lördag 31 december 2011

11 blir 12

Det här ska föreställa fyrverkerier i Gaggböle.






Med eller utan nyårslöften: Gott Nytt År!

torsdag 29 december 2011

onsdag 28 december 2011

Ny intervju med Misso

En stort upplagd intervju med Giuseppe Misso i Communicare il sociale.

- I fängelset har jag läst många böcker, bland annat Kafkas Processen, Resan till nattens ände av Celine, och Bröderna Karamazov av Dostojevskij. Texter av fria författare som skulle kunna vara utgångspunkt för diskussion, för kulturen är ett sätt att återfinna sin verkliga dimension som människa och medborgare. Tyvärr läser inte den genomsnittlige fången i Italien böcker. Lidandet inom vårt fängelsesystem tar sig många uttryck. Från de hårresande många självmorden på grund av bristande tillgång till samtal med psykolog; till att endast ett fåtal interner sätts i arbete; till frånvaro av en undervisning som skulle kunna utgöra en “språngbräda till kulturen”.

Giuseppe Misso, 64 år, varav 34 bakom galler i olika anstalter i Italien, före detta camorraboss och numera botgörare, tecknar en allt annat än positiv bild av fångvårdssystemet i Italien.
Ni har tillbringat mer än 30 år i fängelse på flera olika anstalter i Italien. Vilka rättigheter menar ni att fängelset borde garantera internerna?


- Ett tidsbestämt straff är en bra sak, men ännu bättre vore rätten till arbete. Under inspärrningen borde internen få gå en yrkesutbildning som skulle möjliggöra en återanpassning till samhället.

Vill ni utveckla det?

Ingen föds till brottsling. Bristen på arbete och kultur leder oundvikligen en individ till att begå brott. Jag tänker på arkitekturen i Le Vele i Scampia. Inför den typen av byggnader kan ett barn inte bli annat än kriminell.

Vad är ett fängelse och vad borde det vara?

Det borde vara ett centrum för återhämtning och rehabilitering. Istället är det en plats för tortyr och lidande.

Men bossarna blir bättre behandlade i fängelset, på så vis att de för det mesta kan fortsätta att utöva sin makt även inifrån murarna, eller har jag fel?

Ja, de så kallade bossarna får en bättre behandling än de så att säga normala internerna, bortsett från dem som är underställda 41 bis.

Den senare är en mycket hård restriktiv åtgärd. Hur ser ni på den?

Det är en omänsklig åtgärd, men det som orsakade den var också omänskligt, som de massakrer då många oskyldiga människor förlorade livet, bland dem domare och företrädare för ordningsmakten som bara hade gjort sin plikt.

Från början av 2011 fram till idag har 154 personer dött i italienska fängelser, varav 53 genom självmord. Varför berövar sig så många livet, tror ni?

På grund av bristen på hjälp från psykolog. Det gäller särskilt narkomanerna, som jag jämför med skeppsbrutna som driver vind för våg mot intet, de överges åt sitt öde. För det mesta finns det bara en psykolog för sexhundra eller sjuhundra interner.

Jag minns sektionen Agrippa i Pianosa, som upprättades under Dalla Chiesa och var avsedd för terrorister. I början av åttiotalet låstes mafiosi in där, men efter en överenskommelse mellan Cosa Nostra och Staten släpptes mafiosi ut, och istället låste man in företrädare för “Nuova Camorra Organizzata” och “Nuova Famiglia”. Den sektionen stängdes 86. Då var maffian staten, inte anti-staten.

Vad betyder arbete och skola för en persons rehabilitering?

Bara ett fåtal får tillgång till arbetsträning. Fängelserna borde vara stora verkstäder där företagen skulle kunna rekrytera personal. Därutöver borde man uppmuntra till bildning genom att anordna seminarier, läsecirklar och presentation av böcker. En stor del av fångarna tillbringar sin tid med att titta på reality-tv och underhållning snarare än att läsa klassiker som Kafka, Nietzsche och Dostojevskij”.

* * *

Det senare gäller tyvärr en förkrossande majoritet av fria människor också.
I samma nummer är ett reportage och intervju med Paul Auster, när han besöker fängelset i Secondigliano och talar med fångarna om sin roman Sunset Park.

"Blotta misstanken" 2

Blotta misstanken att de svenska journalisterna i Etiopien lierat sig med terrorister är djupt generande för Sverige som nation.

Så hade det kunnat stå. "Blotta misstanken" och "generande för vår nation" hör till samma retoriska sfär.

torsdag 22 december 2011

Bloggen attackerad igen

Den här gången har någon tagit gamla kommentarer (åtminstone en känner jag igen som min egen), och länkat dem bland annat till reklam för viagra. Det måste ha tagit tid. Jag antar att det bästa i sådana här lägen är att ignorera, men jag vill nämna det ändå eftersom det inte är första gången bloggen blivit angripen med viss systematik. Jag låter därför kommentarerna vara kvar ett tag - scrolla ner en bit i bloggen så ser ni en lista över senaste kommentarer (klicka dock inte på länkarna). Jag kommer inte att lägga ner bloggen för det här, dessutom har jag importerat den till flera ställen.
- Det måste vara alhoholens fel, säger Ank-Käthe. - Jag vill ha en ank-käth om införande av motbok igen. Varför avskaffades den? Eller, funderar Ank-Käthe, så är det julens fel. Det är inte alla som har ett Düsseldorf att flyga till. Och så blir de arga och bittra och dricker för mycket gaggböleglögg.
Tigerbossen låter hälsa att sånt där ska man inte bry sig om; det är ju bara trams och inget att oroa sig för.


Uppdatering: jag har rensat bort spammet.

"Blotta misstanken"

Två dagens citat, för att fira vintersolståndet (en primitiv en rit för att den historiska utvecklingen ska mojas ihop med ljusets återvändande - besvärjelsen har sina brister som upplysnings- och framstegsprojekt eftersom det alltid blir mörkare igen när det blivit ljusare, vår kosmiska närmiljö går i cirklar, än så länge i alla fall).

Oavsett hur man värderar det moraliskt problematiska med att Sveriges utrikesminister heter Carl Bildt, borde blotta misstanken om att han har ett personligt ansvar för det som nu hänt vara en skamligt stor belastning för Fredrik Reinfeldt. Om inte Bildt avgår självmant, måste han avsättas.
Sverige är den enda demokratin i världen som har en utrikesminister som blivit miljonär på brott mot de mänskliga rättigheterna. Det finns statsråd som tvingats bort för betydligt mindre förseelser än så
.
Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Jag tvivlar inte på att Bildt blivit miljonär på brott mot de mänskliga rättigheterna, inte heller på att han klarar sig undan på grund av överklassarrogans (en annan orsak tror jag är svårigheter med fjärrempati: brott mot mänskliga rättigheter i ett land i Afrika väcker sällan upprörda känslor i den breda opinionen, där "dom där är ändå inte mogna för demokrati" är en spridd åsikt).
Men det krävs en formell invändning mot uttrycket "blotta misstanken". Bildts affärer och uttalanden är tydliga nog: han har inte haft intresse i att journalister rotar i oljebolags göranden och låtanden.

Det andra citatet för att jubelfesta i anledning av att vår planets axellutning befinner sig som längst bort från den där solen, medan sfärernas harmoni klirrar frostigt kommer här:

Kungens moraliska kapital är idag förbrukat och det falska grundackord som varje år överröstar nobelprisutdelningens högtidlighet skorrade högre än vanligt skriver Ann Charlott Altstadt. Jag vill tillägga att grundackordet skorrade falskare än vanligt även för att Sverige gav sig självt nobelpriset vid en illa vald historisk tidpunkt.

Gangstrars fotomontage (tigerbossen tycker det var klantigt) och Stig-Britt på Flashback lyser visserligen upp i Gaggbölemörkret, men det handlar ju av allt att döma bara om ett fantasifullt men förvirrande inslag av fiktion i en true story som själv är barock nog. Den om Solkungen av guds nåde.

Ann Charlott Altstadts artikel har ett inslag av insuff.diagnos som inte jag gillar, det viktiga är ju att den rättsliga immuniteten måste avskaffas (som någon påpekar i kommentarfältet, inte ens om kungen begick mord skulle han kunna ställas inför rätta).


Kungen har alltså umgåtts med ”kaffeflickor” och kanske till och med dealat med kriminella – vi vet ännu inte om kungen talar sanning, men bara misstanken att antingen han eller hans kompis Lettström ljuger, är besvärande nog.

Nu är det två gånger som blotta misstanken varit besvärande nog och en skamlig belastning. Men då är det ju lätt att hävda att om blotta misstanken räcker, så handlar allt om insinuationer. Och det gör det ju inte.

onsdag 21 december 2011

Apocolocyntosis

Förrförra videon är en förgurkning av den förgudade Havel.
Pappkartongen är Europa, i kartongen ligger Havels kadaver. Fåglarna som pickar runtikring är nordeuropéiska festtalare. Alltifrån "liberaler" till "liberaler".
Stor spännvidd mellan "liberaler" och "liberaler" runt Havels kadaver.

tisdag 20 december 2011

Dagens citat

Jag är inte förvånad över att Tjeckien idag mer börjar bli känt som centrum för billigt amfetamin och som storproducent av pornografi, istället för som ett intellektuellt kulturcentrum. /.../Jag har en rad frågor som jag vet att jag aldrig kommer att få svar på: Varför bjöd inte Havel in till en sanningskommission i ett land i desperat behov av det; ett land där det idag är för sent att få några svar och den gamla eliten på något märkligt vis, och med Havels goda minne, blev den nya eliten? Varför tog Havel, den store människorättskämpen, inte tag i rasismen och diskrimineringen av romerna?
skriver Hynek Pallas i Svenska Dagbladet.

söndag 18 december 2011

Till Vaclav Havel

Rätt lustig video jag hittade med Frank Zappalåt.

En tidsödla

Ja jag gillade också Vaclav Havel.
Jag minns en understreckare han skrev för ungefär ett kvartssekel sedan - närmare bestämt är det två saker jag kommer ihåg. En liknelse: blommor växer inte snabbare för att man sliter i dem. Och så minns jag sakledet, vad blommetaforen skulle åskådliggöra: reformer kräver tid, man måste ha tålamod.
Artikeln gjorde mig upprymd. Jag skulle gärna se den publicerad igen och läsa om den. Jag minns att min mamma sa något jag tyckte var förbryllande, ungefär "det är synd att det aldrig är den sortens människor som bestämmer".
Carl Bildt uttalar sig om Havels bortgång.
"Han var en av vår tids allra största européer".
Det är väntad retorik. Men "vår tid" är idag en annan, "Europa" ett annat, och "vi" ett tvivelaktigt och rämnande pronomen.
För att uttrycka det riktigt rikteliuskt: Carl Bildt är fortfarande en tidsödla.

fredag 16 december 2011

Vad göra?

