Efter en avgörande resa ser jag mig i backspegeln. Det allra närmaste förflutna ter sig lite avlägset och mycket svenskt - jag blir själv mindre och mindre svensk. Närmare bestämt ser jag en detalj den här hösten. En signifikativ detalj. Kontrasten mellan "som en studentuppsats", ett rätt aggressivt uttalande av en redaktör, å ena sidan och ett utspel som inhöstade mycket beröm å den andra, nämligen att låta män recensera kvinnor och vice versa: den dubbelheten infogar sig ljudlöst, nästan diskret, som en liten solkig skärva i det som kallas glastaket. Inte för att jag böjer mitt huvud, det är egentligen ett slags besk komik, en luddig övertydlighet i den här samtidigheten. Jag har annat för mig och min korta bana som litteraturkritiker i Expressen tog ett självklart abrupt slut, som jag inte sörjer.
Glastaket är en ypperlig metafor. Den är tagen från loppcirkusens värld. För att få lopporna att dra små vagnar måste man först få dem att krypa i stället för att hoppa. Man dresserade dem genom att låta dem vistas i glasrör. När de hoppade slog de alltså i rörets tak, och så småningom vande de sig vid att krypa i stället. Det som gör metaforen särskilt lyckad är att glas är genomskinligt, det handlar alltså om nästan omärkliga, subliminala, vaga signaler. Eller varför inte myggighet.
Jag skulle inte säga att det är patriarkatet som råder i Sverige idag. I likhet med Jessica Benjamin skulle jag snarare kalla det ett broderskapssamhälle. Jag ska inte gå in på skillnaden här och nu, men jag kanske återkommer till det. Mitt bloggande kommer nog att vara lite mer sporadiskt ett tag framöver, måste koncentrera mig på annat, men en del disco kan det ju bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar