onsdag 30 december 2009

Auguri!


"80-talet, det finns få fyrstaviga ord som leder tankarna så mycket till datorer, robotar, atomkrig, kärnkraftsolyckor och andra katastrofer som det gör. Men det blir aldrig som man hoppas, väntar, tror och befarar".

Det är en tigerboss med tomtebloss på bilden, tyvärr blir den inte större eller tydligare än så här. Citatet är ur dagboken 1979, jag bodde i Rom då och nyårsafton gick jag med mina föräldrar och min syster Lotta och åt middag på en restaurang i Trastevere. Vi bad taxin ta en gir förbi Piazza Santa Maria, innan vi åkte hem och skålade i champagne framför TV:n där det var "ett knasigt nyårsprogram".
Knasigt, ja. Bara att fästa vikt vid årtionden är ju knasigt. Men skiftet sjuttital åttital var nästan lika laddat som övergången till det nya tusentalet. "Åttitalet låter som en framtidsspekulation", skrev jag i dagboken.
Det här var det absolut häftigaste jag visste när jag var fjorton:




Apropå med här med nytt decennium säger jag keep cookin'!

tisdag 29 december 2009

Milstolpe

"Nu, ett par år efter publiceringen och turbulensen boken vållade med sina namngivna skurkar – kulturjournalister och författare i jagets närhet – ter den sig som en milstolpe. Det är den känslomässiga kraften men också det osovrade hos den, bristen på avklarnad form som är bokens styrka. Jag missade något av det när jag skrev om den här i SvD men jag imponerades av författarens önskan att totalöversätta sitt liv till en bok." Carl Johan Malmberg i artikeln Strindbergs sena efterföljare i Svenska Dagbladet.
Jag minns att jag uppskattade Malmbergs recension hösten 2007, eftersom den tog boken på allvar. Malmberg förstod formen, gillade Neapelskildringen men hade moraliska invändningar - och herregud, visst kan man ha moraliska invändningar mot Myggor och tigrar, jag vill snart nog säga att man bör ha det. Jag har det själv.
Det nya årtiondet börjar för min del med en annorlunda bok, Mäktig tussilago, men den kan vi diskutera mer senare.

Scarface

Det får bli ett slöinlägg, jag håller på och möblera om och fixa en ordning i mina bokhyllor, men vill nämna att filmen Scarface går på TV 6 ikväll. I avdelningen camorrabossar och deras förebilder i filmens värld (se t.ex inläggen om Immacolata Capone och Giuseppe Misso) kan man också nämna Walter Schiavone, bror till Sandokan, som bad en arkitekt bygga en kopia av villan i Scarface. Den har konfiskerats av staten och ska göras om till boende för handikappade om jag förstått saken rätt. Här får man en rundtur i den övergivna villan, med Saviano som speaker. Videon har den uppfordrande titeln Addio Hollywood!, adjö Hollywood.
Jag har inte sett Scarface, kanske tittar på den i kväll trots att jag faktiskt har en rätt kraftig aversion mot maffiaromantik.

söndag 27 december 2009

Good inbetweendays on you

... för att låna ett uttryck av pigge Zigge (som outat sig som Motörheadfan).
Men det får bli David Bowie på italienska idag.


onsdag 23 december 2009

måndag 21 december 2009

Kärlekens portar

Det får inte bli någon ovana - det är lätt att försjunka i sina gamla dagböcker - men en till ögonblicksbild från första klass kan det väl få bli. Jag hade en återkommande rubrik, Kärlekens portar.

Kärlekens portar.

Håkan slog sig i pannan och därför är Han Mallig och skrytsam. En gång så skar jag mig i skolan och han skulle skölja sin sax i kranen. Håkan sa: Det gjorde inte alls ont när jag slog mig. Gör det ont på dig? Jaa sade jag. Vad löjligt sade han.
Löjligt va.

söndag 20 december 2009

Träd fram, anonyma grävling!

Jag vill fästa uppmärksamheten på ett försök till privatspaning och kartläggning i Monica Antonssons blogg. Den anonyma "grävlingen" tvår omedelbart sina händer i kommentarfältet:
"Det här blir mitt sista inlägg i det här ämnet, jag har gjort mitt nu och tänker vandra vidare i livet. Jag inser att hela havet stormar på fanatikernas planhalva men det struntar jag i. Synd bara att en så lysande författare som ML är inblandad."
Anonymitetsrätten är under diskussion, men ett är säkert: grävande journalister eller medborgarjournalister som utför "jobb" av den här typen, någonstans mitt emellan privatdomstol och medborgargardejournalistik där privatpersoner granskas, och detta dessutom på uppdrag av journalister, får aldrig vara anonyma. Någonsin.

Tillägg 21/12:

"Måste vi som drabbas anlita egna hackare och privata spaningsföretag för att beivra denna kriminella verksamhet?" skrev Ingrid Carlqvist i en artikel i Expressen den elfte december.
Det verkar inte falla henne in att det är olagligt att göra så.

Läs även "Vi närmar oss den anonyma mailaren".

lördag 19 december 2009

Fröken Atossas känsla för snö

... har gått från eufori till "uss, för kallt!" Xerxes är inte heller särskilt benägen att gå ut längre. Och deras matte tycker inte att deras pälsar är tillräckligt tjocka för den här kylan, så nu får de bara busa inomhus.

fredag 18 december 2009

Sopravvivenza

Elin Grelssons vittnesmål om polisens övervåld i Köpenhamn kan läsas här. Kolla gärna kommentarfältet också.

Nu till lite religiös gängbildning, ett ganska speciellt madonnasällskap som bloggens läsare fått stifta bekantskap med tidigare. De sjunger en slinga ur en berömd discolåt. Dagens knep och knåp får bli att gissa låten!


torsdag 17 december 2009

Surdeg

"De sitter framför varsin dator och sprider sin surdeg på förödande sätt" - ja, bland annat jag har hamnat på Monica Antonssons Läskiga lista (tidigare hette listan "Nedre bloggfält" och "Aggressivt medborgargarde").
Jag hajade till inför bilden surdeg. Mer om den metaforen kan läsas i en intressant krönika .

onsdag 16 december 2009

Bildning och kultur, verkligt rara djur del 2

Jag gick in på Akademibokhandeln i Liljeholmens galleria häromdagen för att köpa Ola Wikanders "Ett träd med vida grenar", om språkforskning åt det indoeuropeiska hållet åt mig själv, och "I döda språks sällskap" som julklapp.
- Å. Det är många som frågar efter den, sa bokhandlerskan vemodigt om den senare. Men vi får inte beställa den.
Hon berättade att den stora Akademibokandeln i centrum hade fjorton exemplar av boken, så det blir väl till att styra kosan ditstädes. Eller allra enklast, beställa via nätet.
Jag är ju en total språknörd, men jag vet också att det finns ett stort och brett intresse för ordens ursprung. Akademibokhandelns nya politik har debatterats en hel del, bokhandlarna är överhuvudtaget mer ovilliga att köpa in böcker. Jag tror inte att det kommer att funka. Övertron på storskalighet och säkra kort kommer nog bara att leda till en kortsiktig ekonomisk vinst. Det finns en stor bildningshunger i landet.

Och det finns bokhandlare som antagligen mot reglerna lägger ner tid och energi på att spåra upp marginella böcker - likt den bokhandlare på Akademibokandeln vid Odenplan, som engagerade sig i mitt sökande efter en ny intervjubok med Beppe Misso, utan resultat eftersom den är kontroversiell och bara säljs under disk i kiosker i Italien - men som var lika glad ändå, eftersom alla inte bara tänker på att sälja. En del tycker helt enkelt att det är intressant det här med litteratur.
Det kommer alltid att finnas böcker med största tänkbara värde som inte når ut mer än till en liten krets (nu tänker jag inte bara på Beppe Misso egentligen, det är ju inte så konstigt att han är okänd, han är vårt eget systems fånge och inte andras, utan jag tänker på gedigna tänkare och förvaltare av erfarenhet i största allmänhet som aldrig möter en bred publik. Kanske för att ingen har lyckats förklara varför det är värt att lägga ner ansträngning på att begripa dem, eller för att en vanlig hederlig slöläsare väljer avkoppling hellre än intellektuell utmaning efter a hard days work).

Xerxes och Atossa tycker iallafall om att lufsa i snö. Det är fantastiskt. De kommer in vildögda och glittriga i pälsen och Atossa har ett schå med att få bort alla snökokor.

måndag 14 december 2009

En svekdebatt 1973


Apropå konflikten mellan Drutten och Cheeta, som nu förefaller vara bilagd, så kom jag att tänka på en knasig grej som hände på skolgården när jag gick i ettan. Jag skrev om den i dagboken. Alla namn är fingerade.

Trollmössan

Lisa har en troll-mössa. Jag vet inte riktigt... antingen var det så här, att Lisa tappade trollmössan och Anna och Karin hittade den och inte ville lämna tillbaka den eller var det så här, att Anna knyckte den av Lisa och inte lämnade tillbaka den. Jag vet inte för Anna och Karin kan man inte lita på men i alla fall så bad Lisa att vi skulle hjällpa henne, Fia, jag, Lotta och Moa. Vi letade efter fröken för att be om lov att gå in i klassrummet och leta i Annas skolveska men vi hittade inte henne men nu kommer det versta. Lisa som Anna och Karin hade tagit mössan för var plötsligt på Deras sida. Hon skrattade och höll med Anna och Karin. Vi blev ursinniga och arga och höll på att explodera för att Lisa var så dum och hade lurat oss så. Hon fick tilbaka mössan
.

Trollmössa syftar på huvudbonaden till ett leksakstroll (leker barn med sådana idag?)

Det här skriver jag förstås inte för att påstå att kritik är detsamma som tjafs, för det finns djupa meningsskiljaktigheter som man aldrig ska bagatellisera eller låtsas som om de inte existerar. Utan jag skriver det bara för att jag skriver det, för ända sedan jag lärde mig skriva så har jag skrivit och skrivit.