Så hur gör man då. För att stoppa den här motorvägen.
Det luriga med bilderna är, som jag skrev nedan, att det inte framgår att det är en motorväg det handlar om. Överhuvudtaget har det varit rätt svårt att göra sig en uppfattning om hur det skulle bli rent konkret. Och det gäller ju även Kulturslussens förslag: på deras hemsida så är alla bilderna väldigt vita och sterila, jag tror att det är ett misstag (det ser inte speciellt lockande eller trevligt ut).
Jo, jag tillhör de bakåtsträvare som vill ha mindre bilism i Stockholm, inte mer. Jag såg en kommentar på Facebook, någon föreslog att det bara skulle tillåtas kollektivtrafik vid Slussen. Det tycker jag är en bra idé, och lite ambulanser och sånt. På något sätt måste det här stoppas. Så vad göra?

Spegelbudget

Håkan Juholts fantasieggande uttalande om att han aldrig kommer att återge sina samtal med statsministern kan ha hamnat i ännu mer konstig dager.
Enligt Expressen (som återger en artikel i Dagens Industri) var Juholt emot de förbättringar i a-kassan som föreslogs i socialdemokraternas skuggbudget, och krävde att medarbetarna skrev om budgetmotionen.
"Enligt Di Weekend är han rädd för att statsminister Fredrik Reinfeldt ska kritisera S för att vara ett bidragsparti", skriver Expressen.
Jag vet ju inte om det här stämmer. Det kanske är en konspiration mellan högersossar och borgerliga kapitalistpressen att det läckt ut. Dessutom har jag inga genomtänkta åsikter om a-kassan, kanske av den närsynta anledningen att jag aldrig varit med i den.
Men en skuggbudget ska väl inte sträva efter att bli en spegelbudget av den sittande regeringens, och Juholts image som mittensosse kanske bör revideras.

onsdag 14 december 2011

- Det behövs en ny Äppelkriget!
- Va?
- Det behövs en ny Äppelkriget!
- Vasa?
?

tisdag 13 december 2011

Klubb

Upphittat på facebook: De 53 sämsta familjejulsfotona. Mycket vrickade (man får hoppas att människorna på fotona inte har nåt emot att hamnat på listan).

* * *
Dagens mest mystiska uttalande: "De samtal jag har med statsministern kommer jag aldrig att återge". Juholt i TV 4-nyheterna (apropå att Juholt och Reinfeldt är överens om att avvakta med att säga ja till det nya Europapaketet).
Jaså, vad pratar de om egentligen? Vad är det som inte är avsett för väljarnas öron? Det är inget demokratiskt uttalande, utan en lojalitetsförklaring till statsministern. Hemliga klubben. Frimurarorden.
Apropå lojalitetsförklaringar: Dagens Nyheter (som har en fäbless för att publicera mailväxlingar) publicerade igår världens konstigaste mailväxling mellan Jerker Virdborg och Håkan Juholt.
Virdborg skriver att han varit på Bokmässan många gånger och "noga lärt mig det litterära systemets alla koder och outtalade spelregler" (noga lärt sig anpassa sig till dem och begagna sig av dem, borde det nog stå).
Sedan ställer han sig frågan varför han inte mötte några andra skönlitterära författare när han besökte Almedalsveckan (tja, jag var där och några till vet jag om, till exempel en av författarna till den inte helt okända och garanterat inte opolitiska boken Den motvillige monarken - men det är förstås inte skönlitteratur).
Slutsatsen Virdborg drar av att han bara mött sig själv under Almedalsveckan, tycks vara att författare är ointresserade av politik.

Jag har länge funderat över de anslående avstånd som har uppstått mellan olika grupper i den svenska offentligheten. Under besvärande många år har det öppna samtalet mellan till exempel konstnärer och politiker varit i princip obefintligt. En sådan liksom dånande tystnad är inte bara omodern, utan också generande för Sverige som nation.

Det ska vara ett avstånd mellan politiker och intellektuella. Jag är ingen politikerföraktare, jag tycker inte heller att det är fel om författare talar om vad de röstar på eller är partipolitiskt engagerade. Men det innebär inte att författare ska sätta sig i politikers knä. Virdborg frågar om Juholt har något tips om födelsedagspresent till dottern och pratar lite rönnbär och lite Elvis. Det är inte politik, det är hångel. Det Virdborg förespråkar är korrupt kuttrasju, motsatsen till samhällskritik och politiskt engagemang.
Det kommer mig att tänka på en sak jag tyckte var förbryllande för några år sedan: Tidskriften 00-tal hade fest i det Sagerska palatset. Mer om det en annan gång.
Nej, jag tycker inte att statens pengar är förgiftade (som en kommentator skrev här för en tid sedan, apropå att h*n menade att kultur inte ska finansieras av Staten). Däremot föredrar jag partipolitiskt oberoende skribenter och tidskrifter.

måndag 12 december 2011

Eller tvärtom?

Det är tänkbart att jag tycker som Bengt Ohlsson och majoriteten av Stockholmarna - jag vet faktiskt inte (det är orsaken till att jag inte skrivit något om'et heller). Spontant - när jag ser ritningarna tänker jag: "läckert! det här blir ju riktigt bra" (Slussen idag är ju en dyster och otymplig monstruositet byggd för bilar, det skulle vara ruskigt deppigt om den förblev som den är på grund av något slags betonghäcknostalgi). Å andra sidan - om jag fick bestämma skulle all biltrafik utom yrkesbilism bort från Stockholm, gräv ner biljävlarna eller skicka ut dem i en omloppsbana med stor diameter runt staden. Det urgamla bilhatet grundar sig måhända i åksjuka. Jag har inte riktigt fått konsekvenserna för Gamla Stan klara för mig. Slussen kan knappast bli en värre katastrof än den redan är, det nya ser helt ok till och med riktigt fint och lockande ut på ritningarna - om bilvägen byts ut mot en esplanad för fotgängare och på sin höjd cyklister. Jag tänker inte slösa med svart magi på detta fall, det står viktigare avrättningar på programmet och jag kan inte uppbåda den erforderliga, djupt kända upprörhet som krävs (det finns mycket tvehågsenhet här också, å ena sidan är restaurang Gondolen fin, å den andra är Katarinahissen extremful och kunde rivas). Svårt. Skriet i en hast. För övrigt funderar jag på att kanske läsa Grand final i skojarbranschen. Jag gillade Knivkastarens kvinna, vet inte varför jag associerade till den: en mer rå och mullrande Ekman. Får se, man ska bara läsa sådant som inte lika gärna hade kunnat vara oskrivet.

Det ena leder till det andra

Det är motorvägen genom Gamla Stan som är det största problemet. Det andra lyckas jag inte bli erforderligt arg på. Slussen är ful som den är, visst man kan tycka att det redan finns för många gallerior i Stockholm, men det är motorvägen över till Gamla Stan som måste stoppas. Så dags nu?

söndag 11 december 2011

i-länders omättliga behov av tröst

Besynnerlig artikel av Johan Svedjedal om årets Nobelpris.
Budet om årets Nobelpris i litteratur möttes av protester från somliga håll. ”Vem är det?” ”Varför en svensk?” Sådant är förutsägbart och tillhör gestiken kring prisbesluten. Det finns alltid fler författare som är värda att få priset än som kan tilldelas det, alltid språkområden och litteraturer som kan känna sig förfördelade.
Arrogansen i detta resonemang - att avfärda kritiken som "förutsägbar" och påstå att den tillhör "gestiken" - är storvulen provinsialism. Europa rämnar och världen står på sina håll i brand. I det ögonblicket ger ett av världens rikaste länder sig självt Nobelpriset.
Hovsamheten i alla invändningar från svenskt håll beror på att nationalpoeten har afasi, och att all kritik av den anledningen uppfattas som lumpna personangrepp. Men det är precis tvärtom: priset hade varit otänkbart utan personkulten, och denna grundar sig i utomlitterära faktorer och har gjort så redan från första början.
Peter Englund har i sin blogg mest rapporterat om positiva reaktioner från Tyskland och några från USA, som för att betona att vad som skrivs i andra länder inte har någon relevans. Av protesterna Svedjedal nämner har man knappt kunnat se skymten i svenska medier.

onsdag 7 december 2011

Recensioner av Sinnenas brunn

Det har börjat dyka upp recensioner av Nelly Kaplans Sinnenas brunn.

Novellerna rymmer en kavalkad av erotiska absurditeter och intertexter; med referenser till allt från Bibeln till Rödluvan omkullkastar Kaplan snillrikt och stringent alla former av ordning, skriver  Göteborgs Fria

Det är en utmärkt utgåva, alltifrån Lundgrens lyckade översättning, Sara Johanssons horrorsköna omslagsfoto, André Massons surrealistiska teckningar, samt Kristoffer Nohedens formgivning och efterord, där han betonar Kaplans relationer med Picasso och Breton, hur viktig revolten var för henne. Jag läser Sinnenas brunn som en mycket politisk bok, som avser att förändra världen, eller åtminstone hur vi uppfattar den. Det är en bok att skratta med, men den väcker också värdefulla tankar. En rättvis värld skulle genast förflytta dess status från skymundan till en centralt framskjuten position inom europeisk 1900-talsmodernism, skriver Bernur

I Maja Lundgren har hon fått en översättare med hög språklig växel som virtuost greppar över både studentikosa och sibyllinska tonfall. Plötsligt finns inget skratt utan bara svindel, och man förstår varför Kaplans bok förts vidare från decennium till decennium i nya utgåvor, som ytterligare en av den franskspråkiga fantastikens hemligheter, skriver Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet.

Nu har jag läst, bitvis blivit en aning exalterad, några gånger skrattat högt och fått skruvarna omvridna några varv i hjärnan. Det handlar alltså om Nelly Kaplans erotisk-surrealistiska novellsamling ”Sinnenas brunn”, skriver Melankolikbarn

Med död, sexualitet, vampyrer och häxor spinner Nelly Kaplan varje enskild kortberättelse med den finaste och vassaste tråd, samtidigt som samlingen i sin helhet är en monumental påminnelse om litteraturens eggande, utmanande och vidöppnande kraft, skriver Benshi

Vågbrytningarna, omvandlingarna och dess kalejdoskopeffekt, från en text till en annan är ofta mer fängslande än texterna i sig men det finns ögonstenar där drömmarna möter skräcken, gotikens och science fiction berättelsens världar. Jag dras framförallt till det okroppsliga, som i stunden undflyr sig alla begränsningar, skriver Boktradition

Aftonbladets recension har inte hunnit ut på nätet ännu. Större delen ägnas åt att dödförklara surrealismen - varför det?

Uppdatering: här är Aftonbladets recension (jag förstår inte riktigt vad den vill ha sagt, men instämmer förstås med att översättningen är systerlig och kongenial).

