söndag 29 september 2019

....”forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700.....”

Förvånande att det bara bråkas om antikens försvinnande ur historieundervisningen.
Vad sägs om den grymma medeltiden som påminde om Game of Thrones, eller det smaskiga 1600-talet med alla sina religionskrig?
Antiken är fett överskattat.


Rättelse:
”Mellanstadieeleverna ska få starta på nordeuropeisk järnålder år 800 och läsa om ”kulturmöten och statsbildning i Norden”. Högstadieeleverna inleder med upptäcktsresor och kolonisation kring 1500.” enligt DN, enligt Pompe (se kommentarfältet).


lördag 28 september 2019

Förr i världen när det var världskris







2 november 1978
Ibland undrar jag vad jag kommer att minnas från 1978. Kommer jag att tänka på året som då alla hade hästsvans och Grease kom? Alla har inte hästsvans, men ändå.Jag tror jag har blivit en smula klokare det här året. Ibland när jag läser saker från början av året 
skäms jag. Som den här versen 22/1. Det är ju katastrof! "Förr i tiden när det var världskris så hade man åtminstone kul" det är ju äckligt! Man hade inte alls kul förr i världen när det var världskris. 
Det är så äckligt och dumt att jag var nära att riva ut bladet och bränna det, men jag lyckades behärska mig. Om tio år kanske jag skrattar åt det, men nu skäms jag ända in i själen.


tisdag 24 september 2019

Personlighetsmarknaden

Tittar inte på Gokväll och gissar att bokpratet där är lite för gemytligt för min smak men producentens uttalande om att kritiken skulle ersättas av författarbesök är helt klart ännu ett utslag av ikoniseringen av författarrollen, the personality, och showen runt litteraturen (det finns till och med flera fotografer som specialiserat sig på att fotografera författare, en bagatell kan tyckas men den bisarra cirkusen runt författare är ... ett samhällsproblem ).
Med tanke på att uttolkning av litteraturen är läsarens och inte författarens jobb, och med tanke på att rätt få författare är bra på att prata om sina böcker, många vill inte ens styra läsaren, så är den här eskalerande personlighetsmarknaden bara ett senkapitalistiskt kristecken. Så gott som alla vill bli författare (en statistisk undersökning har väl visat att varannan eller var tredje person skulle vilja vara författare, med det stora utbudet av skrivarkurser och inte minst det obegränsat stora digitala utrymmet är det tänkbart att det kan bli så - och det är bra på så vis att det på sikt kommer att leda till en total demokratisering och avikonisering av författaren, till skillnad från dagens personkult). Att intervjua en författare i en TV-soffa kan då ge sken av intimitet och "beröringsmagi", om det nu heter så. I stället för att tala om litteratur kan man tala om "hur man blir författare", "hur ser din skrivprocess ut".
Jag var på en tillställning förra hösten där det ingick att de deltagande författarna skulle ställa upp på selfies som besökarna kunde lägga ut på facebook. Nu hade ingen av besökarna riktigt så bad taste, så PR-tricket föll platt till marken. Ett par författare satt som knoll och tott på scenen och pratade om hur härligt det är att mysa med korret, de delade generöst med sig av sin författarvardag. Besökarna på eventet var alltså snarare kannibaler än bildningskonsumenter, mer voyörer än läsare, och
kanske ville de alla också egentligen bli författare. Varför skulle det annars vara intressant att veta hur folk gör när de sitter på en stol och skriver? Andra författare lägger ut fina bilder på sina skrivbord på facebook. ÅÅÅÅ vad fint
Så kan det gå. Fetischism.

måndag 16 september 2019

Ressentiment-lyssnare och olyckliga tired businessmen

Ressentiment-lyssnaren, som i protest mot musikindustrin verkar icke-konformistisk, sympatiserar för det mesta med kollektiv för deras egen skull, med alla socialpsykologiska och politiska konsekvenser. Därom vittnar de envist sekteristiska, potentiellt rasande ansikten som koncentrerar sig vid så kallade Bachaftnar. I denna sfär - de musicerar också aktivt - går allt som smort, men allt är kopplat till och intrasslat i en världsåskådning. 

