fredag 6 juli 2012

"Bellezza-radikalism"

Idag recenserar jag Thomas Manns En opolitisk mans betraktelser på Expressens kultursida.
En pamflett på över 600 sidor som han skrev under det första världskriget. Boken har legat i giftskåpet fram tills idag (den lär tidigare bara ha blivit översatt till japanska). Det beror på ett nervöst missförstånd, som jag ser det. Nämligen den seglivade illusionen att det skulle finnas några helyllehumanister, eller för den delen helyllehumanism. Samt önskan att stora viktiga män också ska vara goda och tänka godkända tankar. Därför vill en del förtiga eller vifta undan det opassande som "pojkstreck", "tillfälliga förvillelser", vilket är ett slags renhetssträvan som absolut inte gör det möjligt att lära av historien. Pastörisering är inte godhet.

Det här menade Thomas Mann var farlig musik:

 



Det är den tredje satsen av Tjajkovskijs Pathétique. Här framförd på orgel, med bara vajande ballonger som åhörare.

"Bellezza-radikalism" är ett av Manns många fiffiga skällsord i den här boken. Det betyder ungefär frasradikal. Man kan kolla in det flådiga omslaget till det senaste numret av tidskriften 10-tal, som har temat de "intellektuellas ansvar" - ser ut att vara gjort för att illustrera uttrycket bellezza-radikalism.





63 kommentarer:

  1. Skönt att läsa en riktig recension. Jag hade bara tagit del av AB:s tidigare men deras recensent var så ivrig att ta ställning mot dagens svenska kulturkonservatism att han glömde bort att han hade en bok att skriva om. Så kan det gå.

    WL

    SvaraRadera
  2. Tack! Jo moralisk indignation kan ställa sig i vägen för läsning av böcker.
    HAN TOG INTE STÄLLNING FÖR WEIMARREPUBLIKEN FÖRRÄN 1922!!!

    SvaraRadera
  3. ... och inte ett enda citat i aftonbladets recension - alltid en varningsklocka när det gäller recensioner, tyder på att recensenten projicerar eller bedriver egen kulturpolitik, mer än tolkar ett verk. Är en bok motstridig, vilket En opolitisk mans betraktelser verkligen är, så blir det fel att försöka framställa den som entydig. Nu ska jag inte hålla på och recensera andras recensioner, det har funnits andra som jag också tyckt varit lite märkliga. Men "Förekomsten av ironiska brasklappar gör det besvärligt att slagkraftigt sammanfatta boken" i bladets rec. är ju en ganska komiskt tunnelseende inställning till litteratur, och tänkande, tycker jag.

    SvaraRadera
  4. Jag har en del invändningar kring min egen recension också :) Det är nästan omöjligt att recensera utan att förenkla osv. Till exempel att det skulle vara samma debatt mellan kulturkonservativa och kulturradikaler - det är det inte, för det första är Manns pamflett, med undantag för en del lite träliga partier, mycket mer intressant och sprakande än det mesta som skrivs i debatten idag. Och för det andra finns det många innehållsliga skillnader.
    osv.

    SvaraRadera
  5. Jag hajade också till inför FP:s besvär ”att slagkraftigt sammanfatta boken” och tänkte att formuleringen – förutom att den säger en del om hans begränsningar som litteraturkritiker – måste tolkas som en förtjänst hos boken. Vilket jag tycker jag fick bekräftat när jag läste din anmälan, som gav bilden av en levande, stökig och betydligt intressantare skrift än den Persson läst.
    Som dagskritiker är det förstås omöjligt att göra en bok, hur dålig den än är, full rättvisa och det är väl mer eller mindre oundvikligt att man hemfaller åt förenklingar. Men att som recensent reducera en bok till ett tillhygge i en debatt, i synnerhet en debatt som pågår hundra år efter att boken skrevs – då har man nog missuppfattat sitt uppdrag en smula.

