fredag 19 november 2010

Merrily merrily merrily.... don't forget to scream

Senaste Babel: en studie i gemyt, småputtrigt som det ska och med välvillig om än ganska tystlåten publik. Två kulturchefer i Stockholm och en ex-kulturchef i Stockholm betygsatte den litterära säsongen: "litet c" eller "stort C" blev utfallet. (John Swedenmark har beskrivit den här sortens flipp-flopp-attityd till litteraturen i sin essä Kritikmaskinen). Författare i gemen är ganska snälla och beskedliga personer, så jag tror inte att någon tog illa upp över kulturchefernas lilla och stora c, utan det blev nog bara fniss i författarlyorna. Fan va kul! Originellt liksom!
Knausgård var alla överens om var största tänkbara A. Åsa Linderborg förklarade att det som var så bra med Knausgård var att han ifrågasatte om barn är meningen med livet.
(Jag drömde en mardröm om att Knausgård hade djupfryst sina barn och lagt dem i en container. De skulle sändas till Kina där deras kranier skulle spräckas eftersom de inte var meningen med livet.
Bredvid containern stod Åsa Linderborg.
- Barn är köttklister, skrattade hon.
Det dök upp något slags sändebud från Kina som meddelade att de inte ville ha Knausgårds barn eftersom de redan mottagit en försändelse med Åsa Linderborgs.
En synnerligen obehaglig dröm).
Under programmet luftades idén att förr i tiden gick romanförfattande ut på att berätta en enkel och rak story, men idag har romaner blivit svåra och komplicerade.
Det här är liksom desinformation, det är nämligen inte så det ser ut i litteraturhistorien som tur är, men det får jag lov att återkomma till någon annan gång.
Några nästan subliminala gliringar förekom - en strukturell tillrättavisning av Sara Stridsberg, som Daniel Sjölin antydde är lika snaskig som Nobelpristagaren, och en halvgliring eller broderlig knuff i sidan till Bob Hansson, som Björn Wiman hävdade var ett exempel på "författarens medialisering".
Håhåhå, skulle Bob Hansson vara ett exempel på författarens medialisering...
Det var en fenomenalt strukturell tillställning. Några reportage - kultporträtt av stora litterära gubbs i utlandet - fick sin motvikt i en kvinnlig låtförfattare, som även bidragit med diskussion om kakor i Babels blogg. "Det är väldigt lyxigt, jag känner redan att det är finkultur".
Någonstans mitt i allt detta viftade Daniel Sjölin, som givit upp sitt författarskap för TV:s skull, med Myggor och tigrar.
Vifta på du bara, Daniel. Vifta på du bara.

46 kommentarer:

  1. Verkligen mer än en obehaglig dröm…
    Låt aldrig drömmen bli verklighet!

    *

    …I wake up screaming sometimes when I'm dreaming…

    SvaraRadera
  2. Brrr. Kalla kårar.
    Jag tror att jag förstår vad det är du vill inskärpa, men... ja jag vet inte.
    Mariannesson (oinloggad)

    SvaraRadera
  3. Ja, fy satan vilket erbarmligt program! Men så där går det väl när även litteraturen ska vara en del av den flinande underhållningsidiotin.

    SvaraRadera
  4. Valens: självklart aldrig i verkligheten. Jag är säkert skör och bräcklig, men jag gillar inte riktigt att man säger i TV att ens barn är långtråkiga. Alltså, det är olika vad man blir provocerad av, för mig är det liksom... ett onödigt bottennapp i den offentliga diskussionen.
    Mariannesson: jo kuslig. Men den var ju på något vis en förtätning av den där diskussionen.
    Lars: ja, faktiskt. Varför låta tre stockholmska kulturchefer tramsa med betygsättning? Varför ha nåt snicksnack om kakor i Babelbloggen? Tycker den kulturintresserade publiken att det är intressant, och den publik som inte redan är intresserad av kultur, kommer den att hitta fram till litteraturen? Jag tror att det är en total missbedömning. Det märker man när man är ute i landet och pratar: det finns verkligen många människor som är gediget intresserade av litteratur.
    Nå. Jag ska skriva något roligare sen. Apropå underhållningsindustri. Jag blev bara så j-la lack.

