Bloggen fyllde tio år igår.
Det firar jag med en elegant rubrik. Propylé. Lärde mig ordet för bara några dagar sedan.Må den nyfikna googla, jag är lite trött och zonkad efter en dags knallande i Berlin.
Ledtråd: Brandenburger Tor är en propylé.
Världen blir större för var dag, mer och mer att upptäcka. Mer verklighet och mer ord.
Just nu sitter jag på ett fik vid Berlins Tågcentral. Och det är verkligen dags att ryta till på allvar. Europa måste satsa på fler direkttåg. Det blir krångligt att ta sig hem igen. Byte i Hamburg till ett tåg utan vare sig liggvagnar eller sovvagnar. Sitttåg, för att ta sig rätten att ha tre konsonanter i rad. Sen byte igen i Köpenhamn vid sjutiden i morgon bitti, och byte igen i Malmö.
Jag har köpt en kudde, en ganska fånig kudde i en turistshop.
Klart slut för tillfället.
söndag 31 mars 2019
söndag 24 mars 2019
Fjorton
Jag är vidskeplig - ibland, som idag då jag förbereder mig inför en lång och krånglig tågresa - alltså vill jag inte låta det förbli 13 inlägg år 2019.
Anne Franks dagbok, världsberömd autofiction
Nej, så säger man ju inte. Det skulle antagligen betraktas som vanvördigt.
Neologismen autofiction är diffus, och skällsordet (det är oftast ett skällsord) används inkonsekvent. Inkonsekvensen kommer sig troligen av att ingen har riktigt klart för sig vad det är.
Jag har hittat en bra genomgång av begreppets historia, i bloggen minimaetmoralia.
En snabb slarvsammanfattning:
Till en början syftade autofiction på en ny typ av komplicerad självbiografi besläktad med nouveau roman.
Efter Freud och Lacan går det inte längre att skriva naiva "genomskinliga" självbiografier, som Rousseau eller Goethe, utan man måste ifrågasätta sina bevekelsegrunder, sina minnen.
Innan begreppet autofiction myntades, av en författare som hette Doubrovsky, hade Jean-Paul Sartre och Michel Leiris redan skrivit "postfreudianska" självbiografier, men utan att finna det nödvändigt att proklamera en ny genre.
Genren autofiction används sällan retroaktivt, dvs författare som skrivit självbiografiskt före 70-talet och innan begreppet myntades kallas inte autofictionförfattare.
Michel Leiris L'Âge d'homme betraktas alltså inte som autofiction, trots att den stämmer ganska väl överens med Doubrovskys definition.
Men så småningom har autofiction mer och mer kommit att beteckna en experimentell identitetslek, ett virtuellt paradis där man kan vara den man vill. Den kan innehålla manipulation, blandning av fakta och fiktion, mystifikation, "euforisk kreativ omnipotens".
l’autofiction è diventata il terreno sperimentale entro cui il soggetto, piuttosto che lasciare emergere l’inconscio attraverso l’iniziativa di una parola “sintomatica”, può divertirsi a manipolare la propria identità, ad “auto-generarsi” sbizzarrendosi in una sorta di euforica onnipotenza creativa. In area francofona, maggiore esponente di questa visione è Regine Robin, teorica canadese e autrice di un libro intitolato “De l’autofiction au cybersoi”.
Torgny Lindgrens Minnena ljuger skulle kanske kunna sägas vara ett exempel på den första definitionen av autofiction, Aase Bergs Haggan och Horace Engdahls Den sista grisen exempel på den andra definitionen.
Men i Sverige verkar debatten ha fastnat i frågan om det är egotrippat att skriva självbiografiskt. Självklart, det är egotrippat att ta sig tid att skriva överhuvudtaget.
Lil Hardin Armstrong & her Swing Orchestra, Oriental Swing
Här är texten till Oriental Swing
Now, Arab sheiks on the burning sands,
Come into their harems and clap their hands,
Said, "Come on, girls, are you ready to play?
Let's have a little more of that swingin' today."
Now, geisha girls in old Japan,
Wink behind their peacock fans,
Since they learned to say, "Yeah!
Let's swing it like Amelican's swing swing dance!"
Now, in the land of Fu Manchu,
The girls all now do the Suzie-Q,
Clap their hands in the center of the floor,
Saying, "Ching, ching, chop-suey, swing some more!"
Now, Gypsy caravans have changed their mode,
They truck down the Romany road,
With their hi-de-hos, and their hey-hey-diddle,
Doin' the swing on the Gypsy fiddle.
