torsdag 30 maj 2013

Solnedgång i tusch

Jag är så gaggig att jag går i barndom. Jag var på Moderna museet och såg Hilma af Klintutställningen innan den stängde. Fina saker, tycker jag.
Modernister tycker ofta om barnteckningar, och dårars grejor. Jag kom att tänka på den här.





Jo, jo, det är lite larvigt att lägga ut barnteckningar. Men å andra sidan så gör man ju som man vill.
Jag tillhör den skara som tror att alla har det i sig, även i vuxen ålder: fröet till ett annat slags seende, ett annat språk, ett annat sätt att tänka.

I år var det minsann inte långt mellan hägg och syrén. Naturen är inte klok. Men det är inte så dumt att känna syréndoft och häggdoft samtidigt.

Oförbätterlig betyder oförbätterlig antirasist, oförbätterlig kulturrelativist, oförbätterlig humanist, oförbätterlig ruinromantiker, oförbätterlig skämtare, oförbätterlig Natomotståndare, oförbätterlig feminist, oförbätterlig nikotintuggummituggare.
Och det är inget illa ment med det.

Klart slut för tillfället.





lördag 18 maj 2013

Och hur känns det att vara älg i Gaggböle, då?

Den här har jag ritat. Tycker att det blev halvlikt en älg. Osäker på om älgar har svans och ville inte tjuvkika på något foto. Av allt att döma känns det ok att vara älg i Gaggböle.


Vet inte om älgtävling. Såna saker ska uppstå spontant. Jag blir glad varje gång jag ser tigergalleriet. Men det är ok att skicka älgteckningar och det är troligt att nivån på den här bloggen även framledes kommer att vara besvärande larvig mellan varven.

Daft Punk och discons förmodade återuppståndelse

Det var då en pampig rubrik. Men ok, vi kör så här.
Första gången jag hörde talas om Daft Punk var igår. Varför inte vara uppriktig.
Nu har jag lyssnat på Get Lucky m.m och idag kom en intressant understreckare i SvD.
"Att liksom brittiska The Guardian hävda att vi nu är på väg in i en andra gyllene era för disco är antagligen att slå på för stora trummor utifrån en singel, men visst finns det ändå några slående likheter med vad som hände någonstans vid mitten av 70-talet", skriver Stefan Thungren.
Och det gör det:



Get lucky skulle kunna betraktas som depressionsmusik, ungefär som pepplåtarna The best things in life are free, Wrap your troubles in dreams och liknande 1930-talshits.
Nu vill man ju inte vara en sån som säger "allt är redan gjort", "det var bättre förr" eller - värst av allt: "Bah!" Men för mig höll Get Lucky bara för två genomlyssningar och genomdansningar, sen kändes den redan lam och uttjatad.
Men som sagt, man måste åldras med smak, inte tro att man vet bäst. Den här tyckte jag var berusande jättecool när jag var fjorton.


tisdag 14 maj 2013

Bildning och kultur, verkligt rara djur 7

Striden mellan naturbarn och kulturbarn i Gaggböle blossade upp på allvar i höstas. Naturbarnen i Gaggböle brukar med jämna mellanrum, och med all rätt, ifrågasätta kulturbarnens medfödda privilegier. Naturbarnen har bara sin begåvning, sin slughet och sin framåtanda att förlita sig till, medan kulturbarnen får bildningens frottéhandduk virad kring sig redan som spädgrisar. Sen är det bara att oink oink nöffa sig fram till förlag och TV-studios.
De flesta i Gaggböle är medvetna om att det är ett problem som bör motverkas.
Men så, i höstas, hände det något som skakade om Gaggböle i grunden. En ny ung kraft riktade en råsop mot sina skrivarkurskamrater. Hon, naturbarnet, rasade mot att vara omgiven av kulturbarn, och med underdoggens rättmätiga revanschlusta skakade hon om skrivarkursetablissemanget med en anklagelseskrift, där hon läste lusen av sina unga kursare. I synnerhet en dotter till en feminist (inte särskilt berömd). Feministdotterns utseende, åtbörder och varje rörelse skildrades med närgånget hat. Naturbarnet följde upp det hela med en artikel i Gaggbölekuriren där hon hävdade att feminister inte förstår sig på invandrartjejer, för invandrartjejer vill hellre strippa för gaggbölegubbar, än städa Gaggbölefruarnas toaletter.