    SvaraRadera
  5. Valens o Maja. Tänk att kunna vända en mardröm till något verkligt som man kan tolka och förstå så man inte behöver vakna upp gapandes. Man inser att uppvknandet handlar om att ibland vakna upp med insikt om att någon förstår.


    Skrämmande men sant.

    Leroy

    SvaraRadera
  6. Det var deep thoughts du, Leroy.

    SvaraRadera
  7. Fasaväckande program av sextodelsintellektuella grötmånsar om eländiga, skattepengars stipendieförsörjda hackwriters eoner under Charlie Siringos "Rent hus i El Paso" och Ernst Jüngers "Auf den Marmorklippen"! Usch! Fly mig en Black Russian...

    / Edgard J. Svantesson

    SvaraRadera
  8. Jag tror som du, Maja, att det är en total missbedömning. Det där populariserings- och trivialiseringsraseriet skrämmer förmodligen bara bort fler tittare än det lockar till sig. Och även om jag blev bevisad motsatsen skulle jag ändå vara en svuren fiende mot den där flipp-floppifieringen av litteratursamtalet. Det är inte så länge sen man i ”Röda rummet” kunde se Horace Engdahl och Gunilla Kindstrand med gäster föra intressanta och intelligenta samtal om litteratur. Inga pajaserier à la Bob Hansson, inga äckligt fjäskande intervjuer och självförtjust ordekvibrilistik à la Sjölin. Är det dryga tio år sen ”Röda rummet” sändes? Ändå känns det som en helt annan värld, en svunnen guldålder. Vad hände, undrar man, där emellan?

    SvaraRadera
  9. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  10. Kulturprogram i TV är svårt. Gunilla Kindstrand var rar och tindrade med ögonen inför allting, på nåt sätt. prat om litteratur behöver inte vara som charmant middagskonversation.
    Jag kommer inte ihåg om jag nånsin såg Röda Rummet när Horace Engdahl var programledare, har inte samma syn på litteratur som H.E, liten risk för koketteri där med på sätt och vis (har för mig att H.E skrivit att litteraturen är en värld där man kan koppla av, eller nåt sånt)
    Det är inte något ideal att provocera (t.ex Linderborgs lilla utfall att "folket äger kungens spermier"). Ett blä-skämt.

    SvaraRadera
  11. Kvinnorna är värst, det är hursomhelst i rätt hög grad kvinnliga kulturproducenter som flippfloppifierar kulturen. Kulturtjackhoror brukar också vara så kåta att de går åt inför såna som Knausgård. Och kolla kaksnacket på Babels hemsida. Snuskjävlar. Lägg ner skiten. Ska det här vara public service. Gör nåt, Berlusconi.

    SvaraRadera
  12. Vargas Llosa-debatten på svenska kultursidor visade återigen hur litteraturkritiker läser böcker genom ett personligt/politiskt raster. Det är förståeligt, men en kritiker måste försöka att höja blicken, utmana sina egna fördomar och förutfattade meningar när de läser böcker. Jag tycker att Anne Swärd hade en viktig poäng med sin artikel
    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/anne-sward-forutsattningslost-lasande-ar-en-utopi-1.1188826
    och blev faktiskt mycket besviken när det här svaret kom ifrån Stephen Farran Lee
    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/stephen-farran-lee-sward-feltolkar-sara-stridsbergs-darling-river-1.1190856

    SvaraRadera
  13. Magnus J: jaså var det därifrån Babel hade hämtat sin gliring till Stridsberg.

