tisdag 11 juni 2019

Lite, lite mer 80-tal

Mark Knopfler är tydligen i stan. Dire Straits musik är för mig vind i håret på ett nöjesfält, vemod och eufori. Tonåren när de var som lyckligast.


39 kommentarer:

  1. Fantastisk musik! Fantastisk gitarrist!

    SvaraRadera
  2. Apropå 80tal så såg man Bonnie Tyler på Grönan i lördags. Å andra sidan
    såg man henne på Konserthuset redan 1979.

    Hur kort kan ett medley bli kan man förresten undra ? Men 3 låtar på 5
    minuter är nog inget rekord ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. I vissa fall tror jag stjärnorna är lite trötta på sina största hits - men fansen kräver dem givetvis. Då kanske de vill dra ihop ett blixtsnabbt potpurri, eller konfetti av låtar. För Dire Straits är det nog svårare, deras låtar ska vara långa... Sultanes of swing, kan inte fogas in i ett potpurri

      Radera
    2. Tjuvkollade just på Facebook några som var där, nej han spelade ju inte Sultanes of Swing till exempel, det är ju självklart egentligen. Han har gjort massor efter Dire Straits men det har jag aldrig lyssnat på. Grovt orättvist antagligen. Det är säkert bra musik det med.
      Jag sjöng Romeo and Juliet i duett med en gitarrkille som verkligen kunde sjunga han med, det var vackert - och min pojkvän var ett åskmoln av svartsjuka sen, ojojoj.
      Och Tunnel of love har jag också vissa minnen till.
      Så jag skulle inte riskera att gå på en konsert med Mark Knopfler idag för det är helt otänkbart att den skulle kunna leva upp till de ljuva ungdomsminnena.
      Dessutom har jag (pinsamt nog) aldrig riktigt gillat rockkonserter. Jag brukar tycka att musiken är alldeles för hög, mina öron är prinsessiga på ärten. Jag har mer eller mindre bara varit på ett fåtal. Bland annat Adam and the Ants.

      Radera
    3. Lite taskigt att sjunga duett med en annan kille än din pojkvän?

      Radera
    4. Inte speciellt taskigt, åtminstone inte avsiktligt - som jag minns det. Jag tänkte mest att vi var som ett band. Men eftersom det lät så pass bra och med tanke på texten så... ;)

      Radera
    5. Det får väl vara någon måtta på moralen
      :)

      Radera
    6. Måtta med, heter det.
      God natt.

      Radera
  3. Stackars farbror Knopfler vilken recension han fick i Aftonbladet. Elak men... tyvärr rätt kul :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen "Sultans of swing" och än värre ingen "Brothers in arms" ! Om
      man får tro på recensenten ...

      Radera
    2. Knepigt det där. En musiker kan ju bli intill döden trött på en egen komposition - och i det hår fallet var han ju här som Mark Knopfler, inte som Dire Straits. Och Knopfler har gjort mycket efter DS. Det gäller väl att väga risken för "Pengarna tillbaka!"-vrål bland fansen, mot den eventuella plågan att upprepa en gammal slagdänga.
      Kommer att tänka på Lasse Berghagen som lär ha haft svårt att visa sig ute utan att någon kom fram och sa, kan du inte sjunga Teddybjörnen Fredriksson? Snälla, det är väl inte så stort besvär

      Radera
    3. Fast jämförelsen haltar ju som en duva som flugit in i en T-banevagn.

      Radera
  4. Måste skratta när jag ser namnet Knopfler. Så barnslig är jag :D
    Upptäckte Dire Straits för inte så länge sen, de var långt före min tid. Vilket fantastiskt band!
    Calamity

    SvaraRadera
  5. Farbror Phil fick rätt fina betyg dock. Vet inte vem jag tyckte sämst om på 80-talet, Knopfler eller Collins. Numera är jag äldre och visare, eller bara liknöjdare, och tycker det är ok att allt finns. Till och med Lasse Berghagen.

    Pompe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, aversioner ska man vårda sig om. Phil Collins tyckte jag nog mest var tråkig.
      Jag kan fatta att man har svårt för Knopfler. Det var lite det med Dire Straits också att soundet inte räckte till så många låtar. Efter Dire Straits glömde jag för min del Knopfler. Sen glömde jag Dire Straits också, till skillnad från en del andra från tiden - aldrig släppt, glömt eller avvännat Clash, Queen, Bowie. Finns väl fler.
      Dire Straits hade jag mer eller mindre totalglömt tills jag kom att tänka på dem för några år sen och de är ovanligt tätt förknippade med livsstämningar, tonårighet. Gillar Sultanes of Swing och Tunnel of Love och några till, men sen är soundet slutkört för min del.
      Michael Jackson har jag faktiskt aldrig gillat. Jackson Five ja, men Michaelkulten fattade jag inte.