Mina hjältegryn tycker om snö. Jag är stolt över dem. Vi har ett tunt lager snö i Midsommarkransen, kanske kommer deras entusiasm att minska den dag de tvingas pulsa men än så länge uppfattar de snön som en spännande nymodighet. Lady Camorra är fortfarande jobbig, och jag rycker faktiskt ut och schasar undan henne när hon försöker hindra Xerxes och Atossa från att ta sig hem. Men det kommer att ordna sig, jag tror att de kommer att morska upp sig när de blir större.

Förståelse

"Liksom det enskilda ordet ingår i satsens sammanhang ingår den enskilda texten i författarskapets sammanhang, detta i sin tur i sin litterära genre respektive hela litteraturen. Å andra sidan manifesterar samma text ett skapande ögonblick, som ingår i den helhet som består av författarens själsliv. Först i en sådan helhet av objektivt och subjektivt slag kan förståelsen nå sin fullkomning". Hans-Georg Gadamer, Sanning och metod


söndag 13 december 2009

Lussiferda

"Såväl heliga Lucias helgondag den 13 december som namnet på Lucifer, mörkrets herre (som sades vara särskilt aktiv den natten), ligger nära latinets ord för ljus (lux). Men seden att högtidlighålla och besvärja solens återkomst har snarare förkristna rötter. Det röda sidenband som Lucia numera har om midjan sägs symbolisera Lucias helgondöd, eljest har den svenska luciagestalten egentligen mycket lite med helgonet Lucia att göra." Ur Wikipedias Lucia-artikel.

Den svenska luciasången sjungs till en napoletansk melodi, vars originaltext handlar om stadsdelen Santa Lucia. En roddare uppmanar folk att kliva på hans lilla båt, för att se hur vackert kvarteret är från havet.

Och vad har vi här då? En kinesisk singalong.


Men jag tror det krävs Elvis:

lördag 12 december 2009

Gallerfritt

Den här skulle jag gärna ha i bloggen. Tigerteckningstävlingen som slideshow. Eller delar av den, har inte lyckats få över alla bilderna till Flickr.

torsdag 10 december 2009

Tigerbossens superduperhemliga mail till älskarinnan. Endast här. Exklusivt. Sensationellt.



Hello baby. How are you? Roar! I'm fine trots att jag sitter i den här fördömda kurran.
Jag har grävt ner massa stålar under lite grus och sånt där.
You know where.
Du vet att jag gillar din svans.
Var rädd om den, gullet.
Brandgul och randig som den är. Och gråa stråna, som du tjatar om.

Jag har såna enormous problems med det här satans tangentbordet. Klorna fastnar så in i helvete. Och kramp i bena....
Tack för att du smugglade in en järnfil i en sill, förresten. Jäklar vad förvånad jag vart! Höll på och bita av en tand nästan! Typiskt dig och komma på en sån grej!
Well, jag har lovat Maja att göra ett uttalande om modesadismen. Varför hon fråga mig vet jag inte för jag har ju så att säga noll koll på kultur och intellektalitet, och allt det som händer där, men vad tusan jag får väl tota ihop nåt utifrån det som jag vet, då.
Så jag förbereder en kommuniké, tur då att kommun-Nicke sitter i cellen breve så att jag kan få lite råd därifrånstädes. Jo du vet kommun-Nicke är ju Ank-Käthes exman, och honom burade dom in minsann, det var nån pappershärva på nåt sätt.
Meow nu kommer plitarna så jag måste sluta. ´
Well, baby, om du knullar runt så undvik leoparderna.

onsdag 9 december 2009

Brrrrr

Det senaste inlägget i debatten om de Sade. Juliette är en feministisk hjältinna för att hon vägrar vara offer och gör sig till bödel i stället, och för att hon tar avstånd från reproduktionen, livet och människan till förmån för döden.

"Juliette står för en risktagandets etik som inte håller det biologiska livet i sig som helig och för vilken välmågan inte är och inte kan vara ett mål. Våldet och dödandet är sammanbundna med ett extremt icke antropocentriskt förhållande till den egna sårbarheten. Sadismen är från denna synvinkel ett sätt att utveckla den nödvändiga styrkan att uthärda de olyckor som naturen har i beredskap åt oss […] Den som kan göra sig okänslig för andras olyckor blir strax kallsinnig för sina egna."

Ganska brrrr, eller? Fascism?

"Undergången är nära..."

Oki doki. Nu byter vi ämne. Man kan inte skriva om Pisk-Alfons i all evighet. Kulturpanelen i Gomorron Sverige gjorde faktiskt en rätt bra sammanfattning av debatten. Den kan avhöras i Play här, framåt slutet av det hela.

Ni som har följt den här bloggen ett tag, somliga ända från starten i mars, vet att svallvågorna går höga ibland. Under en tid växte kommentarfälten nästan bloggen över huvudet: det kunde bli fyrahundra, femhundra kommentarer, vindlande, arga eller spjuveraktiga. Sen - för att skriva blogghistoria - kulminerade det med en rysansvärd helg då någon/några roade sig med att kapa signaturer, och jag fann det nödvändigt att styra upp det. Hur det gick till minns jag knappt, det var väl inte precis så att jag röt, men lugnare blev det. Hur som helst kan jag rekommendera nykomlingar att botanisera lite bland äldre inlägg.

Tigerteckningstävlingen i somras uppstod spontant, för inte ska man planera sånt, och galleriet i bloggen är resultatet av den. Jag vill att bloggen ska gå i förändringens tecken. Förändring är något långsamt.
Oväntade möten och lingonben, vrede, och kanske en möjlighet att ompröva sina invanda åsikter. Kommunikation.
Jag uppfattar inte anonyma som en "ansiktslös pöbel", som en svensk författare har uttryckt det. Jag tror att moralpaniken kring Internet kommer att lägga sig.

Sjuttsingen vad jag snackar, höll jag på att säga.

Jag började inlägget med att påstå att vi skulle byta ämne, det är inte riktigt sant. "Ämnet" den senaste tiden har bland annat varit en diskussion om kvinnliga förebilder. Som av en händelse lanserades samtidigt Markis de Sade som feministisk inspirationskälla, och parallellt uppstod på annat håll en i mitt tycke hatisk diskussion om kvinnor i slöja. Och visst hänger allt detta ihop. En vilja till kontroll? En strid om tolkningsföreträde? Inte vet jag, tanken måste vara fri och så småningom kanske alla kommer att kunna bli saliga på sin fason.

I Myggor och tigrar skriver jag om mitt alter ego när jag var elva, tolv år: vampen Tallulah i barngangsterfilmen Bugsy Malone. En läsare invände (på skoj) att mitt påstående att jag var den enda riktiga Tallulah inte var sant, för det var hon som var den riktiga Tallulah.

Jag levde i filmen Bugsy Malone, gick upp i den. Jag och mina bästisar hade fest på temat speakeasy, med milkshakes precis som i filmen (och milkshake var då, på sjuttiotalet, något ganska nytt och liksom lättsinnigt, amerikanskt). Gästerna måste säga ett lösenord i dörren för att släppas in - jag har för mig att det var "undergången är nära". Alla var utklädda i tjugo-trettitalskläder. Och så dansade vi foxtrot. Killarna hade faktiskt ingenting emot det. Att dansa foxtrot, alltså. Eller något slags hemsnickrad variant.

På nåt sätt hänger väl det här också ihop. Gör inte allt det på nåt sätt, eller är jag riktigt flummig nu? P.S jag tål kritik, som insändarna i Expressens BO ofta undertecknades.

Här är hon nu, Tallulah.


tisdag 8 december 2009



Tigerbossen läser tidningen och undrar om det stämmer det där med att Markis de Sade skulle vara en feministisk förebild.
- Jag är ju inte så bildad föstås, men...

måndag 7 december 2009

Katter, Sade, m.m

Debatten om Markis de Sade som feministisk inspirationskälla fortsätter i Aftonbladet; senaste inlägget kan läsas här. Jag ska ta mig en funderare på i vilken mån Justine eventuellt har inspirerat mig. I många stycken var den för otäck för mig, och de filosofiska utläggningarna fann jag aningen träiga, men jag minns att jag tyckte att slutet var psykologiskt trovärdigt - när Justine befrias från alla fasor och blir omhändertagen av snälla människor så får hon på något vis dåligt samvete. Hon klarar inte av godhet. Sedan blir hon träffad av blixten och dör, om jag inte missminner mig.

Idag har jag blivit intervjuad, det är rätt trevligt för ett ego.
Har även fått iväg korr, och börjat fundera på hur jag ska lägga ut texten om min nya bokjäkel, en gåtfull historia.

Nu blir det vila och städning (när jag skriver som värst förfaller hemmet, även om jag inte låter det bli allför likt en skräpbod nu när jag har katter; dels för deras skull, dels för att förfallet framstår som ännu värre med katter, bara ett snäpp bort från kattkvinnans extrema originalitet).

Vad jag går på när jag skriver? Kaffe, cigaretter och energidrycken Monster. Ingetdera är särskilt bra för hälsan, så nu ska jag ha en riktig frisksportarperiod.

söndag 6 december 2009

Om jag twittrade...

... skulle jag nog skriva: har någon kollat upp var bilden på en sönderslagen Tiger och Elin med golfklubban ursprungligen kommer ifrån? Man kanske inte tänker på det, men det finns mycket rasism i USA och motstånd mot "rasöverskridande" äktenskap. Jag vet inte om det är därför jag tycker bilden är extra obehaglig - att det är en vit kvinna som misshandlat en svart man. Spontant: skrattet var långt borta. Det skulle jag skriva om jag twittrade (om jag fattat det rätt består twitter av korta kommentarer).

Ankor och tigrar

En huld läsare påpekade i mail att det verkar finnas oväntade paralleller mellan tigrar och ankor. Slumpen härjar ju hela tiden, två äktenskap figurerar på löpsedlarna. Anka och Tiger.




Tigerbossen låter hälsa från sin cell att man ska ta den smala vägen. Själv har han alltid varit monogam, hävdar han, eftersom "det blir för rörigt" annars.

