached, Maria Schottenius på DN, är ju normaliteten - den man får i sig till frukost och accepterar. Om det så handlar om kommers och trender eller vad man bör anse om manlighet. Kultursidan är god och lite intelligentare än läsaren. Den är ett klotterplank med lite av varje. Den sjukförklarar psykiatrer och friskförklarar Ulrike Meinhof. talar om klasshat och makt och kommer med fördjupning och evenemang, borgerligheten har blivit vänster men den har alltid accepterat och uppmuntrat putslustighet och pigg fräckhet. dyrkat falskt djupsinne, och i kraft av sin position har den alltid sållat fram det skarpa, djärva och förnuftiga. Idag sållar normaliteten fram Ulrike Meinhof. Den känner sig så trygg att den tror att våld är något tyskt i det förflutna. För inte så länge sedan slog Åsa Linderborg larm om att kulturjournalistiken skulle avvecklas på Upsala Nya Tidning; kultursidan skulle bort. Det visade sig vara falskt alarm, eller halvfalskt alarm; Det snackas mycket, men toleransen för oliktänkare och avvikare är inte större än på Strindbergs tid. Strindberg nämner jag antagligen för att det är fast mark under fötterna på kulturrävarna. Det som inte upprör kultursfären idag är droger och pornografi. Det finns en redan utstakad bana för hur ett överskridande ska se ut,

Camorraboss arresterad i Marbella

Raffaele Amato antas vara boss över de utbrytare (scissionisti) som krigade mot familjen Di Lauro i Neapels förort Scampia åren 2004-2005 (ett krig som fortfarande pågår men mer sporadiskt). Under senare tid har han hållit sig undan rättvisan i Marbella. Den spanska kusten kallas på skämt "Costa Nostra" (Vår Kust) av en del camorrister.
Samtidigt som Amato greps i Marbella utfördes en stor räd mot camorran i Neapeltrakten, med sextioåtta arresteringar.


tisdag 19 maj 2009

Vem är jag?

... är den första meningen i André Bretons Nadja.
Här är en video som följer romanen en bit på spåren, och innehåller citat ur boken.


Oj, två nya pris!

Nadja-priset går till Anna Odell (med reservationen: se upp för kulturrävarna).

Bah! (ett annat nyinstiftat pris) utdelas till debattörer som fäller blaserade omdömen med syftet att förgubba, tråka, sprida likgiltighet och leda.
Bah! går till Björn Wiman för hans uttalande i Babels program om provokation:

"- Allt är liksom redan gjort."

måndag 18 maj 2009

André Breton och galenskapen som konst

"För några månader sedan fick jag beskedet att Nadja är galen. Efter några excentriska upptåg som hon ska ha ägnat sig åt i korridoren till sitt hotell måste hon interneras på sinnessjukhuset Vaucluse. Andra än jag kommer att skriva meningslösa epiloger till denna händelse, som för dem kommer att framstå som den ödesdigra följden av allt som föregick den. De mest upplysta kommer att skynda sig att söka i det jag berättat om Nadja den roll som hennes redan tidigare deliriska föreställningar måste ha spelat, och kanske kommer de att tillmäta mitt ingripande i hennes liv, ett ingripande som i praktiken uppmuntrade dessa idéer, ett förfärligt avgörande värde. Vad beträffar dem som säger: jaha, ja... vad var det jag sa... det var väl det jag trodde... dåså..., vad beträffar alla dessa kretiner på lägsta nivå så säger det sig själv att jag föredrar att lämna dem ifred".

"Det förakt jag känner för psykiatrin /.../ gör att jag fortfarande inte har vågat höra efter hur det har gått för Nadja".

Surrealisten André Breton mötte av en slump en kvinna på gatan, Nadja, en visionär kvinna som fungerade som förlösande för hans fantasi; deras möten och strövtåg i Paris år 1926 är till större delen skildrade i backspegeln, men i dagboksform. Han dök, men hon sjönk: resultatet av deras möten blev å ena sidan en mycket märklig och oroväckande, jag skulle vilja säga irriterande roman - å den andra livstids internering på ett mentalsjukhus.

Nadja gavs ut 1928 och sedan i nyutgåva 1962, då med ett förord där Breton skriver att hans roman följer två antilitterära principer: romanen innehåller foton för att minimera inslaget av miljöbeskrivning, och den är författad i en stil som härmar den medicinska, neuropsykiatriska observationen.

Romanen Nadja har ända sedan jag skrev uppsats om den på litteraturvetenskapen i Uppsala funnits med som ett slags referenspunkt och imperativ. Man kan se den som ett ovanligt tydligt exempel på ett manligt analytiskt subjekt som hämtar det han behöver från ett kvinnligt medium och musa. Det uppstod en intressant situation då jag skrev ett laddat förord till en svensk nyöversättning av Nadja, ett förord som blev refuserat som "feministiskt dravel" (jag skriver om det i Myggor och tigrar).

Och visst är världen sig lik: för inte hade väl kulturchefen och konstskribenten bollat avståndstaganden från surrealismen emellan sig, om en manlig företrädare för densamma suttit i studion?
Jag skriver om detta under rubriken Tigerhjärta.

När Anna Odell går i sina egna fotspår ser jag det lite som en revansch för Nadja. Den galna kvinnan upprepar medvetet en handling från en tid då hon var förlorad, och jag tyckte mig se en utmanande stolthet i hennes blick.