Theodor W Adorno, Olika typer av musikaliskt beteende, Musiksociologi


Den emotionella lyssnaren, bildningskonsumenten, ressentiment-lyssnaren, experten och den goda lyssnaren: Jag har läst relativt lite av Adorno men Musiksociologi är en bra bok, mycket mycket rolig och så att säga knivskarp, glasklar, har relevans även för strömningar och kotterier/grupperingar som inte är strikt musikaliska, jag sökte mig hit nästan på måfå, i blindo, för att få perspektiv på gråtandet i sociala medier, vill helst inte vara hård och hjärtlös men intellektuell måste man ha rätt att vara. Folk gråter och gråter och gråter. Och andra gillar och gråter och gillar. Jag sneglar på Adorno om den emotionella lyssnaren - "besitter nog en viss värme; möjligen är känslolyssnaren mindre hård och självbelåten än kulturkonsumenten, som i den etablerade smakens begrepp är honom överlägsen. Man kan kanske räkna dit de envetna yrkesmänniskorna, olyckliga tired businessmen som söker kompensation för allt de annars måste avstå ifrån, inom ett område som förblir utan konsekvenser för deras liv. Typen sträcker sig från sådana som stimuleras till visuella föreställningar och associationer till sådana, vilkas musikupplevelser närmar sig dagdrömmar och dåsighet".

Olyckliga tired businessmen och businesswomen. Bortsett från tårarna är det mycket prat - mindre i sociala medier än i den etablerade offentligheten så att säga - om vuxenhet ("vuxna i rummet" är som bekant en av tidens standardfraser), om försoning (bråk är inte bra, bråk är barnsligt), ibland kombinerat med föreställningen att världen var mindre polariserad förr (idealet att höger och vänster ska kunna skratta åt samma sak, som en ny film hävdar, ger inte bara en förvrängd bild av Folkhemmet, utan i mitt tycke är det kvävande, ett slags we shall overcome-överslätning).

Försöka analysera personkulten (mycket personkult nu), överflödet av religiös metaforik...

Mentalitetshistorien är trögare än de massmediala påbuden.

På något vis försöka skilja falsk eller manipulativ sentimentalitet från den visserligen uppriktigt kända men grunda.

Ressentiment-lyssnaren är för övrigt inte bara Bach, utan var och en som "flyr tillbaka till perioder som han inbillar sig är skyddade från rådande varukaraktär och förtingligande. På grund av protestens stelhet gör han sig skyldig till samma förtingligande som han opponerar mot".

Ibland blir man både förvånad och på nåt sätt rörd. Jag läste en jätteung person som skrev:
Jag har länge varit besatt av det tidiga 90-talet, likt många andra som är för unga för att ha upplevt det. 
Många unga är tydligen inte bara besatta av något såpass slätstruket som det tidiga 90-talet - de har varit besatta av det länge.
Det är väl inte märkligare än 60-talsnostalgi på 90-talet, men det krockar på ett uppfriskande vis med föreställningen att det inte fanns någon 90-talsgeneration, att 90-talet (till skillnad från i princip alla tidigare årtionden) var konturlöst.
På något vis får man väl känna sig smickrad över att unga idag ägnar 90-talet sin kurtis.