    WL

    SvaraRadera
  6. Jag har sett en del andra lite nervösa anmälningar, som haft lite samma tendens fast från motsatt håll - ska försöka exemplifiera vad jag menar vid tillfälle, gillar diskussion om litteraturkritik. Alltså, från borgerligt/liberalt håll, då man inte tar tankegångarna riktigt på allvar (vilket inte är detsamma som att hålla med) utan tar det som att "ja allt det där odemokratiska han skrev där är ett avslutat kapitel, sedan blev Mann upplyst och idag är vi på den säkra sidan, oss skulle aldrig något folkförakt eller idealisering av krig ens snudda vid". Och en tendens att betrakta boken som ett dött ting. Men levande, stökig och intressant tycker jag är just vad den är.

    SvaraRadera
  7. Det här skriver Mann om Tjajkovskijs Pathétique. I ett stycke där han diskuterar konstens potentiella farlighet.

    "Jag hörde igår Tjajkovskijs "Pathétique", detta i sin sötma och vildhet rakt igenom farliga verk som man inte hör, inte förstår, utan att bli medveten om den oförsonliga motsatsen mellan konst och litterär dygd. Jag tänker på den tredje satsen med dess ondskefulla marchmusik, som helt enkelt skulle ha förbjudits om vi hade en censur i den demokratiska upplysningens tjänst. Så länge det är tillåtet att inte endast komponera sådant, utan även att uppföra det; så länge trumpetandet och cymbalsmattret finns kvar bland bildade människor, så länge kommer det, med förlov sagt, även att finnas krig på jorden."

    Det går inte att sammanfatta de här resonemangen på ett entydigt sätt. Man skulle kunna se det som att Mann varnar för en viss typ av suggestiv musik, och påpekar att konsten inte är uppbygglig utan farlig. (Konst kan vara uppbygglig också, det nämner han inte! - eftersom han är inne på det demoniskas lockelse). På andra ställen idealiserar han krig, men man har för det mesta känslan (eller jag hade det) att han gör det på trots, han prövar dessa tankar och tror inte bokstavligen på det han själv skriver. Han tar tillbaks mycket av det han säger i bisatser, med ett mummel. För övrigt finns det en kontrast mellan det nietzscheanska och vilda i boken och det han skriver om Dostojevskij, bland annat.

    SvaraRadera
  8. Låt mig berätta lite om stämningarna från slutet av 60-talet som jag misstänker många av dem som var med på den tiden förträngt. Jag minns att jag som FNL-are närvarade vid en filmförevisning av det nordvietnamesiska luftförsvaret mot USA:s flyg. Det var tyst i salen tills två amerikanska jetplan sköts ned. Det utbröt samfällda entusiastiska applåder. Jag kände obehag inför jublet av dödandet av människor, men min enda protest var att jag ej deltog i applåderna.

    Häromdagen läste jag en kolumnist, eller om det var på radion jag hörde henne berätta att hon befann sig i USA när Usama bin Ladin dödades. Hon mötte samma unisona entusiasm från sin omgivning och kände obehag.

    Det är bra att det finns författare som Thomas Mann som problematiserar sina egna krigiska impulser.

    Jag tänker ibland på de här ivrigt applåderande medelklassungdomarna som levde i ett land som inte varit i krig på många hundra år. Själv är jag vaccinerad mot all krigiskhet genom en krigsskadad far.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var också med i Vietnamrörelsen - i mitt fall från början av 70-talet. Och visst kunde det vara dogmatiskt och obehagligt ibland. MEN att man applåderar när amerikanska plan skjuts ner är väl ändå inte så konstigt, med tanke på vad de amerikanska bombplanen åstadkom i Vietnam???

      Babbis

      Radera
    2. Nej det är inte så konstigt.

      Jag kom plötsligt att tänka på Tarantinos film Inglorious Basterds, som jag såg första gången på TV för några månader sedan (den gick igen häromkvällen men då missade jag den). Den likställer nazistjägare med nazister, rättare sagt framställer nazistjägare som värre än nazister (vet inte om ni sett den). Är det en provokation avsedd att ruska om lite eller är det antisemitism?