Ank-Käthe säger att det är bra att paret Anka går skilda vägar, men att hon hoppas att barnen har en snäll nanny. Jag säger att hon ska sluta vara så kändisfixerad. Då säger hon bara kvack.

fredag 4 december 2009

O deodervishen

Inte är det lätt med satir alltid. Ibland begriper man precis vart udden är riktad och tycker det är kul. Ibland fattar man ingenting.
Det där med pungskydd, till exempel. Hur kryptiskt är inte det? Jag driver med modesadismen, och olika finlitterära strategier runt den. Det är ett slags modern skenhelighet. Folk får piska varandra med hängslen med Musse Pigg på vad mig anbelangar, men modesadismen är en ideologi som bygger på ett rejält mått av kvinnohat, och det är ingen lek. Det handlar alltså inte bara om litteratur, eller fria fantasier, utan om en politik med konsekvenser.

Men nog om detta. Jag vill inte att tigerbloggen ska handla om kulturstockholm.

Ibland blir en satir som är helt solklar och rolig missförstådd, och stackarn som bara ville väl blir påpucklad både en och två och tre gånger, ber om ursäkt och blir påpucklad igen och igen. Då blir jag blödig.

Men missförstånd skingras ju, det är inget hästhuvud på sängen som jag brukar säga, för man kan ju faktiskt överleva ett riktigt rejält hot och så småningom lära sig skämta om det.

It's Friday, jag har läst korr och försökt förklara för mina sociala och purriga katter att det ju är för deras skull som matte arbetar, när de tycker att jag försummar dem. Hur som helst så är det därför kvällens lesson är a little bit late.


Théâââ-ter!

"Det hon har läst är - förutom kvällspressen - "

Jag läser Lasse Söderbergs inlägg i höstens snärtigaste kulturdebatt.
Markisen blir mer och mer påklädd får man nog säga, helkroppspyjamasen är nu av helylle med nötta sidenlappar på armbågarna, luckan fladdrar, sexlivet kallas torftigt och förgripelserna får heta nyanserade, svägerskan var villig och feministerna blev oroade men stöttade honom ändå, de bräckliga kärilen, och om markisen bara inte hade glömt att stänga luckan och satsat på thé-âââtern istället, ack, vad hade det då inte kunnat bli av honom...*
En oerhörd vördnad för en före detta giftskåpsförfattare, och ett mycket förorättat tonfall. Det låter som om feministers uppgift är att förstå och trösta en stor man.**
Men jag hakar nog mest upp mig vid det där "kvällspressen". Kajsa Ekis Ekman kallas ju gång på gång antiintellektuell. Hon är tarvlig och enfaldig och har inte läst någonting mer intellektuellt än kvällspressen, skriver Lasse Söderberg. Kvällspressen? Det verkar handla om en förväxling. Går markisen igen? Eller är det egentligen Hans Scheike Söderberg skriver om? Upprumpning, och så där.

Som vanligt: se upp för stavning och nuffror.


*Jag skulle vilja få in ett pungskydd här någonstans, men jag tror ni get the picture.

** En stor gammal sadist, till och med. Men det finns inte en sadist så stor att han inte kan bli ledsen, eller någon bli ledsen å hans vägnar, om en sån där tjej kommer och är elak. Sade var jättesnäll och välkommen på Paris alla bordeller, inte portad på en ända, så det så. Enda. Sorry.

torsdag 3 december 2009

Så är det

Jag kollade folkfördärvaren för att se om de hade nåt om Pisk-Alfons, icke, men det kanske inte har hunnit ut på nätet ännu. Trillade istället in på ledarsidan där någon förklarade varför det är fel med Internet. "Dårarna tillåts sätta agendan".

Ja just det. Här kan man skapa sitt eget system utan hänsyn till 'o sistema.

Återvände till folkfördärvarens kultursida, man fick förstås vada genom en del grötmyndighet men jag fann också en intressant krönika av Nina Björk, den gudlösa, om Emilia Fågelklou, ett av mig skamligt försummat författarskap. Jag är på intet sätt positivist så vem vet om jag inte är en sentida klon till kloun.

Men det här är verkligen inte dumt skrivet av Nina Björk: "Låt oss tala om enbart det synliga, det andra får vi möjligen dansa till".

Diskussionen om kvinnliga förebilder kröp in i novembersömnen, det här var iallafall en av några betuttade och befittade idoler när skrivande donna var sexton. Ja, jag ska hyfsa mitt språkbruk, jag lovar.


tisdag 1 december 2009

En puttenuttig markis

En liten, låghalt debatt med filtmössa, helkroppspyjamas med lucka därbak, vampyrtänder och gloria har masat sig fram på svenska kultursidor. Den gäller Markisen.
Markisen har haft ett enormt inflytande på svenskt kulturliv, särskilt de senaste tjugo åren. För övrigt ett stort inflytande på Europas kulturliv också. Det handlar om de Sade, såklart.

Diskussionen började med att Åsa Linderborg skrev en ambivalent recension av Juliette. Mycket av artikeln består av kritik mot bilden av de Sade som feministisk förebild. Däremot menar Linderborg att Sades Juliette är ett monumentalt shut the fuck up fuckface på den förtryckande och fördömande regim som Frankrike just lämnat bakom sig – men boken var för mycket också för revolutionens män, kanske för att den även kan tolkas som en apokalyps över ett samhälle som berövats alla normer.
De Sade kan ju tolkas som en grotesk uppförstoring av droit du seigneur och feodalismens privilegier - som han själv var en representant för.

Sedan skrev Kajsa Ekis Ekman ett genmäle på Åsa Linderborgs recension. Markis de Sade var en man ur den franska aristokratin som levde på sjuttonhundratalet och vars största intresse var att tortera och våldta unga tjejer, skriver Ekis Ekman. Sade var portförbjuden på Paris bordeller och ägnade sig därför åt att plocka upp fattiga flickor från gatan som han torterade. Ekis Ekman lyfter fram den finkulturella oviljan att tala om verklighetsbakgrunden till Sades böcker.
För honom var tortyr och sadism ingen metafor – han gjorde bokstavligen vad han skrev om. Men dagens europeiska kulturvärld gör vad som helst för att slippa prata om detta. Alla läsningar går bra – förutom den bokstavliga. Man undrar om Josef Fritzls memoarer blir en allegori över EU:s centralisering om 200 år? skriver Ekis Ekman.

De Sades svenska förläggare Carl Michael Edenborg skrev ett svar i Aftonbladet där han hävdade att flertalet av Ekis Ekmans faktauppgifter var felaktiga. De Sade torterade inte prostituerade, var inte portad på Paris bordeller, det värsta han gjorde var att ha analsex med sin betjänt inför några prostituerade.
Att anklaga Sades bisarra texter för att vara självbiografiska är som när Charlie Sheen anmälde den japanska splatterfilmen Guinea Pig till FBI för att han trodde att de usla specialeffekterna var på riktigt. Det är att inte kunna se skillnad på fantasi och verklighet.

Debatten tog en vända på Axess.

Åsa Linderborg skrev ett svar i Aftonbladet där hon bad Edenborg utveckla sitt resonemang om de Sade som feministisk förebild istället för att gömma sig bakom auktoriteter.

Sedan kom folkfördärvaren DN kultur svansande med etiketten "höstens litteraturdebatt" och en underlig artikel signerad Annika Persson, som på klassiskt manér försöker slå fast: det här bör man tycka.
Men det konstigaste med ”Juliette”, och Markis de Sades övriga romaner, är att de blivit klassiker trots att alla är överens om att de inte är bra.

Där satt mellanmjölken. En intressant myggdetalj är att förläggaren Edenborgs replik inte blir nämnd.

Och så twittrade den senare i sin blogg:
Men om det här är "höstens litteraturdebatt", var är alla engagerade inlägg?

Ganska få intellektuella skriver på kultursidorna. När det gäller de Sade är det dessutom så många som har skelett i garderoben.

De som uttalar sig försöker komma runt moralproblemet genom att hänvisa till bristande litterär kvalitet, i synnerhet långtråkighet.

Jag råkade somna om på förmiddagen och hamnade i en dröm med en kasbah, mord, rinnande blod som blandades ut med vatten som hälldes ut över ett marmorgolv av några kypare, beslöjade kvinnor som talade om "problemet", tio upphittade shakespearepjäser, en yvig man i svart kostym som sa om den mördade: "men varför hemlighöll han tio shakespearepjäser? Han hade ju kunnat bli rik!"; får väl göra som jag brukar när den icke-bloggiga bloggen böljar: be att få återkomma. Jag har bara läst Justine, blev givetvis fördärvad, det var när jag bodde i Paris för att skriva min första roman. Juliette har jag inte läst, och jag kan heller varken bekräfta eller dementera Ekis Ekmans faktauppgifter om de Sades liv. I morgon ska Edenborg ha en artikel inne i folkfördärvaren, den ska jag glutta på.

måndag 30 november 2009

Hej uggla, tjena moss

Äntligen fick jag bokpaket av Aase Berg: hennes samling essäer och artiklar med titeln UGGLA. Aase Berg och jag sammanstrålade i surrealistgruppen i Stockholm på nittitalet, och var också verksamma ungefär samtidigt i tidskriften 90-tal. "UGGLA är ett exempel på det slags kreativitet som förmår hålla människohjärnan empatisk, glad och levande" står det i baksidestexten. Ja. Så är det.

söndag 29 november 2009

Missa inte

denna:




Grubblar vidare på det signifikativa suddandet på ett visst omslag (och ihärdiga önskemål på en viss blogg).
Någon (IAMB?) antydde något om likhetsfeminismens öden och äventyr, och jag tror att det ligger något i det. Själv blev jag förbannad på Nina Björks Under det rosa täcket, ännu mer på Sireners sång.
Ber att få återkomma, mina katter har blivit sjusovare nu i novembermörkret och det innebär att de inte är tillförlitliga väckarklockor längre; med andra ord har jag fortfarande inte ätit frukost.