Uppdatering:

Sinziana Ravini skriver i gp (ej på nätet ännu tror jag): En kärlek bortom såväl könen, döden och galaxerna, med upproret som moralisk princip.

söndag 4 december 2011

Lästips

Mer Cervenka i Svenska Dagbladets Näringsliv. En relevant fråga som ställs här och var på nätet, är varför denna massiva kapitalismkritik i borgerliga Svenska Dagbladet kommer först nu.
En annan fråga som dryftas i bloggen copyriot är om inte låneboom och finanskris snarare är att betrakta som symptom än som grundproblem.

lördag 3 december 2011

Hört i veckan

En man till en annan:
- Det är oerhört märkligt att italienarna, under denna ökande fattigdom, inte säger ifrån mot fotbollsspelarnas skyhöga löner. Fotbollen har en hypnotisk verkan, som...
(Jfr Savianos ord längre ner i bloggen om hur Berlusconi förvandlat politiken till fotboll).

Fotboll som används politiskt är farligt, eftersom det spelar på och manipulerar med den fysiska auktoritetstron.
Jag har aldrig haft något emot fotboll som sådan, tvärtom kul att titta på.
Men i min utopi så hejar människorna på det lag som spelar roligast fotboll utan fula knep, istället för att i förväg bestämma sig för ett lag som man sluter till sitt hjärta med band av stål oavsett hur det beter sig (ännu värre - sitt eget lands lag under VM).
Jo det har hänt att man tittat lite snett på mig när jag berättat att det var självklart för mig att heja på japanskorna mot svenskorna. Det var inte ett provokativt beslut för att trotsa nationalismen, inte heller en sympatiröst p.g.a jordbävningen, utan det föll sig naturligt att heja på dem.

* * *
Om det så krävs genmanipulation, så måste mänskligheten bort från lojalitet, auktoritetstro och tunnelseende.

* * *
Rykten på Internet gör gällande att Borg beslutat att Sverige ska ge stödlån till Italien.
Någon som vet om det stämmer?

fredag 2 december 2011

En hurril

"Solanas hävdar /.../ att mannen är en ofullständig, emotionellt handikappad kvinna och att han vet om det. Därför ägnar han hela sitt liv åt att försöka bli en riktig kvinna genom att stjäla kvinnliga egenskaper som emotionell styrka, oberoende, beslutsamhet, mod, integritet med mera och projicerar alla sina dåliga egenskaper på kvinnor. Kvinnor lider inte av penisavund, slår SCUM-manifestet fast. Män lider av fittavund. Det är väl en alldeles utmärkt utgångspunkt för en diskussion om könsroller bland landets gymnasieelever". Anna Laestadius Larsson

Ju mer man läser om uppsättningen, desto mer framstår den som indoktrineringsteater, hjärntvätt och programdikt. Använder man scum mot pojkar på så vis är det ungefär likvärdigt med att få trumhinnan trakasserad under några år av en dominant, intrigerande och taskig morsa, med den skillnaden att den offentliga sanktionen ger det godkäntstämpel ("det är inte bara min mamma som säger att jag inte är något värd, hela samhället gör det").
Det är tyvärr rätt gott om läskiga sadistkärringar i mediebranschen. Perversa, obildade, gapiga, hönsaktiga. Och av någon anledning passar de väldigt bra ihop med uppblåsta manliga egon. Det är inte det minsta hotfullt mot "patriarkatet" att förespråka mobbing och pennalism. "Det är smällar man får ta", de starkaste överlever för fan!

Nä, allt jag läst om denna uppsättning motiverar kraftiga demonstrationer emot den. När det gäller mordhotet - handlar det bara om ett mordhot i ett kommentarfält, så ska polisen knappast slösa resurser på det.

Jag vill egentligen inte skriva mer om den här skiten, särskilt inte utan att ha sett uppsättningen. Det är fortfarande konstigt att inga elever har uttalat sig.

torsdag 1 december 2011

Milkshakens tid

Detta är milkshakens tid. Amerika är inte längre bannlyst, en oroväckande feber har brutit ut, många får den.
12/11 1978

Milkshakens tid... Jag fick frågan av tidningen Vi om jag skrev dagbok. Jo. Med patos sedan mycket unga år.
Men varje gång (jag berättar detta trots att det får mig att framstå som löjlig) ja varje gång jag dristar mig till att lägga ut någonting ur den, så fylls jag av skamkänslor. Det känns helt enkelt förmätet. För att den har ett lite pompöst tonfall ibland? Det är inte några skandalösa dagböcker. Men är det inte kutym att man väntar till efter döden med att ge ut sina dagböcker?
Jag är en ohyggligt långsam människa. Och uppenbarligen en långsam människa som oroar sig för att bli begabbad.

Ett högtidligt kungörande: litteraturen är ingen Guinness rekordbok. Man ska aldrig låta sig spelas ut mot andra författare eller spela ut sig själv emot dem. Det är endast fånigt.
Så var det med det.

Sprickor i Europa

Euron står inför sitt sammanbrott och Tyskland kan bli först att lämna eurozonen, skriver Patricia Hedelius i Svenska Dagbladets Näringsliv. Blir Tyskland även först att lämna Nato?
Apropå min kraxande dystopi här nedan - ett högerpopulistiskt parti som skickligt spelar på hatet mot det rika nordeuropa och på misstron mot EU, vilket så småningom skulle utmynna i krig på kontinenten igen - och apropå parhästen teknokrati och populism, så kunde man nyligen läsa en rafflande artikel, "De farliga frälsarna", i SvD Näringsliv 27/11. Intressant dels av en så banal orsak att alla dessa abstrakta krafter, ekonomiska naturlagar och oöverskådliga processer trots allt består av människor (vilket även videon med Berlusconi och Merkel på Nato-mötet åskådliggör: mindre saker än så har tolkats som krigsförklaringar i historien, när en nation skymfar en annan är känslor inblandade, osv.).

Man ska säkert passa sig för att sluka följande spekulation med hull och hår, det kan nästan låta som om allt rörde sig om en enda tjänsteman på ECB som hämnades på Berlusconi:

"När Silvio Berlusconi förpassades till historien var det obligationsmarknaden som höll i kniven. Eller kanske snarare de som styrt denna marknad det senaste halvåret: tjänstemännen på Europeiska centralbanken, ECB.
Genom att under den mest kritiska veckan halvera sina stödköp av italienska statspapper och låta räntan skena kan ECB-chefen Mario Draghi mycket väl ha bidragit till sin landsmans sorti. Som en maktekonomisk motsvarighet till CIA:s lönnmord. Något som förstås aldrig kommer att bekräftas" skrev Andreas Cercenka i SvD Näringsliv den 27/11.

Det är nog som sagt för tidigt att säga att Berlusconi förpassats till historien. Dessutom låter detta på sätt och vis som en foliehatt skräddarsydd för Berlusconi: blev han helt enkelt lönnmördad av en fiende? En privat vendetta?
Berlusconi hade skämt ut Italien under lång tid och det är kanske inte otänkbart att syftet att få bort Berlusconi kan ha spelat en roll för ECB. Men kan det ha varit den tyngst vägande faktorn?
Det skribenten diskuterar är vad han menar är ECB:s farliga politiska oberoende. Enskilda länder har ingen rätt att lägga sig i besluten eller försöka påverka dem.
Men har den förhatliga nationalismen avskaffats därmed? Knappast. Ren teknokrati utan minsta demokratiska inslag kan närsomhelst slå över i grov nationalism.

Jag läser alltoftare Svenska Dagbladets Näringsliv - antagligen första gången i livet som jag läser den innan jag läser övriga tidningen.

Däremot måste jag säga att den stora uppslutningen kring Jürgen Habermas bland kulturella gentlemen mest verkar vara en svanesång i elfenbenstornet. Ser jag namnet Habermas en gång till den närmaste tiden så ligger Valerie Solanas snart i lä. Men jag funderade ett tag på att tvinga läsarkurseleverna att läsa Habermas Fördrag om upprättandet av en konstitution för Europa, rättare sagt jag funderar fortfarande på det. En del saker måste övervägas noga.

onsdag 30 november 2011

Nu tar fan bofinken!

Det är det här jag tycker verkar dubiöst med uppsättningen av scum. Vet inte ens om jag skrev det rakt ut eller inte. Jens Liljestrand skriver lite utförligare om något som mest antytts tidigare, att det ingår konkret hån och mobbing av den manliga delen av publiken. Hade jag en son i gymnasiet skulle jag hålla honom hemma. Skulle inte gärna att mina systersöner gick dit. Läsa scum är något annat.
Jag tror (utan att ha sett efter osv) att det handlar om den där typen av svulstig kvinnochauvinism som jag parodierar i Mäktig tussilago. Typ Nina Lekander. Om man gillar den sortsens buffelbrösttoner så har man inte en chans att begripa Myggor och tigrar (som jag ska upphöra med att slå på trumman för, det är pathétique och contreproductif stavas det nog inte - för övrigt är det inte Knausfarm jag är ute efter utan kanons sentinellor, det finns ju både outsägliga likheter och onämnbara skillnader mellan verken i fråga. Glöm inte räven bakom örat, som Leroy identifierade för länge sedan: jag har hittat Gadamers unkna kärna. No poodle here).
Ja det må jag säga, det var i all hast.

tisdag 29 november 2011

En annan röd matta

Man kan på skoj ägna sig åt att hitta likheter och skillnader mellan Benzino Napalonis och Silvio Berlusconis ankomster.

söndag 27 november 2011

Retrospektion

Nej, jag är inte intresserad av feminismen. På något vis hoppas jag att klara mig utan den.
20/8 1985

fredag 25 november 2011

Ett spöke i Europa

Jonas Thente skriver en konstig recension - ironisk? - av Min Kamp 6. 
Nazismen är fortfarande det enda alternativet till de materialistiska ideologierna. Kapitalismen, socialismen och liberalismen har med pengar och prylar att göra – nationalsocialismen spelar på radikalt andra strängar; vädjar till en helt annan sorts gemenskap, med sublima förtecken. 
Blev detta slutsatsen av Knausgårds studium av Hitlers Min Kamp? Och blev det slutsatsen av Utöya? Någon gång händer det att den bortträngda idealvärlden krockar med den verkliga världen. Som på Utøya i juli i år. Knausgård mest antyder att detta är något vi har att vänja oss vid, skriver Thente. 
Hur tolka detta. Står det inte att Breivik symboliserar den bortträngda idealvärlden? Den som nazismen påstås representera. Står det inte att hans handling och idéer, till skillnad från exempelvis socialism och liberalism, har sublima förtecken?
Vissa manliga recensenter (dock ej Nils Schwarz, som står på en gedignare humanistisk grund) brukar vilja trumma in att Knausgård är allmängiltig. "Hans kamp är vår", frustade (det må vara en kliché att kalla det för ett frustande, men just så uppfattar jag det) Svenska Dagbladets recensent. Men i detta vi ingår inte jag. Knausgårds kamp är rakt motsatt min. 
Karl Ove Knausgård följer också det kristna – eller för den delen demokratiska – budskapet långt över gränsen för det anständiga, till den punkt där Hitler är lika mycket värd som de judar som mördades under den nationalsocialistiska regimen, skriver Thente. Och menar att detta är "hänförande". 
Kan jag få höra några kristna och några demokrater protestera mot den slingriga, demagogiska förvrängningen av vad det innebär att vara kristen och demokrat. 




torsdag 24 november 2011



Den här mafioson kommer inte att släppa politiken.
41 bis. Konfiskation.
Problemet är att det finns en tendens att skratta åt Berlusconi, betrakta honom som en pajas. Men den här typen av arrogans, medveten förnedring av Merkel, betyder inte bara* föraktfull kvinnosyn och dåligt hyfs. Illa nog. Det är en generell maktdemonstration, ett storhetsvansinnigt finger åt alla överenskommelser, allt gemensamt. Dystopin nedan var ett worst case scenario, en mardröm. Jag hoppas ju att Berlusconi kommer att fällas för maffiakontakter. Då finns det nämligen en chans för Staten att konfiskera. Och det skulle om inte annat underlätta avbetalningen av statsskulden.