Insikt

Det slog mig plötsligt vilken fruktansvärt bra blogg jag har.
Ska jag vara uppriktig så vet jag ingenstans som man kan få läsa så mycket intressant som här.

Det vill jag fira med ett inlägg i kategorin "varför jag fortfarande diggar Neapel". Inte tarantella den här gången, utan tammurriata.

Det är betydligt fler som dansar tammurriata än som dansar schottis och polka. Dansen är något av en folkrörelse och engagerar människor med helt olika bakgrund. Bland annat under Neapels motsvarighet till Midsommarafton (La festa di San Giovanni).


söndag 17 maj 2009

Anna Odell och kulturrävarna

"Anna Odell är "one of us" (dvs. mediasekten), och ska alltså tas i försvar mot Fienden (folk, läkare, Axess m.fl.). Sakfrågorna är irrelevanta."

Så skriver en kommentator under Johan Lundbergs artikel om etablissemangets försvar för Odell.

Analysen är svepande men det ligger mycket i den. Alldeles för mycket för att en demokrati ska kunna tolerera det. I den klick som betraktar sig som upplyst är det rena innantilläxan att beskriva Staten, polisen, rättsväsendet, psykiatrin, läkemedelsbranschen som förtryckare. Och folket anses vara korkat.

Fallet Odell är alltså gefundenes fressen för den kulturskribent som vill visa upp sig som maktkritiker, och samtidigt distansera sig från det vulgära känslostyrda folket.

Låt mig säga direkt att jag tycker att Anna Odells projekt varken ska bedömas mildare eller hårdare i rätten för att det ägde rum med Konstfacks godkännande. Vi har lagar, konstnärer står inte över dem. Men den eventuella domen ska inte heller bli strängare för att det irriterar att ett sånt spektakel kallar sig konst. Det ska hanteras på samma sätt som det hade gjort om det massmediala ståhejet aldrig hade ägt rum. Och då skulle givetvis överläkaren ha anmält fallet.

"Konsten visar hur maktens gränser förändras" var rubriken till Sverker Sörlins fadda krönika i DN. Han är gift med en professor på Konstfack, och lyckas ludda till det rejält i artikeln samtidigt som han passar på att sprida felaktiga uppgifter om den onde psykiatern.

Björn Wiman tog för inte så länge sedan avstånd från surrealismen och provokationen som konst - detta har jag skrivit om här. Hans artikel om Anna Odell är inte så mycket ett försvar för hennes projekt, som en liten spark åt psykiatrin och juridiken. Han ironiserar över den lättkränkta "alfahanen" (psykiatern) och markerar också en trött distans till rättsväsendet, då han skriver om

"Den polisanmälan som fick de juridiska kvarnarna att börja mala och som nu alltså, enligt rättssystemets oundvikliga logik, även lett fram till ett åtal."

De juridiska kvarnarna - en nedlåtande ton, och sedan "rättssystemet oundvikliga logik" - det är för det första fel eftersom alla anmälningar inte leder till åtal, och för det andra ett tydligt förakt för rättssystemet.

“Det går inte heller att komma ifrån tanken /…/ att det är konsten i sig som ställs inför rätta” skriver Wiman. En absurd tanke - konsten i sig inför rätta? Är det inte handlingarna som ställs inför rätta?

När folket blir provocerat slickar sig rävarna om munnen.

Jag kan notera att Johan Lundberg på Axess är försiktig nog att inte kritisera Björn Wiman, kulturchef på den sida där Lundberg ibland skriver.

lördag 16 maj 2009

Odells aktion

... har jag ingen klar åsikt om.
Jag känner någon sorts vag sympati. Kan hålla med Marcus Birro då han sa (i Kvällsöppet) att han först hade varit emot, men svängt om när han fick höra att hon upprepade en traumatisk händelse ett antal år tidigare.
Konst är att gå tillbaks och möta sina demoner, sa han.
(Låt gå för att Marcus Birro tog avstånd ett antal gånger från mitt möte med mina demoner: min gissning är att skillnaden beror på att Odell inte är författare, hon är alltså inte inne och klampar på Birros revir).

Det var inte bara en ploj, det fanns en smärtsam verklighet i bakgrunden.

Men jag tycker nog ändå att hon - eller Konstfack - ska fällas. Det är ju allvar. I rätten bör det bli bedömt som om någon annan hade gjort likadant (alltså inte som ett särfall, inte som konst). Odell sa också i Kvällsöppet att hon var beredd att ta konsekvenserna.

Förhoppningsvis får Odell inte böter utan fängelse istället. Det har iallafall jag tänkt kräva om jag blir dömd någon gång. Det kan vara lärorikt att sitta i fängelse ett tag.

Ann Heberleins artikel på Expressens kultursida är läsvärd. Hon har perspektiv, och menar att aktionen var oetisk. Per Wirtén skriver också bra till försvar för Odell, här.

Men de två bluddermakarna Björn Wiman och Sverker Sörlin resonerar som om konstnärer var en klass för sig med självklar rätt att glida ovanpå. Wiman använder också en låtsasfeministisk klyscha när han kallar överläkaren som stämde Odell för "lättkränkt medial alfahane".

Han måste ha syftat på någon annan.