Då tänkte en del i Gaggböle mjahapp. Eh... Jaha. Men liksom - va?


Tigerbossen, trött och cynisk, granskar det hela med illa dold näver.



söndag 12 maj 2013

Kristian Lundbergs drevkonsult

... behöver jag nog aldrig bli.
För att det inte ska bli ankdammsnivå på inlägget ska jag sätta in det hela i ett större sammanhang. Närmare bestämt den ibland förhatliga och kontroversiella självbiografin (och ibland inte). Först lite bakgrund: tydligen planerar Expressen att bussa sina blodhundar på Kristian Lundberg för hans roman Yardens skull. Får man tidningsredaktionerna emot sig kan det blåsa rätt friskt. Det är tänkbart (nu spekulerar jag visserligen) att Expressens linje vore att försöka underkänna Yarden som klasskildring. Det vill säga, att det skulle finnas politiska motiv bakom avslöjandeplanerna.

Lundberg skriver en artikel om det i Aftonbladet. Det har kommit till hans kännedom att en reporter kontaktat hans far. Man kanske kan säga att Lundberg försöker förekomma obehagliga skriverier i tidningarna. Han påpekar att tidningarnas intresse snarare borde vara att intervjua hans arbetskamrater på Yarden.
Javisst, tänker jag. Det borde de. Och journalistisk hyenamentalitet är inte kul. Men varför skulle inte Lundbergs pappa kunna få komma till tals? Och finns det inte ett grundläggande problem om man anser att författare ingår i en kast för sig, som får använda andra människor som litterärt humankapital, samtidigt som dessa andra inte skulle ha rätten att berätta sin version?

Lundberg skriver:

Och hur blir det om författaren, när han skriver sin kanske känsligaste historia, får räkna med att bli granskad – nej, inte han, men hans berättelse – av grävande journalister?
Är det rimligt ens att tänka sig? Att se journalistkåren samlas utanför Knausgårds ytterdörr i en iver om att visa för den läsande allmänheten: ”Det är inte sant!”


Knausgård var allt att gå över ån för vatten.

Ungefär som en del ville "avslöja" att Myggor och tigrar inte handlade om feminism, utan om en sexuellt avvisad kvinna ur medelklassen, kanske en del vill rota i Lundbergs bakgrund och hävda att det är han som är ett problem, inte miljön han beskriver. Men jag tror faktiskt inte att det kommer att ske. Inte bara för att Lundberg förekommit det och fått mycket stöd. Pappan ska inte intervjuas. Punkt. Utan för att alltför mycket i kulturvärlden handlar om att ingå i "ett stall". Även bortom kategorier som klass, kön och etnicitet, så finns det en kraftig lojalitetsekonomisk faktor, som gör att principfrågan om vem som får berätta sin historia och vem inte ständigt omförhandlas. Vem som anses girig och uppmärksamhetstörstande, och vem som betraktas som sympatisk och med rätten på sin sida, grundar sig i faktorer och argument som oftast ligger utanför litteraturen. Moralfrågor, frågor om sanningshalt och litterär kvalitet grumlas. Argumentet "klassbakgrund" förs fram ibland, och ibland inte.

Jag har ju en annan inställning till sanningskravet på självbiografiska skildringar: jag anser att det ska vara högt, man bör vara samvetsgrann när man återerinrar sig händelser och repliker. Upplevelsen av dem är förstås subjektiv, och i bästa fall finns utrymme för flera tolkningar. Men man ska inte frångå sitt minne, börja dikta.

