Be för min armbåge

Ni som är religiösa kan be för min vänstra armbåge i påsk. Ni andra kommer undan med att eventuellt tycka synd om mig. Eller inte, det går lika bra ändå. Iallafall, jag var med om en halkolycka i januari då jag oturligt nog hamnade med hela min kroppstyngd på armbågen, jag gick dessutom fort, det gjorde monsteront och armbågen gick i flera bitar, lite grann av överarmen gick sönder också tror jag, så det blev en lång operation då de gjorde en provisorisk armbåge av järnskrot. Komplicerat, och bra gjort. Nu tränar jag och med hjälp av min sjukgymnast är det tänkt att jag ska få tillbaks så mycket av rörligheten som möjligt.
Jag var och drog ut en skruv härförleden (den som korsar armbågen diagonalt på den nedre röntgenbilden till höger). Allt det andra ska sitta kvar, om jag inte får alltför mycket besvär av det. Inte för att brickorna och skruvarna behövs i längden - benet återskapar sig själv, men det finns risker med alla operationer och det är inte säkert att det blir så mycket bättre om järnskrotet plockas bort.

skillnad i rörlighet mellan vänster och höger armbåge

Än så länge har det gått ganska bra, men det är fortfarande lite svårt att äta och tvätta sig i ansiktet med bägge händer. Högerhanden får göra det mesta. Och det är inte självklart att det kommer att bli bättre.
Men jag anklagar inte den där Sebaot för det. Knappt ens sandningen och gatukontoret. Det är ganska svårt när det töar på dan och fryser till på natten, och det sedan lägger sig ett lager snö ovanpå det hala.
Nej, fördragsamhet och saktmod är a och o. Och styrketräning.

                                                                    * * *

Jag har åsikter också, minst ett par som är opassande. Om jag trots allt framför dem måste de omgärdas av förmildringar: massor med verbal bomull. Medan jag funderar på om det verkligen är nödvändigt att säga vad man tycker alla gånger, så dryftar jag en annan åsikt som nog inte kan uppfattas som stötande av någon: 

Det här med höjd bensinskatt, kom inte det i fel tid? Om man rent hypotetiskt tänker sig att det finns ett missnöjesparti i Sverige; om man ponerar att detta parti i ganska hög grad lockar till sig folk på mindre orter med större behov av bil än stockholmarna: kan det då inte finnas en risk att just en sådan skattehöjning får ett kraftigt symbolvärde: pk-stockholmare och miljöpartister som själva bor centralt och har höga riksdagslöner, de struntar fullständigt i hur vi har det - o.s.v. 

Nej, om det gick att införa en särskild bil- eller bensinskatt för storstadsbor, utan att det blev för mycket byråkratiskt krångel, så skulle det vara bättre. Trängselskatten är också lite omvänd - det borde väl vara storstadsborna som fick betala extra.

Sen undrar jag hur det går med förmögenhetsskatten och arvsskatten. Törs regeringen inte återinföra dem p.g.a att de fruktar att Alliansen spräcker decemberöverenskommelsen då? 

Någon av dem - arvsskatten eller förmögenhetsskatten - är det bara Sverige och Italien som har avskaffat i Europa. Just nu kommer jag inte ihåg vilken av dem. Jag ska kolla upp det. 

Apropå bensinskatt: den här biten från 1965 passar ju bra. 

De två lite jobbigare åsikterna: det har stått i tidningen att en del föräldrar tar sina barn ur den judiska förskolan i Malmö, och då tänker jag att det är bättre om förskolor överhuvudtaget inte delar in barn så tidigt på det sättet. Inga muslimska, judiska, kristna förskolor (t.ex inget Livets Ords Löfteslandets förskola). Jag vet inte om jag tycker att de ska förbjudas rakt av, eller att man borde införa krav på att förskolor är konfessionslösa. Men jag tycker att barn ska blandas så mycket som möjligt, och inte bara umgås med dem som antas vara mest lika dem själva (men barn är barn, det vill säga de är mycket lika varandra oavsett bakgrund; låt dem få chansen att upptäcka det).

Sen en nästan lika jobbig åsikt, och det är att… Nej jag är ingen Charlie, jag tycker inte att det har ett egenvärde att smäda och häda; och jag är långtifrån lika giftig som de franska surrealister som skrev pamfletten Ett kadaver, om en god och hyllad fransk författare och Nobelpristagare, Anatole France, strax efter att han hade dött. Det gjorde skandal då och motsvarande skulle göra skandal idag.
Men det är faktiskt så här, att jag inte tycker att Tranströmer är en särskilt bra poet. Hela världen och alla jag känner med god poetisk smak tycker tvärtom, mycket eftertryckligt dessutom, och det känns ju märkligt - lite grann som när alla skrattar åt ett skämt man inte förstår. Det är inte för att jag tycker att Tranströmer är borgerlig (han var anklagad för det från vänsterhåll tidigare, för mycket länge sedan). Det är inte för att jag tycker att han skriver för ljus poesi (tillit och förtröstan kan mycket väl vara poetiska). Och det är inte för att jag har något emot metaforer. T.ex Erik Beckman var väl kritisk emot Tranströmers bruk av metaforer. Men jag gillar metaforer och för övrigt tror jag inte att man kan dela in språket i figurativt och nonfigurativt på ett alldeles enkelt sätt, i synnerhet inte det poetiska språket.
Nå, om jag först betonar att jag även tycker att det finns vackra rader av Tranströmer, så kan jag väl säga att många av de dikter och rader som anses svindlande bra, tycker jag är medioker eller dålig poesi. Jag vet inte om jag kan leda i bevis att det är överlastat eller på annat sätt dåligt bildspråk, skulle jag försöka så skulle jag koncentrera mig på konkretionen: hur gör stjärnor när de stampar i sina spiltor, vad är det för bås som åsyftas; att jämföra stjärnor med otåliga hästar instängda i universum kanske är djärvt men… Jag har säkert missat något, och till slut är det väl bara att inse: det här är inte min grej.
Då är Ranelid roligare eftersom han är mer hejdlös.
Så var det med det. (Haikusarna är bättre eftersom de är enklare).
Jaja, det är inte första gången jag tänker "men gud, är de inte kloka" - men den här gången är det extra konstigt eftersom alla, från radikalfeminister som annars brukar avsky vita stora män som Ekelöf och liknande mossfarbröder till (enligt uppgift) dagisbarn, kineser och andra poeter är överens om att han har tillfört världen nya djup. Och jag som har lite svårt för vördnad reagerar mot det, men dessutom så förstår jag faktiskt inte storheten. Jag vet inte om det där var tillräckligt inlindat, för övrigt spelar det egentligen inte så stor roll - smaken är helt enkelt olika. Konstigare än så är det inte.
Basta och hasta la vista.