fredag 31 december 2010

Ej tidigare prövad tidsperiod!

Gaggböle vill att de som just nu blir tilltalade förverkligar en ej tidigare prövad tidsperiod motsvarande den tid det tar för jorden att röra sig runt solen (eller för solen att skenbart återkomma till samma punkt på stjärnhimlen) med ett överskott av de nödvändiga egenskaperna för att fungera tillfredsställande!
Själv ska jag fira stillsamt med katterna i år.

Nyårsfirande modell ruffigt i de spanska kvarteren:




Tillägg 22.22: Xerxes tar smällarna i Midsommarkransen med någorlunda ro, han ligger på en kudde i fönstret och ser skeptisk ut. Atossa ligger under sängen.

Mimosa Slavhitlers lilla hälsning

Nej, det blir allt skummare tycker jag.
Här kan man läsa om ett litet ljusblått brev i ljusblått kuvert med kungligt sigill. Silvia gör tydligen anspelningar på Lucia också.
"Det här är inte ens en upplyst despoti utan en inskränkt monarki", konstaterar Jan Scherman.
Här ska inga blad vändas. Fortsätt granska, både kopplingarna till nazismen och kriminella.

torsdag 30 december 2010

Kontraktsbrott

Jag hittade ett rundabordssamtal från 30 december 2007, som jag tycker är intressant. Här i dess helhet.
Bland annat diskuteras Facebook (ett forum jag har svårt för, vissa av de sociala mediernas former uppfattar jag som kontaktlösa, detsamma gäller twittrandet) och det görs lite trevande kopplingar mellan Myggor och tigrar och fenomenet Facebook och dokusåpor (felaktigt menar jag, men var läsare får själv göra sig en uppfattning).
Det jag skulle vilja lägga in en reservation emot är Sigrid Combüchens uttalande:
"Men det är ju tio år gammalt dessutom, det var urgammalt sladder".
Det var det inte, utan träffade kulturvärlden in medias res.

Knapphändigt

Det kunde krävas en särskild markör, en trollformel - nu är det Gaggböle, nu ej - men tills vidare får det fungera så här.
Nu är det inte Gaggböle.
Idag köpte jag två böcker på Akademibokhandeln i Liljeholmen: Drottning Silvias bönbok och en annan som än så länge får vara onämnd. Drottning Silvias bönbok innehåller bland annat en fin dikt skriven av en elvaårig Silvia:

Der Regenbogen
ist in der Welt,
wie eine Brücke
zum Himmelszelt.

Der Regenbogen
bildet sich,
wenn die herrliche Sonne
sich im Regen bricht.


Smäller högre än min gamla Härren Härren du min far, men jag var lite mindre då.
Jag fäster mig vid några rader i förordet. "Krigsåren präglade min familj" och "min mor var katolik men min far och vi barn tillhörde den evangelisk-lutherska kyrkan. Det var inte alltid så lätt för min mor".
Jag har försökt googla mig fram till uppgifter om den katolska kyrkans roll under det andra världskriget, jag har haft uppfattningen att katolska kyrkan hjälpte många judar (bland annat utifrån några rader hos Sigmund Freud), nu har jag inte lyckats hitta så mycket utöver det som står på officiella katolska hemsidor samt enorma mängder antikatolicism (den sitter djupt i Sverige, åtminstone sedan trettioåriga kriget...), så det återstår att hitta någon mer opartisk historieskrivning. "Det var inte alltid så lätt för min mor" är hur som helst en sådan knapphändig formulering som kan få den fantasifullt lagda att föreställa sig samvetskonflikter av episka mått.

Ank-Käthe, kunglig hovleverantör av gangstrar



För att bli kunglig hovleverantör måste ett företag vara känt för hög kvalitet och etik.
Tigerbossen tackade nej till att bli kunglig hovleverantör av flickor, eftersom hans moral och etik var FÖR höga. Den undre världen i Gaggböle har sin hierarki, där hallickar och sutenörer hamnar rätt lågt. Störst makt har knarkkungarna, eftersom de har mest pengar och vapen, men högst status har bankrånare, juvelsvindlare och liknande, särskilt när kupperna är raffinerade och endast drabbar Gaggböles crème de la crème.
Ank-Käthe, helylle men kanske inte helt utan brister, har inte samma behov av att hålla sig ren som tigerbossen. Att vara både laglydig och moraliskt högtstående har för henne alltid varit självklart. Hon vet att hon är det. Punkt. Hon behövde därför inte rannsaka sig själv länge innan hon bejakade impulsen att bli kunglig hovleverantör av gangstrar. Det började med insmugglade brev till Mimosa Slavhitler, men verksamheten kom senare att utvecklas på ett för vår kära Käthe oväntat sätt.

onsdag 29 december 2010

Det gaggböliska folkets underbara öden


Nå, för att introduktionen till den högtidliga gaggböliskan inte ska bli för mastig, kan det vara bra att påminna om att i Gaggböle finns det både slott, koja och kurra.
Dessutom, i anledning av vad som nu följer, är det viktigt att betona att det här faktiskt handlar om Gaggböle och ingenting annat. Alla likheter med eventuella personer utanför Gaggböle är bara tillfälligheter som har inträffat enligt universums kaosprincip (tack clam).
Minnesgoda läsare har nog inte glömt att tigerbossen har haft en hemlig kärleksaffär med Mimosa Slavhitler. Själv kom jag ihåg det alldeles nyligen. Oj då, hm. Några detaljer torde kunna fiskas upp av den som dyker ner i bloggens tidigare historia. Men jag har för mig att mycket var höljt i dunkel.
På bilden ser vi tigerbossen då han skriver kärleksbrev till Mimosa Slavhitler. Furiös, passionerad, intagen av den Mimosa som redan vid en stor Netto de Barhändelse hade inträtt det äkta ståndet med Gaggböles kung. Tigerbossen hade då ingen rätt att kommunicera med omvärlden, han satt i isolercell men Ank-Käthe, som han också hade haft ihop det med, hade smugglat in en skrivmaskin i en tårta, som fångvaktarna fick smaka lite på för att bli lurade. Och hon smugglade sedan ut breven, men inte i tårtan utan hon gömde dem i sin fjädriga barm. Sedan insisterade hon på att få audiens hos drottning Mimosa.
Och det var inte lätt.
Fortsättning följer, we hope.

Utgående från Mimosa Slavhitlers tryckta samling böner

Medverka på ett sätt
som väsentligt bidrar
till att den talande och den grupp som den talande räknar sig till
kan utföra det regelbundna och fortlöpande användandet av kraften
att leva och verka,
den kraft
som den som just nu blir tilltalad
har ägnat
det resultat av bringandet till existens
som har samband med dig,
med följden att den som just nu talar och den grupp som den talande räknar sig till
övergår till att vara personer som yrkesmässigt har hand om
och sköter
något av värde,
och såsom en motsvarande del av sammanhanget ej personer
som regelbundet använder något
så att det tar slut;
höjare och stärkare
av den moraliska övertygelsen
och såsom en motsvarande del av sammanhanget ej personer
som förstör
genom att sönderlägga i delar eller helt rasera
eller röra omkring snabbt och häftigt.


tisdag 28 december 2010

Netto de Barhändelse

Här följer fortsättningen av kungens i Gaggböle tal:

Inom omfånget av den tidsperiod som motsvarar den tid som det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen, el. för solen att (skenbart) återkomma till samma punkt på stjärnhimlen,
inträffade ett sådant avgränsat, iakttagbart skeende som inte är möjligt att helt förutse eller kontrollera (och vanl. är på något sätt anmärkningsvärt) för den som just nu talar och det hushåll bestående av föräldrapar och deras barn som hör till den talande, nämligen då det barn av kvinnokön som har existerat under längst tid i förhållande till föräldrarna, och såsom en motsvarande del av sammanhanget Gaggböles tilltänkta efterträdare till en regent, prinsessan som är närmast arvsberättigad till tronen, Oket Alicia Riv, högtidligen överlämnades till sin Lad Neil Westing.
Det var en utomordentlig sammankomst med riklig förtäring av god mat och dryck, för deltagarnas nöje, med dans, och vår känsla av upprymdhet och tillfredsställelse utnyttjades gemensamt av hela utsträckningen av den givna mängden av det antal om flera hundra tusen samhällsbyggande och kulturskapande varelser med talförmåga och hög intelligens som hade kommit tillsammans intill och i längdriktning av det ståtliga festliga följet, samt vid ett läge i riktning ner från en stor och praktfull flervåningsbyggnad avsedd som bostad åt kunglig eller adlig person, vartill kommer den givna mängden av det antal om flera miljoner samhällsbyggande och kulturskapande varelser vilka höll sig underrättade om ceremonierna och festligheterna via apparaten för mottagning av television, detta omfattande alla delar av området som utgör en självständig politisk enhet, vartill kommer utlandet.
Den som just nu talar har på grund av inre drivkrafter uppställt som personligt mål att uttrycka sitt tack för de positiva känslor vilka har kommit emot prinsessan som är närmast arvsberättigad till tronen, Oket Alicia Riv, och såsom en motsvarande del av sammanhanget Lad Neil Westing.

måndag 27 december 2010

Kungahuset Netto de Bar i Gaggböle

Det blev lite diskussioner om Gaggböles egentliga statsskick. På annandag jul var det. De urartade aldrig till några grova dispyter, särskilt inte med handgemäng, men det kan nog vara på sin plats att klargöra att Gaggböle, precis som Mumindalen och Monaco och några till ställen, är en monarki.
Det är familjen Netto de Bar som styr, utan särskilt mycket knorr från Gaggböles skattebetalare.
Om man går till kungahusets officiella historiebok, som delas ut till alla gaggbölebarn då de fyller sju år, utökas kunskapen om den kungliga familjen sålunda:
"Kungahuset Netto de Bar regerar i Gaggböle ända sedan 200 omfång tillbaka i tiden av den tidsperiod som motsvarar den tid som det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen."
Det är så man uttrycker 200 år på skriftgaggböliska, som skiljer sig ganska mycket från talgaggböliska.
I historieboken står vidare:
"Det var då roboten Ale Pop Annas officer, Baptise Jante Netto de Bar, även furste av Verop Konto, blev vald till kung av folkrepresentationen i Gaggböle vid ett möte i Bölebo, trots att han inte kom från Gaggböle utan från Raggböle".
Roboten Ale pop Anna, ja. Han ansågs lite modern ett tag för att han var sprungen ur revolutionen i Raggböle. Men nu ska vi inte trassla in oss i detaljer: historieboken konstaterar att "roboten Ale pop Anna hade en annan officer som nästan blev kung i Gaggböle 200 omfång tillbaka i tiden av den tidsperiod som motsvarar den tid som det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen. Men Baptise Jante Netto de Bar, furste av Verop Konto, var bättre och fick flest röster."
Därmed lämnar vi historieboken.
Den viktigaste orsaken till att det fortfarande är monarki i Gaggböle är klänningarna, bröllopen, miljön, de fattiga och/eller sjuka barnen och jultalen, gärna med korvstoppning i en stor och praktfull flervåningsbyggnad avsedd som bostad åt kunglig eller adlig person, som man uttrycker slott på officiell skriftgaggböliska.
Klänningarna: Gaggböles kvinnor går mestadels enkelt klädda men tycker om att drömma sig bort.
Bröllopen: skilsmässostatistiken i Gaggböle är hög, varför romantiska bröllop lockar fram många tårar.
Miljön är kungens bord, och hans största oro är att det föds för många barn utanför Gaggböle, även om han inte alltid räknar helt rätt.
De fattiga och/eller sjuka barnen ligger drottning Mimosa Slavhitler särskilt varmt om hjärtat. Mimosa Slavhitlers pappa bodde i ett rajtantajtanland ända till 1938, då han ansåg sig föranledd att flytta till ett annat kul land med stora möjligheter där han stannade till 1945, en tidpunkt då han ansåg sig föranledd att flytta tillbaks till det andra roliga landet där han ansåg sig föranledd att stanna till 1957, då det föreföll möjligt och fördelaktigt att återvända till det andra roliga landet.
Resor har alltid varit en viktigt inslag i alla gaggböleregenters liv.