Upplopp i Neapel

Organisationen I disoccupati (de arbetslösa) har under några dagars tid drabbat samman med polisen i Neapel, försökt ockupera några centrala platser i staden (Galleria Umberto, Teatro Augusteo). Det tycks vara något i görningen.
En artikel om detta, i Il Mattino.

fredag 15 maj 2009

So you wanna be a boxer...

När jag dyrkade filmen Bugsy Malone i elva, tolvårsåldern (ungefär samma ålder som barnen i filmen) så funderade jag ett tag på att börja boxas. Filmens makt är stor, för mig var Bugsy Malone en parallellvärld med en magi som jag bejakade - samtidigt som jag begrep att den var skum.
När jag kom hem från Neapel 2005 gick Bugsy Malone i repris i TV, och eftersom jag då var osedvanligt avogt inställd till allt som överhuvudtaget närmar sig maffiaromantik knäppte jag av direkt efter att ha sett några sekunder av den - det var en av de scener då Fat Sam skäller ut sina gängmedlemmar, och jag stod inte ut med ironin och humorn, och inte med att det var barn i rollerna. Jag var mer förbannad än både Platon och Augustinus på fiktionens makt att förleda, men det är kanske bäst att påpeka att jag inte såg mig som ett offer.

Jag träffade förra året, i Umeå på en litteraturfestival, en kompis som var med och lekte speakeasy på mellanstadiet. En av dem som gick in för förbudstidsromantiken. Vi pratade om det och jag var sträng, moraliserande, tog avstånd. Hon sa ungefär:
- Jo... Men de var nog ganska oskyldiga, de där fantasierna...

Det var en lättnad - till och med en skuldbefrielse - bara några enkla ord. En psykologisk kullerbytta av det slag som inträffar ibland.
I trettonårsåldern var jag obönhörlig som en Savonarola när jag skulle fördriva maffiaromantiken, idag ser jag andra saker i den faktiskt ganska fantastiska filmen Bugsy Malone.

Scenen i videoklippet nedan kan behöva en liten resumé:

Bugsy Malone släpar med sig en motvillig Leroy Smith till en boxningsklubb för att han tror att han har förutsättningar att bli en champion.

(Tillägnas tigerbloggens egen Leroy, såklart...)




Det pyttelilla italienska partiet har för övrigt lyckats få ihop till 82 underskrifter mot illegala valaffischer.

torsdag 14 maj 2009

Tarantella 2

Den förra var från Kalabrien. Den här är napoletansk. Även om den sjungs på...




italienska och inte napoletanska, och är lite väl trudelidutt-pittoreskiserad, så är den ganska fin ändå.

För övrigt hoppas jag att Carina Rydberg får hjälp med sin dator.

Zolà-priset till Monica Antonsson

Man slår inte nytt vin i gamla läglar och lappar inte ett gammalt tyg med ett nytt, heter det ju, och därför kan det aldrig komma ett riktigt erkännande till Monica Antonsson från gammelmediaetablissemanget som sådant.

Så jag har inrättat ett nytt pris: Grand Prix Émile Zolà de la journalistique indépendante.

Det stora Emile Zolàpriset för oberoende journalistik.
Motivering:

För att hon i uppförsbacke och styv kuling avslöjade en islamofobisk melodram. För att hon lyssnade på de verkliga människor som hade skadats av boken, människor som dittills förgäves hade försökt få gehör från media.

För att hon utan större resurser eller uppbackning öppnade en blogg när hennes bok höll på att tigas ihjäl.

För att hon har insisterat på att politikers inblandning i asylfrågan måste klargöras.

Det finns två Dreyfus i denna historia: Elisabeth Hermon och Osama Awad. Den förra drev en kvinnojour som krossades av Liza Marklund, "Mia Ericsson" och Expressen. På grund av Liza Marklunds kontakter inom media och inte minst med politiker, men även på grund av en stor och utbredd motvilja mot kvinnojourer bland journalister, fick inte detta några som helst konsekvenser för Marklunds fortsatta bana som journalist.

Dreyfus nummer två kommer från Mellanöstern och har suttit i fängelse i en månad för misshandel av "Mia". Utifrån detta föreföll det riskfritt för Liza Marklund och Mia Ericsson att (förmodligen med "Inte utan min dotter" i åtanke) spinna en hel melodramatisk väv av skräckfantasier om den muslimske mannen. "En sann historia" som till största delen visade sig vara lögn, men som gick hem i ett främlingsfientligt klimat. Liza Marklund hade först tänkt göra ännu en artikelserie (som den om Elisabeth Hermon), men när den refuserades av Expressen gjorde hon en bok av det istället. Spår av artikelserien finns kvar, då en del stycken är skrivna i journalistisk stil (bland annat passagen med den falska uppgiften att "mannen med de mörka ögonen" skulle ha fått diagnosen krigsskadad psykopat; det är formulerat som tidningstext).

Historien togs för sann bland annat av Mona Sahlin, som hävdade att det kunde röra sig om så många som åtta kvinnor som måste gå i landsflykt för att Sverige inte kunde skydda dem. Boken har använts i undervisning och sannolikt åstadkommit mycken skada inte bara på de direkt inblandade, utan även när det gäller spridande av fördomar.

Allt i denna historia är fortfarande inte utrett, vilket tyder på att islamofobin och ointresset för verkligheten fortfarande är kompakt inom politik och massmedia.