    Här menar jag att skribenten gör en förvånansvärd felläsning:
    "Den skulle ha kallats pedofil, misogyn och kinky i en roman av honom" -
    gör hon den förvrängningen med flit? Ser hon inte den enorma skillnaden?
    Jag har inte hunnit läsa Stephen Farran Lees artikel ännu, men jag antar att han också blev rätt paff.
    Det enda jag läst av Vargas Llosa är ett stycke ur den ystra porriga, och det var så dåligt att det borde ha förhindrat Nobelpris hur bra han än skrivit tidigare, tycker jag.

    SvaraRadera
  14. Kulturtjackhorans svar till Farren-Lee är rätt tidstypisk:
    "Stephen Farran-Lee antyder att jag gått vilse i min läsning och mina reflexioner (kan man det? Vilken är den rätta vägen? Vem håller i kartan?)."

    njo alltså, det är inte riktigt så enkelt som att "det finns ingen sanning, bara perspektiv". Det finns kvalitet, och det finns fuskbyggen och snusk. Inte alltid lätt att dra en gräns, självklart, men det här exemplet krävs det nog ett enormt mått av blindhet för att inte känna lukten av unket i llosas flås.

    SvaraRadera
  15. Och det sitter i texten. Oavsett vetskap om vem som skrivit. I texten.

    SvaraRadera
  16. Åsa Linderborg bad nästan om ursäkt för att den store mannen blivit kritiserad på hennes kultursida, och sa därutöver något lamt om att litteraturen står över politiken (ett slappt missförstånd det med, för så är det inte). Men Linderborg har ungefär lika sjuk kvinnosyn som Schottenius. Vad annat var att vänta.
    Förödelsens styggelse.

    SvaraRadera
  17. Däremot - sitter här och pratar lite på lördagsförmiddagen - menar jag att Aftonbladets kultursida ofta har läsvärda artiklar, i synnerhet sedan den här andra lite popkulturella typen slutat, och bortsett från visst skitprat menar jag att Linderborg har styrt upp den där sidan rätt bra. Många mycket läsvärda skribenter.

    SvaraRadera
  18. Maja! - Hur vore det om du själv fick chans att ha ett eget tv-program? Det vore väl något!? - Du kanske i själva verket är en aning avundsjuk på Daniel? - ( - vad vet jag?)

    SvaraRadera
  19. MarianneJ: nej, folk tror gärna att det är avund, men det är inte det. Jag är inte avundsjuk på Sjölin.

    SvaraRadera
  20. Maja! - nej 'avund' kanske det inte är - nödvändigtvis - jag vet inte vad det är - jag som är 'folk' - som 'folk' är mest - det är inte alltid så lätt att vara 'folk'...

    SvaraRadera
  21. Maja skrev: "Åsa Linderborg förklarade att det som var så bra med Knausgård var att han ifrågasatte om barn är meningen med livet."

    Det här med barn (och deras förmenta meningslöshet) är intressant.
    För ungefär hundra år sen fanns det en idé om att författare är "barn som aldrig slutat leka". (Särskilt Thomas Mann höll livet igenom fast vid den föreställningen, tydligast uttryckt i "Doktor Faustus".)
    Sen hände nånting. Fantasin och leken blev efterhand allt mindre självklara beståndsdelar i litteraturen. Många författare upptäckte att man klarade sig alldeles utmärkt utan dem.
    I dag har vi liksom gått hela varvet runt.
    Så att barnet och författarstjärnor av den knausgårdska sorten nu är varandras motpoler. Barn förstår inte innebörden i (för Knausgård) livsviktiga begrepp som "majoritet" och "konsensus" - och omvänt förstår den här typen av författare inte hur man kan vara så korkad så att man frivilligt väljer att sitta på golvet och bygga med klossar...