återkommer i frågan



söndag 15 september 2019

Most people think that they don¨t really exist

Ännu en exoplanet har upphittats. Den har döpts till K2-18b och ligger ungefär 111 ljusår från jorden. Det speciella med just denna exoplanet är att man har funnit vattenånga i atmosfären,
https://www.nyteknik.se/popularteknik/vattenanga-hittad-pa-lovande-jordlik-planet-6971321
Planeten ligger i omlopp runt en röd dvärg i stjärnbilden Lejonet och har troligen bunden rotation. precis som Gliese 581g, även kallad Zarmina - om den finns. Den är nämligen obekräftad.
(För min roman valde jag som sagt var en obekräftad planet som bara kanske finns. Utopi betyder visserligen ickeplats, och Zarmina är en utopi, men jag föredrar en kanskeplats på en kanskeplanet).

Fysikäraren Anton Petrov har gjort flera undervisningsvideos på YouTube. Den här videon är en genomgång av planetsystemet runt stjärnan Gliese 581. Gliese var väldigt mycket i ropet 2010, men nu är den nästan som "vilken stjärna som helst" säger Petrov, och intresset för exoplaneterna har svalnat ("most people think that they don¨t really exist").




Det gör inte så mycket. Det är ingen bärande vägg i min berättelse att just den exoplaneten faktiskt existerar. Most people har förresten haft fel förr. Det är fortfarande fullt tänkbart att den finns.
Och civilisationen på Zarmina är ungefär sådan jag skulle vilja att den blev, om människan tog risken att besudla en ny planet med sin närvaro. Med största försiktighet utvecklade Zarminas kolonisatörer en schysst kultur.

Den nyupptäckta exoplaneten utanför den röda dvärgstjärnan K2-18 i stjärnbilden Lejonet är däremot bekräftad. Den ligger i den beboeliga zonen och kan ha vatten, eftersom man funnit vattenånga i atmosfären.

Förr eller senare - gärna under min levnad, om jag får önska nåt  - kommer de att hitta en exoplanet med liv på.




torsdag 5 september 2019

Efterlysning

Pasolini skriver någonstans att glädje är underskattat. Han menade den litterära glädjen, glädjen i litteraturen, och han skrev om det apropå en bok av Elsa Morante. Glädje är inte nödvändigtvis lättviktigt eller en aspekt av verklighetsflykt.

Känner någon igen det? Jag skulle vilja hitta passagen nu.

Ibland retar jag mig på förväxlingen mellan dysterhet och allvar. Bottenlös sorg eller hopplöshet kan ge mycket fin lyrik, men det är inte riktigt min grej, för att uttrycka det frivolt. Det jag tycker allra bäst om i litteraturen är... ja, Shakespeare. Ett slags dödsföraktande cynism, karnevalisk glädje, polyfoni och bejakande trots allt av livets alla aspekter. Shakespeare måste ha varit synsk, läs bara Much Ado About Nothing - "fear God, love me and mend", och "give us the swords, we already have the buckles" - (jag menar inte den romantiserade filmversionen, den hoppar t.ex över att Benedick stöter på Beatrices kammarjungfru kort innan de ska gifta sig, varvid hon fäller de bevingade orden om swords and buckles. Utan pjäsen som sådan). Fula ord. Emily Brontes Wuthering Heights, den är inte munter på samma sätt men den är elektrifierad.

Det jag inte klarar av, är Birgitta Trotzigs kravlande i dyn. Den murriga skuldbeläggande masochismen som hånglar ihop sig med katolicismen. Sex och religion är förstås sammanflätade sedan evärdeliga tider, men den grådaskiga dysterheten, litteraturens motsvarighet till november, den fullständiga bristen på munter relativitet, gör att Trotzig för mig är som ett instängt rum där en förgrämd människa med gulnad hy serverar kamomillte och säger: "akta dig!"

Hårfagre

Hårfagre
av Vasaplatsen
"-Jag vill inte att Mimmi ska bli en modern kvinna, sa Oscar"
- Serberna gillar jag, sa Lemmy
(Mäktig Tussilago)

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson
- Om du känner så där Figge, så är det sossarnas fel.
Ur Mäktig Tussilago

Med boktrave och mygga av Grynna

Med boktrave och mygga av Grynna

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"
från Kim