Däremot har medborgarjournalistiken bistått journalisten Monica Antonsson, vilket indikerar att allmänheten är fördomsfri och intresserad av sanning.

Det nyinrättade Zolà-priset består tyvärr inte av några pengar, däremot bjuder jag i juryn gärna Monica Antonsson på en pizza någon dag.

Med vänliga hälsningar

Jag i juryn

Cision Sverige AB

Denna blogg väcker förmodligen nervositet. Någon eller några har anlitat Cision Sverige AB, ett företag som redan varit inne ett antal gånger denna morgon. Cision Sverige AB är en mediebevakare som för några år sedan hette Observer (och innan dess Pressurklipp). Jag arbetade några år på Observer, och fick sparken när jag skrev kritiskt om företaget i en krönika i Ordfront.
Jag lärde mig massor på Observer: yrket var en intensivkurs i samhällskunskap och mediebevakning.
Jag gissar att det är Aftonbladet som har bett Cision Sverige AB hålla koll på vad jag skriver. Det är en stor ära att ha blivit ett eget ärende.
Ska jag dra det där med Anders Gerdin på Bokmässan? Vad ska jag ta?

onsdag 13 maj 2009

Tarantella!

Här två stycken som firar bloggvåren:



Utanför mitt fönster står häggen i full blom.
Elisabeth Höglund lär ha skrivit en krönika i Expressen om att bloggare minsann skriver för pengar.
Bah! som en del farbröder säger.
Visserligen såg jag att Lars Gustafsson har lagt in en annons för numerologi i sin blogg. Gissningsvis mest på skoj. Särskilt mycket pengar för det får han nog inte.
Killarna i videon tycker att det är kul med tarantella, och det spelar inte så stor roll vad man dansar på.
Nätet är bara ett forum.

söndag 10 maj 2009

Ökenhörn

Inmålad i sitt ökenhörn med swimmingpool och mormon
Sitter en ganska ensam kvinna på sin tron.

Men det visar sig att jorden fortfarande är rund
Så ibland åker hon till Oxelösund.


(den här är bara påbörjad, ska fila på den mera sen)

lördag 9 maj 2009

Based on a false story

Några kommentarer till tidningen Journalistens sammanfattning av Gömdaskandalen:

Nej, det hade inte räckt med att utelämna undertiteln "en sann historia". Boken lanserades ju medvetet just som en sann historia. Allt står och faller med det. Boken är direkt kopplad till uttalanden i media, till Liza Marklunds artiklar om Elisabeth Hermon, till ett asylärende som fortfarande inte är tillräckligt utrett, till politikers uttalanden och eventuella ingripanden, med mera.

Att dra in klichén att det är en författares jobb att ljuga skorrar falskt i sammanhanget.

Detta argumenterar jag för i en artikel på Newsmill, här.

För det andra var Liza Marklund helt uppenbart pådrivande, hon har inte alls bara återgivit Mias berättelse utan varit med om att forma den. Hon kan inte längre åberopa sig på källskyddet. Det är hon som har skapat melodramen. Det är inte långsökt att anta att det var hon som hittade på uppgiften om Sabra och Chatila, till exempel.

För det tredje projicerar Marklund sina egna later på Monica Antonsson när hon hävdar att Antonsson startade sin blogg som ett marknadsföringstrick. Så resonerar bara den som inte tror att någon kan brinna för en sak.

Midnattsknubbis

I avdelningen "det finns bossar så det räcker åt alla" har vi kommit fram till Cicciotto di Mezzanotte, vilket i svensk översättning betyder Midnattsknubbis.
Jag kom att tänka på Cicciotto när någon drog fram det gamla öknamnet Aftonh...n om en viss kvällstidning.
Som så ofta finns det olika teorier om hur öknamnet har uppstått. En del hävdar att det härrör från hans tid som hallick. Andra hävdar något annat.

Idag var jag för övrigt på vippen att köpa Expressen för att få läsa barnens brev från skräckhuset (det med krokarna...) efter befrielsen. "Hej mamma och pappa. Hur mår ni. Jag mår sådär". Det var hemskt, men för tillfället känner jag att jag inte vill veta.

Återkommer till Midnattsknubbis; jag har varit domedagsprofet ett tag och det är viktiga grejer jag pratar om. Skulle bara vilja upprepa det jag skrev till kommentatorn Katarina: Mia behöver antagligen hjälp av några helt andra än medias PR-konsulter.

torsdag 7 maj 2009

Sanningen skall göra eder fria

Och så har Monica Antonsson blivit friad av JK.
Det skrället "Mia" anmälde henne för brott mot källskyddet.

För oinsatta är Mia den så kallade hjältinnan i "Gömda", "Asyl" och några andra fabricerade böcker vars namn jag glömt. Alla är skrivna av någon annan än "Mia".

Jo, Mia är ett skrälle, och sådana har rätt att existera. Jag använder inte uttrycket white trash. Jag tycker inte att några människor ska buntas ihop och få sådana tillmälen. Ett tag tyckte jag också att Monica Antonsson var lite väl hård mot henne i sin bok. Det är väl inget fel med att gå och ragga på flyktingförläggningar?

Sedan - när jag läst och sett intervjuer med "Mia" - fick jag intrycket av efterblivenhet, genetisk (ja, förlåt men det var mitt inryck) dumhet i kombination med list och egocentricitet. Korkad och förslagen. Grovt ohederlig och trixig, närmast analfabet. Konstig och nästan sadistisk inställning till sina barn.

Ett monster.

Och givetvis väldigt långt från porträttet i Gömda. Ska jag vara uppriktig så tänkte jag "o herregud..." när jag såg och hörde Mia.

Problemet med "Mia" är inte att hon är en osympatisk kvinna utan att hon är en industri. Givetvis är det ett stort bekymmer i sig att böckerna har gått ut över verkliga människor. Sonen som blev övergiven, en pappa som förlorade kontakten med sin dotter, en vänlig kvinna på en kvinnojour, med flera. En rad verkliga människor som offrades för en lukrativ melodram. Allt detta hade inte hänt om det inte funnits habila kvällstidningsjournalister utan skrupler runt henne.

Liza Marklunds hat mot "socialkärringar" fick henne att plocka pengar ur egen ficka för att skicka Mia utomlands (till Chile). Storyn fick inte spricka. Samhället fick inte försöka hitta en bättre lösning. Barnen fick inte vara i fokus. Detta var mycket viktigt eftersom deckarförfattarinnan och journalisten Marklund måste få ihop en historia.

Problemet var Mias nye man (han som blev en trygg norrlänning i boken). Eller så var problemet Mia själv. Att ge en realistisk återgivning av det hela skulle hur som helst inte slå an på media.

När Mia inte mindes rätt saker drev Liza Marklund på. Om Mia hade svårt att "minnas" blev Liza Marklund irriterad.

Liza Marklunds konstruktion av en oskuldsfull medelklasskvinna och helylle banktjänsteman går helt i linje med det folkförakt som Åsa Linderborg blottlade i en artikel (före Gömdaskandalen). Det är totalt omänskligt. Oförblommerat hat mot folket. En förutsättning för Marklunds karriär och uppburenhet.

Det går inte att säga att Liza Marklund har utnyttjat white-trash-Mia eller att Mia har utnyttjat Liza Marklund. På något sätt har Marklund i sin strävan efter en plats i solen begagnat sig av det hon mest föraktar - ungefär som kvällstidningarna gör det.

Nu har polisen förhört dem som uttalar sig i Monica Antonssons bok under två månaders tid. Är det en bra prioritet av resurser? Svårt att tro det. Polisen har friat Monica Antonsson, som de friade Elisabeth Hermon. Och om jag inte missförstått något tycker polisen att detta är något av ett slöseri, en ganska felriktad satsning.

Liza Marklund är en lycksökerska i mediebranschen och hon har kostat samhället en hel del. Det kommer hon att fortsätta med. Man ska inte göra sig några illusioner, hon kommer att fortsätta skriva krönikor som i sig (helt bortsett från Gömdaskandalen) är avslöjande.

Jag väntar på en etisk granskning. Har journalister rätt att själva göra en polisanmälan för att skapa en story? Jag tänker på Marklunds polisanmälan mot Elisabeth Hermon.

Om ingen sätter stopp kan media fortsätta att manipulera samhällsinstitutionerna och försöka köpa sig fria utan att någon avkrävs ansvar.

Debatten om Gömda befinner sig i kärnan av vår tids verklighet och vår tids fördomar och vedertagna åsikter.

Radikalfeminister menar att all heterosexualitet är av ondo, och att misshandel och våldtäkt är ett uttryck för mannens egentliga natur i alla tider. Det enda möjliga alternativet är lesbianism. Pojkfoster bör aborteras.

Högerskribenter menar att män från Mellanöstern är av en särskild sort vilket legitimerar Gömda även om den är osann, det behövs ingen konkretion för "vi" vet redan att det sitter i deras kultur, om det inte hände exakt som det återges i Gömda så är det ändå sant på ett mer övergripande plan.

Aftonbladet drar nytta av manliga och kvinnliga sexfantasier då de lockar med löpsedeln: "Hon blev mördad i sängen", samtidigt som den snaskiga kampanjen förklär sig till feminism och är ett försök att försvara den verkliga babyloniska skökan, Liza Marklund.

Nå, allt detta är spetälska. Men det kommer inte att vara så länge till.

Yttrandefrihet ingen lek med tennsoldater

Det visade sig vara en dålig idé att låsa in camorrabossar i samma strängt bevakade hus. Det är ju det som redan sker, och det enda som händer är att de snackar ihop sig och intrigerar, eller att de börjar slåss.

Ett annat snillrikare infall fick jag i morse: skicka Lars Vilks och Mohamed Omar till en tistel-ö.
Inte ska idioter få styra världsutvecklingen ännu en gång. Yttrandefrihet är ingen lek med tennsoldater.

Och så har jag fått veta att mitt nya opus filiokus inte kan komma ut förrän hösten 2011. Huvvaligen, vad är det för skit som ska ut före, då?

Jag har dristat mig till att framföra några objektiva, naturliga argument för att romanen bör komma i februari/mars. Får se om det funkar.

Det här var något essäkursarna på Södertörn blev förvånade över: vilken lång tid det tar innan böcker kommer ut.

Det lär vara så att det gick snabbare att få Gutenbergs Bibel i tryck, än det är att ge ut en svensk roman. Teknikens framsteg har lett till långsamhet i produktionen.

Sen har ett italienskt parti bett mig skriva under på ett upprop mot olagliga valaffischer. Får se, jag är snål med att skriva under på upprop.

Splatterjournalistiken fortsätter givetvis: Aftonbladet och Expressen, vår kulturs spetälska bröder, släpper ifrån sig andras likdelar.

Kanske bör jag titta på del tre av Bonnierdokumentären (såg första delen, mer eller mindre ett okritiskt hovreportage i Bonnierägda TV 4, men det var ändå rätt intressant, i synnerhet detta med antisemitismen under andra världskriget.
Bör väl hålla koll på om och hur det pratas om skandalen 2007, och i så fall om det fortfarande är så att etablissemanget fastnat med tungan på namngivningens frysta räcke (hoho, på metaforhumör idag).

"Utgivningen av Myggor och tigrar skadar Albert Bonniers förlags anseende" löd den vintern rubriken till ledarartikeln i Svensk Bokhandel, den som går ut till alla bokhandlar, bibliotek, kritiker, redaktioner med mera i hela Sverige.
Det var då en väldig fixering vid anseende.

onsdag 6 maj 2009

Forget about it, knott

En ganska ledsen anonym "Linus" bad mig försvinna - varför vet jag inte riktigt, vem ska trösta Linus och för vaddå? Det ville han inte säga. Eller hon.
Jag sa som man brukar i dessa sammanhang: läs en annan blogg. Forget about it, knott.

"Bättre att hejda i tid än att fylla till bredden
En skarpt slipad egg blir snabbt slö" -

Jag hade seminarium för essäkursen på Södertörn igår. Engagerad skara, väldigt roligt. Någon sa att han hade uppfattat det som att jag i Myggor och tigrar kritiserar miljön, strukturerna, och inte personerna. En annan frågade om ovissheten - att man inte alltid vet vad som är mina projektioner och vad inte - och jag sa att jag tror att det är en anledning till ursinnet, att folk inte hade blivit lika arga om jag hade varit mer tvärsäker.

En undrade om min fiktiva boss alldeles på slutet var ett sätt för mig att bearbeta det som hade hänt. Ja, det var ett sätt att hantera det, en överlevnadsstrategi.

Mestadels gav jag tips efter bästa förmåga om hur man leker sig fram till en essä. Studenterna hade fått läsa "Nehrslag i språket", en essä som publicerades i tidskriften 90-tal år 93, samma år som Sprickan i ögat gavs ut. Jag betraktar den som mitt surrealistiska manifest.

* * *

På Expressens förstasida idag: "Barnen hängdes upp i krokar". Det är en bild på krokarna.

Den hade satt min fantasi i gungning när jag var liten.

* * *

Vi pratade även om maffiaromantik på Södertörn. Hur det kommer sig att maffian är en kollektiv fantasi.

Nu läser jag i Gombrowicz dagböcker:

"Litteratur är inte att upptäcka Gud, utan att upptäcka Satan. Hur orkeslös är inte litteraturen och konsten överhuvudtaget - inför Gud! Inför dygden! Den har absolut ingenting att säga i det ämnet - konsten, som är så sensuell, som till den grad går upp i 'förkroppsligandet'".

Det finns hur mycket som helst att invända mot detta. Ibland ser jag Myggor och tigrar som en uppgörelse med den estetiken ("ondskans blommor"). "Farbror Mario" får också på slutet säga åt mig att söka det goda istället. "Lämna ondskan åt proffsen".

Men Gombrowicz uppfattning (som idag mer eller mindre är allmänt vedertagen inom konsten) bottnar i den gnostiska föreställningen att det goda skulle vara orörligt, perfekt, upphöjt och okroppsligt. Någon sådan godhet existerar inte. Då är det nog närmare sanningen att godhet är ett arbete.

Däremot tror jag att jag stirrade på materien tills Satan framträdde. Observationen påverkar den iakttagna verkligheten, det säger även vetenskapsmännen.

Apropå Internet, Guillou, Marklund, kvällspressen med flera



(självklart ingen koppling till inläggen nedan)

måndag 4 maj 2009

Tack

Jonas WE Andersson som skickade denna (Jeanne D'Arc) med mailen.

Att sälja döda kvinnor

Leroy vill sända iväg mig på en lång resa igen. "Kanske Tibet", säger han.
Det är sant att en lång resa österut är något jag ibland funderar på.

När jag såg Aftonbladets löpsedel idag blev jag nästan lika illa till mods som under den tid det var som mest kusligt och plågsamt att ha kontakt med Aftonbladet kultur. Denna Dr Jekyll och Mr Hyde. För så var det.

Dagens löpsedel handlar om en man som kört över en kvinna två gånger. Det är inte en slump att det kommer nu. Osama har nämligen blivit överkörd två gånger, på "Mias" initiativ.

Det är diaboliskt av Aftonbladet att som vanligt sälja lösnummer med hjälp av mördade kvinnor (min barndom kantades av löp som handlade om flickmord och var sensationslystet skrivna), ge sken av att det handlar om feminism och samtidigt ge Liza Marklunds kritiker en knäpp på näsan och ge fingret åt Osama och Elisabeth.

Det är precis så massmedias psykopater far fram. I diket ligger arga och vanmäktiga så kallade rättshaverister som aldrig kan få riktig upprättelse. Aftonbladet räknar kvinnolik med ett cyniskt flin. I förhållande till de stora mogulerna existerar inga mänskliga rättigheter.