Them eastern wisemen know the story,
Of the swing with Oriental glory,
They stroke their beards and grin,
Sayin', "Swing, little children, till the dawn comes in!"
Neologismen autofiction är diffus, och skällsordet (det är oftast ett skällsord) används inkonsekvent. Inkonsekvensen kommer sig troligen av att ingen har riktigt klart för sig vad det är.
Jag har hittat en bra genomgång av begreppets historia, i bloggen minimaetmoralia.
En snabb slarvsammanfattning:
Till en början syftade autofiction på en ny typ av komplicerad självbiografi besläktad med nouveau roman.
Efter Freud och Lacan går det inte längre att skriva naiva "genomskinliga" självbiografier, som Rousseau eller Goethe, utan man måste ifrågasätta sina bevekelsegrunder, sina minnen.
Innan begreppet autofiction myntades, av en författare som hette Doubrovsky, hade Jean-Paul Sartre och Michel Leiris redan skrivit "postfreudianska" självbiografier, men utan att finna det nödvändigt att proklamera en ny genre.
Genren autofiction används sällan retroaktivt, dvs författare som skrivit självbiografiskt före 70-talet och innan begreppet myntades kallas inte autofictionförfattare.
Michel Leiris L'Âge d'homme betraktas alltså inte som autofiction, trots att den stämmer ganska väl överens med Doubrovskys definition.
Men så småningom har autofiction mer och mer kommit att beteckna en experimentell identitetslek, ett virtuellt paradis där man kan vara den man vill. Den kan innehålla manipulation, blandning av fakta och fiktion, mystifikation, "euforisk kreativ omnipotens".
l’autofiction è diventata il terreno sperimentale entro cui il soggetto, piuttosto che lasciare emergere l’inconscio attraverso l’iniziativa di una parola “sintomatica”, può divertirsi a manipolare la propria identità, ad “auto-generarsi” sbizzarrendosi in una sorta di euforica onnipotenza creativa. In area francofona, maggiore esponente di questa visione è Regine Robin, teorica canadese e autrice di un libro intitolato “De l’autofiction au cybersoi”.
Torgny Lindgrens Minnena ljuger skulle kanske kunna sägas vara ett exempel på den första definitionen av autofiction, Aase Bergs Haggan och Horace Engdahls Den sista grisen exempel på den andra definitionen.
Men i Sverige verkar debatten ha fastnat i frågan om det är egotrippat att skriva självbiografiskt. Självklart, det är egotrippat att ta sig tid att skriva överhuvudtaget.
Lil Hardin Armstrong & her Swing Orchestra, Oriental Swing
Här är texten till Oriental Swing
Now, Arab sheiks on the burning sands,
Come into their harems and clap their hands,
Said, "Come on, girls, are you ready to play?
Let's have a little more of that swingin' today."
Now, geisha girls in old Japan,
Wink behind their peacock fans,
Since they learned to say, "Yeah!
Let's swing it like Amelican's swing swing dance!"
Now, in the land of Fu Manchu,
The girls all now do the Suzie-Q,
Clap their hands in the center of the floor,
Saying, "Ching, ching, chop-suey, swing some more!"
Now, Gypsy caravans have changed their mode,
They truck down the Romany road,
With their hi-de-hos, and their hey-hey-diddle,
Doin' the swing on the Gypsy fiddle.
Them eastern wisemen know the story,
Of the swing with Oriental glory,
They stroke their beards and grin,
Sayin', "Swing, little children, till the dawn comes in!"
torsdag 14 mars 2019
Svindlande höjder
Har något slags behov av att bara vräka på med inlägg efter inlägg, och varför inte - bloggen har ju gått på sparlåga länge, och för tillfället är jag så klubbad i huvudet att jag inte riktigt kan ta mig för så mycket, så jag slöbloggar lite här på kvällskvisten.
Apropå spöken, ett ämne jag snuddade vid i ett tidigare inlägg, kom jag att tänka på en av mina favoritromaner, Emily Brontës Svindlande höjder, det är bara ett eller ett par år sen jag läste den första gången och jag kommer att vilja läsa om den snart men på engelska, det finns mycket kvar att upptäcka - med upptäcka menar jag inte att lägga till rätta eller förklara, har förstått att det har funnits folk som försökt göra marxistiska och feministiska tolkningar, vilket låter helt uppåt väggarna, men strunt i det - jag kom alltså att tänka på Catherines spökerier.
Kate Bushs moderna inkarnering, levandegörning eller gestaltning, tyckte jag var jobbig och irriterande 1978 - minns det som att jag tyckte att det var en galet jobbig låt. Å nej, inte den. Ungefär så. Den kan ha legat för nära. Mitt eget extatiska jag drog sina skeptiska öron åt sig. Jag är säker på att jag inte visste vilken roman den anspelar på, eller att Cathy är ett spöke.