*Jag märker att jag - antagligen på grund av den minst smarta sortens kvinnliga list, nämligen den som går ut på att bagatellisera det universella kvinnoföraktet för att på sikt vinna något slags allmängiltighetssegrar, och vilka pyrrhussegrar det skulle bli!  - lyckats med att få skymfen mot Merkel för att hon är kvinna att framstå som mindre politiskt allvarlig, än att Berlusconi beter sig otillförlitligt på ett NATO-möte. Det menade jag förstås inte.
41 bis skulle hindra Berlusconi från att prata i mobil, oavsett om han ville snacka fotboll, ringa en älskarinna eller organisera ett populistiskt massparti. När Berlusconi försvinner in bland flaggorna anar jag oråd, som om en osynlig Berlusconi är farligare än en synlig.

Lästips

Sjón skriver om Scum manifest i DN kultur: här.
Så till dess att vi når fram till ”den magiska världen” som är slut- målet för ”Scum manifest” ska jag vinnlägga mig om att skratta i mörkret tillsammans med Valerie Solanas.
Varpå jag en vacker morgon kommer att vakna upp som en äventyrslysten flicka …

tigerbossen i sin prinsessklänning (att han ser arg ut beror på att han ville ha en rosa)

En dystopi

Berlusconi väntar tills Mario Monti blivit en riktigt hatad man. När fattigdomen brutit ut på allvar, när strejkerna upphört eftersom det inte längre finns något att strejka ifrån, när demonstrationerna permanent övergått till huliganism och plundringståg, och när småföretagarnas medborgargarden sätter skräck i befolkningen - då gör han sin återkomst, eller snarare presenterar en yngre förmåga som med B:s pengar och "vänner" i ryggen, fri passage till alla medier och skickligt uträknad populistisk retorik (Monti kommer att beskrivas som en diktator, en främling inte tilläckligt djupt rotad i den italienska jorden, en landsförrädare utsänd av EU) inte kan något annat än hämta hem segern i ett härjat land.
Sedan kommer kriget. 

Skärp dig, Gaggböle

Viktigaste världsnyheten idag enligt Svenska Dagbladet: "Två miljoner kan inte sortera farlig lampa".
(Miljön är populär för att den är jämförelsevis hanterlig. Man kan stå med amalgam i tänderna och sortera glödlampor och känna sig både duktig och trygg, samtidigt som Carl den skorrande smyger in Sverige i storkriget).

onsdag 23 november 2011

Förrförra inlägget i backspegeln

Alarmistiskt? Möjligen. Men det får stå så länge.
Ibland är det enda nyanserade att vara fullständigt onyanserad. Otvetydig.
Rättning i NATO-leden kan uttryckas gaggböleluddigt, vänsterborgerligt eller falskliberalt. Och rättningen kan ske utan att det knappt ens märks. Jo det skulle allt passa, det! Det är väl helt enkelt därför jag uttrycker min motsatta övertygelse, att denna rättning i leden helt enkelt icke får ske - rättare sagt Sverige är redan där men får inte under några som helst omständigheter rätta sig ännu mer i leden utan tvärtom - alltså, det är väl i kontrast till denna vaga, halvt outtalade, grumliga förmenta "ofrånkomlighet" (ungefär som EMU beskrevs som ofrånkomligt) som jag uttrycker motsatt övertygelse på ett nästan militäriskt sätt. Klart slut, inga diskussioner.
Eftersom min skepsis mot folkpartiet är stor, och eftersom socialdemokraterna - fortfarande snäppet mer kluvna i NATO-frågan än moderaterna, men hur länge till - har gjort en markant strömkantring i frågan om neutralitetspolitiken de senaste åren, de hade sin Bushtok Göran Persson och de har sin Urban Ahlin, de har sin Katrine Kielos som gillar starka män, och så splittrade som s är idag vet man inte vad de har för hållning i många frågor alls, just därför så har jag riktat mig lite till moderaterna här. Ja det har jag gjort. Framförallt moderatkvinnorna, tror jag. V är så små, och jag tycker att de dabbade sig - de borde ha varit emot ett svenskt deltagande i Libyenkriget. Jovisst ville man ha bort Gaddafi, det finns väl många skurkar i den här världen som man skulle kunna kriga emot, om det nu ska vara på det sättet. Vi kanske ska gå in i Italien också och jaga Berlusconi, eller varför inte invadera Kina.
Sist jag såg en opinionsundersökning var svenskarna med god marginal emot ett fullständigt inträde i NATO.
Vad man måste veta är att diskussionen om försvarspolitiken, till exempel att Sverige så gott som avskaffat sitt försvar om jag förstått det rätt, måste hållas åtskild från diskussionen om ett NATO-inträde. Det senare (jo jag vet att jag uppepar mig, det beror på att jag vet att jag har rätt, men inte är säker på att alla har fattat det än) skulle inte öka Sveriges säkerhet, och inte världens heller.
Sverige ska helt enkelt inte... ok. Det får räcka ett tag nu.
Hurpass pacifistisk är jag då: kan det vara så att jag menar att om ett land skulle invadera Sverige, så ska vi inte försvara oss och inte heller be om hjälp från andra länder? Nej, det menar jag inte. Men när vi åker utomlands i uniform, ska vi ska bara delta i fredsbevarande operationer under FN-flagg.




Årets julboksförfattare

Det är ju Nelly Kaplan med Sinnenas brunn. Raffinerade och humoristiska erotiska noveller. Här kan man beställa dem.
Nu lite hugsvalande musik. Det här är en av mina favoritlåtar av Stevie Wonder.

Raise your heart up!

Mer om läget i Europa: ett inlägg hos copyriot med en analys av Franco Berardi, som även han tror att Berlusconi kommer tillbaks:
Den globaliseringskritiska rörelsen var en etisk rörelse, den uppstod ur indignation över en ekonomisk ordning och ett socialt system som uppfattades som orättvist. Men det var en teoretisk indignation, som för de flesta deltagare knappast hade något att göra med den egna vardagens materialitet. Tio år senare är de konkreta följderna av denna orättvisa märkbar för fler. Till skillnad från då råder det idag en No Future-stämning. Följaktligen växer också ilskan och förtvivlan. Den stora faran, som jag ser saken, är att det uppstår en populistisk front. Om rörelsen
inte är i stånd att även integrera “huliganerna”, fruktar jag att vi om ett halvår har ett riktigt populistiskt massparti, som kommer att mobilisera de otillfredsställda och deras ressentiment.

Karin Olsson rapporterar från soppkökens Aten. Och Per Svensson skriver i Sydsvenska Dagbladet.
***
Jag träffade det rumänska Författarförbundets ordförande under min Mexikoresa. Det visade sig raskt att han var rasist. Inte smygrasist, utan verkligen rasist på det viset att det var en ism, en fullt medveten ideologi som han bekände sig till. "De vita kommer från stjärnorna, de svarta från aporna", sa han bland annat. Eftersom han var så öppen med sin ideologi, som han uppfattade som en vetenskaplig sanning, och verkade van vid att sprida den, skulle det kunna tyda på att den anses mer legitim i Rumänien än här, alltså att det inte uppfattas som ett problem att Författarförbundet och därmed de intellektuella företräds av en person som med hög röst sprider sådana åsikter.
Märk väl: skulle kunna tyda på. Man bör alltid vara restriktiv med att dra generella slutsatser (för säkerhets skull: jag vet att den av hans landsmän som skriver här ibland inte delar hans åsikter). Jag höll mig fullständigt lugn, talade om för den fruktansvärt arga mannen, som för övrigt oupphörligen klagade på hotellpersonalen, att jag inte delade hans åsikter. Men det var ett av de tillfällen då jag anat att "Europa" inte står på någon särskilt stabil grund, att - för att uttrycka det lite svepande - man ingenting lärt av historien. Ingenting.
Vad är det som håller på att hända i Europa?
Nu ska jag tala om en sak för er, och det är att jag har ett hyfsat gott förtroende för den sittande regeringen - i vissa bemärkelser. Jag tror på Reinfeldts antinationalism och förnuft, i den meningen att jag inte tror att han och hans regering kommer att leda in Sverige i storkrig med hjälp av expansiv patriotism, heroism och demagogi.
Däremot finns fortfarande risken att Sverige krasst och aningslöst, med en blandning av ogenomtänkt idealism (nu är det dags för Sverige att göra sitt! Eftergiftspolitiken var en skamfläck, nu måste vi uppoffra oss i kriget mot Iran!), business (sälja flygplan) och vänskapsband mellan bröder (hello, Carl!) snubblar in i storkriget.
Den blixtsnabba, naiva/krassa omröstningen om ett svenskt deltagande i Libyenkriget, utan att journalister knappt ställde några väsentliga frågor alls, en konsensus som beledsagades av typisk retorik à la "vi måste stå enade", trots att oenighet och krångliga frågor var viktigare än någonsin, bådade illa för framtiden.
Ett svenskt NATO-medlemsskap skulle drastiskt minska rikets säkerhet. NATO är nämligen inget försvarssamarbete. Det är en militärpakt som bedriver aktiv, offensiv krigföring i andra länder. Varje krig kräver soldaters liv. Varje krig kräver även civila dödsoffer. Och för varje krig som Sverige deltar i, ökar risken för civila dödsoffer även här.
Det kommer alltid att finnas någon som inte uppfattar det krig vi deltar i som ett rättfärdigt befrielsekrig, och som tycker att civila dödsoffer i ett land ska vägas upp med civila dödsoffer i ett annat. Lika för lika.
Sverige kan självklart ingå i försvarspakter: försök inte påstå att det inte skulle vara möjligt! "Om något land invaderar er, så hjälper vi er, och vice versa". Tanken med ett svenskt NATO-inträde är att Sverige ska hjälpa USA i det utdragna kriget mot elfte september 2001. Och i kriget för att säkra oljan.
Det skapar nya oroshärdar.
Hela världen står och guppar nu. Ingen har överblick.
Jag är beredd att ge mitt liv om det kan leda till att Sverige inte går med i NATO. Och jag är beredd att rösta på moderaterna, om de fattar ett förnuftigt beslut i denna för Sverige och världsfreden avgörande fråga.