Jultalen analyseras varje år av retorikexperterna i Gaggböle. Officiell gaggböliska är svår. I år lät jultalet sålunda:

Personer från Gaggböle som man tycker mycket om, eller blir mycket glad över, i utlandet eller i hemmet eller i hemtrakten!
Den som just nu talar har på grund av inre drivkrafter uppställt som personligt mål att önska åt dem som just nu blir tilltalade en förlängning i tiden av den stora högtiden till minne av Kristi födelse med ett överskott av de nödvändiga egenskaperna för att fungera tillfredsställande.
Vid denna tidpunkt, under denna årstid som följer efter hösten med låg temperatur och kännetecknad av riklig snöförekomst 2010, då den som just nu talar medvetet använder synsinnet efter målmedveten inriktning av ögonen i riktning som leder från den ena till den andra sidan av inramad glasruta som fyller ut ljusöppning i en vägg på denna plats där talaren befinner sig, en stor och praktfull flervåningsbyggnad avsedd som bostad åt kunglig eller adlig person, uppfattar den som just nu talar Gaggböle Nationalmuseum med synen, från den ena till den andra sidan av blåsten och snöfallet vid endera delen av ett visst område: Det snabbt rinnande vattendraget.
Såsom en motsvarande del av sammanhanget: på det stället görs synligt ett arrangemang med ett antal företeelser med ngt gemensamt. Dessa har bringats samman för att visas offentligt. Arrangemanget med ett antal företeelser med ngt gemensamt som bringats samman heter "Särskild oundgänglig färdighet nödvändig för visst syfte, ofta delvis inlärd, tillhörande mansperson i stark maktställning".
Företeelsen som består av det följande är en av de kraftfulla ådalägganden vilka tilldelats en tidpunkt då visst runt antal år förflutit sedan någon minnesvärd Netto de Barhändelse ägde rum.
Inom omfånget av den tidsperiod som motsvarar den tid som det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen föreligger det 200 omfång tillbaka i tiden av den tidsperiod som motsvarar den tid som det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen sedan Gaggböles folkrepresentation kom tillsammans och såsom en motsvarande del av sammanhanget och efter övervägande bestämde sig för att bland flera olika givna möjligheter godta för viss uppgift roboten Ale pop Annas officer av högsta grad Baptise Jante Netto de Bar, såsom ej tidigare använd efterträdare till regent.
Det var den inledande delen av det tidsavsnitt med stor utsträckning i tiden, såsom en motsvarande del av sammanhanget ett sådant tillstånd där våld inte används för att lösa motsättningar mellan vissa stater, som jag och andra som den som talar räknar sig till varit i besittning av den varaktiga känslan av djup glädje och tillfredsställelse att vara med om, som direkt berörd part under den tidsrymd som räknas därifrån. En särskild, mycket fördelaktig rättighet vilken ett ringa antal områden som utgör en självständig politisk enhet på den planet som vi lever på gemensamt utnyttjar med mig och de andra som den talande räknar sig till.
Under Baptise Jantes abstrakta men mätbara grundstorhet som kan uppfattas såsom analog med de rumsliga dimensionerna och omfattar det förflutna, nuet och det tillkommande såsom innan något annat skedde efterträdare till regent och vid en tidpunkt som följde annan tidpunkt statsöverhuvud i monarki,
placerades i läge en underliggande, stabil konstruktion till det Gaggböle som överensstämmer med nyaste smak.
Den som just nu talar och såsom en motsvarande del av sammanhanget det hushåll bestående av föräldrapar och deras barn som är förknippat med mig medverkade som en av flera parter i firandet under högtidliga former av förmågan att lagra och återkalla själsliga föreställningar 200 omfång tillbaka i tiden av den tidsperiod som motsvarar den tid som det tar för jorden att röra sig ett varv runt solen då Baptise Jante Netto de Bar före alla andra förflyttade sig med långa steg till fast mark i Gaggböle.
Beträffande rådande tillstånd i fråga om vind, nederbörd, temperatur och liknande naturföreteelser tillföll det inte mig och andra som den som talar räknar sig till några gynnsamma omständigheter, vilket dock motsägs eller inskränks av den glada stämningen som ej blev svagare vad gäller verkningsgrad.
Det gjorde den som just nu talar glad i synnerhet att barn till syskon till viss persons förälder, den kvinnliga regenten Haremgert av Marknad, medverkade såsom en av flera parter.
Den stora högtiden till minne av Kristi födelse, det är riktigt, den stora högtiden till minne av Kristi födelse, är en bestämd punkt i tiden då den som just nu talar och de andra som den talande räknar sig till har praktisk möjlighet att avstå från att ge sig av och istället stanna kvar under en tidsperiod av begränsad omfattning av följande orsak, nämligen att komma tillsammans med dem som befinner sig på kort avstånd och som man tycker mycket om eller blir mycket glad över. Vilket dock motsägs eller inskränks av att den som just nu talar och andra som den talande räknar sig till är tvingade att lagra i minnet att hela mängden ej är i besittning av enskild person - såsom alternativ enskilda personer - med vilka som direkt berörd part och under samverkan gemensamt utnyttja den stora högtidens till minne av Kristi födelse känsla av upprymdhet och tillfredsställelse.

Det kan finnas orsak att återvända till jultalet vid senare tillfälle. Det om äpplen och neanderthalare till exempel.
Det finns inte många republikaner i Gaggböle. Det är bara Ank-Käthe och tigerbossen.
Tigerbossen tackade för några år sedan, medan han fortfarande var på fri fot, nej till att bli festfixare och kopplare åt kungahuset Netto de Bar.
Ank-Käthe ställer förgäves ledande frågor till gaggbölingarna, ibland tar hon till det retoriska knepet att vädja till deras skattebetalarmedvetande, men nä, monarki vill gaggbölingarna alltjämt ha.
För tillfället är hon i Düsseldorf, där hon laddar för fler vinklade ank-käther.

lördag 25 december 2010

Aha

Jag kom just på en sak. Kungen blir fingen kukon på fikonspråk.



Det kan ha varit svårt att tota ihop ett jultal. Ganska otacksamt när alla ändå bara tänker på det som INTE sägs i talet. Det kanske är folkets härskarteknik, att bara tänka på det som inte ens sägs mellan raderna.
Han kunde ha nämnt vissa förmodade supéer med kriminella element: gangsters är populärt. Gamla cash och Alltid fucka upp och allt vad böckerna heter.
Ank-Käthe håller iallafall på att genomdriva republik i Gaggböle.
Men det tar vi en annan gång.

torsdag 23 december 2010

God jul

Improviserad julkrubba:
silo från Mexiko
ängel
och tomte.












Jo jag gjorde en räd upp på vinden för att försöka hitta lådan med julpynt, men kunde mest konstatera att det är dags för vindsröjning...
Dan före dopp för den ene är dan före depp för den andre, skaldade jag i morse (jag var Arne Weise när han förbereder talet om att man inte får glömma de ensamma - eller någon av Arne Weises efterträdare, det är väl inte han som är julspeaker längre? - själv har jag tur och har en familj att jula med, och en del avstår frivilligt från julen, men jag vet att det finns de som känner sig oerhört utanför under sådana här helger).
Någon bild på Xerxes och Atossa i julmössa blir det inte det här året, men de hälsar och miauar. De vill inte vara ute mer än högst tio minuter i streck i den här kylan, och det är lite knepigt: de är nämligen fortfarande vakna mest om natten. Sommartid och höst är det inga problem, då kan de vara utomhus och jag har fönstret på glänt så att de kan klättra in från kattrappan. Nu vill de att fönstret fortfarande ska vara på glänt (det vill inte jag) eftersom de är vana vid det, de busar och vill bli utsläppta vid två-tretiden på natten, Atossa brukar hoppa ner på min huvudkudde och kurra uppfordrande för att jag ska öppna fönstret, ibland gör jag det och då blir hon lite besviken när det är så kallt.
Jag har försökt motverka det här genom att "aktivera dem" mycket på kvällen, till exempel "leka bollen" i trapphuset, men det funkar inget vidare: de är fortfarande vakna nästan hela natten.
Annars tycker jag att det är ok med kylan.

Napoletansk julkrubba:



Nu ska jag slå in julklappar. God jul!

tisdag 21 december 2010

Sjung om kniven i Rosemarys huvud...

Definitionen av kadaverfeminism är stadd i utveckling, den är tätt förbunden med frågan om den uppbyggliga subversiviteten... att "revolutionärt" förväxlas med uppbyggligt i en kultur där det omstörtande pastöriseras och normalitetens kladd seglar under rebellisk flagg.
Punkmodet.

"Att den dessutom på ett lättsamt sätt kastar om de klassiska könsrollsmönster som handlar om status i parförhållanden är genuint underhållande. Till skillnad från Jens Liljestrand tycker jag att det sistnämnda dessutom är både revolutionärt och subversivt", skriver en kadaverfeminist i en tidstypisk formulering om en TV-serie.

Lättsamt subversiv.
Så kan det gå när det omstörtande till varje pris ska vara ett ideal.

Liktal

"När Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund berättade en gammal historia om kung Gustaf V skrattade alla i kungafamiljen.
Alla förutom Madeleine" skriver Expressen.

Viva Madeleine!
En sån fruktansvärt historia om förtryck mot en dotter.
Om någon missat det: kungen tvingade fram en brytning med den fästman Madeleine redan hade förlåtit ett år tidigare.
Hur befriar man prinsessor ur sådana guldburar?
Madeleine ville inte utväxla några spetälska fraser med sin far under en illaluktande tillställning. Plats: den Akademi som tvärgirat högerut på sistone.
Men det finns kulturkadaver som trivs med sina likmaskar; så vana vid lögn att frågan om en förtryckt prinsessa framstår som en extra krydda till liktalet.

