Lars Lundgren

 

Jag funderar på att byta juridiskt kön och ändra namn till Lars Lundgren. 

(Om jag hade fötts till pojke hade jag blivit döpt till Lars eller Martin, om jag förstått saken rätt). 

Sen kan jag kalla mig Lasse-Maja. 

"Vid behov"

 Ja kära bloggläsare, 

Jag kommer göra om bloggen lite. För tillfället är det mycket snickarglädje i layouten. 

Jag gör allt själv. Till exempel har jag målat den fina hästen i bakgrunden. Akvarell.

I stället för att skaffa mig "patreons" kan det hända att jag auktionerar ut originalet. Men jag drar mig för patreons. Det skulle kännas jättekonstigt om det visade sig att det var MSB som var finansiär. Jag vill helt enkelt inte ta den risken. 

 Omgörningen av bloggen har syftet att alla ska känna sig glada. Och fria. 

Ett hörn av internet där det är möjligt att uttrycka sig som man vill och säga vad man vill, som det var i den här bloggens barndom. Och precis som då ska anonymitetsrätten vara hundraprocentig. Fantasifulla nick och avatarer uppmuntras. 

Och humor ska vara ledstjärnan men inte stå i motsats till allvar. 

Jag har en vikingprofilbild just nu som ser lite läskig ut, kommer byta ut den.

Det här är bara ett lite skissartat första inlägg, bloggens nyorientering kommer att ta tid, jag grunnar på'n och har en liten brainstorm i huvudet. 

Under de decennier som jag hoppas kunna fortsätta driva den här bloggen, så kommer väldigt mycket hända. 

För tillfället och just nu i detta ögonblick lyfter jag bara fram en tiondels kommentar från tråden under förrförra inlägget, för jag har tänkt att en del i bloggen ska handla om språkfrågor.

"vid behov" är en så kallad presupposition. 

Helt apropå

 Jo, i fallet Ferrante spelar det roll att böckerna inte kan vara skrivna av en kvinna ur folket, de är stereotypa och språket är banalt, författade av någon eller några som tittar ner på det napoletanska folket. För att inte tala om att en sådan klassresa knappast var möjlig i Neapel på den tiden och kanske inte heller idag, jag tror inte att det finns ett enda exempel på det. Spelar detta ingen som helst roll för läsarna, så gör det det bara ännu mer för mig.

Loggfri

Jag tog en runda i bloggosfären för att snickra ihop en länklista, bloggare måste uppmuntras i dessa paketlösningstider, och hittade då en blogg som mycket tydligt deklarerade att den var loggfri, det vill säga att den inte begagnar sig av verktyg för att mäta och analysera trafik.
Bloggaren i fråga skrev att det var en etisk fråga, det handlade om respekt för besökarna (registrera IP-adresser skulle kunna betraktas som integritetskränkande) och inte minst var det bra för sinnesfriden. Slippa frestas att kolla hur många besökare bloggen har stup i kvarten. vilket - det medger jag -  varit en fälla jag själv trillat i.
Det är hemskt dumt.
Jag har aldrig försökt spåra IP-adresser, och har i regel inga problem med anonyma kommentarer, det var lite stök här i bloggens barndom med kapade nick och ett hejdlöst trollande som (troligen) gick ut på att få bloggen att verka onyanserat radikalfeministisk, ja jistanes vilket liv det var.
Men nu är det ju lugnt. Jag har plockat bort "statcounter" för att inte störas av att besöken minskat efter uppfinningen av Twitter och Instagram med mera.
Anonyma kommentarer är rätt kul. Om jag får nog stänger jag kommentarfältet. Men numera skulle jag alltså inte ens kunna spåra IP om jag ville, så det går bra att fråga och skriva vad som helst utan fruktan.

Frukta inte, du lilla hop.

Vi får enas om att inte vara hängslen

Dåliga vitsar måste oxå få finnas.

