En annan röd matta

Man kan på skoj ägna sig åt att hitta likheter och skillnader mellan Benzino Napalonis och Silvio Berlusconis ankomster.

Retrospektion

Nej, jag är inte intresserad av feminismen. På något vis hoppas jag att klara mig utan den.
20/8 1985

Ett spöke i Europa

Jonas Thente skriver en konstig recension - ironisk? - av Min Kamp 6. 
Nazismen är fortfarande det enda alternativet till de materialistiska ideologierna. Kapitalismen, socialismen och liberalismen har med pengar och prylar att göra – nationalsocialismen spelar på radikalt andra strängar; vädjar till en helt annan sorts gemenskap, med sublima förtecken. 
Blev detta slutsatsen av Knausgårds studium av Hitlers Min Kamp? Och blev det slutsatsen av Utöya? Någon gång händer det att den bortträngda idealvärlden krockar med den verkliga världen. Som på Utøya i juli i år. Knausgård mest antyder att detta är något vi har att vänja oss vid, skriver Thente. 
Hur tolka detta. Står det inte att Breivik symboliserar den bortträngda idealvärlden? Den som nazismen påstås representera. Står det inte att hans handling och idéer, till skillnad från exempelvis socialism och liberalism, har sublima förtecken?
Vissa manliga recensenter (dock ej Nils Schwarz, som står på en gedignare humanistisk grund) brukar vilja trumma in att Knausgård är allmängiltig. "Hans kamp är vår", frustade (det må vara en kliché att kalla det för ett frustande, men just så uppfattar jag det) Svenska Dagbladets recensent. Men i detta vi ingår inte jag. Knausgårds kamp är rakt motsatt min. 
Karl Ove Knausgård följer också det kristna – eller för den delen demokratiska – budskapet långt över gränsen för det anständiga, till den punkt där Hitler är lika mycket värd som de judar som mördades under den nationalsocialistiska regimen, skriver Thente. Och menar att detta är "hänförande". 
Kan jag få höra några kristna och några demokrater protestera mot den slingriga, demagogiska förvrängningen av vad det innebär att vara kristen och demokrat. 

Lästips

Sjón skriver om Scum manifest i DN kultur: här.
Så till dess att vi når fram till ”den magiska världen” som är slut- målet för ”Scum manifest” ska jag vinnlägga mig om att skratta i mörkret tillsammans med Valerie Solanas.
Varpå jag en vacker morgon kommer att vakna upp som en äventyrslysten flicka …

tigerbossen i sin prinsessklänning (att han ser arg ut beror på att han ville ha en rosa)

En dystopi

Berlusconi väntar tills Mario Monti blivit en riktigt hatad man. När fattigdomen brutit ut på allvar, när strejkerna upphört eftersom det inte längre finns något att strejka ifrån, när demonstrationerna permanent övergått till huliganism och plundringståg, och när småföretagarnas medborgargarden sätter skräck i befolkningen - då gör han sin återkomst, eller snarare presenterar en yngre förmåga som med B:s pengar och "vänner" i ryggen, fri passage till alla medier och skickligt uträknad populistisk retorik (Monti kommer att beskrivas som en diktator, en främling inte tilläckligt djupt rotad i den italienska jorden, en landsförrädare utsänd av EU) inte kan något annat än hämta hem segern i ett härjat land.
Sedan kommer kriget. 

Skärp dig, Gaggböle

Viktigaste världsnyheten idag enligt Svenska Dagbladet: "Två miljoner kan inte sortera farlig lampa".
(Miljön är populär för att den är jämförelsevis hanterlig. Man kan stå med amalgam i tänderna och sortera glödlampor och känna sig både duktig och trygg, samtidigt som Carl den skorrande smyger in Sverige i storkriget).

Förrförra inlägget i backspegeln

Alarmistiskt? Möjligen. Men det får stå så länge.
Ibland är det enda nyanserade att vara fullständigt onyanserad. Otvetydig.
Rättning i NATO-leden kan uttryckas gaggböleluddigt, vänsterborgerligt eller falskliberalt. Och rättningen kan ske utan att det knappt ens märks. Jo det skulle allt passa, det! Det är väl helt enkelt därför jag uttrycker min motsatta övertygelse, att denna rättning i leden helt enkelt icke får ske - rättare sagt Sverige är redan där men får inte under några som helst omständigheter rätta sig ännu mer i leden utan tvärtom - alltså, det är väl i kontrast till denna vaga, halvt outtalade, grumliga förmenta "ofrånkomlighet" (ungefär som EMU beskrevs som ofrånkomligt) som jag uttrycker motsatt övertygelse på ett nästan militäriskt sätt. Klart slut, inga diskussioner.
Eftersom min skepsis mot folkpartiet är stor, och eftersom socialdemokraterna - fortfarande snäppet mer kluvna i NATO-frågan än moderaterna, men hur länge till - har gjort en markant strömkantring i frågan om neutralitetspolitiken de senaste åren, de hade sin Bushtok Göran Persson och de har sin Urban Ahlin, de har sin Katrine Kielos som gillar starka män, och så splittrade som s är idag vet man inte vad de har för hållning i många frågor alls, just därför så har jag riktat mig lite till moderaterna här. Ja det har jag gjort. Framförallt moderatkvinnorna, tror jag. V är så små, och jag tycker att de dabbade sig - de borde ha varit emot ett svenskt deltagande i Libyenkriget. Jovisst ville man ha bort Gaddafi, det finns väl många skurkar i den här världen som man skulle kunna kriga emot, om det nu ska vara på det sättet. Vi kanske ska gå in i Italien också och jaga Berlusconi, eller varför inte invadera Kina.
Sist jag såg en opinionsundersökning var svenskarna med god marginal emot ett fullständigt inträde i NATO.
Vad man måste veta är att diskussionen om försvarspolitiken, till exempel att Sverige så gott som avskaffat sitt försvar om jag förstått det rätt, måste hållas åtskild från diskussionen om ett NATO-inträde. Det senare (jo jag vet att jag uppepar mig, det beror på att jag vet att jag har rätt, men inte är säker på att alla har fattat det än) skulle inte öka Sveriges säkerhet, och inte världens heller.
Sverige ska helt enkelt inte... ok. Det får räcka ett tag nu.
Hurpass pacifistisk är jag då: kan det vara så att jag menar att om ett land skulle invadera Sverige, så ska vi inte försvara oss och inte heller be om hjälp från andra länder? Nej, det menar jag inte. Men när vi åker utomlands i uniform, ska vi ska bara delta i fredsbevarande operationer under FN-flagg.