Lite kort bara.
Såg en enkät på Aftonbladets kultursida - "kan böckerna skada och förstöra oss på riktigt?" - en debatt som brukar dyka upp titt som tätt under årtusendena, nämligen den om "Kreousas skugga" (bra bok, googla).
Senast vi hade en riktigt intensiv och upprörd sån diskussion i Sverige var nog skräckeldebatten på 90-talet. Den slog fel, var destruktivt moraliserande.
Enkäten på bladets kultursida nu några decennier senare utgår ifrån en ny bok som fått kulturredaktören att må illa, "molande smärta från magtrakten". Han fruktar att den "permanent har gjort sönder mig på insidan".
Hur han nu kan veta det så här snabbt efteråt.
Hur som. Jag vill påminna om att beskrivningar av hela världen och hela människan som genomäcklig och genomond och rutten ofta/ibland hänger ihop med reaktionära eller uttalat fascistiska sympatier, eftersom fascism är en konstig gröt av renhetsmani och själväckel.
Bland annat och inom parentes - för det är ju bara ett litterärt mode. Det har inte skräcklitteraturens friskhet, just på grund av pretentionerna.
Vilket får mig att tänka på en annan artikel - Populärrealismen – ett hot mot vår intelligens?
Tveksam till begreppet populärrealism och tror inte heller att motsatsparet genomskinlig stil/stilexperiment är särskilt avgörande (trixande med språket kan vara tomt och en stil som inte märks kan vara oerhörd).
Men jag tror att den sortens litteratur kan utgöra ett hot mot konsten att läsa. Och det är kanske lite synd ändå.
Av det korta citatet ur boken att döma är det effektsökeri - JVVF. Och en sån tendens finns faktiskt i litteraturen idag. Inte läst boken - och inte heller Steve Sem Sandbergs nya som också verkar gotta sig i mörk mörkare mörkast. Läst ett par sidor av den, språket är klibbigt. Den där klibbigheten i språket tycker jag har blivit vanligare.
Hur som. Jag vill påminna om att beskrivningar av hela världen och hela människan som genomäcklig och genomond och rutten ofta/ibland hänger ihop med reaktionära eller uttalat fascistiska sympatier, eftersom fascism är en konstig gröt av renhetsmani och själväckel.
Bland annat och inom parentes - för det är ju bara ett litterärt mode. Det har inte skräcklitteraturens friskhet, just på grund av pretentionerna.
Vilket får mig att tänka på en annan artikel - Populärrealismen – ett hot mot vår intelligens?
Tveksam till begreppet populärrealism och tror inte heller att motsatsparet genomskinlig stil/stilexperiment är särskilt avgörande (trixande med språket kan vara tomt och en stil som inte märks kan vara oerhörd).
Men: "mellanbrynskonst", tja, kanske. Knausgård och Ferrante, som det är konstigt att delar av det finfinlitterära etablissemanget föll pladask för, figurerar i artikeln som exempel på s.k populärrealism.
Förhoppningsvis hotar de inte intelligensen. Folk kan väl tänka själva. Förhoppningsvis, alltså.
Men jag tror att den sortens litteratur kan utgöra ett hot mot konsten att läsa. Och det är kanske lite synd ändå.
Det var dagens hafs.
Ha det gött.
Rörigt inlägg givetvis.
SvaraRadera
SvaraRaderaHafsigt värre. Men kul att du uppdaterar lite. Drar du igen bloggen igen?
Steve Sem Sandberg frossar i Ondska. Kan vara ok för populärlitteratur, man vet vad det är och vad man får, men det blir skumt när det presenteras som "seriös" litteratur.
Har inte läst ut boken än, kommer nog inte göra det.
Zigge
Nej för tusan, det är paus.
RaderaJo, "seriös" litteratur har ju lånat populärkulturella grepp och schabloner förr också, men... Det är nåt som har hänt, det handlar inte om lättläst/svårläst, underhållande/inte underhållande, det är nåt annat.
RaderaSalò, eller Sodoms 120 dagar, är det skräckel?
Har inte pallat med att titta på den, men om man nu ens ska behålla begreppet skräckel tror jag det ska reserveras för underhållningsvåld, inte samhällskritiska skildringar (eller kritik av fascismen, för det är ju det Pasolinis film är).
Radera
SvaraRaderaErinrar om att Misso och Giuliano sattes i fängelse som fjortonåringar första gången.
Man skapar det samhälle man vill ha av olika skäl.
Jo han heter Giuliano i efternamn (familjenamnet är Giuliano) men man kan även tala om "i giuliani", giulianarna.