lördag 28 november 2009

torsdag 26 november 2009

Enkelt

"Medan Lundgren i och med sin avgjort intressanta roman riskerade allt, riskerade Norén med sin skildring av en borgares vedermödor ingenting."
Tack, Jonas Thente. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga.
Men handlar också om ett val. Medan Norén köper japanska kostymer köper jag en billig rosapantertröja. Det handlar om två olika rörelser.
Det man gör, det vet man.
Spelade jag galen för att göra karriär? Nej. Grumlade jag gränsen mellan verklighet och fiktion? Absolut inte. Var jag omedvetet inspirerad av doku-såpor? Nej. Utförde jag en ironisk lek med självbiografin? Nej nej.
När något slags medieinstitut hörde av sig för att höra vilka strategier jag haft för att få så mycket uppmärksamhet, så...
Media är inte alltings mått. Skulle jag då tala om hur många gånger jag avböjt att ställa upp i TV?
När Guillou skrev om mitt eventuella självmord så var det ett eko av hur tongångarna gick, en del av det syntes på kultursidorna annat rasslade och tjattrade på krogar, redaktioner och bokmässor, men allt det snacket var fullständigt opersonligt. Det brukade ta omvägar via anklagelser mot Bonniers för att de hade givit ut boken. Bortsett från att det var ett omyndigförklarande av mig så fanns det en gammal klyscha begraven där: Bonniers exploaterade en sjuk kvinna för att tjäna pengar. Jag kan garantera att det inte var så.
Det uppstod också en "jag-jag-jag"-debatt, jag tror den har klingat av nu; det ansågs att jag illustrerade narcissism och individualism. Aftonbladets ledarsida tog kraftfullt avstånd från egoismen.

"Det är inte systemet, det är fan du" skrev Katrine Kielos i sin populära blogg (förmodligen omedveten om att "systemet" är vad den napoletanska camorran kallar sig själv idag). Hon rekommenderade mig att läsa en bok som gav goda råd till kvinnor om hur de ska uppföra sig. "Din häck är för bred" tror jag den hette.
Tyvärr har hon släckt ner bloggen, idag är hon Aftonbladetskribent, men jag minns kommentarerna: "Du är grym, Katrine!" "Du är skön, Katrine!", en del unga kvinnor skrev att de skulle ha mig som avskräckande exempel. "Vi sexiga coola tjejer", skrev någon, kan läsa den för att lära oss hur man inte ska bli en Maja Lundgren. Ingen av dem hade läst boken.
De skribenter som i stället skrev utifrån sig själva och sin personliga läsning av boken, brukade reagera annorlunda.

Jag kan tillägga att det nästan inte finns några inslag av paranoia i boken. Jag tror att en del av det som förefaller mest osannolikt kommer att betraktas som sant i framtiden. Till exempel de dolda budskapen.

Det var inte synd om mig då, och det är inte synd om mig nu. Boken är ursinnig, det är inte ett fiktivt ursinne utan ett reellt. Det förväntade svaret: "det är inte systemet, det är fan du" är strukturens egen röst, man kan strunta i min person och bara granska värderingarna, acceptansen av villkoren, och vad den tillägnelsen för med sig.
Jag påmindes om det i Therese Bohmans blogg, när jag upptäckte de bortretuscherade kvinnorna på Vallgrens omslag - en tendens som förstärkts i hans Kunzelmann och Kunzelmann (en sammanställning av konst och man?), en roman där kvinnorna är mer eller mindre helt frånvarande. Jag känner igen det mycket väl, det är lite svårt att begripa det men förakt för kvinnor finns även i min generation.
Therese Bohman anklagar Bonniers för bortretuscheringen på Den vidunderliga kärlekens omslag, men jag måste säga att den är kongenial. När jag sedan läste om hennes krav på sexighet i litteraturen och avståndstagande från kvinnliga förebilder så tvekade jag att säga ifrån, inte för att göra mig osams med kulturetablissemanget (där är hon omtyckt) utan för att äldre kvinnor bör tänka två gånger innan de ger sig på yngre.
Nåja. Jag tycker att det var såpass dumt skrivet av Bohman att jag sätter mig över det tabut.
De camorristiska strukturer jag beskriver i Myggor och tigrar finns kvar, och jag skulle tro att ju mer finanskris desto synligare blir de.

Men nu får det räcka.

Jag tror att systemet kommer att upplösas.
Lite Blanche på det.


onsdag 25 november 2009

måndag 23 november 2009

Social banditism

Tillägg 12.07 2010:
Det kom en kommentar som är väl värd att lyftas fram.

"Camorra och andra maffior är en cancersvulst i Syditalien. Det nya herrefolket (norditalienarna) och maffiorna har alltid varit i maskopi, från alla första början, från enandet till Berlusconiregering 2010. Att blanda social banditism och briganti/brigantaggio är fel, det första fenomenet är embryot till mafian det andra var ett folkmotstånd mot Italiens enande. Under Italiens enande slaktades 1 miljon syditalienare från 1860-1879. Pratar du italienska kan du läsa boken: "Terroni" av Pino Aprile, på facebook finns en grupp som heter Briganti om du är intresserad att veta mer. Vänliga Hälsningar.
Luigi



Mitt svar:
Luigi: sant, det är slarvigt att kalla briganti "dåtidens camorrister", det är ganska otydligt skrivet överhuvudtaget. När det gäller enandet var (om jag inte minns fel) t.ex de spanska kvarteren på Garibaldis sida, till en början. Jag ska införa en precisering. Vad jag i själva verket menade var att Italiens enande inte på något sätt är självklart, att det gick brutalt till och att misstron mot Norditalien och staten har historiska förklaringar. Däremot utnyttjar camorran den misstron för sina egna syften, det händer att de skapar en image av att vara bygdens söner och välgörare, mot den (nord)italienska Staten. Men camorran är idag ett internationellt brottssyndikat och den drar sig inte för att, exempelvis, dumpa norditalienskt industriavfall i Syd, så idag kan man nog säga att den inte bara är ett symptom på samhällsproblemen utan dess främsta orsak. Ungefär så menade jag.






Det här är faktiskt jäkligt skumt. Det kommer nog att bidra till att förvärra mitt rykte som galen att jag påtalar det, och dessutom krävs det nästan att man är engagerad i Neapelfrågan för att tycka att det är något annat än kryptisk kuriosa.
Jag håller det därför kort.

OK. Mariano Bacioterracinos förmodade mördare har nu gripits. Han blev identifierad i och med offentliggörandet av videon från övervakningskameran. Han heter Costanzo Apice.
Innan han blev identifierad och gripen stod det i tidningarna att den mördade, alltså Mariano Bacioterracino, var vän till Giuseppe Misso och att han hade varit inblandad i mordet på Gennaro Moccia.
Nu står det istället att det är mördaren som är vän till Giuseppe Misso och inblandad i mordet på Gennaro Moccia.

Nog om detta. Den första versionen lät mer sannolik.

Eric Hobsbawms bok Banditerna, om nävrättens historia från Robin Hood till våra dagar, är läsvärd och belysande, även när det gäller situationen i Syditalien. Många camorrister beskriver nämligen sig själva som sociala banditer, arvtagare till Robin Hood.
Hobsbawm påpekar att sociala banditer mestadels är reaktionära. De vill återställa "den gamla goda ordningen". Och det här stämmer på situationen i Neapel. I den mån klanerna håller sig med en ideologi, vilket alla inte gör, så är den snarare höger än vänster.

Historiskt har camorran stött kungahuset, Bourbonerna. När det gjordes ett försök att införa den franska revolutionen i Neapel 1799 så reste sig folket, ledda av dåtidens camorrister, och gjorde uppror mot jacobinerna. Medelklassen var inte tillräckligt stor i Neapel för att kunna införa upplysningens och den franska revolutionens idéer. Kungahuset återinrättades efter en kort tids republik, och sedan följde en massaker på jacobiner. Eleonora Fonseca Pimentel, som gav ut Republikens tidning Il Monitore, var en av dem som blev av med huvudet. En annan var Emmanuele De Deo, som ironiskt nog har fått en gata i De spanska kvarteren uppkallad efter sig. Ironiskt, eftersom de idéer han och Eleonora dog för inte har vunnit någon terräng i De spanska kvarteren.

Camorran motsatte sig (med en del undantag) även Italiens enande. De stödde istället den avsatte Bourbonske kungen och påven i Rom, som inte heller gillade enandet. En stor del av det inbördeskrig som då bröt ut i Syditalien utgjordes av ett bondeuppror, lett av "briganti", rövarhövdingar. Upproret slogs ner med extrem grymhet och brutalitet av armén från norr, som arkebuserade hela byar. Allt det här lever självklart kvar.

I den här videon hyllas dåtidens camorrister, som slogs och dog "i Bourbonernas namn för att försvara vårt land". Dessutom, om man ska göra det ännu mer historiskt, så finns det kopplingar till samniterupproret som slogs ner av den romerske diktatorn Sulla på 70-talet F.Kr.

Rättelse: 80-talet f.Kr. Tack för påpekandet Anonym.




Varför skriver jag allt det här, det blev ju rena föredraget.

torsdag 19 november 2009

Zeke och Zion


Det finns en fin hyllningsdikt till katter, skriven på 1700-talet. Den börjar:
Nu vill jag tala om min katt Jeoffrey.
Emedan han i varje stund betjänar Guds levande väsen.


Ja, och sen kommer en lång uppräkning av goda anledningar att tala om katten Jeoffrey. Några axplock:

Emedan han lekande rullar kroppen full med doft.
Emedan han - efter fullgjord ritual och given nåd - börjar tänka på att snygga sig fin.
Emedan hans gnistrande ögon och raggs elektricitet bekämpar mörkrets makter.
Emedan han är av Tigerns stam.
Emedan Keruben är katt och Ängeln tiger.
Emedan han besitter ormens väsande list, som han av godhet undertrycker.
Emedan han tacksamt purrar, när Gud säger honom att han är en god katt.
Emedan hans lena päls ger barnen blida händer.