      Radera
    2. Calamity: före din tid ja och de har kanske inte spelats så mycket de senaste säg 20 åren? För du känner väl till Clash trots att de också var före din tid....?

      Radera
    3. Jag har börjat gilla grejer jag inte tyckte om något vidare när det begav sig. Depeche Mode Anything Counts var väl inte min grej då, men gillar det mycket nu.
      Lasse Berghagen tog sig in i lekissjälen med RUTAN, PRICKAN OCH RANDAN, så honom gillar jag.

      Radera
    4. EVERYTHING Counts menar jag förstås.

      Radera
    5. https://www.youtube.com/watch?v=2i7hJOzxRl0
      Så jäkla bra

      Radera
    6. London Calling har väl alla hört? Ja jag kände till Clash en del. Dire Straits var okända för mig fram tills ganska nyligen.
      Michael Jackson var ett geni. Det är inte en fråga om tycke och smak Maja det ÄR så!
      Det ändras inte av att han tyvärr var pedofil.
      MVH
      C.Jane

      Radera
    7. Clash, Queen och Bowie kommer jag nog heller aldrig sluta gilla. I synnerhet inte Bowie. Queen var nog mer an acquired taste för min del.

      Pompe

      Radera
    8. Pompe: acquired taste, väldigt bra och användbart uttryck.
      Vissa av Bowie har jag extremt svårt för, t.ex Lets dance och China girl.
      Calamity: njae jag nappade aldrig riktigt. Minns när Thriller var en dundersuccé, även med videon, tyckte inte om det.
      Måste vara jobbigt för barn som haft honom som idol. Eller är det mest lite som du säger, tyvärr var han pedofil men men?

      Radera
    9. Vad gäller Phil Collins hade jag nästan velat se förbandet Sheryl Crow.
      Men billigaste biljetten var väl inte tillräckligt billig.

      Å andra sidan såg jag henne på Cirkus 1999. Hon avslutade med "Home" ...

      https://www.youtube.com/watch?v=dyihQtBes1I

      Radera
    10. Måste erkänna att jag har svårt för det mesta av Bowie mellan 1983 och 2013, bortsett från några enstaka låtar. 70-talet var förstås hans storhetstid. Och så en överraskande nytändning i slutet av livet. Plötsligt gjorde han bra och angelägen musik igen, inte minst på Blackstar, hans svanesång.

      Pompe

      Radera
    11. Helt överens. Scary Monsters är nog den sista plattan jag gillade. Jag vet inte om det var pengabrist eller brist på fantasi som ledde till Let¨s Dance och andra fadda skräplåtar. De kändes som en förolämpning. Men Blackstar plötsligt, ja det var en final som var honom värdig.

      Radera
    12. Från Scary Monsters till Blackstar, transportsträcka. Kanske finns enstaka låtundantag.

      Radera
    13. Såg aldrig Bowie live när han var på toppen av sin karriär. Men en gång
      på 90talet och en gång på 00talet.

      Har för mig han avslutade med underbara "Moonage daydream" 90talsgången.
      "Freak out" är ett utrop så gott som något ...

      Radera
    14. Å vad bra den är. Härligt härligt. Och grattis att du sett Bowie live.

      Radera
    15. Nu ska jag inte bryta den här underbara stämningen genom att klaga alltså. Men titta på Bowies minspel i videon till China Girl. Det är inte Bowie, han har blivit bodysnatchad av en publikfriande oärlig typ. Det är så rysligt att se de där blickarna och så kallade leendena.

      Radera
  6. Phil Collins var

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tråkig.
      Men han lever väl fortfarande?

      Radera
  7. Men den här versionen av den här låten måste bi väl ändå, trots att ni inte gillar den här perioden av Bowiez karriär. Jag älskar den
    https://m.youtube.com/watch?v=o_cHvtPB2dY

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja den versionen, aldrig hört förut men gillar den starkt.
      Orginalversionen, nej, varken videon eller arrangemanget är min tekopp. Det är något tungrott fyrkantigt över arren, det svänger inte utan låter mer som någon form av marsch. Om du jämför Ashes to Ashes, rytmen, gunget, med Let´s dances stumma dunk dunk dunk dunk.
      Men tack för länken till den där versionen, riktigt bra.
      Även Bowies frisyr är fin där.