* * *

"Vad gör de intellektuella? Varför är de så tysta?" En mycket vanlig fråga, som ofta leder till att folk drar kappan hårdare intill sig i snålblåsten, vägrar "rätta sig i ledet", hävdar rätten att vara veliga och ambivalenta. Så jag ställer den inte. Jag riktar mig inte till de intellektuella utan till envar. Envar. Så jag pucklar inte heller på Sverigedemokraterna. Jag säger bara att det är dags att de öppnar sina hjärtan.
För det är gudomligt.

måndag 21 november 2011

Nilsons Scum

"...med alla medel, jag understryker med alla medel" osv - Ulf Nilson krigshetsar i Expressen.
Tidigare var det på förslag att tidningarna ska ta ansvar för medarbetare som inte mår så bra. Expressen kanske bör ta sig en rejäl funderare om det inte är dags att ta ett litet snack med Nilson. Han ger ett hyperalkoholistiskt intryck.
På global nivå kan man konstatera att medierna gör sitt bästa för att trissa upp konflikten i Mellanöstern.

För övrigt verkar moderaterna vara kluvna i NATO-frågan. På den senaste partistämman avslogs förslaget om ansökan om fullständigt medlemsskap. Det var mycket klokt gjort, och kanske ett litet steg i rätt riktning. Det tycks finnas en tendens att manliga moderater är mer för ett fullständigt medlemsskap, kvinnliga mer emot. Det skulle vara en stor katastrof om Sverige gick med. Världen förändras, och om moderaterna börjar förespråka alliansfrihet kan jag för långsiktighetens skull nästintill överväga att rösta på dem.

söndag 20 november 2011

"En tossa"

Man ska inte uttala sig om pjäser man inte sett. Jag vill bara säga ett par saker apropå debatten om Turteaterns uppsättning av Solanas scum-manifest:
lite paradoxalt är det ändå när giftskåpslitteratur ingår i skolundervisningen. Men visst kan gymnasieelever läsa Scum-manifestet, på något vis markeras det säkert att det handlar om giftskåpslitteratur,
gymnasieelever kan också gå och titta på en uppsättning av Scum, om det är tydligt att det handlar just om en uppsättning av giftskåpslitteratur.
Man kan inte skilja mellan person och verk (Solanas sköt faktiskt, och för att begripa Solanas måste man sätta in texten och handlingen i deras sammanhang).
Jag lyssnade på en debatt mellan Johan Lundberg och Nina Lekander i radio, och slogs återigen av hur patriarkalt Lekander uttrycker sig. "Hon var en tossa". "Det är inget politiskt program". Då var det något större respekt i Lundbergs sätt att uttrycka sig - ungefär: det var ett tragiskt levnadsöde.
Det andra som slog mig var Lekanders förväxling av litterär kvalitet och moral. "Om man uttrycker det smart, och snyggt" är det ok att förespråka mord, om man inte uttrycker det smart och snyggt är det inte ok, hävdade Lekander. Om man lämnar den svåra frågan om bedömning av litterär kvalitet åt sidan ett tag, så kvarstår faktum att det moraliska eller amoraliska inte kan mätas med smarthets- eller snygghetskriterier.
Smart och snyggt är inte litterär kvalitet, det är mer något för reklambroschyrer, och moral/omoral är något som inte bedöms utefter förpackningen.
Det mest fascinerande var kanske när Lekander frågade Lundberg: "Tycker du att all konst ska uppmuntra till jämlikhet?"
Däremot är det klart att det inom underhållningskulturen finns massor av våldsförhärligande, både implicit och oförblommerat, som accepteras utan just någon diskussion alls. Och det får man väl anta att den här uppsättningen bland annat syftar till att fästa fokus på. Jag undrar också om några ungdomar som sett den uttalat sig.

lördag 19 november 2011

Fredlig täfvlan

Den här hade jag missat. En av många höjdpunkter är när supportrar på läktaren ropar "Som en gång varit äng!"



"En typisk darling som borde ha stannat på ritbordet" skriver Daniel Sjölin i Babels blogg - nej absolut inte. Urkul, ju.

Fasadputs




"Kapitalisterna kommer aldrig att kunna ta över kvarteren".



Hur stoppa fascismen? Jag tror att det är den som är i annalkande. Orostider, folk kurar ihop sig och tänker på de närmaste. Repressionen i Storbritannien ger intrycket att gå i V som i Vendettas fotspår, och i Italien hukar sig Berlusconi och laddar om tillsammans med La Destra.
(Tveksamt om de som kämpar för att ställa B inför rätta och har gjort så länge nu kommer att få den erforderliga uppbackningen från politiskt håll. Det finns inget verkligt intresse av det utan man ägnar sig åt fasadputs som svider i folket skinn och låtsas som om Berlusconi är borta - men i grund och botten är han lika välkommen i EU nu som han var för några år sedan, självklart hade det gått att "sätta press på" Berlusconi för länge sedan, om vilja hade funnits).
Många krafter (jag vet att "krafter" låter som något ur en rent metafysisk konspirationsteori, ungefär som "tidsfristen är snart slut" minner om domedag och yttersta tider) har nu ett intresse i att hitta syndabockar. Sådana söker man (enligt René Girard, och jag tror han har rätt, empirin tyder på det) antingen i samhällets topp, eller i dess botten. (Girard är reaktionär i flera avseenden, han anser t.ex att Marie Antoinette var en syndabock). Ett väldigt hat mot överheten existerar i Italien, och det på goda grunder - samtidigt finns där en beklämmande servilitet, titelsjuka, beundran för överhet, rikedom, makt och styrka (Italien är givetvis inte ensamt om detta, det är bara tydligare än på många andra håll, och en av flera förklaringar till varför Berlusconi länge var populär). Italien har också många tomma gester, man kan kalla dem döda metaforer - Mario Monti möttes med sådana applådåskor i parlamentet att ordföranden måste be folk lägga av och lyssna på vad Monti sa innan de applåderade.
Det är inte någon paradox att servilitet, tomma gester och hat mot överheten existerar samtidigt. Det förklaras med vakuum.
Vakuum.
Berlusconi beskriver som bekant sig själv som syndabock, ja faktiskt menar han att det är han som är Kristus med en lika blodig törnekrona som Mubarak. Jag tror inte att det kommer att gå att få Berlusconi dömd. Han äger så mycket och har så många "vänner". Utan att vilja bli för pessimistisk gissar jag att jagandet efter syndabockar kommer att rikta sig mot de invandrare som inte släpps in på arbetsmarknaden (på ett sätt kan jag tycka att förslaget att det ska bli lättare att ge folk sparken har sina poänger, eftersom det skulle kunna leda till lite mindre nepotism och större rörlighet - allt beroende på vem som sparkar vem och varför, förstås) och mot romerna.
Jag ska ha fel. Jag kommer att se till att jag har fel.
Ibland ser man påståendet att Italien inte har gjort upp med sin fascistiska nutidshistoria på samma sätt som Tyskland gjort upp med sin nazistiska - det ligger något i det, överhuvudtaget ligger våldet närmare ytan i Italien än i andra länder i Europa.
Men gradskillnader är inte väsensskillnader och vi kan faktiskt lika gärna ta ropen på en stark man - fruktansvärt typiskt Katrine Kielos - inom medierna här, i landet på granitberg utan jordbävningar, eller Margot Wallström som uttalar sig i Svenska Dagbladet och säger att Mario Monti inte alls är tråkig, de brukar skoja ibland.
Det är vakuum.
Och det här är ett utkast.

Föregående inlägg i backspegeln

"Hur får man myriaden (sic!) av små familjeföretag att betala in skatt och moms? Hur får man folk inom administration och byråkrati att börja lyda"... 
Jag låter plötsligt som en ledarskribent. 

torsdag 17 november 2011

41 bis för Berlusconi!

En sådan kampanj skulle jag vilja se i Italien.Det är en så bra idé att jag slänger iväg den ganska snabbt, ber sålunda om ursäkt för att det är slarvskrivet:
Artikel 41 bis är sträng isolering av vissa fångar som är eller anses vara särskilt samhällsfarliga (det kanske klingar bekant för den som läst t.ex Myggor och tigrar, eller T. Lappalainens böcker om maffian); den har kritiserats från många håll för att vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Men i fallet Berlusconi skulle 41 bis vara minst sagt befogat (hans maffiakontakter utreds ännu om jag inte missminnermig, om de går att bevisa och han inte lyckas köpa sig fri blir det möjligt att tillämpa 41 bis - . Det finns även en paragraf om "hot mot konstitutionen" eller något åt det hållet, som stämmer på fallet). Om det rådbråkade korrupta rättssystemet överhuvudtaget lyckas sätta Berlusconi i fängelse till slut, så hoppas jag att man därefter tillämpar artikel 41 bis. Inte som extra straffåtgärd, utan som ett sätt att skydda Italien från Berlusconis hämnd och sabotage.
Men det allra viktigaste är att konfiskera. Utan konfiskering av Berlusconis ägande kommer Italien aldrig att kunna ta sig vidare en tum.
Tidningsförsäljare citerad i The Telegraph:
“Politiker i det här landet är hajar – de äter allt.”
Vafanculo krispaketet är det enda en vettig människa kan säga idag.

(Ja problemen är äldre än Berlusconi, det är överhuvudtaget svårt att tänka sig reformer i Italien. Hur får man myriaden av små familjeföretag att betala in skatt och moms? Hur får man folk inom administration och byråkrati att börja lyda principer och lagar istället för att fixa privata gräddfiler till släkt och vänner, och bete sig arrogant och försumligt mot var och en som kommer och stör trots att det inte finns några personliga rekommendationer?).

tisdag 15 november 2011

Vafanculo krispaketet?

Den första viktiga prövningen blir att göra sig av med Berlusconi. (Han är inte borta så det är obegripligt med dessa gratulationer till Italien. Inte nog med att berlusconismen inte är borta, Berlusconi själv finns kvar och konspirerar med La Destra, högern). Att få Berlusconi dömd och i bästa fall konfiskera hans egendomar, i synnerhet befria massmedierna. Detta är den första viktiga prövningen. Den andra viktiga prövningen är att inte sälja ut offentliga företag till Berlusconi. Den tredje, ett veritabelt elddop, blir att inte sälja ut statsägda verksamheter till maffian. Den fjärde blir att försöka reparera rättssystemet, idag fullt av kryphål och specialdesignade krumelurlagar. Den femte prövningen blir att hindra överklassen från att skjuta sig ut ur Italien med k-pist för att slippa undan förmögenhetsskatten. Den sjätte blir att övertala Italiens yrkesarbetande kvinnor att det är deras sak att betala för Berlusconis excesser. Den sjunde viktiga prövningen blir att få folk att lita på att deras skattepengar inte hamnar i privata fickor, så att de inte kompenserar den höjda momsen med ökat skattefusk. Den åttonde att göra sig av med svågerpolitiken. Den nionde att göra något åt situationen i fängelserna, där det sitter fem personer i varje liten cell, självmordsstatistiken är hög och man kan bli dömd till tre års fängelse för en väskryckning. O.s.v. o.s.v. Här sjunger Franco Battiato sin gamla hit Un altra vita, Ett annat liv, live juli 2010

måndag 14 november 2011

Några frågetecken kring det italienska åtgärdspaketet

Den f.d. EU-kommissionären Mario Monti förväntas nu genomdriva besparingar och reformer för att tillfredställa den legion av nervösa och kortsiktiga miniberlusconisar som brukar kallas marknaden.
Monti väntas vända Italiens kris.
Pensionsåldern för kvinnor höjs från 60 till 65. Enkel orsak: för att skära ner pensionskostnaderna. Det lär inte avhjälpa ungdomsarbetslösheten. Dessutom dubbelarbetar kvinnor ännu mer i Italien än i Sverige, bland annat för att barnomsorgen är så dyr och illa utbyggd att det är mormor och farmor som brukar få stå för barnpassningen. Det verkar alltså vara en ren nödåtgärd.