      Radera
    3. Inte så konstigt, nej – men motbjudande lik förbannat.

      WL

      Radera
    4. Ja, jag vet egentligen inte vad som är mest motbjudande, eller mest omoraliskt: att tjoa eller att förhålla sig helt känslolöst, rationellt: det är krig, och den som dödar flest vinner. Soldater triggar sig själva till att avhumanisera fienden, de har fått det i uppgift och de kan få medalj för det - men det anses opassande när de tydligt visar att det är just avhumaniserar de gör, om de tydligt visar att det är en brutal historia - då blir det ingen medalj. Jag vet inte vad jag tycker är kusligast: "humana" avrättningar i USA som genomförs kliniskt och där de anhöriga erbjuds att titta på, eller inhumana avrättningar som den av Saddam Hussein eller Gadaffi, där brutaliteten är mer i öppen dager.

      Radera
  9. Ja, men tror du verkligen att man kan bli vaccinerad mot all krigiskhet genom att ha en krigsskadad far? Ursäkta en syrlig fråga, jag ställer mig ju tveksam till att det skulle finnas några såna vaccinationer. Även om jag gratulerar dig till (övertygelsen om) att vara ett dygdemönster :)
    Usama bin Ladin borde ha ställts inför rätta. Av allt att döma var det inte nödvändigt att döda honom, det hade varit fullt möjligt att arrestera honom. Dessutom tycker jag att det inte på något enkelt sätt går att ta ställning i det kriget heller.
    Jo, vi har diskuterat 60, 70-talsvänster här en del - ibland tycker jag att slagsidan har blivit lite för negativ, inte sagt främst som kritik till dem som kommenterar utan snarare till mig själv eftersom mina erfarenheter av vänster utanför mediekretsar är väldigt positiva. Men jag snackar inte om vänner i bloggen så :)
    Jo Thomas Mann tänker högt på ett spännande sätt, dessutom slog det mig att ganska mycket påminner om Myggor och tigrar, han beskriver sturskt sig själv som en tummelplats för konflikter och som den som lider allra mest av tidsströmningarna, hehe. För övrigt är uttalandet "Där jag är, där är Tyskland" under exilen, de ord som bladets recensent verkar mena var lite övermaga, inte nödvändigtvis bara narcissistiskt skrävel. Såna uttalanden kan fylla en funktion när det är krig.

    SvaraRadera
  10. Nej det finns inget vaccin mot krigiskhet, rent generellt. Det är bara mitt sätt att få ihop berättelsen om min egen pacifism som tycks hålla i sig från den ena krigiska epoken efter den andra.

    För övrigt var min far en stridpitt under hela min uppväxt så krigsinvalid han var.

    Jag reagerar instinktivt mot kollektiva stämningar särskilt när de blir krigiska, i så måtto tycker jag att samtiden börjat likna min ungdoms 60-tal.

    Jag har bara läst "Bergtagen" av Thomas Mann för länge sen. Den gick inte hem trots en del fina stämningar. Jag fann persongalleriet alltför konstruerat såsom tillkomna vid ett ritbord. Det lockade inte till mer läsning.

