torsdag 17 maj 2018

Ner med allt?

Jag hade det dåliga omdömet att vara socialdemokrat ett tag. Det berodde på ett slags (naiv) pragmatism. Jag hoppades att 

"den socialdemokratiska utmaningen, som bland annat handlar om att få medelklassen att skaka fram lite samhällskänsla, ansvar och solidaritet, kommer att lyckas, på ett trevande och kanske kompromissande sätt men ändå ett sätt som innebär en kursändring

skrev jag 2014, det vill säga för mycket länge sedan. 

Till viss del var mitt medlemskap i S en reaktion på sd:s maffialiknande hotelse att fälla varje regering, socialdemokratisk eller borgerlig, tills de fick som de ville i olika migrationsfrågor. 

Under flyktingvågen 2015 blev jag lite chockad när jag upptäckte att flyktingar fick organiserad hjälp att ta sig in i landet utan att anmäla närvaro, inte så rättvist mot dem som sökte asyl i vanlig ordning och inte hållbart - såtillvida man inte menar att det är ok med stora mängder av människor som hankar sig fram på underbetalda svartjobb och står utanför alla sociala försäkringssystem.  
Gränskontrollerna stödde jag därför, och gör det väl ännu tror jag. 
Jag tyckte sålunda att det kändes vettigt att bidra till att stärka S, lite lag och ordning trots allt? 

Jag har svårt att tro att den här nästan extrema välfärdsmodellen som vi fortfarande har i Sverige skulle stå pall för en riktigt stor folkvandring. (Vill man avskaffa välfärdsmodellen och öka klyftorna är det givetvis en annan sak, och det förefaller vara Alliansens agenda. Menar man att Sverige överhuvudtaget inte kan fortsätta på samma svulstiga nivå utan borde slå in på en mer spartansk väg, som en antikonsumistisk savonarolanation, så tillhör man askesvänstern och den är inte månghövdad idag). 

Fortfarande trillar det in kuvert med påminnelser om att jag inte betalat medlemsavgiften till S. Det var över två år sedan jag gick ur, så det är ren stalking. 
Nu är det några händelser som gör det ännu viktigare att inskärpa att det högst tillfälliga medlemskapet var ett allvarligt misstag. 

Man säger inte: "Sverige har tagit emot för många flyktingar". 
Det är att ta över ett visst annat partis agenda, och varför skulle just det här övergödda landet med sin bortskämda medelklass och sina goda kontakter med Saudiarabien ha tagit emot för många flyktingar? 
Stefan Löfven uttrycker sig lite vagt: Sverige har tagit emot "en för stor andel". Heléne Fritzon är mer precis. "Runt 14 000 personer (av 27.000 år 2017) hade varit en mer rimlig andel". Okay, 13000 kan alltså känna sig ovälkomna. Nåväl, är det hårklyverier? Är det OK att säga att Sverige måste bli mer restriktivt i sitt flyktingmottagande, men inte ok att säga att vi tagit emot för många? Ja, det är skillnad. Det första uttalandet kan gå an, i mitt tycke. Det andra uttalandet är främlingsfientligt. 

De lama protesterna mot dödsskjutningarna i Gaza är en annan god orsak att ta avstånd från S. Invändningarna har knappt varit kraftfullare än ett "vi ska titta på det här". 

Att det militära samarbetet med Trumps USA fördjupas är på sikt den allra viktigaste. 
Det är ren dårskap. Galopperande dårskap och blindhet. 










fredag 4 maj 2018

Inte snegla och snylta (dagens citat)


"Den som vill uppnå verkan med en sträng konstart
och som har höga mål, han måste först lära
en knapp, disciplinerad enkelhets regler
ej snegla mot de mäktigas palats - inte som snyltare vid rumlarnas kalas tigga,
ej som kumpan till drinkarna med vin skymma
förnuftets sol, ej på teatrarna klappa i hejarklacken
         när aktörerna skrålar.
Nej, om mot honom ler Aten, det vapenbeprydda
eller Tarent, spartankolonin, eller kanske Neapels
bukt, sirenernas hem - de första åren åt dikten
måste han ge, glad stärka sig ur den homeriska källan.
Fylld av sokratisk filosofi snart fri skall han släppa
tyglarna loss, snart svinga med kraft Demosthenessvärdet.