En förmögenhetsskatt ska införas. Italien är ett land med bråddjupa klassklyftor, systematiskt skattefusk och en svinigt rik överklass. Berlusconi och hans familj lär ha en privat förmögenhet motsvarande 60 miljarder kronor. (Man kan för övrigt ställa sig frågan om Berlusconi fortfarande kommer att tillåtas äga större delen av medierna).
I Sverige brukar avskaffandet av förmögenhetsskatten motiveras med att den bara leder till pengaflykt. Om det stämmer borde Italien, där känslan för staten och det gemensamma är nästintill obefintlig, börja läcka som ett såll.
Offentliga företag ska säljas ut. Bemängt med särskilt stora risker i Italien. Vem säljer man till? Blir det inte Carema upphöjt till tio?
Mario Monti är säkert rätt man
i den meningen att han har mani pulite (rena händer, ingen maffiakontakt) och att han inte har lojalitetsband till något parti. Som EU-kommissionär har han säkert varit så lugn och omdömesgill som det påstås. Men frågan är knappast om Mario Monti är rätt person, utan om det är rätt krispaket.
Jo, man borde förstås presentera några alternativa förslag. Jag ska erkänna att det är svårt i brådrasket. I stället för höjd förmögenhetsskatt, konfiskation i stor skala? Är det brått så är det.
Bara för att det inte ska råda några fördomsfulla missförstånd: italienare är inte lata, inte arbetsovilliga, och lider ingen brist på uppfinningsrikedom. Det stora problemet är den svaga statsbildningen, bristen på känsla för det gemensamma. De som kan roffar åt sig, skattesmiter och vårdar sina kontakter. De som inte har den möjligheten hankar sig fram så gott det går. Och vreden sjuder.

(Det är för många blondiner i den här videon).

söndag 13 november 2011

Den galna kvinnans eviga återkomst

Heberlein har svängt från en sträng självtuktande Eberhardlinje till Anna Odellbejakelse - något förenklat men ungefär så tolkar jag det - men se då träder Lowden, efter sin sågning av Heberlein, ut som "aspergers".
Inte för att det är något fel med att ha asbergers, men nej, det tror jag inte. Jag tror att det är ett klart fall av överdiagnosticering och något Lowden borde sparka i häcken.
Mitt intryck - jag som bara blivit galenförklarad av kulturmygg då de befarar att jag har rätt - är som sagt att de frekvent duggande diagnoserna tillfälligt har kommit att ersätta etiketten "kvinnolitteratur", en kategori garanterat ingen vill hamna i. Att bli upphittad av en framtidens Ebba Witt Brattström vore som att bli utsatt för ett barmhärtighetsmord. Tiderna förändras, och det är för sent att dela in litteraturen i en manlig allmängiltig avdelning och en kvinnlig marginell.

Stark man och svag kvinna eller tvärtom:



Det tolkas på ett annat sätt - det skriver Heberlein också om i sin nya bok - om en kvinna blir förryckt (jag tillåter mig att använda förmoderna begrepp, för att hålla stånd mot positivismen) eller mjältsjuk (eftersom en kvinnas främsta plikt är att få andra att må bra, till exempel att vårda dystra män eller i bästa fall barn och gamlingar). Manliga rallarsvingar leder till en blek och pliktskyldig, snabbt avklingande upprördhet (det är status med skandal, status att vara kontroversiell, Norén sa sålunda i förväg att han ville att det skulle storma runt hans bok) medan kvinnlig aggressivitet* sprider skräck och avsky, eftersom det är kvinnorna som är kittet i samhället.
Artikeln Trotjänare gör uppror i diagnosfabriken inger mig hugskottet att diagnosraseriet på sina håll i kulturmedierna handlar om positivismens triumf över förryckta konstnärer. Finns det en diagnos så kan man andas ut. Samhällskritik och systemkritik kan då återigen bli en administrativ business. Det finns inget att upptäcka. Det man inte har facit på existerar inte.

Det händer rätt mycket underligheter blogwise: min andra hemsida hade plötsligt sin tidsinställning ändrad till Stilla Havstid. Bara för att nämna en besynnerlighet av många.
Det är svårt att blogga. Jag tror att jag knappt har börjat ana svårigheterna.


* Om den inte är designad som i Män som hatar kvinnor - ej läst boken, filmen är omöjlig att tolka som feminism, den är en pseudoradikal våldspornografisk mansfantasi.

lördag 12 november 2011

Lästips: Saviano skriver i Svenska Dagbladet

På kort tid förvandlade han politiken till en fotbollsarena där medborgarna är supportrar som håller på sitt lag hur det än beter sig, på sin höjd busvisslar de lite, men de vill aldrig se något annat än seger. Berlusconi införde ett nytt sätt att tala: ett beslut att ägna sig åt politik kallades "att gå ut på plan", "gå till angrepp". För övrigt upprepade han själv ofta att han gick in i politiken för att skydda sina egna intressen. /.../ Inga lagar har stiftats för Italien, bara för honom själv. /.../ Parlamentet har i åratal ägnat sig åt att diskutera, modifiera och rösta fram lagar som varit skräddarsydda för särskilda personer och företag.
Den nya värld som Berlusconi hade lovat har blivit en gammal värld, äldre än den föregående. Och det finns en risk att den politik som väntar oss blir en fortsättning på Il Cavalieres oavbrutna maktspel. Det blir den gamla kostymen igen.

Roberto Saviano i Berlusconismen är ännu inte död.

fredag 11 november 2011

Dagens citat

Berlusconis avgång löser egentligen ingenting. Vi står kvar med vårt skuldberg, enorma ungdomsarbetslöshet och folk som inte betalar skatt. Det kommer att ta lång tid innan vi får fart på ekonomin och ordning på landet.
Pia Saraceno, Tankesmedjan Ref, i Svenska Dagbladet.
"Om man drar ur bottenproppen Berlusconi uppstår det en virvel, alla blir begeistrade och applåderar, och i tomheten som uppstår kommer något värre" skrev jag för ungefär ett år sedan, men nu är det i sanningens namn snarast så att italienare är oroade och inte begeistrade. Ovissheten kan jämföras med när ett kvarters familj tappar sin makt och detta bereder väg för andra familjer, man vet bara ännu inte vilka, eller om det kommer att föregås av krig.
Upplysningens idéer slog aldrig igenom i Italien.
(Det blev inget tillfälle till något Antonio Cardillo och Umberto Melotti in memoriam, mördade på en gata uppkallad efter en av de jakobiner som slets i stycken när folket i Neapel vände sig mot upplysningens män och kvinnor (Emmanuele de Deo, Eleonoroa Fonseca Pimentel och de andra) - en händelse som anses vara en vändpunkt, avgörande för den historiska utvecklingen. Men även om banditismens ställning just av den anledningen är stark och på sina håll djupt folkligt förankrad - ibland gör den också anspråk på att vara social banditism - slår fördrivandet av upplysningen ständigt tillbaks mot folket, däri inbegripet banditerna på gatunivå. Därför har det ett tungt symbolvärde att det var just Via Emmanuele de Deo. Det blev inget tillfälle att skriva ett in memoriam eftersom andra otäcka händelser inträffade på närmare håll, besläktade - ja, besläktade).
Italien sitter fast i det antika patron-klientsystemet med tjänster och gentjänster, lojaliteter och nepotism, med en trög och ofta korrupt byråkrati och offentlig förvaltning. Att ha en släkting som jobbar på banken är en självklar fördel. Att inte ha det en stor nackdel. En absolut majoritet vill ha en förändring. Men vad ska de rösta på?
Den mycket spridda övertygelsen att politiker bara är ute efter att berika sig själva har förstås ökat i och med Berlusconi. Vad som skulle kunna hända nu är att nyfascismen rycker fram, vid varje kaos ropas ofta på en stark man och hårdare tag. I värsta fall blir det så. I bästa fall påbörjas ett långsamt och senkommet övergivande av det anakronistiska patron-klientsystemet.

måndag 7 november 2011

Serenitet

Hittat 3 Borgesnoveller jag gillar. Vilka säger jag inte! Det har blivit alltmer väsentligt att vara hemlig. Bara det hemliga är tillräckligt sant när samtiden har blivit en mundiarréapokalyps. (Nej, inga fler ordlekar och inte en attack på Facebook nu igen. Jag försöker fixa inställningarna så att det inte ska komma så fruktansvärt mycket. Jag vill bara ha sakdiskussioner och inga bilder på folks barn hur rara de än är eller "tack för senast det var ett fantastiskt grillparty kan inte du och tutten komma över och kolla på vårt gamla tält vi behöver det inte hur gick det med hahahaha puss kram puss och titta vilken rolig och djupt originell med politiskt budskap och det här är en länk till en artikel som är en artikel och igår sa min genialiska femåriga dotter och då sa min bror hahahaha": nej inte ännu en parodi på Facebook: en onödig förolämpning mot dem som trivs där. Dessutom är det redan gjort).
Tillbaks till före parentesen. Det var bra att Thente påminde om Borges. Jag tycker fortfarande mitt inlägg om halvlästa noveller är intressant. Men nu förstår jag att Borges inte är för litterär, jag hajar grejen.
Jag vill i anslutning till detta påminna om hemsidan för mitt capolavoro, mitt verkliga stordåd (inget ont om mina andra böcker). På hemsidan för Myggor och tigrar har jag skrivit ett nytt inlägg som bland annat handlar om när jag försökte gå tillbaks till artikeln Papperslös i Gemeinschaftet för att besvara det men fann att det var avkapat (elektroniskt spratt, skribenten själv som gjort den drastiska kortningen för att han tyckte att det såg dramatiskt ut - som om han blivit skjuten mitt under skrivandet - eller en liten subtil hämnd från någon på DN - ingen aning); vidare handlar mitt nya inlägg om att diagnoser har kommit att ersätta etiketten kvinnolitteratur, en kategori ingen vill hamna i (de raderna föranleddes delvis av att Martina Lowden, kort efter sin sågning av Ann Heberlein, skrev en konstig artikel i DN där hon påstod att hon själv hade aspergers, vilket jag tror att jag vill tillåta mig att åtminstone en aning betvivla - ett visst mått av reasonable doubt kan sägas få understöd i en artikel i Svenska Dagbladet om samtidens diagnoshysteri, d.v.s epidemier av diagnoser: här).
Vidare handlar inlägget i fråga om mitt till större delen försvunna Neapelbibliotek.
Jag gillar egentligen inte när bloggar har sina kommentarfält stängda. Det innebär att jag på sikt hellre lägger ner bloggen, än kör med envägskommunikation. Att jag låter kommentarfältet vara stängt beror dels på att jag är rätt övertygad om att jag har/har haft en hacker. Det finns olika sorter, så mycket har jag begripit: en del har politiska motiv, inte sällan gör de bra saker för demokratins skull. Andra har ekonomiska motiv, de är helt enkelt ute efter att stjäla. Men den vanligaste hackern lär vara en voyeur som inte drivs av just något annat än nyfikenhet, och som får en kick av att tjuvkika. Vad är då kopplingen mellan ev. hacker och stängt kommentarfält - paranoia? Alltså inte som diagnos, utan i bemärkelsen en allmän känsla av misstro, självbevarelsedrift, behov av att värna den egna integriteten? Kanske.
Det är ingenting att oroa sig för. Men jag funderar över bloggens framtid, och jag måste bevara mitt allvar. Jag kan inte leka med ord om det innebär att skämta bort det jag allra djupast tror på.