Fejkad antikapitalism

... är ett annat vanligt drag inom fascismen.
Ofta yttrade sig den fejkade antikapitalismen som antisemitism (det var judarna som styrde världsekonomin o.s.v) eller som ett mer diffust konspiratoriskt hat mot de styrande, etablissemanget, utan att det blev mer än en pöbelspasm.
Eftersom fascismen är allt annat än egalitär och absolut inte har för avsikt att avskaffa kapitalismen (socialismen är ju dess främsta fiende), handlar det om att svepa in ett unket muller i lånad klädsel.
Jag kan inte uttrycka mig så väl för jag är inte frisk än, och ni vet säkert allt det här redan.

Men jag kom att tänka på fejkad antikapitalism när jag upptäckte några konspirationsteorier om giriga och cyniska varuhus och reklammakare som exploaterar små barn. Klassisk sån här "onda kapitalister"-stereotyp.
För tro't eller ej, historiskt sett är det högern som oftast delar in människor i onda och goda. Utan minsta tvekan är det så.
Så på nätet rådde på sina håll en indignationsstorm över några riktigt onda kapitalister som slagit klorna i ett litet barn.

Allt detta för att säga att varuhuset inte borde ha.... och att ansvaret inte ska läggas på dem som...


Man tror inte sina ögon och öron - och sen tror man inte sina ögon och öron - men vad kommer sen, när man sedan länge upphört med att tro sina ögon och öron?

Ack barbari! Ska det aldrig ta slut?
(Lao-tzu)

Affären Putilov

Affären Putilov är konstig. Skulle han vara Putins arm i Sverige? 
Artikeln i Arbetaren som fälldes av Pressombudsmannen skulle visserligen kunna tyda på att Egor Putilov varit Kremls propagandanisse. I artikeln hävdar han att oppositionella Vänsterfronten i Ryssland, revolutionärer som kräver fria val, i själva verket grundats på initiativ från Kreml. Det ser ut som en ganska klassisk metod att förvirra och blanda bort korten. Som jag fattat det har artikeln väckt vrede i Ryssland där intervjuade uppger sig ha blivit felciterade, och en exilryss i Sverige bereddes inte möjlighet att gå i svaromål. Det senare ledde till att Teknologerna bakom Putins propagandakrig fälldes av PO. 
Andra artiklar och inlägg tyder tvärtom på att Putilov är en skarp kritiker av både Putin och Assad. Dimridåer som lagts ut av en propagandateknolog? Jag får inte det intrycket. Men jag vet inte, och har inte möjlighet att bedöma innehållet i artikeln eftersom jag inte kan rysk politik tillräckligt. 
Att han försökte "nästla sig in" i gruppen som jobbar mot rysk propaganda i Sverige skulle också kunna tyda på att han är spion. Eller på att han är Putinkritiker. Eller en initiativrik frilansare som tycker att det är kul att syssla med många olika grejer. 
Att gå från att ha varit skribent i Arbetaren till att anställas av SD:s kansli är en oväntad bana, handlar det om "man tar de jobb som erbjuds", eller vad? 
Husaffären verkar ju väldigt skum, måste undersökas lite noga. 
Debattartikeln om att papperslösa och asylsökanden bör få rösträtt förnekar Putilov att han skrivit. Det var en provokation för att väcka vrede, och så får man inte göra. Svårt att tro att Aftonbladet skulle bluffa om en sån sak.
Även helt oacceptabelt att erbjuda en tidning ett reportage, som tillkommit efter att Putilov fått anställning på sd:s kansli. Som jag har fattat det, var det Kent Ekeroth som rekryterade honom och gav honom i uppdrag att genomföra reportaget. Absolut blamerande. Sätter trovärdigheten i inläggen om hans arbete som asylhandläggare i svårartad gungning. 

Men ändå: därifrån till att hävda att Putilov är den största säkerhetsrisken i Sverige på år och dag, spion och desinformatör, borde steget vara lite längre än det visat sig vara. Särskilt ledarskribenter och andra opinionsbildare, krönikörer och allvetande twittrare, har varit snabba att måla upp bilden av samhällets fiende nummer ett. Lotta Gröning, som brukar ligga rätt nära SD i sina krönikor, målade upp bilden av en riktigt lömsk och farlig person. "Nu rör han sig alltså fritt i riksdagen" skrev hon bland annat. Vad sägs om att Kent Ekeroth rör sig fritt i riksdagen? Är inte det läskigare?   