Stå på dig, Johan Lundberg

Nu har jag läst Torsten Kälvemarks artikel i Aftonbladet, med det redaktionella tillägget /Engelsbergsseminariet/...

"som arrangeras av familjen Ax:son Johnssons stiftelse som även bekostar tidningen Axess."

Så får man inte göra. Det är inte en lapsus, som AB:s kulturchefer hävdar.

söndag 3 maj 2009

Någon i Kosovo har sökt på Maria Licciardi och hamnat här.

Någon i Westfalen har googlat "majahoney" och hamnat i Honey Porn.

Jag ska inte förlora mig i metabloggsnack, men lite fascinerande är det.

lördag 2 maj 2009

Psykopater och sykofanter

"Hur viktigt är det här på en skala, där man måste väga in massvåldtäkterna i Kongo?"

Många kvinnor, i synnerhet feminister, känner nog igen detta viftande med munkavle:

Håll käft för i Sverige har kvinnor det bra. Punkt.

När en manlig skribent ställde massvåldtäkterna i Kongo mot Myggor och tigrar så blev jag särskilt illa till mods eftersom jag faktiskt har blivit våldtagen. Det var otäckt att bli slagen i huvudet med våldtäkt. Jag klappade ihop.

(Något halvår senare funderade samme skribent över varför han skrivit som han hade gjort, vilket i någon mån hedrade honom).

Jag kommer att tänka på detta apropå Aftonbladets nya utspel för att skydda Liza Marklund.

"För ett par månader sedan rasade med stor frenesi debatten om Gömda. I morgon startar vi en mycket viktigare diskussion om män som mördar kvinnor", skriver Jan Helin.

Han är en dålig retoriker. Alldeles för genomskinlig.
Problemet är att en del Aftonbladetläsare kan gå på det.

Aftonbladet skriver alltså om kvinnor som har blivit dödade av sina män, och det hade de kunnat göra utan att koppla det hela till Gömda. Det hade varit hederligare. Nu framstår det som ett slags "ingen rök utan eld" till försvar för verklighetsförvrängningen i Gömda. Det hade kunnat undvikas om den kopplingen inte hade gjorts av Aftonbladets chefredaktör. En saklig granskning är inte att vänta därifrån.

Möjligen är det att gå för långt att påstå att reportrarna "grävt sig igenom polisanmälningar" om dödligt våld mot kvinnor under två månaders tid som ett led i en ny strategi för att försvara en ytlig journalistkollega. Även om man vet hur det går till i tidningsbranschen. Eller att de gjort det för att sälja lösnummer. Det förefaller ändå lite för horribelt.

Ingen förväntar sig sanning av en kvällstidning. Det kvarstår ändock att Liza Marklund satt beredd med en fotograf för att slå mynt av Elisabeth Hermons förnedring. När uppföljaren till den artikelserien blev refuserad av Expressen gjorde hon en bok av det hela: Gömda. Sigge Eklund och hela kontaktnätet i media var och är beredda att täcka upp för henne.

Ovarsamhet med sanningen och med uppdraget att granska utan förbehåll. Ett slirigt och krasst användande språket som hela tiden fungerar förledande på allmänheten.

Jan Helin skriver: "Män som mördar kvinnor de lovat att älska genomför beräknande, kalla mord."

Det tilltalar pöbelmentaliteten. Folket i sig är ingen pöbel. Pöbelmentalitet förflyttar sig smidigt mellan klasserna. När pöbelmentaliteten drar igång försvinner alla distinktioner.

Titta närmare på det uttalandet.
"Män som mördar kvinnor de lovat att älska genomför beräknande, kalla mord."

Det Jan Helin gör här, är att han rör om i juridiken. Han riktar sig till känslorna -"lovat att älska" - "beräknande, kalla".
Han upphäver alltså den juridiska åtskillnaden mellan dråp, vållande till annans död och mord. Definitionen på mord är något Jan Helin bestämmer över.
Så skriver inte den som arbetar för upplysning.

Krokodiltårarna droppar ner i punchglaset när han skriver: "lovat att älska". Strängt taget är det inte så bra att döda någon man aldrig har lovat att älska heller.

"Den farligaste platsen för en kvinna är den egna sängen", slår Aftonbladets chefredaktör fast.

Men låt er inte luras, Aftonbladet har inte blivit radikalfeminister. Mord på kvinnor säljer. En kvinnas döda kropp kommer alltid att kittla. Liza Marklund kommer att fortsätta tjäna pengar på lusten till våld, på viljan att uppmuntra människors sämsta tendenser. "Den farligaste platsen för en kvinna är den egna sängen" dundrar Aftonbladet, kanske ökar skilsmässotrenden, manshatet, men det är inte Aftonbladets syfte. Syftet är att exploatera, som alltid.

I stor förhoppning om att papperstidningarna går mot sin snara död, återvänder jag till musiken och samlar mig.

För övrigt vill jag rekommendera en artikel av Johan Lundberg på Newsmill.

