Man ska väl ingenting men man behöver ju inte hemlighålla den heller om man inte vill. Text är vad det är. Lite fingrar som dansar över tangenterna bara? Jag tänker också att inlägget inte uttrycker sorg så mycket som kärlek, lite rättmätigt skryt över en förträfflig person? Man måste ju få skryta över sina barn och djur, andra måste få veta hur bra de är.
Ja klart man måste. Det här blev ett konstigt inlägg. Visst är det text, fingrar som dansar över tangenterna bara. På nåt sätt lite snobbigt, passar på att dissa andra? Min sorg är lite Mozart-tjusigare minsann? Kisse var gammal. Hon var skruttig. Jag var beredd på att hon inte skulle leva så länge till. Var ledsen i början men inte på något överväldigande sätt. Har haft massor att göra. I går kväll blev jag läffen. Då slängde jag iväg det här inlägget. Men saknaden har egentligen klingat av redan. Så jag skryter lite med hur fin hon var. Ja, det blev en metadiskussion. Ni som följer bloggen är väl vana vid... nåt.
Nej, jag tänkte på hur text inte kan ändra någonting. Det är min egen tanke om text och språk som jag tänker mycket på, hur långt från verkligheten text är. Det spelar ingen roll vad man skriver, det är som det är ändå. Så varför inte bara skriva vad man får lust med, efter infall. Som de säger i Predikaren, va? Summan av kardemumman är ändå densamma. Lite uppgivet, kanske. Hilary Hahn är bra.
Man ska väl ingenting men man behöver ju inte hemlighålla den heller om man inte vill. Text är vad det är. Lite fingrar som dansar över tangenterna bara? Jag tänker också att inlägget inte uttrycker sorg så mycket som kärlek, lite rättmätigt skryt över en förträfflig person? Man måste ju få skryta över sina barn och djur, andra måste få veta hur bra de är.
SvaraRadera
RaderaJa klart man måste.
Det här blev ett konstigt inlägg. Visst är det text, fingrar som dansar över tangenterna bara. På nåt sätt lite snobbigt, passar på att dissa andra? Min sorg är lite Mozart-tjusigare minsann? Kisse var gammal. Hon var skruttig. Jag var beredd på att hon inte skulle leva så länge till. Var ledsen i början men inte på något överväldigande sätt. Har haft massor att göra. I går kväll blev jag läffen. Då slängde jag iväg det här inlägget. Men saknaden har egentligen klingat av redan. Så jag skryter lite med hur fin hon var.
Ja, det blev en metadiskussion. Ni som följer bloggen är väl vana vid... nåt.
Nej, jag tänkte på hur text inte kan ändra någonting. Det är min egen tanke om text och språk som jag tänker mycket på, hur långt från verkligheten text är. Det spelar ingen roll vad man skriver, det är som det är ändå. Så varför inte bara skriva vad man får lust med, efter infall. Som de säger i Predikaren, va? Summan av kardemumman är ändå densamma. Lite uppgivet, kanske. Hilary Hahn är bra.
SvaraRadera