Det finns många oklarheter i den här historien, absolut. Bland annat vill man gärna veta vilken typ av hot han lever under, som lett till att han fått skyddad identitet. (Om han nu verkligen har skyddad identitet, stämmer det eller är det bara något han påstår?)
Samtidigt är det kusligt att se etablerade och mäktiga personer tävla i att ta avstånd från en frilansare som förmodligen inte är riktigt lika lömsk och samhällsfarlig som han beskrivs.   

Hur det än ligger till med den saken, så är det uppfriskande att lyssna på Putilovs inspelning av en chef på SR som ber honom sluta skriva debattinlägg om migrationsfrågor - samtidigt som hon medger att hon tycker likadant som han, men i svensk radio måste man vara vänster.

Må den som kastar den första stenen - osv. osv. 

* * *

I morgon kanske jag drar igång ett upprop mot upprop. Det kommer att handla om att det inte är bra med upprop. Skriv under redan nu, vettja! Onödigt att läsa igenom i förväg, jag garanterar att syftet är gott. 

Jul i Gaggböle

Ingen snö i Gaggböle i jul. Men Ank-Käthe har lyckats klä ut sig till snögubbe ändå. Var hon har skrapat ihop den där snön är ovisst. Förklädnaden är skicklig, men visst är det gamla Käthe som gömmer sig där bakom, inget tvivel om det.

Utan rubrik

De här olika ryska fartygen som blir utpekade för att släppa ifrån sig u-båtar - om det visar sig att de inte gjorde det, kommer de att få en ursäkt?
Den här fritidsfiskaren som fått föreställa mystisk ryss kanske inte behöver någon ursäkt, det är ju inte riktigt som när en städerska anklagades för att ha stulit ett tåg. Men kanske tidningarna i framtiden borde skaffa sig en motsvarighet till viralgranskare, så att de inte uppmuntrar till masshysteri, xenofobi och spökrädsla.

För övrigt säger sig Expressen ha talat med en källa inom FRA som ifrågasätter ubåtsjakten och trovärdigheten hos de privatpersoner som rapporterat in iakttagelser. Men Expressens egen trovärdighet är lägre än någonsin så det är så dags nu.

Aftonbladet och Expressen tävlar om upplagesiffror:



Det ska bli intressant att se om det dyker upp någon ubåt så småningom, inte tu tal om det. Psykologisk krigföring är nästan lika intressant som det bortträngdas återkomst.

Nu jävlar ska ni få se på pacifism.

Bloggens läsare! Det blir en repris.




Orkar inte hitta på någon rubrik, fixar en sen.

Virdborg - Juholt = Suhonen - Virdborg?

Någon kanske minns att DN publicerade en mejlväxling mellan Håkan Juholt och Jerker Virdborg, där de talade om kultur. (Jag tyckte att den var larvig men jag är ju omöjlig). Hur som helst, det slog mig plötsligt att det kanske var Daniel Suhonen som skrev Juholts mejl. Har nån hunnit läsa Suhonens bok och vet om det är så? Det är i så fall inte ok, utan i det närmaste bluff och bedrägeri.
Frågan är varför Suhonen satsade så hårt på att göra Juholt till en kultursnubbe. Det är iofs motsatsen till populism, tack tack, fint fint, men varför?

Nu väntar vi bara på avslöjandet att det var Ranelid som skrev Reinfeldts öppna-era-hjärtan-tal.

* * *

Jag har november i huvudet lite grann i förväg, och ska bege mig till ljusterapicafé.


Dagens barocka astrobild: kosmiska moln skulpterade av stjärnvind.

2 hippies eller jesusar (pausbilder)

Jag försöker låta bli att påpeka att Sverige inte ska gå med i Nato. Jag vill ju inte verka besatt eller monoman.

Det är därför jag lägger ut pausbilder i stället.

Men jag kanske kan nämna i förbigående att jag upptäckt ett nytt skällsord på nätet:

"ryskt troll".

Som jag uppfattat det riktas det tillmälet mot alla som har en något annan syn på Ukraina än Carl Bildt, och sedan fortsätter diskussionen i kommentarfälten i fråga 

medan alla ignorerar "det ryska trollet".