"Har vi inte kommit längre än så här" - i vissa fall kan frågan vara motiverad. Det är en kadaverfeministisk fråga som mest är ett sätt att himla med ögonen, men faktiskt - det finns några fenomen som borde kunna vara föremål för progressivt tänkande och ganska enkla och raska åtgärder, frågor som kan sägas röra det gemensamma, verkliga och realistiska och samtidigt symboliska: de som rör den offentliga lögnen och dess återverkningar på ett helt samhälle.
Har vi inte kommit längre än så här: har en kung rätt att bedriva hor och samtidigt sabotera sin dotters kärlek, och ska Akademien bidra med schimpansflin och puttriga anektdoter?

Apropå kadaverfeminister

måndag 20 december 2010

Djurisk Bodil

Läs Roberto Savianos bok Gomorra för underhållningsvärdet, för den andlösa spänning man läser den i, för att den inte går att lägga ifrån sig, för att den ogiltigförklarar varenda deckare jag någonsin har läst och jag har läst dem.

Jag snubblade över detta igår på nätet - orden är Bodil Malmstens och det handlar om Roberto Savianos Gomorra. Året är 2008 och Malmsten skriver först varför man inte ska läsa Gomorra:

inte för sanningen om sophanteringen i världen, inte för att det är en bok som gör att man törs använda det hårt smutsade ordet sanning, inte för att det är en bok som det är varje ansvarskännande persons plikt att läsa, nej tvärtom.

Nej tvärtom. Läs Roberto Savianos bok Gomorra för underhållningsvärdet.
Läs den som en deckare.

Malmsten är en mycket omtyckt författare som funnit sig tillrätta i det kvinnliga B-laget. Det är svårt att inte tycka att hon är gullig. Den echaufferade Savianodyrkan hon bröt ut i när han blev mordhotad kan ha bestått av likadelar kåthet och moderlighet, våldstörsten sitter djupt i vår kultur och har antagligen nedärvda beståndsdelar.

Det mest intressanta med uttalandet är att det belyser en fråga som har diskuterats åtminstone lika länge som människan har bedrivit skönlitteratur och ägnat sig åt övertalningskonst, nämligen konflikten mellan förledande fiktion och icke-förförisk sanning. "Sanna ord är inte vackra, vackra ord är inte sanna" skrev Lao-tse; Sokrates är en annan som besatt en djup misstro mot fiktionens och retorikens förmåga att kollra bort. Att lägga undan skicklighet och välja det enkla, avskalade och oinsmickrande har varit en sträng väg även för många andra. Att välja det veka istället för det rappa. Vilket förstås inte innebär att text som är motsträvig att läsa nödvändigtvis har någon substans.

Att låta sig underhållas; att betrakta även verklighetens blodiga aspekter som en behovstillfredsställare.
Att försöka sig på motsatsen är värt att dö för.

söndag 19 december 2010

Bossa Nova Baby

Inte så mycket polemik idag. Bara en sak. En nödvändig distinktion.
Apropå litterära allfartsvägar och något mindre stigar.

"skriver fram den manliga heterosexualitetens mardrömslikhet".

En recensent om en julklappsbok.
(God jul...)
"Skriva fram" är en kritikerklyscha i sig. Jag är inte helt säker på vad "skriva fram" betyder. Suggerera, kanske. Frambesvärja. Möjligen konstruera. Jag tycker att "skriva fram" låter lite maskinellt. Ansträngt, som om kreativiteten aldrig tog sig några egna banor utan allt var mycket medvetet styrt.
Det är ett såpass vanligt förekommande uttryck att jag hoppas att ni ursäktar hårklyveriet.
"Skriva fram": det låter som aldrig åka skridsko utan bara gå på skenorna.
Det är varken sant, djupsinnigt eller genialiskt att skriva fram den manliga heterosexualitetens mardrömslikhet. Man kan om man så vill skildra sexualitetens mardrömslika aspekter, men kvinnor och bögar bör då inte automatiskt exkluderas.
Det är klart att det inte handlar om några av mina böcker. Det är omöjligt att säga så om någon av dem.

Det kunde vara en idé att göra en lista över vanligt förekommande kritikeruttryck.
"Men allt är inte helt nattsvart. Här finns också en glipa där nåden tittar fram" har jag redan nämnt, den förekommer i lite olika varianter. Och så finns det "knivskarpt". När det står knivskarpt i en recension, brukar det handla om böcker som jag tycker går på skridskoskenorna.
"Svidande vackert" är också vanlig. "Knivskarpt och svidande vackert". Kan förekomma i kombination. "Skriver knivskarpt fram en svidande vacker skildring av ondskan. Men allt är inte helt mörkt. Här finns hopp också, en glipa där nåden glimtar fram".

Här är en som dansar fram nåt, vad det är vet jag inte men bra är det.

lördag 18 december 2010

Det lilla lugna

Nu ska jag hörsamma statsministerns maning till lugn.
Inget mer om fiskpinnar, preussiska eller ej.
Det är bra när statsministrar manar till lugn. Det är patriarkat när det är som bäst. Det kan ju vara en kvinnlig patriark också, men ni förstår väl vad jag menar.
Hur har vi det här, då? Nu tar vi det lilla lugna.
Jag kan känna igen det Thente skriver om här. "Jag började fundera på varför jag alltid måste svara på en liten och elegant gliring med att dra fram bazookan och göra mitt bästa för att retoriskt fullständigt förinta motparten och samtliga hans släktingar, vänner, bekanta och bekantas ingifta onklar."
Aaaaa.... man kan fundera på det...

Krossa mediefeminismen! Mediefeminism är: "det är för dyrt att handla mattor på NK" (inte ens Katarina Lind-Riktelius skulle säga så, även om det samboskapliga sjöslaget i viss utsträckning rör sig kring den existentiella frågan klä om pianostolen eller ej - men då handlar det om en stuv, tjusig, tjusig, med frans! För övrigt har Oscar gnuggat på den där pianostolen länge, det är mycket hudavlagringar så det är Katarina som har rätt. Och så är den övernaturlig. Doideag bor ju där

O hohohohooooo! Akta er för Doideag....)

Mediefeminism är: "Har vi inte kommit längre än så här?" Vilka vi? Vadå kommit?

Jag är lite bekymrad för det här med Assange, det verkar överdimensionerat. Varför ska han ha elektronisk fotboja? Våldtäktslagstiftning är svårt, ibland mycket mycket svårt, men... internationella efterlysningar och fotbojor och borgen och annat, han är väl inte ens åtalad?

Nu verkar det som att hela Sverige håller på och tilta.
Men jag hade efter visst övervägande lovat mig själv att inte uttala mig om det här med Assange, förresten är det väl helt självklart att Sverige inte lämnar ut honom till USA. Så efter det här jätterabaldret så blir det helt enkelt en fråga om juridik.

Men framförallt, inget mer om den negativa uppbyggligheten och provokationen som ideal no matter what.
Nä nnnn njae... bara lite till om fiskpinnar, preussiska eller ej:

Extrema handlingar är de svåraste att ”förstå”. Den förste självmordsbombaren blir ett sådant fall. Någon rationell ingång till en sådan världsbild finns inte, händelsen blir en singularitet som befinner sig utanför även den mest förstående och toleranta modernitet. I andra kontexter är det mindre extremt, i Pakistan och Aghanistan är det vardagsmat. Men i inte i en modern demokrati som står för en öppen och liberal världsbild.
/.../
Något övertygande svar finns inte, inte förrän en sådan händelse blir en del av också den svenska tillvaron så att man kan säga att ”sådant förekommer ibland”.


Jag ber om ursäkt om mitt försök att tolka uttalandet jag citerar blir taffligt. Det kanske blir långtråkigt också.
Jag tror att det står att det extrema är obegripligt just för att det är ovanligt. Först när det blir vanligt kan man söka efter förklaringar, eller rättare sagt man kan säga: "sådant förekommer ibland".
Jag tror att det är tvärtom: det vanliga är mer svårtolkat eftersom man knappt ser det.
Och "sådant förekommer ibland" tror jag inte är en ingång till förståelse utan till likgiltighet.

Det är ruggigt att bli mordhotad så jag förstår att skribenten känner sig trängd. Folk dör som flugor eftersom det tydligen är meningen att vi alla den vägen ska vandra - har vi inte kommit längre än så här? Varför finns döden fortfarande? Finns det målsmans underskrift på det? - men det finns ingen anledning att avböja poliseskort. Skattebetalarnas pengar går ju till så mycket provokationsindustri ändå och det här med skattebetalarnas pengar är så otroligt lumpet som argument. Jag tror inte på något vis att det där uttalandet är skribentens personliga svanesång. Jag är övertygad om motsatsen. Jag tror däremot att just den passagen vittnar om oförståelse för att stora känslor kan ta sig oerhörda uttryck.

Om man tänker på det lite mer noga, det som står där är väl: "jag begriper det inte, därför går det inte att förstå".

Jag tycker att att polisen och SÄPO med flera verkar sköta det här bra, och jag tror också att det kommer att ordna sig. Är det ingen som vet att man kan BE också?
Vad heter hon den religiösa, Ann Heberlein, hon tycker om att gå i kyrkan den första advent. Hm, jag uppskattade att sjunga Bereden väg för Härran en gång om året när jag var liten. Men... jag kommer att tänka på Kirkegaard (tanken flyger och far i alla riktningar idag uppenbarligen) och hans drift med dåtidens danskars inställning till kyrkan som en behovsuppfyllare.
Han skrev nåt kul om det där, men han var ju också ganska sträng. Och nu kommer jag att tänka på att Kirkegaard och HC Andersen tydligen var fiender. Och nu får det vara nog för den här gången. Hello, hur står d'est-il?

fredag 17 december 2010

"I'm a manhater, mine was a traitor"

Well well well. Lite mer av den gudomliga Blanche Calloway har kommit in på YouTube.
"I'm a manhater", sjunger Calloway i sin komposition Misery från 1931.
Slår man upp "manhater" i The Urban Dictionary får man denna kanske inte helt neutrala definition:
"A person, usually female, who despises, hates, and loathes the entire male population for no valid reason. The person, again usually female, believes that all men are scum no matter what and that all men are all lying, cheating, no good assholes. This idea is usually formed at birth, or because of a bad relationship with one particular male."
Jag har aldrig hört det där om att det skulle vara medfött förut. Hur som helst, assholes eller inte, hennes Joy Boys sköter kompet till manshaterskan helt ok.
Här är hon nu. Blanche Calloway and her Assholes. Förlåt, Joy Boys.