Johan Lundberg är en hederlig konservativ skribent. Han är inte opportunist. I artikeln på Newsmill skriver han bland annat att han vägrats replikrätt av Aftonbladet kultur med orden att han var "grälsjuk" och "svamlig". Om hans påstående stämmer har tongångarna inte förändrats sedan min tid där: "för yvigt" och "obegripligt" var också en vanlig motivering för att vifta undan artiklar med åsikter som ansågs misshagliga. Dessutom hävdar Johan Lundberg att det har förekommit något slags redaktionellt ingrepp i en annan skribents artikel. Det är allvarligt, och vi väntar på ett bemötande.

fredag 1 maj 2009

Antonio Cardillo

Det var bröderna Di Biasi som låg bakom morden på Antonio Cardillo och Umberto Melotti. Det hävdar botgöraren Ciro Verdicchio, svärson till Luigi Di Biasi.
Om detta kan man läsa här.
Det kommer inte som någon överraskning, men artikeln innehåller två intressanta uppgifter. Den ena är att mordet på Antonio Cardillo var "clamoroso", uppseendeväckande, snudd på chockerande; det antyds också att det var föremål för dispyt. De protester, den högljudda upprördhet jag hörde efter skotten som tog tjugotvååringens liv kan tyda på att mordet betraktades som en "infamità". Mordet på Umberto Melotti satte inte den typen av känslor i svallning i kvarteren.

Den andra uppgiften är att beslutet om mordet på Cardillo fattades "inför rigoröst lyckta dörrar", "i sträng avskildhet" ("rigorosamente a porte chiuse"). Är inte det överflödig information? Och i så fall: det särskilt upprörda gräl jag såg, det som avbröts av en kvinna som inte ville ha den sortens diskussioner under balkongen (gräl förekom annars ofta), det flagranta exemplet på hur "det osynliga blir synligt" som det heter inom den napoletanska terminologin, kan den abnormiteten slätas ut i efterhand genom att man framhäver det som borde ha varit normalt? Utan syfte. Utan biavsikt.

Kvarteren svällde, jäste efter bägge morden. De blev svulstigare. Hungern satt i gatstenen, i husväggarna. Sedan likgiltig mättnad.

Angående Mohamed Omar

Är Mohamed Omars senaste utspel en provokation för att se hur snabbt islamofobin kan växa i Sverige?
Jag hade en släng av islamofobi när jag pluggade i Perugia som tonåring. Där fanns grupperingar av unga, stolta män som jag tyckte verkade förakta mig, som om de utgick ifrån att jag levde ett utsvävande liv. (Jag var inne på min andra pojkvän, det skulle flera av dem säkert ha betraktat som lastbart).
Perugia, visade det sig senare, var ett säte för fundamentalistiskt islam och terrorism. Ett terrordåd spårades till Perugia.

Mohamed Omars senaste uttalanden om "syfilisering" av Västerlandet (en bild som för övrigt även Hitler använder i Mein Kampf), "bögerier" och sionistisk konspiration lyckas faktiskt sätta igång ett slags mörkrädsla hos mig. Plötsligt undrar jag varför mannen i Pressbyrån aldrig ler när jag handlar där, undviker att se mig i ögonen, ser barsk ut - tänker han "svennehora"? Finns det ett nätverk som planerar att ta över, vilket Mohamed Omars uttalanden mycket lätt kan ge intryck av? Tänk om islamofoberna har haft rätt hela tiden?

När jag läser Omars blogg där han framställer sig själv som en manipulatör, en trojansk häst som skrivit sina dikter med det dubbla syftet att lura svenska kritiker och läsare och nå ut med ett "djupt konservativt" innehåll, infinner sig tanken att han knappast skulle avslöja detta och gå ut öppet med sina idéer om det var sant. En trojansk häst måste ju ligga lågt så länge som möjligt. Samtidigt leder det förorättade vad-säger-ni-nu-då!-tonfallet återigen tankarna till Hitler, han betraktades också länge som en rättshaveristisk tok som ingen tog på allvar.

Är känslan av förödmjukelse och revanschlusta bland Europas muslimer, och deras avsky för den moderna Västerländska livsstilen, tillräckligt starka för en militär mobilisering?

Slutet av inlägget i Mohamed Omars blogg kantrar över till något annat. Det är en provkarta på dålig svensk litteraturkritik. Omar radar upp några omdömen han fått av svenska recensenter:

"Ofta är bildspråket klingande, närmast isfrasande rent." "Det är en omtumlande, fascinerande läsning". "Det är just föreningen av det enkla och det mångtydiga, det klara och det dunkla, den..."

Och då börjar jag misstänka att Mohamed Omars utspel framförallt har med något annat att göra än ökat ursinne mot Israel efter Gaza, eller avsky för den frigjorda livsstilen i Väst. Det är likgiltigheten och de döda metaforerna han är ute efter, den dammiga kulturen.

Jag känner obehag när jag läser honom, det hamrande tonfallet och den desperata klangen, bristen på värme, får ett spöke att gå igenom min européiska kammare, och det spöket inte lyckas göra hårda muslimer av mjuka.


Uppdatering:
Det blev en intressant felskrivning. Jag tänkte skriva: "hoppas att det spöket inte lyckas göra hårda muslimer av mjuka".

Men som det blev nu - "det spöket inte lyckas göra" - så är det som om ett litet snällt spöke som talar inte så bra svenska kom in och rörde om i syntaxen. Så det får stå.

Boogie Walpurgis



Jo det är första maj idag och inte den åttonde mars, och valborgsfirandet fortsätter ute på gården (hedniskt!). Men den här är alltid bra. Mannekänger och bensprattlare först, sedan kommer andra yrken.