    Om man däremot gillar den typen av litteratur som Maja reprsenterar och som inte alltid och överallt syftar till att bekräfta och cementera nåt som alla redan är överens om, då tror jag att det är roligare att umgås med barn än med Knausgård eller Wiman. De senare skulle inte ens under pistolhot säga nånting oväntat eller överrumplande...

    mvh,
    Herr Q

    Ps. Clam - skuldbelägg inte "kvarteren kring Mariatorget"! Där finns det fortfarande fler hyresrätter än i resten av innerstan. Små kyffen, bebodda av fattigt och hederligt folk, med badrum som renoverades nån gång på våren 1971. De där "middagskonversationerna" äger framförallt rum i Enskede...

    SvaraRadera
  22. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  23. Clam: Jorå, Schottenius & co håller gärna hov på Hotel Rival. Sen blir det taxi (eller privatchaufför) hem till den sortens trivsamma kvarter där man ringer Grannsamverkan-mot-brott om en bil med utländska nummerskyltar sakta rullar utmed ligusterhäcken...

    Herr Q

    SvaraRadera
  24. Clam och Maja: Det var inte min mening att idealisera ”Röda rummet”. Inte heller jag föll pladask för Kindstrands vänligt tindrande själfullhet och Engdahls litteratursyn bekräftade väl inte alltid min egen, men det var ändå ett program som försökte närma sig litteraturen på dess egna villkor, tycker jag. Jämfört med det myckna tramset och flamset i Babel är det kanske inte så konstigt att ett program av det slaget framstår i ett nostalgiskt och lätt gyllene skimmer.

    SvaraRadera
  25. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  26. Visst är det en viss konst att vara en litteraturkritiker (kvasiförfattare), men det är en än större konst att vara en originell kulturkritiker (författare).

    Själv har jag större sympati med författare än med fördummande "lekfarbröder" och "lektanter" i TV.

    SvaraRadera
  27. HerrQ - det här med klossarna låter bekant, anspelar det på något ur "Min kamp"? Vagt minne av att det ironiseras över barns fantasilöshet där.
    Apropå Mariatorget så tyckte jag om Lilla Maria en gång i tiden - jag tror att den är nerlagd nu. Där var en bra blandning av folk: lite lantliga (om uttrycket ursäktas) kvinnor i jumper kjol och pärlhalsband, kriminella, lite löst litterärt folk, jazzgubbar, hårdrockare, det fanns roulettbord där också. Bra ställe.

    SvaraRadera
  28. Tristan: jag tror inte man behöver dela in litterärt verksamma personer i grupperna författare/kritiker.
    Däremot finns det i sämsta fall en redaktionskultur där författare och andra skribenter blir sedda med en blandning av avund (Marianne J, ska man tala avund tror jag man måste vända på steken...) och gammal vanlig småborgerlig misstro mot folk som borde klippa sig och skaffa ett ordentligt jobb istället. Samtidigt med en paradoxal idealisering av författarmyten, något som har kallats personlighetsmarknaden.
    Det är inte likadant överallt, kulturen är inte totalt knausgårdifierad, och inte minst skulle jag vilja säga att det faktiskt skrivs en hel del gedigen litteraturkritik, trots att det för det mesta är extremt illa betalt.
    Det handlar då om folk som faktiskt älskar litteratur, rätt många blir utbrända faktiskt, springer in i väggen nåt alldeles katastrofalt, ju mer man tar saken på allvar desto större är risken att gå i tusen bitar.
    Kulturkarriäristen däremot gör det oerhört enkelt för sig. För det första består en kulturkarriär idag för det mesta av ett sammanrafs av andras arbete och idéer. Tror du Wiman hittat på begreppet "författarens medialisering" själv? Nej, det har han lånat bl.a ur ett arbete om Stig Larsson och Carina Rydberg. Tror du att den ironiska munfjärten om författarens medialisering hindrar Wiman från att ha Knausgård sexigast i Norge som en nyhet på DN:s kultursida?
    Du kan hitta kulturartiklar som består av lån eller stöld rakt av, och ju mer en tidningsredaktion berömmer sig av att vara en maktfaktor, desto mer usurpatorisk är den.