Högersnubbar fighting for peace

Vilks och Lundberg kanske triggar igång varandra på nåt sätt. I alla händelser hörsammar de inte statsministerns maning till lugn.
De är preussiska fiskpinnar. Jag ska gräva fram "Den negativa uppbyggligheten": i synnerhet Vilks är en illustration av vad danskarna skriver om.
Lundberg påminner vagt om Per Ahlmark för några år sen: Sårad, kränkt och förolämpad: I'm yours! Glöm mig aldrig, jag har alltid haft mest rätt i hela världen.
Missnöjd med att aldrig få slutgiltigt rätt över vänstern, vilket kan vara ännu mer frustrerande nu då det knappt finns någon partipolitisk vänster.

Diskussionen uppehåller sig idag mycket vid statistiken. Det finns svårt jobbiga exempel på segdragna "räkna-lik-debatter": vem har dödat flest, kapitalismen eller kommunismen? Idag gäller frågan om terror med militant islamistisk motivering i förhållande till andra terrordåd. Enligt de siffror som presenteras är fundamentalistiska dåd försvinnande få vid en jämförelse med andra politiskt motiverade brott. Huruvida det stämmer eller ej vet jag inte.
Vilks är övertygad om att vara rationell. Det obehagligaste med Vilks och Lundberg menar jag är att det låter som att de verkligen vill ha mer. På så vis ska det bevisas att de är alltigenom rationella. Jag menar att de borde skämmas.

torsdag 16 december 2010

- Det känns som science fiction! sa chefsåklagaren

- Kan man låsa in den där sista frågan i något giftskåp och aldrig släppa ut den igen?! skriver Johan Croneman i DN. Frågan i fråga: ”Trodde du att detta kunde hända i Sverige?”
Ja, det räcker nu. Listan på allt som inte kan hända i Sverige börjar bli lång. Ett axplock: Göteborgskravallerna. Lasermannen. Skytten i Malmö. Morden på Olof Palme och Anna Lindh. Den där lådplanen för Anna-Greta Leijon. Han som vansinneskörde bil i Gamla Stan.
Det är ju sånt som bara händer i konstiga länder.
Med den här videon vill jag inte underblåsa någon panik. Jag tycker helt enkelt att det är en bra låt.

onsdag 15 december 2010

Till en vän

Till en vän som nyligen kollapsat och hamnat på psyket skulle jag vilja rikta Stagnelius dikt -

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår...


Det vänder, vännen. Det blir bra igen.

Dagens citat

Att inte prisa den förtjänta förhindrar avund.
Lao-tse
Det finns inget mellan raderna där, jag lovar.
Men apropå detta med julklappar, så tillåt mig erinra om ett litet gediget arbete, där den absoluta litterära kvalitén står som spön i backen och där samtidens medvetandekris skildras genom ett psyke som har gått i tusen bitar.
Med detta inte sagt att det även finns många andra alldeles utmärkta böcker, men det är ingen annan som har just det som Mäktig Tussilago har.
Bortsett från att formen har romerskgrekiska inspirationskällor kan man nämna ett kinesiskt epos från femtonhundratalet, Färden till Västern, som skulle kunna kallas en menippéisk satir då den består av blandad vers och prosa, och är en satirisk sedesskildring.
Men det är framförallt innehållet som gör att jag utan att tveka kan rekommendera mitt lilla alster.
Det gör inget att jag skryter.

måndag 13 december 2010

FBI - nej tack

FBI hörde av sig efter bombådet i centrala Stockholm, skriver Expressen.
Tyvärr verkar det inte som om regeringen har avböjt hjälp därifrån.

tunga fjät

Stor julstädning, inklusive skåpen, jag hittade en anteckningsbok som det står Artemisia på och som jag fick av en bokhandel med detta namn, skrivandet av Myggor och tigrar skedde både direkt på datorn (då sprang jag inte sällan från balkongen för att vara så omedelbar som möjligt) och i anteckningsböcker.


Apropå "det smittsamma språket"

Johan Lundbergs Newsmillartikel Hatretoriken mot Vilks triggar igång galningar verkar främst rikta sig mot Mattias Gardell och Andreas Malm; jag har inte läst någondera så jag vet inte om de använder en sjukdoms- och smittoretorik lika hamrande som den Lundberg tillskriver dem.
Lundberg hävdar att kampen mot islamofobin tar sig lika extrema uttryck i Sverige som då totalitära regimer begår räfst och rättarting mot oliktänkande.
"Påstått besmittade människor hängs ut och deras umgängeskretsar kartläggs i de omfattande undersökningar som har gjorts av hur smittspridningen har gått till och hur den riskerar att fortsätta. Om ingenting drastiskt görs."
Ett synnerligen uppskruvat tonfall med andra ord - och man bör väl inte vara så infam att man antar att den egentliga skymfen och förföljelsen består av detta:
"Påstått besmittade människor får inte delta i stora offentliga tillställningar som Nobelprisutdelningen och Nobelmiddagen".
Talet om smitthärdar påminner mig i alla händelser om den alldeles eminenta boken LTI av Victor Klemperer om nazismens språk, särskilt då han mot slutet går in på det efterföljande begreppet "avnazifiering" - d.v.s att bekämpandet av nazismen till viss del övertog nazismens eget språkbruk. Liksom det judiskt kosmopolitiska och liberala beskrevs som en smitta av nazisterna, som en sjukdom som hotade den rena äkta identiteten, så kom därefter nazismen i sin tur att beskrivas som en smitta (vilket trots allt är betydligt mer träffande, man kan förstås också tala om masspsykos).
I förordet till LTI diskuterar redaktörerna Charlotta Brylla och Otto Fischer Klemperers språksyn, vilken har kritiserats för att vara alltför deterministisk: om det propagandistiska språket kan ha en sådan makt över tanken att till och med icke-sympatisörer och judar till sist använde nazisternas språk, som Klemperer konkret visar i boken - "ingen av dem var nazist, men förgiftade var de allihopa" skriver han vid ett tillfälle - så skulle slutsatsen kunna bli att även förövare är oskyldiga, eftersom ett visst slags språk är en maskin som ingen kan värja sig emot, en bärare av en nära nog metafysisk ondska.
Men som redaktörerna påpekar är Klemperers språksyn inte så deterministisk. Det är inte så enkelt som att språket är boven i dramat, eller att det skulle vara omöjligt att undvika att tala vad Klemperer kallar "segrarens språk".
Idén om det smittsamma språket kan sammanfattas så här: vissa tankemönster med schizoparanoida drag bär på ett slags hypnotiska baciller, eller så här: det finns magnetiska paranoida tankesystem som tar fram något som finns latent i alla tider och inom alla människor, ett skarpt vi-och-domtänkande som det nu vanligen kallas, en renhetsmani och uppsplittring, polarisering.
För att det här ska bryta ut i full kraft och få omfattande konsekvenser krävs det manipulation ovanifrån. För det mesta - eller möjligen alltid - brukar det då finnas ekonomiska intressen bakom.
Johan Lundberg skriver: "Jag tror kort sagt att det kan finnas en fara i att utmåla vissa människor som sjuka, en fara i att driva kampanjer där man genom medvetna feltolkningar framställer enskilda individer som orsaker till hemska och genomgripande samhällsförsämringar".
Jag skulle tro att den ekonomiska situationen i Sverige är såpass god och regeringen såpass balanserad att någon masspsykos inte behöver bryta ut. Det var väl ungefär detta Reinfeldt syftade på när han talade om att det gäller att undvika spekulationer som leder till låsning av bilder som ökar spänningar i samhället. Det finns alltså en medvetenhet om att ett samhälle i viss mån fungerar som ett psyke: en attack eller kränkning leder ofta till en mekanism som kan bli alldeles för stark, den nedärvda tendensen att skilja vän från fiende rasar på med full kraft för att bevara gruppen. Då försvinner alla distinktioner. Och då, för att låna ett buddhistiskt begrepp, blir det som att vråla för att överrösta sitt eget eko.
Jag funderar på att översätta Giuseppe Missos beskrivning av hur upptrappningen inför ett camorrakrig går till. Tvivelsutan finns det några universella drag: från mental psykologisk krigföring via förolämpningar till våldsutövning; en propagandaapparat för att värva anhängare; från början konkurrens om ett territorium, om resurser och tillgångar men lika mycket en historia om personlig fåfänga, och - vilket är mest lysande i skildringen - så småningom ett slags glömska av vad allt från början handlade om. Målet försvinner helt ur sikte. Situationen med att vråla för att överrösta ekot har uppstått.

Tillägg klockan 16.06 för att det inte ska råda några missförstånd:
militant islamism är självklart ett tankesystem som kan omfattas av Klemperers beskrivning.
Här kan man läsa mer om detta.
Diskussionen om islamofobi handlar (för att vara övertydlig) om att det inte är kulturer som är inkompatibla.

söndag 12 december 2010

Pueril pellejöns

Vilks har fått en adrenalinkick.
Jaha.
Det är förhoppningsvis inget att bry sig om.

Terrordåden i Stockholm

Dilsa Demirbag-Sten skriver bra i Expressen om attentaten i Stockholm.

Yrvaket uttalande av chefsåklagaren:
- Det känns som science fiction. Jag hade inte väntat mig att något sådant här skulle hända i Stockholms innerstad eller Sverige över huvud taget, säger chefsåklagare Thomas Lindstrand.

I själva verket var det givet att det skulle det, och nej - det beror inte på invandringen. Internationellt görs tydligare kopplingar till Sveriges närvaro i Afghanistan, kort om detta här. CNN går också in på provokationskonsten.

Det enda uttalande från Sverigedemokraterna jag sett är ett twitter: "Sverige har förmodligen utsatts för en av sina första terrorattacker. Jag hatar att säga det, men vad va det vi sa?"

I DN uttalar sig Abd al Haqq Kielan, ordförande i Svensk islamisk samling:
"Det ger en fullständigt felaktig bild av vad islam handlar om. Islam är en civiliserad religion, de här sakerna får det att framstå som om muslimer är barbariska och grymma. Men de här personerna gör saker som uttryckligen förbjuds i vår religion."

Han spekulerar om att det ska ha rört sig om en ensam förvirrad person. Man bör tillägga att även sådana kan ha politiska motiv: det är fortfarande svårt att tro att Mijailović inte till viss del agerade utifrån Sveriges stöd till bombningarna i Kosovo.

Fredrik Reinfeldt sitter ner i båten får man nog säga, då han påpekar att spekulationer och förhastade slutsatser kan låsa fast föreställningar som gör att spänningen ökar.

För övrigt anser jag att det är dags att börja lyssna på Tage G Peterson.

fredag 10 december 2010

Ge era vänner en menippéisk julklapp i år

Tiden har ingen dörr, men den har en hake. Vanan. Hur skulle han så här kort efteråt kunna veta vad som var vana och vad som var ovant?
Och det måste ju vara det senare Mister ville att han skulle sätta ord på.