Christoffer Smart (1722 - 1771)
Hela dikten återfinns i antologin Texter, Studentlitteratur.

På bilderna: Xerxes och Atossas lillebröder Zeke och Zion. Oemotståndliga, eller hur?

Trött och glad författare ber att få rekommendera sig, men i morgon får vi dra igång lite disco igen.

Svarta lådan

Eleverna i kreativt skrivande på Södertörn har uppläsningskväll klockan arton ikväll, i den så kallade Svarta lådan. Pendeltågsstation Flemingsberg.
Jag har försummat bloggen ett tag men ni kan väl snacka på själva lite, dyka ner i några gamla kommentarfält och vara polemiska.

måndag 16 november 2009

Purr-fect

Idag fyller mina katter ett halvår. För att fira:



Några ord om vådan med katalogtexter: min nya bok är inte en uppföljare till Myggor och tigrar, som jag har sett spekulationer om att den skulle vara.

lördag 14 november 2009

Händel

Det är mycket nu, som man säger. Jag har utlovat mer knep och knåp, det ska bli och jag ska också svara på era hulda kommentarer. Det får bli efter helgen, för nu måste nya boken få all min uppmärksamhet, sista filandet.
Under tiden, för att dementera att jag skulle favorisera Atossa, lite musik: ur Händels opera Xerxes, som faktiskt råkar gå på Operan just nu. Intressant synopsis, innehåller bland annat en byxroll och andra förklädningar: http://en.wikipedia.org/wiki/Serse


tisdag 10 november 2009

Stilen och lyckan

"...det står även var och en fritt att förneka..."
Minns en grej - apropå inlägget nedan - med farbrormajatonfallet - att stilistiken har sina inslag av trickstervändningar; för att spränga gränserna och göra kvinnlig intellektualitet möjlig, inte för att vädja om en plats i kanon - fan ta den, sannerligen - utan för att "med sin lärdom tjäna också andra" som någon har sagt - så kan man med ärligheten i behåll låna tonfall som väcker beundran hos män men oftast är avskräckande hos kvinnor.




Nån som kan kinesiska? Bloggen har fått kommentarer på det vackra språket. Är det ett troll eller en anhängare av Lao-tse?

Det går hundratals Björn Wiman, Sverker Sörlin och Sverker Lenas på en Madeleine Gustafsson. Deras vind i seglen beror på en kombination av självöverskattning, kameraderi, sociala och psykologiska faktorer, kvinnlig självnedvärdering och beundran för expansiva män.
I detta ingår att specifikt kvinnliga erfarenheter betraktas som mindre värda; för att göra "könsresan" (en motsvarighet till klassresa) måste en kvinna sikta in sig på att förneka sitt kön, godta villkoren, hävda att kvinnlighet inte finns eller skuldbelägga kvinnor.

Voilà. Det får bli allt för den här gången.
Keep cookin´, världen är stor.

disa sa...
花鄉,愛情海,百威,為楓精典,比佛利,新阿里山,儷京,御花園,風華,溫莎堡,晴海冷泉,紐芬堡,歐悅,名湖水岸,歐悅,萬里仙境,北極星,皇居,禾楓.湯泉,香緹,湯野,水漾,金色河畔,戀愛,新阿里山,皇家花園,山櫻花,名家,風華,美麗殿,艾蔓,薇星,皇城,泰皇,風雅頌,欣歡,名爵,竹田驛站,薇星,風雅頌,愛摩兒,墾丁,雅柏,天母,威斯堡,嘉賓閣,伊都,衣蝶旅店,樹林月圓,萬里仙境,北極星,華都飯店,馥嘉商務,唐城,雙橡園,百老匯,紫園,夏卡爾,竹林雅緻,好來屋,馬德里,湖山度假,蔚藍海岸,約客頂級,儷灣,真善美,歐香,愛莉園,人客
(se recent comments längst ner, vill gärna få hjälp med att veta vad flitiga Disa säger)

Here we go again...

Jag skrev alldeles nyssens en kommentar i Therese Bohmans blogg som jag puffat lite för här tidigare. Kul blogg nämligen.

Så här blev det:

Jag tänker inte skriva en lång lista på kvinnliga författare och intellektuella med bildning och bredd, som inte snöat in på att endast skriva om specifika kvinnofrågor – det är inte nödvändigt att se dem som förebilder, om man inte vill det, och det står även var och en fritt att förneka att det skulle vara något speciellt med att vara kvinna (och att det är ointressant att läsa om erfarenheter som män inte har).
Däremot vill jag påpeka en sak: att ta avstånd från kvinnliga intellektuella och betona att man inte har några förebilder hos sitt eget kön, är inte något nytt: för att göra karriär inom kulturen har det förväntats att man rackar ner på äldre kvinnor, har män som förebilder och lanserar sig själv som den första banbrytande kvinnliga intellektuella. Det är ett mönster.
Att manifestförfattarna hade svårt att få kvinnliga författare att skriva under kommer inte direkt som en överraskning (det märks på formuleringarna i manifestet att de i första hand siktar in sig på att sparka till kvinnliga författare; att listan på berättare som manifestförfattarna uppfattar som förebilder innehåller några kvinnonamn är inte heller särskilt övertygande – det hade blivit för uppenbart annars, ungefär som Therese Bohmans inlägg är uppenbart..).
Detta inte sagt för att tvinga Therese Bohman att börja läsa kvinnliga författare och intellektuella! Endast för att påpeka att avståndstagande från andra kvinnliga intellektuella är en del i det mönster som bidrar till att osynliggöra och förringa kvinnor, att det är vanligare i början av en karriär än längre fram, och att det egentligen borde vara onödigt idag. Av ren artighet skulle man ju helt enkelt kunna avstå från utspel av denna typ, men å andra sidan är det nog inte många som inte har hört det förut…

Slut på kommentaren, som jag av någon anledning undertecknade Esset.
Jag vill tillägga en grej: eleverna på Södertörn tyckte att manifestet var deprimerande snålt, och många blev arga.
Klart slut.

måndag 9 november 2009

Murens fall

Två läsvärda artiklar: Natalja Kazmierska i Expressen och Åsa Linderborg i Aftonbladet.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol från Tankesmedjan Limbo skriver även ett tänkvärt inlägg under rubriken Minns grejer på Frihetsdagen.

söndag 8 november 2009

"Category: entertainment"

Jag fick berättigad kritik när jag publicerade videon som visar gatumusikanten Petru Birladeanus död, och kanske framförallt rädslan och likgiltigheten bland människorna runtomkring. En ljudmatta av sorgesam musik har nu lagts över videon, vilket har fått mig att överväga att plocka bort den.
Mordet på Mariano Bacioterracino (även det inspelat av övervakningskameror) är det andra döendet som nu har offentliggjorts.
I Italien trycker tidningarna sedan länge bilder av lik, medan svenska tidningar brukar vara mer restriktiva.
Jag tänker inte ifrågasätta Roberto Savianos goda vilja när han




analyserar videon (han påpekar att den är allt annat än Hollywood, förklarar de "vardagliga" reaktionerna runtomkring, och motiverar offentliggörandet med att mördaren på så vis kan identifieras).
Men på ganska kort tid har två videor som överskrider tabut att visa människor som blir mördade, människor som dör, hamnat på YouTube. I en översikt såg jag att någon - en ironiker? - hade kategoriserat videon med Mariano Bacioterracino som "entertainment".
Hur detta gränsöverskridande kommer att påverka situationen i Neapel är ovisst. Det hade varit fullt möjligt att endast publicera bilder av mördarens ansikte, om identifikation var det man eftersträvade. Om det var "debatt" som skulle väckas, så handlar det om en grov idealisering av journalistiken.
Det finns många övervakningskameror i Neapel, och där sker många mord. Det kommer antagligen inte att stanna vid dessa två inspelningar.
Jag tror inte att Roberto Saviano är ett "mediefenomen", hans syfte är seriöst, men det finns något som glöms bort när mordet visas om och om igen medan Savianos journaliströst analyserar.
Han överdriver Nords chock i hopp om att väcka Syd.

lördag 7 november 2009

Mina katter och andras banditer!

Camorrakatten. En biffig svartvit hona.
Hon betraktar mina tussar som rivaler som försöker ta över hennes piazza.
När hon jagat upp Xerxes i ett träd och klippt till Atossa som i panik gömt sig i en tunna med löv så går Lady Camorra och sätter sig utanför min port.
Spänner musklerna och spärrar av vägen som en sentinella femminaccia.
Detta för att hindra mina hjältegryn från att rädda sig in till matte.

För inte bor hon i mitt hus. Hon bor i ett annat. Skurk!

Jag försökte med diplomati. Lutade mig ut genom köksfönstret och sa till henne: "Du är väl snäll mot mina kissar?"
Hon mös. Ett dunkelt leende. Självsäkert, lite hånfullt. Samtidigt satt Xerxes och jamade hjääälp hjääälp högt upp i ett träd.
Flyttade på sig gjorde Lady Camorra inte. Jag gick ner på gården.
- Hej lilla gumman, du behöver väl inte sitta just här? Mina kissar blir lite jädda då, fattaju?
Samtidigt närmade sig lilla lurvet Atossa försiktigt.
Då gjorde jag ett naivt misstag - jag klappade Lady Camorra. Hon såg nöjd och pösig ut och måste ha uppfattat det som att jag stadfäste hennes revir och förrådde mina egna. För hon flög på Atossa igen - huj galopp ner i tunnan. Xerxes fortsatte jama ynkligt i trädet.
Så jag fick ändra strategi: se till att mota undan Lady Camorra med barsk uppsyn och mörk röst (hörrudu flytta på dig), assistera Xerxes (han är jättebra på att klättra ner från träd, men det krävs att man står under och ropar att han är duktig och modig).
Då kom även Atossa upp ur tunnan, med löv i pälsen, och så kunde vi gå in.