    SvaraRadera
  29. Ja Stridsbergs-kängan ifrån Sjölin hörde säkert ihop med Anne Swärds artikel i DN. Och Stridsberg användes endast för att driva tesen att personen många gånger står i vägen för verket.
    Jag ser inte att hennes resonemang är så flummiga att hon förtjänar epitetet "kulturtjackhora"

    SvaraRadera
  30. Barn.
    Hur konventionellt det än låter så tror jag att nästan alla barn har en intakt fantasi upp till kanske 6-7 år.
    De leker med vad som finns till hands.
    De sitter på en stubbe nånstans, upptäcker två kottar på marken - och några ögonblick senare är de där kottarna besjälade och försedda med namn och utförliga biografier ("det här var Greta, hon är sångerska i ett band och bor i Skåne").
    Litteraturen funkar väl också så?
    Av inget gör man något.
    Calvino återkom ofta till det där. Man betraktar molnen, de formar sig till bilder, dessa bilder blir berättelser etc, etc.
    Det jag ogillar hos Knausgård, Wiman & co är idén att litteraturen fortsätter att vara litteratur om man rationaliserar bort leken och fantasin.
    Det är klart att man kalla den slaggprodukt som återstår "kulturkritik", men i så fall är väl DN Bostad också "kulturkritik"?

    Mariatorget.
    Min favorit bland de nu försvunna syltorna var Sofia (som väl låg vägg i vägg med Lilla Maria). En vinterkväll kom jag in i baren. Det var smockfullt, mestadels alkisar bland gästerna, kompakt tystnad rådde. När jag viskande försökte beställa hyssjade alla alkisarna. Först då såg jag att teven var på och alla satt som hypnotiserade av VM i konståkning.

    mvh,
    Herr Q

    SvaraRadera
  31. MagnusJ: vaddå, borde jag skriva bönsyrsehora eller?

    SvaraRadera
  32. Att media är usurpatorisk, Maja, det tolkar jag som att du menar att den i kombination av inpiration och lättja är något tjuvaktig. :-)

    SvaraRadera
  33. Du får naturligtvis kalla anne Swärd för vad du vill. Jagtrodde du valde det epitetet för att hennes resonemang var otydliga som de kan bli om man är influerad av stimulantia (tjack).

    SvaraRadera
  34. MagnusJ: epitetet är föga drogrelaterat.
    Men den viktigare frågan här synes mig vara varför Daniel Sjölin använder Babel till att ge en gliring åt Sara Stridsberg. Inte så att en programledare måste vara opartisk, eller undvika polemik eller ställningstaganden till varje pris. Men här var det för extremt ytligt gjort, jag skrev "nästan subliminalt" eftersom det handlade om en förbiflimrande snabbexposé av det slag Babel av någon anledning gillar, "pling plong debatt hahahahahaha plonk hohohoho", för det andra var udden riktad mot Stridsberg på ett orättvist sätt, för att hylla Nobelpristagaren. Och där ingår det faktiskt i ett mönster som Babel har kört länge. Man kan t.ex titta på avsnittet med Suzanne Brögger. Hennes senaste roman kanske inte är bra, det vet jag inte. Men programmet var upplagt som en hyllning till Henry Miller i ett större reportage, sen togs Brögger in i en intervju där Sjölin var ganska nedlåtande, och därefter kom något i stil med: "nästa gång ska vi prata om VERKLIGT farlig och het litteratur" (minns inte vad det var, en manlig författare vill jag minnas).
    Och pling plong hahahahaha plonk. Plank. Plunk. Hohohohoho.

    SvaraRadera
  35. "varför Daniel Sjölin använder Babel till att ge en gliring åt Sara Stridsberg"
    Gissa

    SvaraRadera
  36. Se intervjun med Louice Boije af Gennäs. En mycket bra intervju.