Nu när det närmar sig jul skulle jag vilja komma med ett blygsamt förslag, nämligen att ni överväger att ge bort Mäktig Tussilago i julklapp. Den är inte tjock, men det är ändå mycket bok för pengarna.
Här finns hexameter om Rosemary Kennedys öde, här finns guldmyntfötter och samhällsgåtor. Här finns värdekollaps och märkliga nerstigningar och uppstigningar.
Och om den ni ger bort boken till skulle känna sig förbryllad på något vis, så kan ni alltid tipsa om den här bloggen.

torsdag 9 december 2010

Vilken mes!

En liten anekdot, apropå att Madeleine Grive rivit sönder en nazistisk flagga. Grive är med på ett litet hörn i Myggor och tigrar. Jag nämner att hon ringde och skällde ut mig efter Sprickan i ögat. Jag tyckte att det var obehagligt, jag skrev i hennes tidskrift 90-tal så det var ju så att säga en arbetsgivare som ringde och tog mig i upptuktelse. Hon uppskattade inte kvinnoporträttet i Sprickan i ögat. "Tjejen är en mes, klart att han inte ville ha henne".
Men det var inte det jag tänkte berätta, utan en annan sak, en bagatell som jag tycker är rätt festlig. Några av mina krönikor i 90-tal ägnade jag åt den falskt kramgoa svenska nedlåtande attityden mot invandrare, och åt den svenska självgodheten (föreställningen att svenskar är tolerantare, godare och mindre aggressiva och nationalistiska än andra folk). Jag skrev om självbildens förändring i rasande takt, och en formulering - att svenskar eventuellt börjar inse att svenskar inte är bättre än alla andra turkar - ville Grive att jag skulle ändra. Hon föreslog att jag skulle byta ut turkar mot japaner, eftersom turkar skulle kunna uppfattas som rasistiskt.
Jag tycker det är komiskt. Huruvida jag gick med på ändringen eller inte minns jag ej.
Den här erinran är bara en randanmärkning till diskussionen om vad rasism är, men utöver att det hela byggde på ett missförstånd (min formulering var inte rasistisk mot turkar) så anknyter episoden även till diskussionen om totalitära strömningar i nutiden. Det finns auktoritära tendenser inom kultursfären, ett slags myndighetsutövning som jag tror vittnar om ett annat slags främlingsrädsla. Rädsla för den mesiga främlingen, för avvikelsen, för det som icke går att etikettera eller underordna stolta paroller.

Chang Frick? Jättesvenskt namn, eller?

Sverigedemokratisk ungdom svarar de 46 kulturarbetarna.

tisdag 7 december 2010

Något för damerna

Favorit i repris, jag vet.
Han lyckas vara både sexig och elegant.

Johnny som tipsade om hur man lägger in videor utan att de blir avkapade: jag har glömt hur man gjorde, berätta gärna igen (problemet fanns inte tidigare, vet inte riktigt vad det beror på)
Huvudet är avkapat även i originalet, det är bredden jag talar om.

måndag 6 december 2010

Kamraterna poeterna och ruppeguppropet

Kamrater poeter! Det är hög tid att säga ifrån mot Sverigedemokraterna! Så det gör vi nu!
Fy bubblan för Sverigedemokraterna!
Vi tar strid vi! Vi tycker inte om rasism homofobi och misogyni! Och det står vi för!

lördag 4 december 2010

Dagens citat

- Jag minns inte så noga, jag var så gudainspirerad
Faidros

Det går lika bra med gamla spetsar



Jag ber om ursäkt för den extrembilliga vitsen, happy hour-skämt liksom, men saken är den att forskare har hittat en bakterie som lever på arsenik.
Rubriken som någon på SVT har satt är rörande och har en gynnsam effekt på smilbanden: "Upptäckt banar väg för liv i rymden". Ja det är gripande, som om liv i rymden vore beroende av människans upptäckt.
Mina smilband är pavlovska hundar när det gäller det implicita, eller ska vi säga att de är knarkhundar.
En del har svårt att skaka av sig vanföreställningen att människan är alltings mått.
Mina smilbands knarkhundar antyder att måttbandet är för snävt.
Jag vet inte om detta är den första i en rad upptäckter som kommer att leda till ett paradigmskifte.
Oscar stampar med fötterna och gör åkarbrasa.
Apropå frekventa påståenden att den litterära modernismen vore död: man har hittat en smällfet bakterie i Knausgård kalsonger, mer välgödd än så kan en bakterie inte bli. Den har tidens tunga, livnär sig på allt utom oskuld och arsenik, och den trivs bäst i den "glipa där nåden skymtar fram" (standardformulering hos kritiker).
Och vad kan det vara för glipa, då?
Ni kan få en ledtråd: vem är det som djävlarna inte kommer att vilja rövknulla i Hades?

måndag 29 november 2010

Halfdan, vad gör du

Det blir inte lätt att sammanfatta dessa dagar.


Vikingaklotter i Hagia Sofia, kallat "the Halfdan inscription".





Det var både välorganiserat och inte. Å ena sidan väldigt långa sittningar där var och en höll varsin monolog. Ibland utan att presentera sig. Simultantolk i hörlurar. Å den andra intressanta men flyktiga diskussioner med författare jag ibland inte hann uppfatta vad de hette eller var de kom ifrån. Det var över hundra deltagare, och även om alla hade namnskylt i ett snöre om halsen bar det emot att grabba tag i den och läsa vad som stod.
Jag och flera med mig bar på en viss misstänksamhet: var arrangemanget i goda händer? Hur skulle det komma att användas? Yasser Kemal var hedersgäst, och inbjudan av till exempel VS Naipaul tydde på att avsikten inte var att undvika kontroversiella författare. Där fanns även flera exilkurder. Uppståndelsen kring Naipauls frånvaro gjorde att det omedelbart blev mycket att fundera på.
Ola Larsmo från Sverige och Sjon från Island formulerade tillsammans med några andra representanter för PEN snabbt ett uttalande som protesterade mot att Naipaul inte kunnat närvara. Det inkluderades senare i deklarationen, något omformulerat. Dessutom ordnades en extrainsatt diskussion om religion och yttrandefrihet.
Där sa jag några banaliteter som så småningom höll på att övergå till ett brandtal mot dumma provokationer. Det var alltså apropå andra utspel, och inte apropå Naipaul vars kritik mot islam jag inte kände till.
Vi var tre svenskar: Ola Larsmo, Jonas Hassen Khemiri och jag. Under utflykten till Hagia Sofia lyckades vi få guiden att visa oss Halfdans klotter.

Längre än så blir det inte idag. Fortfarande mycket att tänka på.

söndag 28 november 2010

The absence of Mr Naipaul

VS Naipaul skulle ha varit där. Celebert. Några turkiska författare hade protesterat emot att han var inbjuden. Naipaul valde att stanna hemma. Det var mycket uppståndelse kring detta. Jag har inte läst Naipaul, och hade knappt några associationer kring namnet överhuvudtaget. Jag visste inte heller vad det var för uttalanden han hade gjort som hade upprört en del turkiska författare (men inte alla).
Alldeles i början blev jag intervjuad angående Naipauls frånvaro. Journalisten tycktes vilja att jag skulle säga att det var synd att Naipaul inte var där, men det kunde jag inte eftersom jag inte visste tillräckligt mycket. Så jag sa att det var intressant att han var frånvarande, och att det var en talande tystnad.
Jag sa att alla förolämpningar (offenses) måste ses i sin kontext. Vem förolämpar vem, och varför.
Jag ska berätta mer om parlamentet senare, det utmynnade så småningom i en deklaration som jag tycker blev rätt bra, under de omständigheter som rådde. En del författare tyckte att det här med Naipauls frånvaro blev alldeles för överdimensionerat. Jag fick intrycket att Naipaul är något slags pueril pellejöns. Dennes frånvaro ledde iallafall till en extrainsatt diskussion om yttrandefrihet och religion.
Jag satt i kommission D, om "literary landscapes" och mångkultur. Mer om detta senare.

onsdag 24 november 2010

Pausmusik

Jag vet inte om jag hinner blogga från Istanbul. Jag åker i morgon. På söndag är jag med i P3 kultur, det handlar om kreativitet och galenskap, kan man lyssna på om man vill. Jag ska försöka skriva lite under resan. Ta hand om er så länge.

måndag 22 november 2010

Sluta betrakta era barn som köttklister

... och era fäder som illaluktande fyllbultar.
Jag har en idé om utveckling av bloggen - för om jag får leva och ha hälsan och bröderna di Biasi inte känner sig föranledda att höra av sig (faran är säkert över idag, det finns liksom ingen anledning längre) och om elektroniken står mig bi och hackersrarna håller sig passiva, då hoppas jag att kunna driva bloggen min några årtionden till, ja ända tills det är dags att bli mull - och den idén går ut på något i stil med fransmännens "explication de texte". Det vill säga, ungefär som den minimala analysen av Savianos containerthriller nedan: ett gott arv från skolastiken eller vad fan det kan vara ett arv från, det som barnen får lära sig i skolan i Frankrike. Textanalys.
Jag har hört via djungeltrumman att Johan Jönson hatar förståndshandikappade. Fast det där ska jag inte uttala mig om, det är tänkbart eller sannolikt eller till och med sant att det är sitt jobb han hatar, och inte de förståndshandikappade.
Jag tänkte, av ren slöhet, eftersom det finns böcker jag inte tar mig tid att läsa, att den som vill kan slänga in ett citat ur någon bok - och så kan vi diskutera det citatet. Inte precis någon originalidé: sånt görs relativt sällan på kultursidor numera, eftersom utrymmet är så begränsat, däremot ganska ofta i olika bokcirklar på nätet, där utrymmet är fullständigt obegränsat.
Det finns två saker som det litterära etablissemanget (märk väl, etablissemang och elit är inte samma sak, ibland är de varandras motsatser, hur otrevligt det än är tänker jag fortsätta hävda det) har svårigheter att bedöma och uttala sig om: det ena är litterär kvalitet, det andra är moralfrågor. Det som upprör den ena gäspar den andra åt och vice versa. Just därför kan det vara en poäng med att väldigt noga samlas kring ett kortare utdrag ur en text, och med eller utan akademisk utbildning resonera kring detta.
Favoritcitat, röda skynken, eller huvudbryn. (Ett huvudbry, två huvudbryn).

Detta skrivet i den allra värsta hast: plikterna kallnar, väskan väntar att packas, osv.

lördag 20 november 2010

Gus van Sant är i stan

... för att ta emot the Visionary Award på Stockholms filmfestival. Här kan man läsa en bra artikel om honom.
Bara som ett litet lördagstips.

Apropå vikten av att alltid gå till källan

Nu (först nu....) har jag gått tillbaks till källan, och läst om början av Gomorra. Jag ska översätta snart, det centrala är det fetade. "När lyftkransföraren berättade det för mig, dolde han ansiktet i händerna och fortsatte se på mig genom en glipa mellan fingrarna, som om den mask han gjorde med händerna gav honom modet att berätta". Det hela hamnar i en något annan dager.