Det är bara en iakttagelse. 

Inte ett ställningstagande, utan bara något jag uppfattat med ena ögonvrån då jag luffat runt och kollat in retoriken på nätet.

(Paranoian går för övrigt hand i hand med anonymiteten: vem kan man lita på och vem kör med dold agenda? Visst är det tänkbart att både CIA och KGB och andra organisationer för den delen skickar ut agenter som kommenterar anonymt).

Sedan är det ju så, att i krig blir till exempel pacifister lätt anklagade för att vara landsförrädare. Ryskt troll kan då envar kallas som tror att alliansfrihet och neutralitet är klyftigast och bästa garantin för fred.

Men jag tror inte att svenskarna kommer att gå med på ett Natomedlemskap, lika lite som de ville ha EMU, som beskrevs som lika fatalt nödvändigt.

Klart slut.

För tillfälle.

P.S Jag ska leta reda på den intervju med folkpartiets Allan Widman där han på en fråga vad Natomedlemskap skulle vara bra för svarade: "Man slipper tänka själv". 

Lägg märke till att den nedersta jesusen blöder tårar av guld, medan den översta är helt synkad med universum.
Den allra understa bilden har jag fotat av på Louvren.

sommartävling

Den som gissar vilka två nick jag har på Flashback får 2 Snickers. En Snicker per nick.

Även ett vidrigt musikaliskt årtionde

Kul att ha hittat tillbaks till Adam and the Ants, jag har inte hört dem sedan dess. Jag brukar annars klaga på att åttitalet var ett värdelöst musikaliskt decennium att vara ung på. Även bra artister släppte trista låtar. David Bowies Let's dance, China girl och Putting out fire - roll over Bowie! allt det där är talgoxe. Dyster, stelbent. Alltså: jag brukar hävda att 80-talet var ett dött musikaliskt årtionde. Och sedan dess har det inte hänt något på musikfronten som har kunnat väcka mitt intresse på allvar. Gnällig monoton rap (jag reagerar borgerligt och hurtigtyranniskt på rap, skärp er för fan, gnäll inte, ta och kamma er, hitta på något piggare).
Men Kings of the Wild Frontier kom faktiskt 1980, samma år som Sandinista för övrigt (som har Magnificent Seven).

Trevlig fortsättning på vad det nu är.




Jag tar The Magnificent Seven också. Här ska slösas.

"Färglindhet = rasism är det nya svarta"

"Färgblindhet = rasism är det nya svarta kan man säga" sa Onkel Tom.
Därefter fick han pisk av T.S Älgot.
Se diskussion under förrförra inlägget för detaljer.





Sedan råkade Anonym illa ut för att hen önskat en "ostig" låt som inte föll Umberto Ramatozzi på läppen.
Vad ska kidsen tro om vuxna människor håller på så här.

Gluff och glurr

Aftonbladet har tydligen lagt vantarna på "öfverklassgeneratorn", en kul grej som dök upp på nätet förra året. Jag länkade till den apropå en diskussion om klass (Öfverklassgeneratorn, och så detta med Lenin, det råkar vara ett år sedan igår). Genom att dra i en tofs kunde man skaffa sig ett ståndsmässigt smeknamn à la Bibsan, Pyttis, Tjompe.
Nu är det ju snart prinsessbröllop igen och det har dykt upp en ny variant, en adelsgenerator som konstruerar adliga efternamn (af Doftengrahn, af Tharmenludd, Sorkhufvud).

Det framgår nu att det är Reklambyrån Svensson och Deloreen som tagit fram generatorn, och det fattar man att de vill ha cred för sin uppfinning. Men det känns inte lika kul att det numera står "Aftonbladet presenterar stolt" över öfverklassgeneratorn. Blaffigt värre. Aftonbladet har väl köpt generatorerna av dem som hittade på dem. Ok man förstår att reklambyrån vill ha pengar. Det är mänskligt. Men man undrar hur Aftonbladet stolt kan presentera något som funnits på nätet ett år. Och det känns helt enkelt inte alls riktigt lika roligt att använda Aftonbladets öfverklassgenerator, som att använda en plojmojäng som inte är ägd av kapitalistpressen.
(Tycker jag, andra kan förstås tycka att det inte spelar någon roll).
Dessutom - och nu blir jag snobbig - har det tillkommit ett "tihi"-fnitter när man drar i tofsen, så det har blivit lite överlastat och för medvetet om hur skojigt det är, så att säga. Och en massa reklam på sidan.