 Ur Petronius Satyricon

tisdag 24 april 2018

Pendeltågstation uppkallad efter Petru Birladeanu

Den rumänske gatumusikant som föll offer för camorran och som jag skrivit om i bloggen hedrades år 2016 med en ceremoni, då stationen där han dog blev uppkallad efter honom. Stationen i Montesanto heter numera Petru Birladeanu.
Vidareläsning: här.
Pendeltåget kallas La cumana eftersom det går till Cuma.

måndag 23 april 2018

Pop på hjärnan

Jag klagar ju ibland över min oförmåga att gilla ny pop. OK jag är till åren kommen, det är vanligt att man då inte fattar det fina i den nya kråksången. Men mitt intryck är att många av mina vänner och bekanta faktiskt hänger med i popens utveckling. De gilla'rt.
Ja, de gilla'rt.
Mig rinner musiken av.
Det här är ett icke-problem. Det är faktiskt direkt löjligt. Men det har blivit något av en hangup hos mig. Jag kan plötsligt få för mig att jag minsann ska bevisa att popen var bättre förr. Men jag kan också fundera över eventuellt psykologiska orsaker till de konservativa vaxpropparna i mina öron.
Anstränger jag mig för mycket? "NU ska jag lyssna på de senaste hitsen och hitta en ingång till dem."
Det är ju inte så det ska gå till, man ska överraskas av musiken. Plötsligt ska det komma något ur radion eller högtalarna på gymmet (ja jag swingar kettlebells, det kan rekommenderas) som får hela världen att avstanna.

Men nu har jag faktiskt fått en låt på hjärnan. Inte på något irriterande sätt, jag är tvärtom lite glad att något nytt har nästlat sig in i mitt musikaliska förmedvetna.
Det är ledmotivet till en serie som heter The Sinner. Serien är inte så tokig, har något suggestivt över sig. En kvinna begår plötsligt ett obegripligt bestialiskt mord för att hon hör den där låten, när hon är på stranden med sin familj. En poliskommissarie blir besatt av att ta reda på varför hon gjorde det. Minnesfragment lockas fram, bland annat med hypnos (OBS det är ganska orealistiskt, minnet fungerar inte riktigt som det framställs i serien - psykiatern får också påpeka att hypnos kan locka fram riktiga minnen men också fantasier). Minnet av att gå nerför en trappa medan den där låten dånar, skärvor av sex och våld, mänsklighetens grundpelare.
Jag blev tvungen att ta reda på vad det var för en låt, om den var skapad speciellt för serien men den visar sig vara komponerad av en grupp som heter Big Black Delta. Det är väldigt mycket 80-tal över den.




I natt drömde jag om den, till och med. En långfilmslång dröm. Jag gick in på en tråkig fest och stal en tavla med John Bauer-motiv (som jag hade på väggen när jag var liten).
Under festvåningen fanns en lite skummare och coolare fest med musikerna i det här bandet.
De sa:
"It's not playback, it's singback. We really sing, we really do".
I publiken satt en väninna till mig. En av musikerna gick fram och kysste henne. Efteråt hade hon en lång mjölkfläck på kinden.
Jag träffade lillasystern till en lekkamrat som dött och tröstade henne.
Drömmen var mycket lång och detaljrik, den slutade med att man fick följa en seriemördare som alltid mördade samma kvinna - offret återuppstod varje gång men sista gången han mördade henne var det ovisst om hon skulle återuppstå.
Vad mer kan man begära av en låt, än att den drar igång såna drömmar.
Jag har lyssnat på lite mer av Big Black Delta, det mesta kanske är lite nostalgiskt men jag gillar't. 




måndag 9 april 2018

Nu krossar vi bokstävlarna igen!

Redan uppe i två inlägg 2018.
Jag har en del att ta igen.


Medan Björn Wimans hyenatänder rasslar


All kultur bygger på våld, skriver René Girard. Det gäller kanske i synnerhet DN kultur, moralförnuftskulturen. 
När metoo flyttas över till medierna händer något. Det uppstår ett nytt slags kälkborgerligt hyckleri. Det är fasansfullt. Det är nästan obeskrivligt gottköpsbanalt och bigott. Det har inget med de ursprungliga berättelserna att göra. Det är ett maskineri. Det handlar inte om sanningssökande, integritet eller rättvisa. Utan det rör sig om den spasmodiska präktighetskänslan i att få kräva någons avgång. Utan ett huvud på ett fat kan inga jubelfesttal hållas. 

Jag ska troligtvis börja blogga igen. Slarvar iväg några inlägg.

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)