"I corpi che le fantasie più spinte immaginavano cucinati nei ristoranti sotterrati negli orti d'intorno alle fabbriche, gettati nella bocca del Vesuvio. Erano lì. Ne cadevano a decine dal container, con il nome appuntato su un cartellino annodato a un laccetto al collo."
/.../Quando il gruista del porto mi raccontò la cosa, si mise le mani in faccia e continuava a guardarmi attraverso lo spazio tra le dita. Come se quella maschera di mani gli concedesse più coraggio per raccontare. Aveva visto cadere corpi e non aveva avuto bisogno neanche di lanciare l'allarme, di avvertire qualcuno". /.../ Non riusciva ancora a crederci, sperava fosse un'allucinazione"

fredag 19 november 2010

Merrily merrily merrily.... don't forget to scream

Senaste Babel: en studie i gemyt, småputtrigt som det ska och med välvillig om än ganska tystlåten publik. Två kulturchefer i Stockholm och en ex-kulturchef i Stockholm betygsatte den litterära säsongen: "litet c" eller "stort C" blev utfallet. (John Swedenmark har beskrivit den här sortens flipp-flopp-attityd till litteraturen i sin essä Kritikmaskinen). Författare i gemen är ganska snälla och beskedliga personer, så jag tror inte att någon tog illa upp över kulturchefernas lilla och stora c, utan det blev nog bara fniss i författarlyorna. Fan va kul! Originellt liksom!
Knausgård var alla överens om var största tänkbara A. Åsa Linderborg förklarade att det som var så bra med Knausgård var att han ifrågasatte om barn är meningen med livet.
(Jag drömde en mardröm om att Knausgård hade djupfryst sina barn och lagt dem i en container. De skulle sändas till Kina där deras kranier skulle spräckas eftersom de inte var meningen med livet.
Bredvid containern stod Åsa Linderborg.
- Barn är köttklister, skrattade hon.
Det dök upp något slags sändebud från Kina som meddelade att de inte ville ha Knausgårds barn eftersom de redan mottagit en försändelse med Åsa Linderborgs.
En synnerligen obehaglig dröm).
Under programmet luftades idén att förr i tiden gick romanförfattande ut på att berätta en enkel och rak story, men idag har romaner blivit svåra och komplicerade.
Det här är liksom desinformation, det är nämligen inte så det ser ut i litteraturhistorien som tur är, men det får jag lov att återkomma till någon annan gång.
Några nästan subliminala gliringar förekom - en strukturell tillrättavisning av Sara Stridsberg, som Daniel Sjölin antydde är lika snaskig som Nobelpristagaren, och en halvgliring eller broderlig knuff i sidan till Bob Hansson, som Björn Wiman hävdade var ett exempel på "författarens medialisering".
Håhåhå, skulle Bob Hansson vara ett exempel på författarens medialisering...
Det var en fenomenalt strukturell tillställning. Några reportage - kultporträtt av stora litterära gubbs i utlandet - fick sin motvikt i en kvinnlig låtförfattare, som även bidragit med diskussion om kakor i Babels blogg. "Det är väldigt lyxigt, jag känner redan att det är finkultur".
Någonstans mitt i allt detta viftade Daniel Sjölin, som givit upp sitt författarskap för TV:s skull, med Myggor och tigrar.
Vifta på du bara, Daniel. Vifta på du bara.

torsdag 18 november 2010

Bossen och fotoblixtarna

här glada kan alla se ut när en camorraboss grips. Inklusive bossen själv.
Det är bland annat detta som kallas "motsägelsefullhet" eller "paradox" i Neapel. Med betoning på bland annat.
Mannen kallas "padrino" i la Repubblica, en italiensk översättning av Mario Puzos uttryck godfather (ingen lär ha sagt gudfader före Gudfadern). Han ler mot fotoblixtarna (för att understryka sin status som superstjärna). Antonio Iovine hade lyckats hålla sig under jord i ungefär femton år. Han är en av casalesarna, den klan som styr i förstaden Casal di Principe (Roberto Savianos hemort) och dömdes till livstids fängelse i sin frånvaro, under den stora Spartacusprocessen 2008.
Som Tomas Lappalainen påpekar i sin bok om camorran kan det tyckas uppochnervänt att Staten jämför sin kamp mot camorran med ett slavuppror. I förhållande till camorran skulle alltså lagen och rättvisan vara en fånge som måste göra uppror på Spartacus vis. Samtidigt vill många camorrister framställa sig själva som arvtagare till Spartacus då de vägrar acceptera den italienska staten. Folkets söner som med sin driftighet, sitt entreprenörsskap och sin rebelliskhet lyckas skapa sig en nisch av egenmakt.
Här är samme man som ung, uppenbarligen redan då medveten om banditismens magnetiska verkan på den kollektiva fantasin.

onsdag 17 november 2010

Hålla stånd

DN kultur håller stånd mot narcissismen. Karl Ove Knausgård, som har sagts nå "allas vår botten", har blivit korad till Norges sexigaste man, rapporterar DN kultur. "Jag ger fan i integritet", kommenterar Knausgård, som för övrigt lånat titeln till sin självbiografi av Hitler.
Det talas ofta om behovet av fördjupning av kulturjournalistiken. Förflackning, ytlighet, narcissism påstås härja mer eller mindre fritt. Det intellektuella samtalet och analyserna är svårt trängda, dokusåpan och underhållningslitteraturen rycker fram, blotta det faktum att kultur och nöje i många tidningar slogs ihop för några år sedan brukar ses som ett tidens ytlighetstecken. Knausgård sexigast i Norge är inget de lärde gäspar åt ens med vänstra ögonbrynet, men det är ett utslag av den nya virilitetsboomen inom kulturen.
Allas vår botten är nådd.

tisdag 16 november 2010

Berlusconi är Italiens bottenpropp

Jag har lovat mig själv att titta på Savianos TV-program, som sägs kunna leda till att Berlusconi måste avgå. Frågan om fakta och fiktion i Gomorra är en annan men fortfarande mycket viktig; jag har kvar rätt kraftiga obehagskänslor apropå detta med de djupfrysta kineserna, som alla i Neapel måste veta inte är sant, och jag undrar för övrigt hur det kan uppfattas där att programmet heter Vieni via con me - ungefär, åk iväg med mig. Jag antar att det är symboliskt tänkt, det vill säga att det betyder "ta avstånd från camorran med mig", men för dem som inte kan lämna Neapel gissar jag att det kan uppfattas som arrogant.
Det är bara en gissning. Klart att jag ska se programmet. Men Neapelfrågan är mycket svår.
Det kan låta som om jag är Berlusconianhängare när jag skriver att om man drar ur bottenproppen Berlusconi uppstår det en virvel, alla blir begeistrade och applåderar, och i tomheten som uppstår kommer något värre. Jag har inga belägg för det, och det vore ju idioti att hävda att man inte ska slåss för ökad demokrati för att det kan bli värre efteråt.
Nu ska jag kolla programmet.

Tillägg 23.19: jorå, nu har jag sett delar av det - det är bra, seriöst, jag tror att det kan ha en god effekt.
I det här avsnittet talar Saviano om den kalabriska maffian ´Ndranghetan, dess stränga regelsystem (vilket skiljer den från den mer löst strukturerade camorran i Neapel) och dess etablering i Norditalien. Det allra svåraste tar han sist - vad göra? "Man kan inte släcka eld med eld, inte bekämpa det onda med det onda", säger han, utan det gäller att själv se till att göra något bra istället, och att det är en början till framsteg att det idag går att tala om det.

söndag 14 november 2010

Det ska vara uppförsbacke för läsaren!

Martin Wirdhammars ord i Mäktig Tussilago har fått en något annan klang. Han hävdar vresigt på middagsbjudningen att fiktion är verklighetsflykt. Han vill egentligen vara en Saviano...
Wirdhammar är en kallskrivare som vill vara sannskrivare, avskyr underhållningslitteraturen som Book Boom prioriterar, och han vill ha något att dö för.
Något att dö för. Underhållningsvåld är inte värt att dö för.
Lätthet, snabbhet, koncentration... vad var det mer Italo Calvino hade för teser i sin Sex punkter inför nästa årtusende - där han skisserade möjliga vägar för det skrivna ordet, hur litteraturen skulle kunna undvika att drunkna i flödet av lättsmälta billiga bilder, vilka förstör människans fantasi. Idag föresvävar det mig att Calvino har lite fel - absolut inte mycket fel, men en gnutta fel - och att det allra mest nödvändiga, oavsett om det handlar om form eller innehåll, är att det måste vara uppförsbacke för läsaren. Tröghet i formen, som Gus van Sants Elephant, verfremdung i formen, som hos von Trier (van och von, kan vi kalla dem), till och med i filmens värld är det möjligt att göra uppförsbacke av Hollywood (klättra upp till skylten den som kan!), det skrivna ordet lämpar sig än mer för det.
Hello, det här är gratisskriverier, tänk på det - jag förbjuder dock kulturskribenter att stjäla mina idéer...
Snart ska jag hyra von Triers Antichrist, det var några luktsaltsfeminister som tog anstöt av den men jag tror faktiskt att den är bra.
Buona domenica,

fredag 12 november 2010

"Å å å nu så ska jag berätta om när det regnade djupfrysta kineser...."

Nä, tacka vet jag Augustinus och de andra fiktionshatarna.

Goda nyheter:
Solglimtarna under första halvan av denna november var fler än under hela förra november. Idag är det rätt mörkt här i Stockholm men man får väl minnas första halvan, gå omkring med den halvan sparad någonstans i det centrala nördsystemet och låta ljusreservoaren sprida sig inombords.
Nu ska jag förbereda mig för Istanbulresan, jag ska sitta i en minikommission och diskutera multikulturella spörsmål.

tisdag 9 november 2010

Gladiatorskolan i Pompeji är kaputt

Om denna katastrof läste jag i La Repubblica, på tåget till Bokens dag i Göteborg.
Jag tyckte att Bokens Dag blev bra, det var roligt, en konstellation av ganska olika författare. Sedan måste jag säga att jag tycker att det är fantastiskt att ett par hundra människor är beredda att betala 250 kronor för att lyssna på författare.
Jag pratade med Ann Heberlein, vars katt nyligen blivit överkörd av en Stockholmare men klarat sig, och med Stephan Mendel-Enk som jag delade frilanslokal med en kort tid då han höll på som mest med sin roman Tre apor.
Det är egentligen omöjligt att författa på frilanslokal. Det kreativa arbetet är ganska ljudligt, det händer att man ropar saker medan man skriver.
Själva framträdandet på Bokens dag: jag läste långsamt ur min polyfona roman och försökte få de olika tonfallen att gå fram.