Men idén som sådan är festlig. Det finns en Vilda Västerngenerator och en gangstergenerator också, amerikanska är de, och säkert finns det andra sorters generatorer där man kan skaffa sig ett nick. Man kan tänka sig en generator som genererar namn med pilsnerfilmkänsla, eller bondska namn, m.m

Jag testade gangstergeneratorn, och trodde att jag skulle föräras ett smeknamn som "Fingers", "Corky", "Fat", "Slim", "Bones" eller "Vinny".
Men jag blev "Tree Trunk Biyatch Ass". Hm, lite långt eller? Biyatch lär vara slang för bitch, med ett arsle som en stock antagligen. Stämmer inte, pyttsan heller.


(Tigerbossen har som vanligt missuppfattat det mesta och tagit på sig sin prinsessklänning).

Ruinsex och ruinvåld

... blir det inte. Luring igen.
Men jag har recenserat Wilhelm Jensens berättelse "Gradiva, en pompejansk fantasi" på Expressens kultursida.
Gradiva är mest känd för att farbror Freud har analyserat den - i "Drömmar och vanföreställningar i Wilhelm Jensens Gradiva" (band 11 av Freuds samlade verk, Konst och litteratur, för den som blir nyfiken).

Gradiva, en kortroman eller snarare lång novell (både den förtätade berättarstilen och att den har knorr gör att den nog hellre bör kallas novell än kortroman) är rolig att läsa även av rent topografiska skäl - de går ju runt i Pompeji, om man är lite hemmastadd i den stan så är det helt enkelt kul att känna igen gator och hus.

En detalj som kan vara värd att nämna är att Casa di Meleagro, som delar av berättelsen utspelar sig i, idag ingår i det svenska pompejiprojektet. Man kan kolla här om man så vill, till exempel.

Jag ska erkänna att när jag läste Gradiva första gången tyckte jag att den var ganska mossig. Jag har blivit gammal och tolerant, eller klok, för de ord jag fick i skallen oftast under omläsningen var "pärla", "charmant", "bedårande" eller "vrålbedårisk".
Så kan det gå. Nåja. Hm.

Däremot har mitt omdöme om Théophile Gautiers novell Arria Marcella bestått: historien om mannen som blir besatt av ett avtryck av ett perfekt bröst på arkeologiska museet i Neapel, och sedan möter ett femme fatale-spöke i ruinstaden - den är inte värd mer än en fnysning.


Apropå Gradivas speciella gångstil , som spelar en så viktig roll i Jensens berättelse (jag ska lägga in bild här i bloggen när jag får tid): tja, det kan se elegant att stå med ena foten vinklad så, men som gångart blir det närmast Monty Python.


Fantastiskt att den här finns på YouTube. De gånger jag blir lite sur för att någon lagt upp en eller annan bok av mig för gratis nerladdning, tänker jag på hur rätt det egentligen är att allt ska vara fritt och gratis. Svårt.

Lystring

Stockholmare! Kolla in Slussen plan B!
Ser ut som en drömlösning, tycker jag.
Jag har bara följt utvecklingen med ett halvt getöga, men har fattat det som att den värsta massakern är bromsad och att det fortfarande finns en chans att det blir en vacker, diskret och Stockholmsvänlig lösning i stället.
Även om rivningarna har startat, så det brinner i knutarna.

* * *

Lästips. Kjell Westö skriver ett väldigt intressant inlägg i Call Girl-debatten: Fy fan det kunde vara jag.. En diskussion om inslagen av manikeism – "enkla och tydliga uppdelningar i ondska/godhet och mörker/ljus" - i den kultur som brukar betraktas som seriös.