Säg åt den där gule sfinxen att han skakar fram beskydd ur kavajärmen

tisdag 1 november 2011

Lugn och ro

Kommentarsfältet tillfälligt stängt, det beror enkom på att jag behöver skriva rakt ut och okommenterat. Elektroniken har samtidigt spelat bloggen ett spratt (man ska inte ta till förklaringen hacker o.dyl i första hand) så min lista med länkar till andra bloggar var plötsligt puts väck (det måste vara bloggerstrul, ingen hacker kan ha nåt intresse i det).
En bedårande blygrå november har infunnit sig. Jag tror inte att det är någon särskilt god idé att skruva tillbaks klockan egentligen. Inte när man tänker på det lite. Men det är milt, det är bra.
O sole mio som karaoke... Lite såsig version, men varför inte.

Dagens citat

"Höns Kören:

Vi deklamerar att Vi har ett flertal känsligt
objektiva känslor inför döden. Vi tycker
att den grymhetstörstande förbirusande
Existensen föranråder Oss och missfördömer
Oss. Vi tycker att det måste finnas mat i vårat
tråg när frosten fryser.
En liten kyckling är just därför död nu. Den
var så sjuk och liten och hade ätit Apälsin.
Den hade ont och hade svårt att fylla
andedräkten. Vi måste sitta på våra pinnar
av säkerhetsskäl. Den pep nerifrån golvet i
sågspånet. Dens smärtas bulkande magpåse
skrek av ont. Den var så lämnad ensam och hade Ingen."

Ur Liknöjd fauna, Aase Berg

söndag 30 oktober 2011

Frågetecken

Den bildade borgerlighetens revansch?
Det tror jag inte. Och i så fall, mot vem?
Hämnden är en rätt som ska avnjutas kall, är ett välbekant maffiatalesätt. Den en gång kontroversielle Lars Gustafssons artikel i DN om Nobelpristagaren erinrade om den parollen, närmare bestämt den var helt och hållet skriven under denna flagg.
Ljummen hämnd. Kyla inte längre nödvändigt.
Det är inte studentvänstern man hämnas på, den är förträffligt institutionaliserad och ohotad. Ett eko av nattståndna konflikter, pensionärers ältande av gamla oförätter, status quo hålls upp mot senare generationer som pressas till falsk vördnad eller halvt inställsamma låtsasprotester.
Återstår det faktum att Nobelpristagarens poesi inte är bra. Om den har fått internationellt erkännande på grund av översättares förbättringar, vänskapskontakter eller projektioner - "svensk" kan ha en frälsande klang, en reminiscens av Sveriges demokratiska paradisstatus, okrigisk, neutral, medlande men aldrig offensiv, mild som en skjorta med bara luft i - kan jag förstås inte veta. Jag skulle gissa att det är just på det viset.
Om kineser menar att årets Nobelpristagare är i paritet med klassisk kinesisk poesi, så bör det snarare ha något att göra med deras demokratilängtan, deras strävan efter modernism som tröstar, en västerlänning att känna sympati med och fästa förhoppningar vid, än med kvaliteten i poesin som sådan. En längtan efter individualism, blid individualism som spelar piano med vänsterhanden, Schubert och Haydn och allt det andra åtråvärda som representerar frihet och icke-kollektivism. En vag personkult som ska ersätta den auktoritära.
Det inrikespolitiska, alltså hur årets Nobelpristagare lyckats samla en oproportionerlig skara uttolkare och dyrkare omkring sig, är lättare att genomskåda. Att han är överskattad har ingenting med metaforer eller inte metaforer att göra. Diskussionen om kvaliteten har kört in i en återvändsgränd: den om metaforens vara eller inte vara. Det är helt onödigt. Det räcker med att se vad som faktiskt står där. Eftervärlden kommer att hålla med mig om att det är rätt taskig poesi.
Är det tröst som står där? Glashus som inte går sönder av stenar, på grund av Haydn. Det är inte bra dikter, varken rytmiskt, bildligt eller innehållsmässigt. Vilken typ av febrig personkult krävs det inte för att gå på något sådant - en individdyrkan som kraschar totalt mot det ideal dikterna påstås förespråka, nämligen jaglöshet. Det är "Schubert" och "Haydn" som är nycklar till överskattningen av årets Nobelpristagare. Utrikes kan de vara signallampor som inger falska förhoppningar, inrikes handlar det om borgerlighetens skenbara lättnad, i takt med tiden.




(

måndag 24 oktober 2011

Absolut eller relativt

Jag läser i Jonas Thentes blogg: "Min bestämt kategoriska uppfattning just nu är att personer som inte uppskattar Borges inte heller uppskattar litteratur." Det råkar vara så att jag aldrig läst mer än en halv novell av Borges, och orsaken till att jag lagt ner varje gång - ja även nu då jag fattat samma beslut igen, ty man bör ha läst Borges, eller vi kan uttrycka det så här: en författare bör ha läst Borges - är att han är alldeles för litterär för min smak. Men vad är då detta "för litterär"? Vad betyder det? Och vad är min smak?
Det kan innebära att jag inte uppskattar litteratur. Att min dada/surrealistiska bakgrund gör mig allergisk mot litterär litteratur. Men antagandet håller inte riktigt för prövning. Jag gillar ju Montaigne, till exempel. Är inte det litterärt? Eller OuLiPistiska språklekar. Barock litteratur. Jan Potockis Manuskript upphittat i Saragossa. Mums.
Men Borges, platt fall. Jag läser Lotta Lotass förord till novellsamlingen Alefen, och det mesta av det hon skriver om tycker jag ju väldigt mycket om. Plötsliga insikter, revor i tillvaron, total ovisshet, det sublima, oändligheten. Men jag lyckas inte se det hos Borges. Jag uppfattar det som att Borges går på medarna, han åker inte skridskor. Det är inte riktigt på riktigt, eller hur man ska uttrycka det. Men jag måste baxa mig igenom en hel novell någon gång. Det är självklart att jag inte kan hävda att det ÄR som jag påstår, när jag nu slutar läsa efter runt tio sidor för att jag tycker att det inte lever - jag skulle givetvis inte kunna hävda det ens om jag lyckats baxa mig igenom Borges hela litterära produktion och kom ut på andra sidan med ett triumfatoriskt leende: vad var det jag sa, det underbara och sublima finns inte hos Borges!
Såtillvida det inte är nödvändigt med ett antingen eller här. Antingen finns det hinsides, det absoluta och det sublima, eller så gör de inte. Om de finns, så finns de utanför Borges litteratur. Då är det antingen så att Borges har fångat in en del av det i sina böcker, eller så är det så att han inte har det. Det är av vikt att vara noggrann här: man kan inte påstå att Borges allena har en dörr till det oerhörda och ofattbara, om man nu inte på något sätt hävdar att han är en ofrånkomlig profet som sitter inne med oumbärliga sanningar som ingen annan har nycklar till. Man kan hävda att han är en av dem som har det, och att jag råkar vara blind för just hans dörr. Alternativet är att det är jag som har rätt, medan många andra projicerar något på Borges som inte finns där. Eller möjligen att mina känselspröt, som hävdar "nej, det här är trompe l'oeil som ger sig ut för att vara något mer än trompe l'oeil trots att det inte är det" efter några sidor, och som jag i och för sig anar skulle fortsätta protestera på samma sätt även om jag tvingade mig att läsa vidare (det är för övrigt inte bra med pliktläsning), är drabbade av något slags besynnerlig Borgesallergi, som...
Nä, jag släpper det här temat nu. Det blir ju hårklyverier.
Dock, emellertid, ehuru, osv. osv: frågan om vad litterärt omdöme egentligen är, och vad litteratur egentligen gör, kräver mer kategoriskt tänkande än mindre. Anything goes är inte särskilt givande som attityd. Jag kan bli lika livad av att träffa personer som muttrar "den där Borges, han är ju outhärdligt litterär", som av att läsa levande försvarstal för densamme. Och det är ju ganska relativistiskt av mig. I bästa fall tolerant, i sämsta fall slött, fegt, alltför föga kompromisslöst. I grund och botten tror jag ju att det är något av de bägge lägren som har fel.
Det får räcka för idag. Jag bör tillägga att jag förhåller mig objektiv vid min undervisning. Det innebär att jag vill ge studenterna ingångar till flera olika litterära traditioner utan att ta ställning för någon av dem.

onsdag 19 oktober 2011

Mario och Nelly

Jag har skrivit förord till Gudfadern.
Vem annars.
Det finns betydligt fler intressanta saker att diskutera i Mario Puzos roman än vad Expressens skribent i all sin vällovliga indignation lyckas hitta. Tyvärr tycks han inte heller ha hittat fram till mitt förord. Fast vad gör det om hundra år. Den som har tillräckligt många fiender dör aldrig. Utöver mitt eminenta förord rekommenderar jag Chris Messengers The Godfather and American Culture - How the Corleones Became "Our Gang". Info om den här.
Den moraliska frågan - om man bör upphöja Gudfadernboken till en klassiker, och om detta i så fall förvärrar den i köttet boende, nedärvda synden, våldet som väcker upp livsandarna hos sömniga individer mellan vaggan och graven - är viktig, central, och det intressanta är att själva tvekan, det dåliga samvetet, smutsighetskänslan, finns invävda i Puzos roman. Det är en av de saker jag tar fasta på i förordet.
Nog om detta tills vidare. Om ni läser romanen kanske vi kan diskutera den här.
                                                                         *
Lycklig är den som rott en översättning i land och är nöjd med resultatet.
Det har varit underbart att jobba med Nelly Kaplans erotiska noveller, fräcka, roliga, med mängder av litterära anspelningar. Nu återstår bara det sista korrekturet. Sen är årets julbok på väg. Gissa om den här boken kan pigga upp. Lika bra present till faster Grynhilde som till farbror Bengt.
                                                               *
Jag förbereder mig för den mörka perioden genom att vräka i mig frukt och grönsaker och försöka vara utomhus minst en timma om dagen.

lördag 15 oktober 2011

Vilka kollektiva aggressioner...