      Radera
  8. Vad säger du om Arnaults senaste bedrifter då? Fällt den här sexistiska kommentaren i fängelse. Till de kvinnliga väktarna. ”Hade det inte varit snyggt om ni haft bikinis på er med sånt här Kriminalvårdenstryck?”
    Han verkar inte ha nån sjukdomsinsikt. Helt bedrövligt.
    Calamity

    SvaraRadera
    Svar
    1. haha... Det är fantastiskt roligt sagt.

      Radera
    2. ???????????

      Radera
    3. Det svänger snabbt i mentalitetshistorien, eller hur jag ska uttrycka det. Och medierna är "cartoonish". Inte minst kulturmedierna. Detta ämne är högst explosivt givetvis men för den som vet en del kan det kännas konstigt att ha sett finkultur och mediekultur steppa omkring. Det är mycket jag inte kan säga rakt ut, men det finns andra som har blivit jätteskyddade, och som aldrig skulle hängts ut som JCA. JCA har sprungit omkring i evigheter och haft sig, Frostenson kallar det "lätt omoraliskt" eller "inte alltid så sedesamt", det är en eufemism för att använda ett understatement, å andra sidan vet hon kanske inte allt. Han var besvärlig, skulle man kunna säga. Min mamma brukade säga om Olof Lagercrantz att han var besvärlig. Han tafsade henne på benen. Sista gången jca tafsade på mig var det fullt med kulturfolk omkring och jag sa bort med tassarna, Jean-Claude. Många har vetat massor hur länge som helst. Plötsligt blev det på modet och alla började steppa på en gång.
      Så jag sitter mest och undrar när xxx och zzz också ska hamna i fängelse. Alltså det är inte fint att sitta och antyda saker, men jag upplever kultursvängen som dubbelmoralisk.
      För min del tycker jag att Frostenson och JCA verkar göra en rätt snygg sorti ur finkulturen, alltså arrogant, amoralisk, skulle tycka det var avskyvärt att de dem buga sig för dn. Samtidigt vet jag att vissa värderingar inte har förändrats mer än som en krusning på ett lakan. En del vågar inte heller diskutera vissa saker högt.

      Sen har vi mer en moralfilosofisk fråga, för att uttrycka det lite pretentiöst, som gäller kulturmediernas alltmer "cartoonish" uppfattning som sig själv som bra och god och vissa andra som dåliga. Sorry att jag uttrycker mig hafsigt, men det finns en riskabel förmätenhet, en inbilskhet, hos tongivande kulturmediepersoner, de gillar tanken att det finns absolut dåliga dåliga och absolut bra. Ungefär som att det ska finnas folk med diagnoser å ena sidan, och förnuftigt bra folk å den andra.
      Och en sån riskabel grej är att en del tror att antisemitism är något som finns på tydligt avskilda håll: bland nynazister, bland folk som inte gör skillnad mellan Israels politik och judendom, men den duktiga normalkulturknodden är grundligt vaccinerad mot antisemitism. Nu ska man inte överdriva inslaget av antisemitism i den här affären, de har yttrat sig på vaga sätt, typ "hur hade det sett ut om han sagt så till judar". Förlåt? Hur som, tyvärr har jag stött på mycket antisemitism i så kallat radikala, dekadenta kretsar.
      Ska äta middag. Jag tycker det är roligt sagt, det räcker väl så. Och så har jag väldigt svårt för förträffliga kulturknoddar.

      Radera
    4. Det är för tidigt att skriva om en del saker som utspelat sig i periferin till den här historien. De präktiga kulturmedieknoddarna av bägge könen, är skyldiga på ett annat sätt.

      Radera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)

Hårfagre

Hårfagre
av Vasaplatsen
"-Jag vill inte att Mimmi ska bli en modern kvinna, sa Oscar"
- Serberna gillar jag, sa Lemmy
(Mäktig Tussilago)

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson

Intellektuell vit tiger av Fia Olsson
- Om du känner så där Figge, så är det sossarnas fel.
Ur Mäktig Tussilago

Med boktrave och mygga av Grynna

Med boktrave och mygga av Grynna

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"

"En genmanipulerad tiger med enormt stor hjärna redo att ta över hela planeten"
från Kim