Men idag, om det nu beror på att jag har en mer "utvecklad smak", eller större sympati med förryckt femininitet, eller något annat, så tycker jag att den är exakt som den ska. Genialisk, om det nötta uttrycket går att använda fortfarande.
I morgon kanske jag berättar varför jag på allvar inte tänker flyga flygplan mer.
Apropå spöken, ett ämne jag snuddade vid i ett tidigare inlägg, kom jag att tänka på en av mina favoritromaner, Emily Brontës Svindlande höjder, det är bara ett eller ett par år sen jag läste den första gången och jag kommer att vilja läsa om den snart men på engelska, det finns mycket kvar att upptäcka - med upptäcka menar jag inte att lägga till rätta eller förklara, har förstått att det har funnits folk som försökt göra marxistiska och feministiska tolkningar, vilket låter helt uppåt väggarna, men strunt i det - jag kom alltså att tänka på Catherines spökerier.
Kate Bushs moderna inkarnering, levandegörning eller gestaltning, tyckte jag var jobbig och irriterande 1978 - minns det som att jag tyckte att det var en galet jobbig låt. Å nej, inte den. Ungefär så. Den kan ha legat för nära. Mitt eget extatiska jag drog sina skeptiska öron åt sig. Jag är säker på att jag inte visste vilken roman den anspelar på, eller att Cathy är ett spöke.
Men idag, om det nu beror på att jag har en mer "utvecklad smak", eller större sympati med förryckt femininitet, eller något annat, så tycker jag att den är exakt som den ska. Genialisk, om det nötta uttrycket går att använda fortfarande.
Men det är klart att det är bra att känna till storyn, och att hon spökar. Annars kanske man reagerar som jag gjorde, men gud vilken hysterisk tjej.
I morgon kanske jag berättar varför jag på allvar inte tänker flyga flygplan mer.
onsdag 13 mars 2019
Hundratusentals nya galaxer upphittade
 |
– Lofar är ett väldigt känsligt instrument och därför har vi kunnat upptäcka hundratusentals nya galaxer. Många av dem ligger flera miljarder ljusår bort, säger hon.
|
I italienska medier har jag sett uppgiften att det rör sig om 600.000 nyupptäckta galaxer på den norra stjärnhimlen.
Jag tror personligen att det blir mer och mer sannolikt att det finns liv på andra platser i universum, både sånt liv som i någon mån liknar vårt och livsformer som vi kanske inte skulle uppfatta som liv.
Visserligen påstås det att hela universum expanderar och kanske upplöses i intet till slut, men det är ändå trösterikt att tänka sig att det kan finnas allt möjligt därute ett bra tag till.
 |
| Varelser i filmen La planète sauvage, Rene Laloux |
Tidsenligheter
Folk bara dör och dör och dör. Och en vacker dag har de flesta man gillar gått ur tiden. Vilket är ett av de finare uttrycken för att dö. Det är värdigt och drömlikt, se nu tar jag det långa benet före och går ur tiden. Man kan lätt tänka sig en sån där filmeffekt, en genomskinlig kopia av en död som reser sig ur kroppen och vandrar iväg. Det förutsätter givetvis en själ, som kan ströva ut ur tiden med ett leende även när döden var högst ofrivillig.
Gå ur tiden kan betyda bli omodern också. En del som går ur tiden blir aldrig omoderna. Freud skriver mycket bra om döden men han lyckas såvitt jag vet aldrig förklara varför den finns.
Nu ska jag gå ut i Neapels sol och äta glass på strandpromenaden.
Gå ur tiden kan betyda bli omodern också. En del som går ur tiden blir aldrig omoderna. Freud skriver mycket bra om döden men han lyckas såvitt jag vet aldrig förklara varför den finns.
Nu ska jag gå ut i Neapels sol och äta glass på strandpromenaden.
tisdag 12 mars 2019
måndag 11 mars 2019
Xerxes 2009 - 2019
Sov gott guldmåns, gyllenknas, du oförglömliga kisse, tillgiven, busig. Om det var en bil eller ett djur som orsakade den allvarliga skadan på min xerxes vet vi inte, men igår kväll fick han somna in för att slippa ha ont längre.
Ja jag är en mycket sentimental person, jag påstår att Händel faktiskt hade min kisse i åtanke när han skrev denna.
Ja jag är en mycket sentimental person, jag påstår att Händel faktiskt hade min kisse i åtanke när han skrev denna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)