Inte sett Call Girl. Men det är lite åt det hållet jag brukar tänka om den här näthatsdebatten. Först av allt: det måste vara djupt obehagligt att bli anonymt påhoppad och ännu värre hotad. Själva anonymiteten måste leda till att man kastar blickar över axeln och känner marken svikta under fötterna: det kan ju vara vem som helst. Diskussionen om näthatet handlar därför mycket om att det krävs mer lagstiftning. Kanske avskaffande av anonymitetsrätten, helt eller delvis (att man fortfarande ska ha rätten att skriva anonymt men först måste registrera sig så att det ska gå att att spåra och ställa till svars). Eller ett strängare regelverk kring vad man får och inte får säga, inklusive mer resurser till polisens nätrotel. (Det heter säkert inte nätrotel, men ändå).
Jag har rätt sällan ådragit mig anonyma kommentatorer som uttrycker sig grovt på det sättet, varken nu eller när jag skrev i Aftonbladet. Det har tidvis varit stormigt här på bloggen, men inte på det sätt man går till polisen för.
En våg av läsarhat när jag kritiserat Harry Potterböckerna, men det var främst tolvåriga flickor som skrev - "du är vuxen så du förstår inte det underbara", skrev en till exempel, "tråkmoster" en annan (jag har omvärderat Harry Potter på senare tid, det kan nog bland annat bero på de flammande försvarstal som strömmade in).
Men såna här fula ord, grov sexism, har det sällan varit frågan om. För övrigt är jag fel person att förespråka ett hövligt och artigt tal.

Jag ska försöka knyta ihop det här inlägget nu. Jag känner absolut sympati med de kvinnor som blir påhoppade, det är inte det det handlar om. Men som manikeism betraktat - en anonym klump manliga troll, en pöbel på varje skrivande kvinnas trapp, med värderingar i allmänhet och kvinnosyn i synnerhet som radikalt skiljer sig från den i övrigt upplysta kvinnliga och manliga allmänhetens - nej, det är ett exempel på just den "enkla och tydliga uppdelning i ondska/godhet och mörker/ljus" som jag inte tror på.

Det som är troll i dig är troll även i andra 2

Jag har skrivit i den psykoanalytiska Tidskriften Divan . Numret har temat manlighet (typ heterosexuella vita män i skottgluggen). Min text urartade i en hyllning till Flashback som karneval, som upp-och-nervända världen och som pysventil för förbjudna tankar, men inte utan ett varningens finger givetvis, eftersom allt monomant tänkande kan leda till fanatiska handlingar.
Eller nåt. Läs gärna själva.

En framsynt lovsong till nättrollen: Anche noi New Troll* (Även vi Nya Troll). Lysande koreografi. Smakfullt.

Öfverklassgeneratorn genererar och degenererar

Johan "Gegg" Jönson.
Hehe.

Öfverklassgeneratorn, och så detta med Lenin

Det rasar som bekant en debatt om klasshat på kultursidorna, en polemik jag är kluven till. Är det konflikt så är det. Skulle det inte vara ett uttryck för repressiv tolerans om yttringar av klasshat bara blev gillade och klappade på huvudet av medelklassen? Om hatet endast blir applåderat, nominerat och sanktionerat är det lätt hänt att man tror att det bara är en okontroversiell pose.
Sammanflätad med debatten om klasshat är diskussionen om Lenin, och om revolution kontra reformism. Den tänker jag inte säga pip om, mer än att det verkar som om en del debattörer faktiskt är rädda för att det ska bli revolution. Jag tror inte att de skulle dundra så mycket mot sympatier med Lenin om de bara betraktade det som nostalgi. Såna här debatter brukar förr eller senare utmynna i den makabra sysselsättningen att räkna lik. Och då är det lätt att påvisa att även många liberala demokratier har en hel del sådana på sitt samvete. Hur som helst, detta med Lenin tänker jag inte yttra mig mycket om, eftersom jag helt enkelt vet för lite om Lenin. Istället bollar jag över till Mäktig Tussilago, där klassgrälen äro legio.

Det här är flams, men lite kul:
Öfverklassgeneratorn. Man rycker i tofsen och får ett öfverklassnamn.
Jag blev Maja "cookie" Lundgren. Störtnöjd, skulle kunna svänga mig i vilka salonger som helst med det.

Vladimir "Pom-Pom" Lenin.