Det finns några andra katter på gården, som det också blir kontroverser med ibland. En jättetjock som heter Caruso. Men han verkar rätt intresserad av att bli kompis med mina katter. De jagar varandra lite grann, men det verkar mest vara på lek.
Och en ännu tjockare som ser ut som en mops i ansiktet. Och en med svarta och tegelröda ränder, och en långsmal nos som ser ganska festlig ut.

Men det är damen med vita damasker, svart kostym och halsband med bling-bling som är traktens skräck. Femminaccia är vad hon är (minaccia betyder hot på italienska).

Medan jag skrivit om förmiddagens trauma har Atossa klättrat upp på min rygg, satt sig på min axel spinnande och börjat buffa. Medan Xerxes sover i kökssoffan.

fredag 6 november 2009

Una musichina



... eller om det stavas musiquina på brasiliansk portugisiska?
När barnen dansar i solen, som pojken framkallat med sitt orfiska gitarrspel, då ryser jag. En av de vackraste filmscener jag vet.

Människan behöver ett nytt språk

Av en slump när jag moochade runt och botaniserade igår (slumpen är alltid objektiv) hittade jag ett glimrande scoop, ett juvelscoop, eller åtminstone en uppmärksamhetsfästning på en grej.

Det var i Therese Bomans blogg, symbolismens och dekadensens högborg i bloggosfären, med mottot "Luxe, Calme et Volupté" (vilket påminner mig om att det är dags för omläsning av Baudelaire, även om han är en av de få poeter jag kan en del utantill av).

Boman påpekar att omslaget till Den vidunderliga kärlekens historia är en retuscherad Caspar David Friedrich-målning. Två kvinnor har suddats ut (för övrigt har färgerna gjorts mer braskande). Som uppmärksamma läsare redan vet handlar det inte om en roman jag sätter högt, och detta har inte förändrats i och med att doktor Eberhard, alla galna kvinnors upptuktare, iklätt sig en ljusblå sympatisvid, även om det var en elegant anspelning.

Jag moochade över till Isobel Hadley K:s blogg. Hon hade just fått ett hagel av omänskliga kommentarer över sig då hon skrivit att det är gräsliga villkor för dem som tar sitt skrivande på allvar och vill behålla integriteten.
November framstår som juni i jämförelse med de småaktiga cyniker som gläfste där.

Den objektiva slumpen förde mig slutligen ut i nejder som jag kommer att skriva mer om vid tillfälle.

Jag tittar lite på min sköna nya difk-fiim, borde väl ångra mig men...

torsdag 5 november 2009

Apropå difk-fiim

Både Ank-Käthe och tigerbossen har inlagt protest mot att bloggen blivit full av död.
Död död död död död.
Den månad som nästan alla hatar bör istället fyllas av liv. Artificiellt liv, kraftansträngningsliv, till och med hurtighetstyranni, morrade och kvackade de.
Tigerbossen tillade strängt att när han var liten så sa han inte svans, utan fanf.
Ank-Käthe påstod att hon sa ynkät.
- Enda tiss jag blev vuxenanka trodde jag det hette ynkät.

Under detta samtal off the record uppstod tanken att bloggens hulda besökare skulle kunna få berätta om vad de kallade saker när de var små. Pyttesmå eller lite större.
Klart slut. Ner med november. Nu krossar vi november.

Tystnad, normalitet

Det gick inte att tala om det. När Roberto Saviano nu skriver om normaliteten, det normala, så slås jag förstås av att det var just de orden jag använde, något motvilligt, när jag redogjorde för besöket vid mordplatsen. För att begripa Myggor och tigrar bör man veta att det inte fanns särskilt mycket skrivet om camorran då, åtminstone inget som var överskådligt, och själva omfattningen av dess grepp om regionen blev egentligen inte avslöjad förrän med Savianos Gomorra. Det innebär att Myggor och tigrar består av egna iakttagelser, och en successiv undersökning, med början i den kusliga händelsen i Boscoreale. En främlings blick på en främmande värld, och inslag av slump - att två mord inträffade på min parallellgata under skrivandets gång, varav jag till en början inte begrep att det första var ett mord utan trodde att det var fyrverkerier, medan jag den andra gången gick ner på gatan - jag visste inte särskilt mycket om camorran, och det som chockade mig mest var känslan av normalitet. En grannkvinna i sjuttioårsåldern pratar oberört om ditt och datt med mig en bra stund, innan det framkommer att hon just bevittnat en avrättning. Det har inte bekommit henne det minsta. "Vi får höra i morgon vem det var".
Och när jag var hemma några veckor på sommaren, strax efter det första mordet, kunde jag inte berätta för någon vad jag hade hört. Det var omöjligt, som när man i drömmen vill ropa men inte kan det.

difk-fiim

Ugh! November har klippt till.
Fasansfulla, olevbara, rent inhumana mörker, snöblandade snålblåst, fy bubblan. Jag spontanköpte en difk-fiiim, som jag kallade diskmaskin när jag var en tvärhand hög. En bordsdifk-fiim. Det borde jag nog inte ha gjort, den var inte så dyr men det visar sig att installationen kan bli kostsam, det är något med rören och vattentillförseln som måste fixas. Och den tar ju väldigt mycket plats i en liten lya som min.
Bohem... med difk-fiim...

Humorn är lustens seger över verkligheten när den senare är som djävligast, har André Breton skrivit (på ett ungefär, han svor nästan aldrig när han skrev). Det behövs mängder av humor för att överleva en nordisk olevbar novemberchocksmock. Musik, färger, vitaminer.

"Jag ber för dem, precis som jag ber för min man"

"Spridningen av videon fungerade. Ett mord som när det blev begånget bara blev en notis på lokaltidningarnas sista sidor, blev tack vare videon förstasidesnyhet i världspressen och toppade nyhetsprogrammen. Mördaren, som trodde han hade kommit undan, vilket brukar ske efter majoriteten av camorraavrättningar, finner sig nu istället vara tvungen att ta till flykten", skriver Roberto Saviano.

Mordet ska ha varit en hämnd för ett mord begånget för tio år sedan. Hämnden är ofta mycket långsam i Neapel.

"- De mördar så många, nu har de mördat min man också. Vad är problemet? Vem skulle jag vara arg på? Jag kan inte vara arg. Jag kan bara be för dem, inget annat. Jag ber för dem precis som jag ber för min man. Jag är katolik, jag går i kyrkan", ska Bacioterracinos fru ha svarat en journalist, enligt Saviano. Saviano förklarar också hur ett sådant tankesätt uppstår i kretsar som alltid måste räkna med att det kan gå illa, och där det kan uppstå ett slags tacksamhet så länge avrättningarna sker på ett "rent" sätt.

onsdag 4 november 2009

"Det var bättre med Misso, Staten är frånvarande här"

"Spridningen av videon där folk kliver över Mariano Bacioterracinos lik hade två syften: att identifiera mördaren och att få igång en diskussion i kvarteret Sanità", skriver Daniela de Crescenzo i ett reportage i Il Mattino. Gränderna går nu mycket riktigt till motattack och på de anklagades bänk sitter inte oväntat ordningsmakten, som dyker upp efter en skottlossning men annars är frånvarande, samt stadens administration, som låter kvarteret förfalla.
Daniela de Crescenzo har intervjuat några (inte särskilt många) personer i Sanità, bland annat "Armando" som säger att det efter Giuseppe Missos arrestering uppstod ett vakuum i kvarteret, som Staten inte brytt sig om att fylla ut.
"När kvarteret blev av med sin borgmästare blev det ett rov för utifrån kommande klaner".
Hela artikeln går att läsa här.
I artikeln står det också att polisen aldrig stoppar någon som kör vespa utan hjälm, eftersom det anses begripligt att det är viktigt att kunna skilja vän från fiende.
"I det här området måste man vara tolerant", ska en konstapel ha förklarat.

Tut, o.s.v

Nytt inlägg i serien "varför jag diggar Neapel".

tisdag 3 november 2009

Normalt

"Normal, it all appears normal. The mannerism, the motion of this execution by hand of the camorra is part of normality. It's natural to walk over a dead man lying on the ground, it's normal to see someone being shot in the head just like it's normal to keep silent and not react, it's normal not to scream or call for help. Nobody runs, because it's normal, nobody really feels they should be doing anything."
Ur den engelska översättningen av Roberto Savianos kommentar till videon.

Stopp!

Jag försöker förbigå en hemsk video i tystnad, det verkar som om gränserna för vad man tillåter håller på att försvinna; mordet på någon som sägs vara Giuseppe Missos närmaste vän åker omkring på YouTube och får högsta betyg, många stjärnor. Själv blev jag förstörd av att se den, benen bar inte längre, förtvivlan gjorde mig lamslagen. Är varningstexten ändå inte underlig, att känsliga tittare varnas? Men de okänsliga tittarna, vem ska skydda världen från dem? Den här typen av videor kanske kommer att bli vanligare, de måste stoppas. Och inte för att skydda de känsliga, utan för att skydda världen från de skådelystna och de likgiltiga.
Det är allt jag förmår skriva just nu.

måndag 2 november 2009

Drev och drev

Lite märkligt ändå. Med tanke på en veckas skriverier, vars karaktär av drev aldrig antog de proportioner som sådana kampanjer kan göra, utan mojnade snabbt och framstod som jämförelsevis milda. Och även med tanke på vissa skeva och kusliga självmordsskriverier i samband med att en annan person faktiskt var utsatt för drev. Lite märkligt alltså att Guillou lyckas få det till det här:

"- Expressen bedriver en hatkampanj i syfte att döda eller utplåna mig."

Nej, så var det ändå inte. Hur sådant går till kan jag berätta mer om en annan gång. Det är inte särdeles fantastiskt.
Det är nog dags för Guillou att ta av sig offerkoftan.
Själv skulle jag gärna vilja veta hur Maria Schottenius man Olle Svenning kunde ringa till Bonniers och "förneka allt om..." en person i min bok, innan boken ens var utgiven. Och om det eventuellt finns några kopplingar till det stulna manuset.
Liksom jag skulle vilja veta varför det var angeläget för Guillou att yla med vargarna och diskutera självmord.