Jag har inte velat säga något om skränfockarna som flaxat runt och förfasat sig över Ann Heberleins nya bok under lång tid nu, hala och enfaldiga kulturtyper som de här orden passar in bra på:

Ty i deras mun är intet visst
Deras innersta är fördärv
En öppen grav är deras strupe
Sin tunga göra de hal.

Kvinnorna och Crister Enander har varit värst. Jag har inte läst särskilt långt i Heberleins nya bok, men tillräckligt för att säga att debatten inte handlar om den, och att den besitter kvalitet.

söndag 9 oktober 2011

En kortrecension

Jo, jag tänkte i all hast tala om varför jag gillar Konsten, Fru Ramona.
Bland annat p.g.a kontrasterna: 
"En mera verklig verklighet" 
"konstens nästan marmorvita hand"

Är det (ny)platonism? 
Plakatpoesi är det i alla händelser inte. 
"ett ljus som lyser starkare än skräckens lågor": 
i grund och botten är det klassiskt romantisk (om man kan säga så, klassicism och romantik brukar annars säga vara två skilda ting!) poesi. Ironisk också, men inte bara.
Kompet är omisskännligt proggigt, melodin enkel och nästan folkviseaktig.

"meningslösa gåtor": jag tror inte att det är polemik, men jag kommer att tänka på Paul Éluards uppgörelse med sin surrealistiska bakgrund:

Allt är att säga allt, men jag saknar ord
Och jag saknar tid och jag saknar mod.
Jag drömmer och fördelar slumpvis mina bilder.
Jag har levat illa och illa lärt mig tala klart.

(ungefärlig översättning...)

Det enda proggiga i texten till Konsten, Fru Ramona jag lyckas finna är uttrycket "ett alternativ". Hehe..

fredag 7 oktober 2011

Bloggen är en del av verket!

I anledning av alla pockande uppmaningar att jag bör sluta blogga. Och i viss mån i anledning av studenters ängsliga omsorg ("är du inte rädd att bli bestulen?").

Bloggen är en del av mitt litterära verk. Och hör sen.

Författarförbundet anordnar nu kurser i sociala medier för sina medlemmar. I framtiden kommer det säkert att vara självklart att recensera bloggar, lika väl som man recenserar böcker, konserter, pjäser, konstutställningar och dataspel.
På samma sätt som nutidens excellenta bloggare länkar till artiklar i etablerade medier när de citerar ur dem och diskuterar innehållet (det finns ingen anledning att stjäla om det inte går att göra stålar eller ära av det), kan man förvänta sig att framtidens skribenter på etablerade forum (sådana med en ägare) tillåter sig att länka till och diskutera innehållet på nätet utan rädsla, högfärd, dansbaneeländepanik, perukstockens avund eller mindervärdeskomplex.
Då kommer det inte längre vara av vikt för kulturskribenter att ingå i ett "stall". Alla kotterier kommer att försvinna såsom en rööök.
En okänd skribent som har en dröm, en idé och ett språk kommer att diskuteras och kritiseras med samma respekt och intresse som en etablerad, såtillvida den okända har uthållighet och kan förnya sig och bidra med något eget.

Det finns en term för det jag ägnar mig åt här: nätromantik.
Pierre qui roule n'amasse pas mousse. Men ibland känns det som att rulla ner stenar i ravinen. Det ekar bra, men finns det?
finns det finns det finns det finns svarar ekot.
Jag vet att det står ett löjets skimmer kring nätromantiska manifest. De ger lätt ett lika ystert som pompöst intryck. Men detta metablogginlägg kan endast framstå som ett lokalpatriotiskt goddag yxskaft för den som aldrig ens ställt sig frågan, hör ni det? Aldrig ens ställt sig frågan.
Vilka typer. Dom vet väl inget om raviner.

För en tid sedan träffade jag av en slump en sådan här författare i internationella elefantklassen, som sa till mig att varje skrivet alster borde behandlas som ett dokument upphittat på gatan. Som om dess upphovsman eller kvinna var okänd, namnlös, kommen från en planet ingen någonsin minglat på. Ja eller han sa inte så, han sa helt enkelt som ett dokument upphittat på gatan. *
Även om det var enkelt så var det tillspetsat (för visst är det intressant att se hur en författare utvecklar en tematik genom tidens plågor). Tillspetsat men inte falskt.

Om jag är rädd att bli bestulen - studenter har frågat det förr apropå bloggandet - frågan är svår eftersom författare inspireras av och anspelar på varandra, det kallas intertextualitet... Frågan om stöld, lån eller påverkan är långtifrån enkel. "Man kan stjäla ur böcker också" påpekade en annan student.
Men ett vet jag: jag måste gå i skola nu. Måste lära mig mer om digital publicering och upphovsrätt. Och då, kanske, kommer jag att kunna fatta ett högtidligt beslut om denna bloggs vara eller inte vara.
Det här är en favorit i repris.



* Planetmingel är strängt taget en överflödig metafor.

måndag 3 oktober 2011

Uppdatering, eller nåt

Det är ok att kommentera även när det handlar om tunga saker.
Jag skojar bara... men den här bloggen har varit bortskämd med hundratals kommentarer tidigare, det var ett helt otroligt liv, så visst händer det att jag undrar: vad nu då? när det är tomt i kommentarfältet.
Men alla har väl dragit vidare och sitter i någon annan blogg och gaggar.
Jag vet att Neapel är svårt. Det händer att jag oroar mig lite för hur de miljoner som har läst Savianos bok egentligen har tillägnat sig den. Det var inte så kul när Bodil Malmsten hävdade att hon läste den som en deckare. Antingen var det uppriktigt, eller så var det mest något hon sa.
I sådana vevor blir jag sträng och allvarlig, och ibland blir jag elak också.

Hellre tystnad än att saker och ting snackas bort.

Inte skildra Neapel för världen, utan skildra världen genom Neapel. Det är där allt börjar.

"Man skapar inte slumpen, man upptäcker den och blir inspirerad av den".
Detta är ett citat av Igor Stravinskij som jag brukar dra för mina elever på Södertörn. Stravinskij skriver mycket om slumpen i Musikalisk poetik. Han går inte in konkret på hur slumpmässighet inträder under komponerandet. Kan det handla om att råka skriva fel not? Råka blanda ihop notbladen så att det blir omvänd ordning på takter och melodier? Nä... Det Stravinskij talar om måste väl snarare handla om en slump som kommer inifrån. Att intuitivt pröva sig fram, skissa fram musik, och sedan upptäcka att det där fungerar ju riktigt bra.
Det onämnbara och det outsägliga är två fenomen som författare gärna kretsar kring. Medan musiker - förlåt en billig vits - säger det i toner istället.
Nu måste jag lägga sista handen vid introduktionsföreläsningen.
Den här låten (med härliga trettitalsbilder till) skulle kunna tillägnas debutanter som kämpar med sin andra bok.

lördag 1 oktober 2011

Dagens citat

Jag vill inte skildra Neapel för världen. Jag vill snarare berätta om världen genom Neapel.

Roberto Saviano i Saviano, mål för maffian som gick på TV igår.

Savianos extrema uppoffringar går hand i hand med misstron han blir bemött med. Det är svårt att tänka sig det ena utan det andra.
Det är sant att han är beundrad. Men de mest representativa rösterna i programmet tror jag är de som uttrycker olika variationer på temat "jojo, om han verkligen var hotad av maffian som han påstår, då vore han död nu..." Saviano har också dragit på sig både förtäckt och öppen antisemitism. Som i en tråd på Flashback som jag inte tänker länka till, men som jag hoppas kommer att tas bort (jag ska försöka göra något åt den saken själv).
En detalj ur dokumentären: Saviano går in på de historier som hamnarbetarna berättade för honom om de döda kineserna i containrarna. Jag har diskuterat detta tidigare här. Det är tydligt i boken att Saviano återger vad en person säger. Det må vara en vandringsmyt (helt utrett blir det inte i programmet), men för mig är det fullständigt självklart att den detaljen inte kastar någon avgörande skugga vare sig över Savianos intentioner eller hans arbete i stort.

En avhoppad camorrista som gått över till showbiz istället (ja, det finns likheter mellan grändernas camorra och gladiatorerna) uttalar sig i programmet: mannen blir själv sedd som en svikare i kvarteret trots att han aldrig talat med polisen, och nu betraktar han i sin tur Saviano som en ännu större förrädare eftersom Saviano flytt och inte stannat kvar i den miserabla verklighet som bara pågår och pågår och går i cirklar och som inte förändrats ett dugg med Gomorra. Den bitterheten, tanken att Saviano skulle vara en lyxlirare som sålt ut sin hemstad, som om allt i själva verket var hans eget fel, är outhärdlig att lyssna på.

Men mitt under programmet började jag tjoa. Professor Barbagallo! Där är han ju! Jag sprang runt på universitetet och letade efter honom 1998 när jag gjorde research inför Pompeji. Jagandet efter den gäckande professor Barbagallo var en historia i sig. Jag gav upp, det gick bra ändå, men det var fantastiskt att han plötsligt dök upp i rutan.




Jag skulle ju ha åkt tillbaks till Neapel i somras - denna tunga, svåra, otäcka sommar - men det kunde jag inte förmå mig till. Matilda Gustavsson fick resa dit själv, och skriver idag om resan i
Sydsvenska Dagbladet.
Och det blev en bra artikel tycker jag med många iakttagelser från Neapel.
Men mitt skämt om peruken, ja herregud... och skämtet om en dramatisk sorti. Man försöker skoja ibland också. Men det går inte att skämta bort skräcken.
Ett litet faktafel missade jag när jag fick läsa igenom i förväg - jag skrev Myggor och tigrar 2005, inte 2006. Jag hade alltså inte läst Gomorra när jag bestämde mig för att skildra mina underliga erfarenheter av camorrans grepp om regionen och ställa detta mot kulturvärldens lojaliteter och oskrivna regler. Det blir inte Myggor och tigrar sämre av, eftersom undersökningen av det vardagliga och nästan osynliga i det fallet förutsätter att det är en främling som skildrar en svårbegriplig värld, och eftersom jag anar mig till saker som har blivit bekräftade.
Och om diverse mygg än idag envisas med att kalla den för en snaskig dokusåpa, så beror det väl på att även jag berättar om världen genom Neapel.

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)