Så, på tåget läste jag alltså senaste nytt från Pompeji: att den så kallade Gladiatorskolan på Överflödsgatan har gått och blivit grus. Det var en sekundsnabb historia. President Napolitano har rutit till, det är en skam för Italien påstår han och kräver nu att de ansvariga "utan att hyckla" förklarar hur det kunde få ske. Vanvården måste upp i dagen, utan förskönande omskrivningar.
Jag har aldrig varit inne i Gladiatorskolan, den har varit stängd för publik när jag har varit i Pompeji och är inte ett av de hus jag lyckades bli insläppt i ändå. Själva namnet är lite tveksamt, det är inte belagt att gladiatorerna höll till där (i alla händelser var det inte där de bodde, Celadus och de andra, utan det var i kasernerna i teaterområdet).
Nu ska orsakerna till kollapsen utredas. Att huset var nästan tvåtusen år gammalt kan man tycka är ett tungt vägande skäl, att det kostar oerhört mycket pengar att kontinuerligt restaurera och konservera Pompeji ett annat. Femtontusen klampande turister om dagen medför väl också en viss påfrestning (även om de inte varit inne i just Gladiatorskolan så mycket eftersom den varit stängd, så är Överflödsgatan en av de mest trafikerade gågatorna, nu som då). Men det finns också ett problem som skulle kunna åtgärdas, och det är att en del av husen i Pompeji blev försedda med tak av betong på femtiotalet, och de taken är för tunga. Även Apollontemplet befaras kunna rasa samman närsomhelst. Betongtaken borde kunna ersättas av presenningar, eller trätak.
Men... jag tror att man ändå får inse att till sist försvinner hela rubbet, människan har inte full kontroll över tiden och naturen, och det är en sanning jag själv tycker mycket om, den gör mig glad.
Från det ena till det andra: jag har blivit laktosallergiker. Ni har säkert sett den återkommande löpsedeln "slipp din ballongmage" - det är inte en bigott eufemism, utan ett elegant sätt att uttrycka det hela, genom att fokusera på volymen. Ballong är ju någonting fint. Men det största bekymret är inte att den är rund, om man säger så. Jag nallar redan av Xerxes´ och Atossas laktosfria mjölk, men hädanefter kommer det att få bli laktosfri ost också, och lite annan omläggning av matvanorna.
Lite Misso news: enligt Il Mattino omfattas super-botgörarna Giuseppe Misso och Luigi Guida fortfarande inte av de särskilda skyddsåtgärder som de som samarbetar med rättvisan har rätt till. Den juridiska processen och domarna emot dem kommer också att ses över, enligt Il Mattino. Båda erkänner sig skyldiga till brott, men inte till de brott de har blivit dömda för.

söndag 7 november 2010

Brevet till presidenten

Det här är antagligen världens bästa anti-krigssång: Le déserteur, av Boris Vian och Harold Berg. Den är från 1954, från tiden för kriget i Indokina.

Monsieur le Président,
je vous fais une lettre,
que vous lirez peut-être,
si vous avez le temps.

Här finns texten på franska och med engelsk översättning. Lars Forsell skrev texten till den svenska versionen: Jag står här på ett torg, sjungen av Ulla Sjöblom. Den finns inte på YouTube, men det gör den här:

Återförtrollning

Kursen på Södertörn är slut för den här gången, och i vår ska Kreativt skrivande stökas om en aning. Nästa höst kanske jag undervisar igen.
Det jag låter eleverna göra är att prova på några metoder från två olika skolor, surrealismen och OuLiPo.
Jag dammar av några surrealistiska begrepp - som det i rubriken, mycket centralt inom surrealismen...
Att jag valt just OuLiPo och surrealism som utgångspunkt för övningarna beror på att de till synes är kontraster - surrealismen tänkte sig en absolut fri fantasi, befriad från alla tvångströjor, medan OuLiPister sysslade mycket med begränsningar och system.
I själva verket har de mycket gemensamt, och de har också gemensamma rötter: preciositeten i Frankrike på sextonhundratalet.
Huvudsaken är övningarna, det är en helt kort delkurs och sen är det tänkt att de på alldeles egen hand ska kunna...











tisdag 2 november 2010

Fakta och fiktion i Gomorra

Det tog ett tag innan jag överhuvudtaget uthärdade att läsa Savianos Gomorra; jag var av begripliga skäl livrädd för ämnet, hade nyligen kommit hem och när jag började på det första kapitlet, som utspelar sig i hamnen, så tyckte jag att det var alltför fasansfullt. Containern med kinesiska illegala arbetare som går sönder: "De dåligt tillförslutna dörrarna öppnades plötsligt och mängder av kroppar föll ur. De såg ut som skyltdockor. Men när de slog i marken spräcktes huvudena som om de varit verkliga kranier. Vilket de var. Män och kvinnor kom utramlande ur containern. Och en del unga människor också. Döda. Allihop djupfrysta, staplade på varandra".
Nu visar det sig att just det avsnittet tydligen är fiktion. Det läser jag i en understreckare i Svd, en recension av en nyutkommen bok där Saviano kritiseras. "Ifrågasatt hjälte i kampen mot camorran" heter artikeln.
Jag vet inte om det stämmer att passagen är en vandringsmyt, jag själv menar att camorrans närvaro i Neapel mestadels är ganska vag och subtil men plötsligt kan det vara som om avgrundens käftar öppnar sig, rena groteskerier och saker man knappt kan tro är sanna kan då äga rum. Därför trodde jag att det avsnittet var dokumentärt, och därför tog det tid innan jag orkade läsa vidare. Jag grät, floder, la undan boken. För övrigt har jag ju köpt kläder av kineserna i Neapel. Men om just det där i Gomorra inte är sant, så är det bara bra.

En enkel fråga

Apropå Mona Sahlins svulstiga uttalande som jag skriver om nedan: är det någon som vet om några afghanska soldater har dödats eller sårats av svenska soldater? Jag har inte sett några sådana rapporter själv, så det är bara en undran.

Rekyl

- När Sverige skickar iväg män och kvinnor som riskerar sina liv är det oerhört viktigt med en bred uppställning i riksdagen.
Mona Sahlin, citerad i Metro.
Krigspropagandan är sig lik. Känslomässig utpressning - den som är emot kriget skymfar de män och kvinnor som riskerar sina liv - och krav på konsensus.

13.15

tock tock tock tock
Nattluvan Ohly menar att s och mp låter regeringen komma för lindrigt undan - - har han inte ens märkt att s har förändrats väsentligt, varför skulle s ha några som helst invändningar mot Afghanistankriget? Det vore hyckleri om s begagnade sig av tillfället för att knipa politiska poäng och raljera över regeringens reträtt.
Om det nu verkligen är en sådan. - - Det återstår att se.
Låt oss hoppas - som jag skrev i ett kommentarfält nyss - att opinionen mot ett NATO-inträde nu växer på längden, bredden och djupet.
Särskilt nu när fan Putin vill dit också, som Lemmy säger.

måndag 1 november 2010

Bredd och skådespel

Klockan 13.15 presenteras den breda överenskommelsen om Afghanistan. Well, gissa vem som kommer att sitta bänkad.
En får inte vara med, och en vill inte (Åkesson/Ohly).
Av Ohlys uttalande att döma anser han att formuleringarna inte är riktigt tydliga. Inga utfästelser. Det behöver inte vara fel. Ett omedelbart tillbakadragande är antagligen inte möjligt, och någon utfästelse à la "vi lovar att det här var en engångsföreteelse och att Sverige absolut inte kommer att gå med i NATO, särskilt inte nu när fan Putin vill dit också", är osannolikt. Diplomatin har en spindelvävslätt tunga.
Det här är förstås aningen viktigare än fotbolls-VM - jag vet inte vad det är med mig som gör att jag underskattar swenskofolket så mycket att jag har fått för mig att de prioriterar lek och spel och mumsig mat och rusdrycker framför utrikespolitik, det här är en gammal seglivad vanföreställning som bör utmanas. Det är alltså tänkbart att jag testar att vara politisk kommentator på samma sätt som jag var fotbollskommentator under VM.
I all hafs. Nu tävlar å ena sidan plikterna, å den andra en sprakande makalös höst om min uppmärksamhet, men 13.15 är ett historiskt ögonblick som ska tolkas och granskas noga.

söndag 31 oktober 2010

Tocken höst

Jag har deltagit i två, som jag tycker, bra samtal: ett på Copacabanas litterära tisdagsklubb, tillsammans med Beate Grimsrud och animatriserna Malin Nord och Amelie Björck * och ett anordnat av Studio Dicore på biografen Fyris i Uppsala, med animatören Robin Bernhardtz.
Jag ska inte försöka sammanfatta diskussionerna, det låter sig inte göras i en handvändning, men jag vill nämna att det är roligt att varje sånt här tillfälle tar sig lite nya banor, utifrån animatörernas och publikens frågor.
Och så har seminarierna på Södertörn börjat igen - sista gången jag håller i delkursen, det fick jag veta under lunchen vid det senaste tillfället. Inte för att jag får sparken (tror jag) utan för att kursen Kreativt skrivande läggs på is ett tag.
Den senaste gången var surrealistisk tortyr, iallafall före lunch: klockorna på Södertörn hade hakat upp sig, minutvisarna tickade framåt med en fart av två tock i sekunden och högt och ljudligt dessutom: det var som en bister marsch som ville insinuera att tiden är utmätt. Det visade sig vara korrekt, då jag sedan fick veta att det inte blir något i vår. Efter paus fick det bli ett byte av lektionssal, till ett rum utan klocka.
Nu är jag i färd med att läsa elevernas texter, och det är betydligt mer underbart.
*Franskan har uttrycken animateur/animatrice, gillar dem bättre än moderator.





Atossa på kattrappan










Xerxes i ett träd









Mer från gården













Och sen ska jag berätta att under samtalet i Uppsala kom jag att tänka på Jessica Benjamins idéer om broderskapssamhället (kontrasterat mot det äldre patriarkatet). Jag nämnde begreppet under en inte helt lyckad debatt om manlighet i TV en gång, och av någon anledning gjorde det många väldigt arga. Jag ska läsa om Jessica Benjamin någon dag, för jag tyckte att hon hade vissa poänger när hon hävdade att i broderskapssamhället finns det inte utrymme för kvinnlighet, utan det förväntas av kvinnor att om de överhuvudtaget ska få plats, så måste de vara bröder. Jag uppfattade henne ändå inte som särartsfeminist (det är längesedan jag läste Benjamin, kastar ner anteckningen här som en enkel "att läsa om"- påminnelse).
Så när jag gick ut på DN-kultur på nätet - gör det så sällan som möjligt, eftersom jag uppfattar DN som en kulturell folkfördärvare - och räknade antalet krönikörer där, utan att bli det minsta förvånad över att en förkrossande majoritet är män, så slog det mig att det var längesedan man såg till Nina Björk, en skribent jag inte alltid instämmer med och ganska ofta retat mig på, men som till skillnad från många andra skribenter där har en röst. Hon är mer moralist än marionett, och det brukar finnas något att fundera över i hennes texter. Däremot svämmar det över av schottenerier och ullgrenerier, så min slutsats blir att på vissa håll är strukturen övertydlig.
Och. Jag har tänkt en annan sak.
Å å å tjejer. Vi måste sänka våra röster för att höras.
Jag har världens mesta datorstrul, det är ett rent under att jag lyckas få över bilder hit från datorn till exempel, så vi får se om det funkar att publicera.

måndag 25 oktober 2010

Den lågmälda megafonen


Jag såg en festlig metafor någonstans i debattens vimmel - någon anklagade i upprört tonfall en annan för att vara en "högljudd megafon".
Tårta på tårta. Jag vet inte om det är sånt som kallas "hopning" inom stilistiken.
Men istället för att se det som en retorisk groda kan man ju betrakta det som ett medvetet val, utifrån tanken att det även finns lågmälda megafoner.
Jag hade tänkt ha rubriken "What the xxxx is wrong with you!", apropå lättjan och likgiltigheten bland bloggens slöläsare när det gäller att diskutera kriget i Afghanistan - kanske den allra viktigaste samhällsfrågan just nu. Finns det några åsikter, funderingar, därute? Finns det inga, är det fara å färde.
Så... högljudd eller lågmäld, här är min megafon: tänk! Resonera!
För att understryka uppmaningens allvar får tigerbossen hötta med fingret.

söndag 24 oktober 2010

War! What is it good for?

