torsdag 18 november 2010

Bossen och fotoblixtarna

här glada kan alla se ut när en camorraboss grips. Inklusive bossen själv.
Det är bland annat detta som kallas "motsägelsefullhet" eller "paradox" i Neapel. Med betoning på bland annat.
Mannen kallas "padrino" i la Repubblica, en italiensk översättning av Mario Puzos uttryck godfather (ingen lär ha sagt gudfader före Gudfadern). Han ler mot fotoblixtarna (för att understryka sin status som superstjärna). Antonio Iovine hade lyckats hålla sig under jord i ungefär femton år. Han är en av casalesarna, den klan som styr i förstaden Casal di Principe (Roberto Savianos hemort) och dömdes till livstids fängelse i sin frånvaro, under den stora Spartacusprocessen 2008.
Som Tomas Lappalainen påpekar i sin bok om camorran kan det tyckas uppochnervänt att Staten jämför sin kamp mot camorran med ett slavuppror. I förhållande till camorran skulle alltså lagen och rättvisan vara en fånge som måste göra uppror på Spartacus vis. Samtidigt vill många camorrister framställa sig själva som arvtagare till Spartacus då de vägrar acceptera den italienska staten. Folkets söner som med sin driftighet, sitt entreprenörsskap och sin rebelliskhet lyckas skapa sig en nisch av egenmakt.
Här är samme man som ung, uppenbarligen redan då medveten om banditismens magnetiska verkan på den kollektiva fantasin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)