quien maneja mi barca

Jag tar det där med kvantmekaniken sen.

* * *

Jag har för mig att Kjell Alinge lät remedios amaya med quien maneja mi barca vara ständigt återkommande hedersgäst i Eldorado - var det inte Eldorado så var det något annat radioprogram på åttiotalet, men jag är snudd på säker på att det var Eldorado. Det kändes som en hemlig pakt, en utväxlad blick och en menande nick, jag blev glad varje gång den spelades - det var nämligen så att den inte fick en enda röst i schlagerfestivalen. Spain, zero votes.
Det här var året då Carola kom trea med Främling och en annan inte heller alls så dum låt vann, Luxemburgs Si la vie est un cadeau. Båda går att lyssna på fortfarande. Det var inte det att quién maneja borde ha vunnit, men ingen röst alls? Hade de inga öron att höra med?
Det här är väldigt länge sedan, 1983 är fruktansvärt länge sedan. Bara som ett exempel så fanns det inte särskilt många radio- och TV-kanaler, och därför kunde det kännas tungt, på ett bra sätt, när Eldorado (om det nu var Eldorado) i något slags protest lät den här spelas om och om igen, i flera år tror jag nästan.
Jag blev lyrisk när jag såg och hörde den, gick då personligen på gymnasiet och utväxlade några tjoho med en musikalisk klasskamrat, vilken häftig och originell låt!
(Jag tror inte att man sa wow på den tiden, lite osäker på det. Man kanske sa: förbaskat trevlig bit det där, alla tiders!). Något strävare än de mer eller mindre sockersöta schlagersrarna. Barfotachock, dessutom. "Very, very ethnic" säger den brittiske konferencieren. Han påstår också att hon uppträder i sin pappas badrock - jag vet inte om det är ett faktum eller en sarkastisk kommentar, men befarar det senare.
Om jag hörde den för första gången idag, kanske jag inte skulle bli lika golvad - det var ovanligare med very very ethnic music i radio och TV då, nästan lika ovanligt som tecknat. Ja, ni som var med minns, det var frugalt. Hörde jag den för första gången kanske jag inte skulle reagera lika mycket, men jag tycker fortfarande att den är häftig, och det är skäl nog, utöver det rent nostalgiska, att spela den igen.
Och ni som minns en tid då den etniska barfotachocken och den sträva och ovanliga rösten och melodin var väldigt överrumplande, kan liksom jag jämföra nu och då. Ni som är yngre än så får gärna berätta vad era knatteöron tycker.

(Man blir tvungen att spola över en i grund och botten antagligen djupt olycklig docka, med mera, men helheten är också intressant)