    SvaraRadera
  37. Jag anser inte att Sjölin för övrigt kurskamrat med Sara Stridsberg på skrivarskolan Biskops-Arnö ger en känga åt Stridsberg. Han refererar en del diskussioner som fördes på kultursidorna det här året.
    I debatten om Vargas Llosa drog Anne Swärd i DN in Stridsberg i debatten som ett exempel för att illustrera tesen att kritiker läser författare med olika slags fördomar/förutfattade meningar och att det i grunden är förståeligt men icke desto mindre ett problem
    Du får nog tydligare precisera vari kängan består, Maja.

    SvaraRadera
  38. MagnusJ: "Ja Stridsbergs-kängan ifrån Sjölin hörde säkert ihop"...
    Du använde uttrycket, jag skulle aldrig använda uttrycket känga för nåt sånt.
    Misogyni sitter mycket djupt, det gör vare sig till eller från om de varit kursare.

    Anonym 00.46: javisst, den var utmärkt. Inte minst avslöjande att höra grobianerna Gellerfeldt och Guillou.
    På det hela taget - tycker du inte att det var en ganska sedelärande historia?

    SvaraRadera
  39. "kritiker läser författare med olika slags fördomar/förutfattade meningar" - du menar homofobi alltså. Jo, det har du alldeles rätt i. Jag var lite osäker på först vad du menade med "att läsa med fördomar".

    SvaraRadera
  40. Med andra ord, en utmärkt illustration av talesättet "den som viftar med Myggor och tigrar sätter kaustiksoda i halsen".

    SvaraRadera
  41. well maja du får se till att dom slutar med det.

    SvaraRadera
  42. Fast jag tror inte att det var Sjölin utan redaktionen och problemet just där var det här "pling plong debatt hahahahahaha plonk hohohoho",

    (bingo maja) d.v.s det som Magnus J kallar att "referera en del diskussioner på kultursidorna det här året"....

    SvaraRadera
  43. Snacka om dubbelmoral. "Misogyni sitter jupt" - att kalla en kollega kulturtjackhora, finns det nåt mer misogynt? Ligga med chefen, finns det nåt mer horigt?

    SvaraRadera
  44. Zigge: Sjölin är en snäll begåvad pojk som trasslat in sig i ett stundom rätt ok, stundom erbarmligt program. Anonym 11.01; oerhört glad över dina synpunkter. Du skulle kunna upprepa dem, kanske ännu mer stringent formulerade än de redan är. Vill hänvisa till stycket i Myggor och tigrar där jag diskuterar Plutarchos, hur man drar fördel av sina fiender.

    SvaraRadera
  45. På sikt gynnas kanske ändå kvinnliga författare av de parodiska könsrollerna?

    Medan den manlige superstjärnan överger sin litterära karriär för att istället bli jourhavande gulleplutt på tv (Sjölin), agerar citatmaskin utan egna anspråk på originalitet (Wiman) eller låta sig krönas till norsk sexkonung (Knausg.) kan alla de andra, de som inte räknas, i lugn och ro finslipa verktygen.

    På kontinenten, särskilt i Tyskland, är det där redan på väg att bli verklighet. För tio år sen visade statistiken att medan 90 procent av läsarna (bokköparna) var kvinnor så var den förkrossande merparten av författarna, kritikerna och förlagscheferna män.
    I dag har allt det där gungat till ordentligt, jourhavande gulleplutt är på reträtt, kvinnliga författare hyllas uteslutande på stilistiska och kompositionstekniska grunder - medan männen på sin höjd får en klapp på axeln för att tematiken "berör".
    Silence, exile and cunning.

    mvh,
    Herr Q

    SvaraRadera
  46. HerrQ: silence, exile and cunning, bra saker. Men det allra viktigaste är egentligen, enligt min hulda mening, inte vem som gynnas eller vem som missgynnas: alla, inte minst den kulturintresserade allmänheten, förlorar på flippfloppifiering.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)