söndag 31 oktober 2010

Tocken höst

Jag har deltagit i två, som jag tycker, bra samtal: ett på Copacabanas litterära tisdagsklubb, tillsammans med Beate Grimsrud och animatriserna Malin Nord och Amelie Björck * och ett anordnat av Studio Dicore på biografen Fyris i Uppsala, med animatören Robin Bernhardtz.
Jag ska inte försöka sammanfatta diskussionerna, det låter sig inte göras i en handvändning, men jag vill nämna att det är roligt att varje sånt här tillfälle tar sig lite nya banor, utifrån animatörernas och publikens frågor.
Och så har seminarierna på Södertörn börjat igen - sista gången jag håller i delkursen, det fick jag veta under lunchen vid det senaste tillfället. Inte för att jag får sparken (tror jag) utan för att kursen Kreativt skrivande läggs på is ett tag.
Den senaste gången var surrealistisk tortyr, iallafall före lunch: klockorna på Södertörn hade hakat upp sig, minutvisarna tickade framåt med en fart av två tock i sekunden och högt och ljudligt dessutom: det var som en bister marsch som ville insinuera att tiden är utmätt. Det visade sig vara korrekt, då jag sedan fick veta att det inte blir något i vår. Efter paus fick det bli ett byte av lektionssal, till ett rum utan klocka.
Nu är jag i färd med att läsa elevernas texter, och det är betydligt mer underbart.
*Franskan har uttrycken animateur/animatrice, gillar dem bättre än moderator.





Atossa på kattrappan










Xerxes i ett träd









Mer från gården













Och sen ska jag berätta att under samtalet i Uppsala kom jag att tänka på Jessica Benjamins idéer om broderskapssamhället (kontrasterat mot det äldre patriarkatet). Jag nämnde begreppet under en inte helt lyckad debatt om manlighet i TV en gång, och av någon anledning gjorde det många väldigt arga. Jag ska läsa om Jessica Benjamin någon dag, för jag tyckte att hon hade vissa poänger när hon hävdade att i broderskapssamhället finns det inte utrymme för kvinnlighet, utan det förväntas av kvinnor att om de överhuvudtaget ska få plats, så måste de vara bröder. Jag uppfattade henne ändå inte som särartsfeminist (det är längesedan jag läste Benjamin, kastar ner anteckningen här som en enkel "att läsa om"- påminnelse).
Så när jag gick ut på DN-kultur på nätet - gör det så sällan som möjligt, eftersom jag uppfattar DN som en kulturell folkfördärvare - och räknade antalet krönikörer där, utan att bli det minsta förvånad över att en förkrossande majoritet är män, så slog det mig att det var längesedan man såg till Nina Björk, en skribent jag inte alltid instämmer med och ganska ofta retat mig på, men som till skillnad från många andra skribenter där har en röst. Hon är mer moralist än marionett, och det brukar finnas något att fundera över i hennes texter. Däremot svämmar det över av schottenerier och ullgrenerier, så min slutsats blir att på vissa håll är strukturen övertydlig.
Och. Jag har tänkt en annan sak.
Å å å tjejer. Vi måste sänka våra röster för att höras.
Jag har världens mesta datorstrul, det är ett rent under att jag lyckas få över bilder hit från datorn till exempel, så vi får se om det funkar att publicera.

6 kommentarer:

  1. Citat från Elin Grelssons blogg:
    "Förra onsdagen hade ABF Göteborg seminarium på temat Självhjälpskultur och motivationscoachning. De samtalande var Nina Björk och Ulrika Kärnborg och diskussionen kretsade kring vår tids coachningshysteri och tänk positivt-vurm."

    http://elingrelsson.se/2010/10/27/sjalvhjalpskultur-och-feminism/

    Men man hör inte mycket talas om henne annars numer, det har du nog rätt i. Men å andra sidan, vad vet jag som nästan helt slutat läsa kultursidor. Men nog var Nina björk en självständig röst till skillnad från många utslätade ängsliga typer med fingret i karriärluften.

    SvaraRadera
  2. Ja, det är det jag menar - jag vet att hon ogillades av en hel del nyliberala nihilistkarriärister, och jag ska säga att både Under det rosa täcket och Sireners sång i viss utsträckning gjorde mig arg, eftersom jag tyckte att de var ute efter att avskaffa just kvinnligheten. Senare har hon gått i en annan riktning, jag håller inte med där heller (så kan det vara) men det brukar vara läsvärt, och självständigt.

    SvaraRadera
  3. Maja. Du kan kräva anställning på DN (kvotering, på väg till jämställdhet) så blir alla glada… ;)

    SvaraRadera
  4. Åh - läggas på is. Läggas ner ..? Tur i så fall att jag hann gå kursen innan dess.

    Och det är kanske för mycket begärt att du ska minnas mig... men jag gillade dina uppgifter mycket och undrar lite om du hade något att säga om min surrealistiska promenad - hade för mig att vi skulle få kommentarer per mail men jag kanske missupfattat det.

    Hur som helst, lycka till med undervisningen!

    //Fanny Söderström (från Kreativt skrivande i våras, numera estetikstudent)

    SvaraRadera
  5. Såg nyss en sorglig film av Beate Grimsrud i TV2. Om livets förgänglighet. Om hennes far som dör och hennes katt som springer bort. Det är inte lätt att förälska sig så självständiga djur som katter. Hoppas dina vackra katter inte rymmer till skogs.

    SvaraRadera
  6. Valens: din humor...
    Fanny: kursen ska göras om, som jag fattat det. Visst minns jag din text, var det inte den som började med att det var Nadjas namnsdag? Den övergick så småningom i en scen - från ett badrum vill jag minnas. Jag tyckte att den var mycket fin - möjligen att det var två olika berättelser. Jag ville ge mycket mer respons än jag hann med, många elever och alltför kort om tid. Nu är (eller var) det visserligen inte skrivarkurs på samma sätt som på Biskops Arnö, omöjligt att på så kort tid gå in som "redaktör" i texter, utan det går framförallt ut på att ge tips, lästips och metodtips, övningar osv. Hoppas du fick ut något av det hela, kanske har anteckningar du kan återvända till.
    Purusha: å, de är rätt osjälvständiga, Xerxes och Atossa. De brukar hålla sig på gården och sällan ge sig iväg längre sträckor. Jag har inte sett Beate Grimsruds film ännu, ska göra det på Play (tror att den finns där).

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)