Vi kallade den Kafka

Atossa på gröna gosefilten. Atossa har den mest outgrundliga blicken av mina gryn. Xerxes är blidare, utom när han är totalt vild, till exempel när han får för sig att mörda en vante. Nu när det har blivit kallare måste jag lägga in en del ytterkläder i skåpet. Allt som är lurvigt attackerar de direkt. Ibland pratar jag med Atossa om den vidriga tratten. Jag tror hon förstår. Jag säger: kommer du ihåg den vidriga tratten, den som vi kallade Kafka. Ja'a, då tänker hon på den och ser ut ungefär som på bilden.


söndag 1 november 2009

Snillrika bröder

Amerikaner är ena baddare på satir. Om ni missat Gregory brothers


så ta en titt.
Ikväll ska jag kasta ett getöga på Agenda.

fredag 30 oktober 2009

Domani, chi lo sa...

Jag hade det sista surrseminariet idag, min princip har varit att framkasta diverse knep och knåp. Inte att lära ut hur det bör vara. Jag har velat att de ska låta saker uppstå och inte i förväg låsa sig vid en mall. När de har uppstått kan man låta dem återuppstå. Och det hände riktigt roliga grejer, tycker jag. De fick tre uppgifter inspirerade av surrealism och OuLiPo, med inslag av förutbestämda element, slump och fantasi.
Jag brukar rekommendera läsning av riktigt gammal litteratur när jag håller föredrag för ungdomar. Så även på seminarierna på Södertörn. Jag tycker i och för sig inte att man ska traggla sig igenom böcker på plikt. Men man kan nosa på olika traditioner, så att man inte - kanske utan att ens veta om det - är begränsad till att försöka skriva som fjolårets succédebutanter.
De har fått utföra en Hemingwaysprängning som jag tror kan komma att inspirera dem. Och så har jag berättat att Proust var inspirerad av några franska sextonhundratalsförfattarinnor.

Jag talade också om rytm, klang, paus, andning, det musikaliska i språket som är minst lika viktigt som det visuella och själva berättelsen, storyn.
Och så hävdade jag att gränsen mellan populärlitteratur och "fin" litteratur inte bör bevakas. Man kan gott tillåta sig att ta intryck av den så kallade underhållningslitteraturen.

Jag kunde inte låta bli att fråga dem hur de ser på Guillou och spionhistorien. Jag vet inte om det var allas mening, men ingen invände när en elev menade att den gav intryck av dubbelmoral hos Guillou. Men att han samtidigt var en journalist som gjorde jättebra saker. Eftersom de var så unga frågade jag om de hört talas om jätteproppen Orvar. De skrattade, jo det hade de.
Jag har alltså aldrig stört mig på Guillou, han är lite fransk i sin slagfärdighet, mina aversioner riktar sig åt annat håll.

På Södertörn berättade jag också att det sägs att det är Edgar Allan Poe som uppfann deckaren (även om han anknöt till en lång tradition av skrönor: novellens ursprung är den rafflande berättelsen med en oväntad upplösning).

Det blir inget ur James Bond men väl ur Rosa pantern denna fredag.

onsdag 28 oktober 2009

söndag 25 oktober 2009

James Guillou

"Kolossalt naiv" - det säger Guillou om sig själv i första sin maoistiska ungdom. Kontakter med KGB och SÄPO kanske snarare tyder på en viss äventyrlighet. Men naivitet kan ju också beteckna ett slags "går det så går det" - attityd. Högt spel.
Guillou är som bekant inte särskilt positivt inställd till aktivister, oavsett om deras forum är nätet eller gatan. Jag tar mig friheten att berätta en anekdot.
En av dem som antogs vara mest drivande bakom Göteborgskravallerna berättade för mig att han fått Coq Rouge i present av Guillou i tonåren. Bakgrunden var att hans mamma oroade sig för hans aktivism. Han ockuperade hus och hamnade i slagsmål med nynazister. Mamman, som var bekant med Guillou, bad honom prata med hennes son. Guillou skickade då Coq Rouge med den varnande dedikationen: "Terroristen dör på slutet".
Jag tänker på förhållandet mellan fyrtiotalisterna och deras nutida arvtagare. Och på "Jätteproppen Orvar-debatten" på åttiotalet.
Ingen som helst slutsats än så länge.



lördag 24 oktober 2009

Golbögar?

En discokula har blivit efterlyst. Det ska bli framöver. Men först lite mera Blanche. Min fäbless för swing förnekar sig inte. Blanche Dorothea Calloway sägs ha varit den första kvinnliga bandledaren. Hon spelade in ett par plattor med Louis Armstrong på tjugotalet. Turnerade med the Joy Boys på trettitalet. Den här låten har också en ganska kul text. Den går bland annat in på det faktum att hon undviker vissa maträtter före en dejt. Löksoppa och fläsk med bönor, nämner Blanche.



Innan jag kojsar en stilla reflektion över det senaste avslöjandet om Guillou.
Enligt Tonchi Percan var Guillou även rapportör åt SÄPO. Dessutom berättade han för regeringen, bakom Peter Bratts rygg, att Folket i Bild var IB på spåren. Vilket hur man än vänder och vrider på det inte kan betraktas som särskilt hedervärt.
Det var Guillous vän och kollega Arne Lemberg som anmälde Guillous KGB-kontakter till SÄPO.
Det verkar ha rått stor misstro och en del angiveri bland dessa murvlar.

Nu måste jag rädda mina hjältegryn undan regnet. De kastar sig ut på gården även i duggregn, men när det blir skyfall så blir de väldigt mjauiga.


I've got what it takes (ain't gonna give it away)

Well, tiger lovers. Det är bara med tvekan jag bjuder på detta guldkorn. Det finns favoriter man nästan vill hålla på, men ack vad snålt. Det är generösa tider nu.
Jag snubblade över en cd med Blanche Calloway, Cabs syster, för ett tiotal år sedan. Jag tror cd:n stod i en låda på Hötorget. Min exman och jag lyssnade mycket på Cab. Jag är väldigt förtjust i swing, både för musikens skull och för de ofta dubbeltydiga texterna (med inslag av zazum zaaaz boobelibei). Det finns inslag av swing i Pompeji, t.ex när jag kallar Venus för Red Hot Hootchie Coocher (som Minnie the Moocher).
Att Cab Calloway hade en syster kom som en Venus ex machina och ett jubelbonus. Hennes band hette the Joy Boys.
Den låt vi ska höra handar om en tjej som skickar brev till sin pojkvän som sitter i fängelse. Det finns tvetydigheter här också, vilka troligen anknyter till det spörsmål som diskuteras under föregående inlägg.

"I ain't playin' Santa Claus to any man".

Här är hon nu. Blanche Calloway and her Joy Boys.



tisdag 20 oktober 2009

Anslagstavlan (Lex Rothstein)

"Anmäl alltid ändrad inkomst och ändrade känslomässiga förutsättningar till äktenskapsreglerarinstitutet. För din egen skull".

måndag 19 oktober 2009

Förbud mot ankism?

Intressant artikel av Bo Rothstein i Expressen. Det är förmodligen omöjligt att utvidga lagen på det viset. Men ändå.

lördag 17 oktober 2009

Idealbananer och moralbananer

Igår köpte jag konventionella bananer och en oroväckande billig ananas. Jag har kamrater som aldrig skulle göra så. Vänner som inte bara avhåller sig några månader efter en avslöjande film eller artikelserie, utan som är gediget pålästa, medvetna och konsekventa.
Jag ska bli sån.
Ja sannerligen.
Jag ska bli sån.
Egentligen är det varken rätt eller realistiskt att vältra över ansvaret på den enskildes samvete och moral, när "valfriheten" måste gå i så kraftig motvind från ekonomiska intressen, marknadsföringsstrategier och fula metoder. Det krävs överstatliga lagar och åtgärder.
För egen del kommer jag att surra mig fast vid min inre mast och segla förbi de sensationellt billiga och granna gula sirénerna till deras lite oansenligare och dyrare goda systrar.
Läs Anna Billing på Taffel: Favoritfrukt på fallrepet.

Ämnet och rubriken kastar ett nytt sken över en dröm jag hade för länge sedan, när jag var studentska i Uppsala. Jag gick över en bro över en sjö, där satt en man med benen dinglande ner mot vattnet. Han var naken. Naken! Naken! Oj! Runt sin snorre hade han knutit ett snöre som försvann ner i vattnet. Jag tittade ner och såg att snörets andra ände var knuten vid en klase bananer som låg på botten av sjön.
Mannen såg min undran och sa:
- Kollektivt banansjälvmord.

Hur jag tolkade drömmen då minns jag inte. Den var oväntad. Kan det ha varit någon form av manshat? Mot patriarkatet? Eller var det en dröm med senarelagd innebörd, vars symbolik klarnar först i förhållande till fjärran aktualiteter. Fallrepet.
Nu ska jag inte bli jungian, men det är inte alltid de intressantaste tolkningarna av drömmar sker i förhållande till drömmarens psyke, utan till omvärlden.
(Ja ni får skratta, eller tänka på den andalusiska hunden).

Här är ett favoritprogram som inte är det minsta på fallrepet.






onsdag 14 oktober 2009

Samtidigt, i Sverige...

...vill jag rekommendera Isobel Hadley-Kamptz utrop till förmån för ansvarstagande.
Visserligen kan man tycka att inlägget är att skjuta med kanon på en omedveten och väldigt ung nöjestjej, och visserligen tillhör jag själv de oansvarigas skara (men förstås utan curlingpersoner omkring mig).
Hadley-Kamptz inlägg är emellertid läsvärt eftersom det säger ifrån mot hurtighets- och glättighetstyranniet, som enligt min erfarenhet slår mycket tungt mot kvinnliga intellektuella.

Salige Silvio

En grupp troende som bedyrar att de är självfinansierade och att deras initiativ inte är kopplat till Berlusconi eller till hans parti har skrivit ett upprop riktat till kyrkan i Rom, med kravet att Silvio Berlusconi ska beatifieras: "ty utan honom är vi förlorade".
För icke-katolska läsare: beatifikation eller saligförklaring är det första steget mot en kanonisering till helgon. Kommittén skriver:

"Som alla vet är ondskans makter allestädes närvarande. Mot slutet av 80-talet, när ondskan upphörde med att stödja och upprätthålla det hädiska Sovjetunionen, riktade den sig åt andra håll för sina dunkla planer. De utvalda var inte lika lätta att identifiera som det ondas assistenter, utan de var namn som hederliga italienare sorgligt nog var bekanta med: Massimo d'Alema, Romani Prodi, Bertinotti, vilka tillsammans med De röda brigaderna och Osama bin Ladin och de sju som är lierade med den internationella pedofilin försökte ta makten i Italien och tvinga alla till ett liv i misär, moraliskt och fysiskt förfall, våld, hunger och förtryck".
/.../
"Silvio Berlusconi är vår frälsare. Mer än någon annan italienare genom tiderna förtjänar han en beatifikation av vår heliga fru Kyrka".

Nåväl. Enligt vad tigerbloggen drar sig till minnes så är det praxis inom Vatikanen att utse en så kallad djävulens advokat, när någon har blivit saligförklarad. Saligförklaringen är så att säga preliminär. Den utsedde åklagaren har till uppgift att ifrågasätta, pröva och rannsaka den saligförklarades liv och leverne, och försöka kontrollera påståendena om mirakel innan en kanonisering till helgon kan genomföras. (Ja, det är därifrån vi har fått vårt metaforiska uttryck djävulens advokat).
Om Berlusconi går så långt som till en beatifiering, vilket är intill förvissning gränsande sannolikhet osannolikt, så kommer väl de här nogräknade typerna att sätta krokben för helgonet.

Tigerbloggen tackar sin ärevördiga tipsare Zamenhof för länken.

tisdag 13 oktober 2009

Bestyr

Jag letar efter Nunzio Giulianos "Ett samvetes dagbok". Skulle tro att den ligger i en bunt med gamla räkningar, brev och anteckningar.

måndag 12 oktober 2009

Rockin' Robbin

Den här är grejt att titta på en måndag.


Jag ska hålla en kurs på Södertörns högskola som jag förbereder mig för; funderar på hur jag ska ge tips och kunna sätta fart på folk, och vilka skrivövningar som kan inspirera.

söndag 11 oktober 2009

"Kollekt för Silvio"

.... Samtidigt i Italien....

pågår en insamling för Berlusconi.

Initiativtagarna (sjuhundra Berlusconianhängare) menar att om alla Berlusconis väljare betalar 42 euro var, så är skulden till "sovjeten" i Milano avbetalad.
Hur förklarar man denna kollektiva förälskelse, som får miljontals människor att förväxla en man med en nation, underkänna en dom mot ekonomisk brottslighet och starta en insamling? skriver Massimo Gramellini i Il Giornale. Fransmännen skulle aldrig dra igång en kollekt för att betala Sarkozys böter, konstaterar han.

Hat mot Staten och misstro mot lagarna är nog en av grundförutsättningarna. Svag nationsbildning? Italien är ju rätt nytt som land. Persondyrkan, medborgargardelogik och en vilja att sätta de egna intressena främst. Tjänster och gentjänster. Beredvillighet att låta analytiskt tänkande slås ut fullständigt av blind sympati. Det är lättare att föreställa sig en liknande kollekt i USA eller Sverige, än i Frankrike. Inte för att idealisera fransoserna, men de är nog lite för ifrågasättande för att svepas med av lojalitet och underordning.


Tack för länken till artikeln "Kollekt för Silvio" i Il Giornale, Zamenhof.

lördag 10 oktober 2009

Så kan man säga

Då Ank-Käthe började räkna lördag eftermiddag och fösöka dra av så det blev rätt, man fick rösta flera, och det var 38 i rutorna och 33 som röstat, så visade det sig prelimärt att mer än majoriteten ger till tiggare ibland och mest utan lappar. Två guldhjärtan som Ank-Käthe säger att hon vill bita i för att prova om de är äkta prickade i alltid. Hon tycker det var många soffliggare eftersom bloggen har mer än 33 besökare, men att 33 är en snygg siffra.

Ja just det, 32 när hon klev i och 33 när hon klev ur:

Grattis Anonym 19.11 som knäckte kokosnöten Madame Pompadour.
Och grattis till Nobelpriset Valens.
Så kan man faktiskt säga.

Synd om synd om synd om....

Berlusconi påminner om H.C Andersens satiriska ord:

- Alla bara tänker på sig. Det är bara jag som tänker på mig.

Berlusconi kan gott ta det till valspråk.

* * *

Fredspriset till Obama:
Den första tanke som slog mig: nu blir det tredje världskriget. Det är en rent vidskeplig historia. Man utmanar inte ödet.
Än så länge har väl Obama inte gjort något som motiverar ett fredspris. Stängningen av Guantanamolägret möjligen. Men räcker det?
Så norskarnas val känns lite som att ropa hej medan bäcken fortfarande sjuder.
Jag föreställde mig skriverier om en hundra år:
"Och ironiskt nog hade den amerikanske presidenten fått Nobels fredspris några år före det totala...."

Men nu ska vi inte vara dystopiska.

Världen kommer att ordna sig.

Eufori:



Jo det är faktiskt samma kille. Men utan dansfobi.



Mest synd om i hela världen

All right, nu är Berlusconi mest förföljd i hela världshistorien.

Zamenhof påpekade att det bara är runt en femtedel av italienarna som röstar på Berlusconi. Apropå gåtan att han hållit sig kvar så länge.


fredag 9 oktober 2009

Våga stuffa?

När det var party (eller hippa) på mellanstadiet var det bara ett fåtal killar som ville dansa. Jag minns rena bataljer när tjejerna försökte släpa ut killarna på dansgolvet. En pojke kunde förtvivlat klamra sig fast i dörrkarmen medan tre flickor gemensamt försökte slita loss honom.
Jag kom att tänka på det när jag såg den här videon. Titta på killens ansiktsuttryck. Bewitched, bothered and bewildered - eller har han bara panik? Han försöker klura ut hur han ska hantera den uppkomna situationen.
I själva verket räcker det ju med att ta ett steg åt vänster, ett steg åt höger, ett steg åt vänster, ett steg åt höger... Det kom vi på redan på mellanstadiet...


Kattdjur, m.m

Xerxes fastnade med tassen i dörrporten idag och skrek hjärtskärande.
När jag öppnade porten rusade han iväg (utan att linka). Min granne som har två vuxna katter kom ut för att kolla vad som hade hänt. Det gör kattmammorna i mitt hus ibland när det blir bråk, och mina minstingar är ganska populära och ingen vill att deras större katter ska vara elaka mot dem. I alla fall, min granne tipsade mig om Christian the Lion som hade visats på TV. Hos norsken, tror jag. Skavlan alltså.
En vansinnigt gullig historia från början av sjuttitalet.
En lejonunge växer upp med några engelsmän, sedan reintegreras han med lejon och lär sig frukta människan. Men de två engelsmännen söker upp lejonet igen för att de saknar det och när han känner igen dem kommer han galopperande och kramar och pussar dem.
Det är fint och leder tankarna till sagor och legender, inte minst till Daniel i lejongropen.
(Daniels bok är f.ö en av mina favoriter i Bibeln).
Och till Buster Keaton eller vilken stumfilmstjärna det var som plockade taggar ur ett lejons tass.

Så jag letade på YouTube för jag ville lägga ut videon här, men jag ville ha en version utan pålagd musik och utan speaker och meningar i luften. Det hittade jag inte. Inga videor jag funnit lever upp till den stränga estetiken i denna blogg. Jag ville egentligen bara ha sekvensen när skuttiga lejonet glädjeskuttar och de kramas. Och utan sliskig tonsättning: "I will always love you"... Blääää... Sabbar allt.
Men men. Jag ska titta på videon igen, också rätt intressant med engelsmännens kläder och frisyrer.

"Christian the Lion". Jo, det är verkligen kristen metaforik i det hela. Lammen och lejonen ska gå sida vid sida efter Domedagen när paradiset inrättas på jorden. Då kommer alla att vara sams, både engelsmän och djur - o.s.v.

Apropå lejon försöker jag få tag i en intervjubok med författaren till I leoni di marmo, Giuseppe Misso, men den säljs tydligen bara i kiosker i Italien. Rätt kontroversiell fortfarande, bokhandeln i Stockholm som försökte beställa den fick ganska svävande svar av förlaget. När jag försökte kontakta utgivarna av I leoni di marmo i Neapel, så stängde de ner sitt kontor. Det var lite konstigt.

Det kommer en disco sen.
I all hafs,
eder Maja.




torsdag 8 oktober 2009

Den rumänske gatumusikantens mördare gripna

... skriver Cronache di Napoli.
De skulle egentligen mörda en camorrista ur klanen Mariano.
Mördarna, två kusiner, kommer från De spanska kvarteren och hade gått i landsflykt till Spanien.

Utbrott? Det där?

"Se när Silvio Berlusconi får sitt senaste utbrott", står det i DN webb-tv.
Jag förknippar utbrott med okontrollerad ilska. Typexempel: Carl Hamilton som flippar ur när någon inte vill ta honom i hand. Anders Björck 1989, även om det inte går till handgripligheter.
Berlusconi i DN-webben är väl lugn?
Hur som helst rent generellt: att fokusera på när någon tappar masken är infotainment.
Nä, jag är ingen anhängare av Berlusconi.
Jag minns när Roberto Saviano var på Kulturhuset. Det var underbart att se och höra honom. Jag skulle tro att åtminstone en tredjedel av publiken var italiensk. Vid något tillfälle excellerade Expressens kulturchef Björn Wiman med ett litet föredrag om hur ruskig Berlusconi är.
- Det där vet vi redan, sa en i publiken.


Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)