I en artikel på Newsmill (här) skriver folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman att Sveriges krigföring i Afghanistan på sikt stärker vår säkerhet. Läs artikeln i dess helhet, jag är personligen övertygad att det förhåller sig på motsatt sätt. Widman kopplar kriget till att Sverige är ett litet land med stort exportberoende och starka kopplingar till multinationella samarbeten, samt skriver att vi bör gå med i NATO.
Piratpartiets Oscar Schwartz hävdar att det är "historiskt okunnigt att tro att vi är där av frihetsskäl", och menar att Piratpartiet bör ta ställning emot kriget.
"Vi är nu djupt inblandade i amerikansk 'geopolitik' och uppfattas som ingående i en historia av amerikansk intervention i muslimska länder. Vi kan bli mål för terrorism på samma vis som Storbritannien och Spanien straffades när man drog i fält i Irak.
Terrorism är ett politiskt motiverat brott och kan inte krigas bort. Tvärtom föder dålig geopolitik terrorism".
Artikeln i dess helhet går att läsa här.

Edwin Starr:

onsdag 20 oktober 2010

Flanös

Jag lovade visst att berätta vad jag gjorde på Skansen - jo, jag deltog i Katarina Wikars program om flanöser. Jag har inte lyssnat på det själv ännu (det är alltid förknippat med ambivalens).
Programmet handlar om subversivt irrande. "Vart ska jag gå? Ut!" heter det.
I morgon drar kursen i experimentella noveller på Södertörn igång igen. Det ska bli kul att se vad eleverna gör av uppgifterna den här gången.
Ank-Käthe kommer inte att ställa någon fråga om kriget i Afghanistan. Det är nästan ingen som vet vad de anser. Däremot får diskussionen gärna fortsätta (under förrförra inlägget).

Xerxes har hittat en ny sovstil

















Atossa menar att den här är bekvämast

- Jag är rädd för dina ögon

En hel del i Myggor och tigrar upprepar sig. Jag vill påminna om min specialblogg om den.

torsdag 14 oktober 2010

Mer upplysning!

Medborgare!
Jag befarar att det folkpartistoida och kristdemokräkiska inflytandet på regeringen verkar menligt å den andliga folkhälsan.
Medborgare!
Jag skeptiserar åt hållet att dessa "partier" är en black om foten för Reinfeldt.
Medborgare!
Reinfeldt höll ett alldeles exemplariskt tal i Riksdagen och det var fröjd och gamman att se sverigedemokraterna vrida sig.
Medborgare! Varför inte göra en minoritetsregering ännu mindre - sparka ut fp och kd?
Eftersläntrande tips: Isobels text och verkstad har en serie videor "ögonblick i Riksdagen" som är mycket roliga - inte minst jordbruksministern då han på ett föredömligt sakligt och konkret vis diskutar lagstiftningen om tidelag (scrolla ner så hittar ni det).
Stefan Stenudd skriver skarpt om Folkpartiet och den där Björklund i sin blogg. I kommentarfältet skriver Stenudd att idéhistoria borde bli ett ämne i grundskolan. Jag är också jävig eftersom jag har läst idéhistoria, men jag instämmer med våran Zigge som skriver att religion borde kunna bakas in i ämnet historia, eller ännu hellre idéhistoria.
Kristendom ska inte ha någon särställning. I Frankrike, där skolan är religiöst neutral (enligt grundlagen tror jag) har barnen ledigt en eftermiddag i veckan för eventuell religiös undervisning. Det kunde vara en idé även här. I alla händelser är jag rädd att folkpartistoider och kristdemokräker kan komma att bli en black om foten för Reinfeldt i de frågor där jag menar att han håller en fräsch linje (ogrumlad av snack om svenska värderingar).
När jag gick på lågstadiet hade vi kristendom som eget ämne (det avskaffades några år senare bland annat på grund av irreligiösa föräldrars protest); jag hade en frireligiös lärare som på underbar värmländska återberättade historier ur Bibeln, som vi fick rita teckningar till. Det var spännande, jag är inte övertygad om att det var nyttigt (även om jag vill minnas att den sagoaktiga indoktrineringen inte var helt befriad från upplysningstendenser: min snälla fröken talade till exempel en hel del om att sjukdomar och lyten ansågs vara ett straff på den tiden, det var därför man trodde att till exempel spetälska blev friska då Jesus rörde vid dem, men det var en vanföreställning).
Vi fick rita Davids tempel (jag valde gult, givetvis: guld!) och illustrera "det börjar med en nål och slutar med en silverskål" (även om det kanske inte står i Bibeln utan är lite allmänt förmanande). En orsak till att jag gillade ämnet var att det inte var prestationsinriktat, det var generöst, lyxigt: fröken berättade och vi ritade, sen var det bara att springa ut till skolgårdsfascismen igen.
Varje morgon började vi med att sjunga endera psalmerna Din klara sol går åter upp eller I denna ljuva morgonstund, och om jag inte minns fel läste vi Gud som haver barnen kär också.
Så jag skaldade i min dagbok:
Härren härren du min far
all min makt du
jämt
ha
änglabarn
nu skyddar
mig när
jag dör för de mig
till dig
o mitt röda fina hjärta. han mig ger
båd lust och smärta.

Nå, en åttaårig mystiker, men nu var det tänkt att det här inlägget skulle handla om dagspolitik.
Det finns fler orsaker till att kristendomsundervisningen bör avskaffas i grunden än att många barn kommer från ateistiska familjer eller familjer med annan trosåskådning. En är att kristendomsundervisning idag är något annat än den var då. Den är anakronistisk, folkpartistoid och kristdemokräkisk. Den är alienerad och urvattnad, som Nationalencyklopedin i förhållande till Nordisk familjebok. Den lever inte. Den låtsas vara neutral, och den är politiserad.
(Parallellt med den pastöriserade kyrksamheten finns det en exhibitionistisk: kyrkan jagar efter kändisar, kändisar jagar efter kyrkan, och en allmän tårmildhet infinner sig så fort en celebritet kryper till korset).
Politisk har kristendomen alltid varit. En gång i tiden fanns det något som hette eklesiastikminister, ett statsråd som var både kyrkominister, utbildningsminister och kulturminister, i någon mån bärare av det lutheranska arvet med dess katekesläsning - och det var då, det var förr i världen, när kyrkan var en överhet.
Idag betonar Björklund att kristendomens särställning inte alls har något med värderingar att göra. Och det är här tungan blir hal. Han känner sig föranledd att betona att kristendomen inte är bättre än andra religioner. Men den som inte begriper kristendomen står utanför gemenskapen. Och gemenskapen är neutral. God är den eftersom gemenskap i sig är något gott. Sen nämner han hinduismen som något främmande och apart, något helt annat än oss kristna.
(Och det kommer mig osökt att tänka på ett tillfälle i högstadiet, då religionsläraren lärde oss hur löjeväckande hinduismen är med sina heliga kor).
Expressens ledarsida, folkpartistoid, backar upp Björklund och preciserar att det inte handlar om "det kristna arvet" utan om protestantismen: "Vår gemensamma historia och kultur är omöjlig att begripa för den som inte känner till den protestantiska fond det svenska dramat utspelar sig mot".
(Det torde vara en markering mot den mer folkliga frikyrkligheten).
Hur ska undervisningen i protestantism se ut? Vad syftar "det svenska dramat" på?
Möjligen det trettioåriga kriget.
Det som behövs i skolan är upplysning. Inte protestantism.
Grövre rasism än folkpartiets existerar också, man stöter på den i vardagen där man minst anar den, men den jag möter är nästan alltid folkpartistoid: omedveten, famlande efter en egen totalt obefintlig "värdegrund", missnöjd med den egna tillvaron utan att veta varför, och i starkt behov av en artificiell gemenskap som bara kan definieras utifrån vad vi inte är.
Vi är inte hinduer. Vi är protestanter. Låt stå!

söndag 10 oktober 2010

Prinsessan de Clèves, med mera

Les cloches sonnent sans raison et nous aussi.
Les cloches sonnent sans raison et nous aussi.
Sonnez cloches sans raison et nous aussi.
Sonnez cloches sans raison et nous aussi.

Tristan Tzara

Dags att uppdatera.
Några strödda funderingar, strandhugg i vad jag tänkt på de senaste dagarna.
I anslutning till de politiska diskussionerna: Nalin Pekgul lär ha kommit till Riksdagens öppnande iklädd kurdisk folkdräkt. För att provocera sd? Eller hade hon och paret Åkesson snackat ihop sig i förväg för säkerhets skull, så att de inte skulle komma likadant klädda?
Nalin Pekgul sitter ju inte i Riksdagen för att representera kurderna, så jag antar att det handlade om ironi (ironi sägs ibland vara förtäckt vrede). I annat fall - om utstyrseln inte var satirisk - kan det ju inte betyda annat än att hon tycker att det är ok med nationalromantik, och det även i Riksdagen. Var det särskilt väl genomtänkt?
Jag funderade på att göra elektroniska klippdockor av riksdagsledamöterna, sådana som det finns i diverse "dress up games" på nätet, med olika folkdräkter och andra utstyrslar, men det får nog vara.
Jag läser Malapartes Kaputt, och för övrigt har jag läst om Madame de Lafayettes Princessan de Clèves, som jag brukar tipsa mina elever på Södertörn om. En helt fantastisk psykologisk roman. I Frankrike har det startats en kampanj med badges: "Jag läser Prinsessan de Clèves", efter det att Sarkozy uttalat sig starkt negativt om boken.
Jag ska straxt svara på alla kommentarer, mycket intressanta och upplyftande diskussioner, men först två stycken som säger: "snälla matte inte banta sklegrynen, vi är inte tjocka".
Trevlig återstod av söndagen!

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)