Aftonbladet har fortfarande sin objektiva sanning "sexuellt avvisad kvinna ur medelklassen" om mig. Får se om Expressen kan hitta på något epitet att klistra på Lundberg.

Den här låten har ingen som helst koppling till inlägget. Det råkar vara min favoritblues - även om jag upptäckt att det inte är någon riktig blues. Den har sexton takter, inte tolv.


fredag 10 maj 2013

Ruinsex och ruinvåld

... blir det inte. Luring igen.
Men jag har recenserat Wilhelm Jensens berättelse "Gradiva, en pompejansk fantasi" på Expressens kultursida.
Gradiva är mest känd för att farbror Freud har analyserat den - i "Drömmar och vanföreställningar i Wilhelm Jensens Gradiva" (band 11 av Freuds samlade verk, Konst och litteratur, för den som blir nyfiken).

Gradiva, en kortroman eller snarare lång novell (både den förtätade berättarstilen och att den har knorr gör att den nog hellre bör kallas novell än kortroman) är rolig att läsa även av rent topografiska skäl - de går ju runt i Pompeji, om man är lite hemmastadd i den stan så är det helt enkelt kul att känna igen gator och hus.

En detalj som kan vara värd att nämna är att Casa di Meleagro, som delar av berättelsen utspelar sig i, idag ingår i det svenska pompejiprojektet. Man kan kolla här om man så vill, till exempel.

Jag ska erkänna att när jag läste Gradiva första gången tyckte jag att den var ganska mossig. Jag har blivit gammal och tolerant, eller klok, för de ord jag fick i skallen oftast under omläsningen var "pärla", "charmant", "bedårande" eller "vrålbedårisk".
Så kan det gå. Nåja. Hm.

Däremot har mitt omdöme om Théophile Gautiers novell Arria Marcella bestått: historien om mannen som blir besatt av ett avtryck av ett perfekt bröst på arkeologiska museet i Neapel, och sedan möter ett femme fatale-spöke i ruinstaden - den är inte värd mer än en fnysning.


Apropå Gradivas speciella gångstil , som spelar en så viktig roll i Jensens berättelse (jag ska lägga in bild här i bloggen när jag får tid): tja, det kan se elegant att stå med ena foten vinklad så, men som gångart blir det närmast Monty Python.


Fantastiskt att den här finns på YouTube. De gånger jag blir lite sur för att någon lagt upp en eller annan bok av mig för gratis nerladdning, tänker jag på hur rätt det egentligen är att allt ska vara fritt och gratis. Svårt.

torsdag 9 maj 2013

Min första älg




Lite fusk, kom på att jag hade en gammal älgmålning.
Privatlivets Älg på en kobbe i havsbandet. Tar sig en funderare.

En hägring av en ruin på ett moln

Vart tog "En ruin på ett moln" vägen, undrar kanske någon. Jo det var ju inget inlägg. Utan det var ett varsel. Om en älg på väg. Jag har haft en depression modell djup, man ska nog inte berätta sådant, i synnerhet inte som kvinna eftersom hurtighetstyranniet (med mottot "Uppfinn ekorrhjulet igen!") erbjuder lite olika tolkningsmodeller för män och kvinnor när det gäller sorg, spleen, weltschmertz, mal du siècle, och annat som går i moll. Så "En ruin på ett moln " var en hägring, kanske putsar på hägringen och puffar fram den sen.
Men först måste jag rita lite älgar.

Gaggböle är just nu en ruinstad eller kanske snarare en nybyggarstad i Vilda Västern där fasaderna är mycket högre än själva husen: fuskfasader. Det här är också ett fuskinlägg, mycket fasad men inte mycket mer än fasad, hehe.

måndag 6 maj 2013

Privatlivets älg




Jag tog en bild från Wikipedia och klottrade lite ovanpå. Kring ordleken "privatlivets helgd" - privatlivets älg.
Pja. Betyder inget. Bara en kul grej, liksom.