    SvaraRadera
  11. Ber om ursäkt för spetsigheten i frågan, jag menade just det - man blir inte automatiskt vare sig pacifist eller stridspitt av att ha varit med i krig, det finns ju ingen enkel orsak-verkan när det gäller mänskliga erfarenheter utan allt sådant är mycket invecklat.
    Jag gillar inte heller Bergtagen. Det måste vara en av nittonhundratalets mest överskattade böcker. Jag tyckte om Buddenbrocks och Döden i V, Tonio K, Tristan, när jag läste dem i tjugoåren, och även Lotte i Weimar faktiskt. Men det är inte säkert att jag skulle gilla dem idag - och jag hann ju inte precis läsa om dem när jag hade en lunta på 600 sidor att sätta mig in i. Bergtagen läste jag ganska nyligen, tyckte att den var bra i början men sedan blev den dammig ganska snabbt - den blev nittonhundratalslitteratur som lunkar på med artonhundratalsinspirerat berättande på det sätt jag tycker är helt ointressant. Det finns ett före och efter modernismens genombrott även för det som kallas traditionell litteratur, man kan inte låtsas som om skrällen inte har ägt rum. Bergtagen består ganska mycket av ett slags ytliga referat av tänkare Mann bestämt sig för att stifta bekantskap med (bl.a Freud). Min teori är att jag gillar det han skrev före det första världskriget, innan han tog en paus och skrev En opolitisk mans betraktelser. Och att han försökte bli snäll i och med Bergtagen, dvs tillrättalagd. Det är kanske därför den tilltalar sentida borgare så mycket som den gör... Och att Bergtagen alltså INTE är konstnärligt fri på det sätt den vilde och motsägelsefulle Mann tycker att litteratur ska vara, i pamfletten.
    Doktor Faustus har jag inte läst, efter kontakten med Bergtagen känner jag mig rätt övertygad om att Mann satte punkt för sitt intressanta författarskap med En opolitisk människas betraktelser. Sen ville han framstå som något slags humanist, kanske kände han på sig att det hade sabbat karriären om han fortsatt vara antidemokrat. (Nu har du fått mig att avslöja ännu en brist med recensionen, nämligen att jag inte berättar vad jag egentligen tycker om Bergtagen utan säger att det funkar bra när Mann fortsätter med artonhundratalslitteratur på nittonhundratalet. Tack för det, det säger jag utan ironi).

    SvaraRadera
  12. Det var en bra rec, jag har försökt läsa Bergtagen och tyckt illa om, den här verkar på ett sätt intressantare.
    Bluffar du lite när du skriver att Mann är en av dina favoriter då? :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nix - inom nittonhundratalslitteratur som inte är modernistisk är han en av mina favoriter, på grund av kombinationen borgerlighet och dekadens. Det kan jag säga fortfarande trots att jag inte gillar Bergtagen :)

      Radera
    2. Vilken totaldiss av Bergtagen det har blivit nu då - rena drevet. Om man gillar boken får man såklart gärna ta den i försvar.

      Radera
  13. Jag har inte läst någonting av Thomas Mann. Så den debatten får jag stå över.
    Får jag vara OT igen? Första gången jag kommenterade här var jag OT och here we go again. Jag kommer fortfarande inte underfund med Aase Berg i DN och ni tillhör samma generation och har som jag begripit det ingått i samma kretsar. Jag brukar annars någorlunda förstå vad polemik handlar om men går bet på Aase Berg. Angreppet på Alakoski, att Alakoski inte fattat vad som gäller. Bara obehagligt. Det är säkert delvis en generationsfråga. Men jag tar mig friheten att fråga dig vad du tror att den här artikeln vill säga. Generaliseringar om kvinnligt läsande är vad jag ser.

    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/streetsmart-intelligens-vinner-till-slut

    Diskussionen handlar om bildning, så mycket begriper jag.
    Greven "greven" Anonym

    SvaraRadera
  14. Det är förstås inte så lätt att dra en gräns mellan modernism och traditionellt berättande som jag gjorde där. En hafsig kommentar...
    Greven: jag gillar Aase Berg som poet men inte som kritiker och kulturjournalist.

    SvaraRadera
  15. Jag tror du har en blind fläck för att du
    1. ett inte vet vad det innebär att ha barn, hur mycket tid det tar
    2. kultur är självklar för dig från början.
    Jag håller inte med om allt i Aase Bergs artikel, bland annat för att fiskpinne och streetsmart inte funkar för en kritiker. Men känslan av vanmakt inför borgerlig bildning och inte minst hur män självklart lägger filosofi på minnet, jag glömmer nästan allt och kanske bara minns en enda bild, tror jag väldigt många kvinnor känner igen sig i. Nörden är en man. Kvinnan steker pannetter och tar ansvaret för omsorgen. Tyvärr är det så fortfarande... Först när barnen flugit ut kan kvinnorna börja ägna sig åt kultur. För vilka är det som brukar fylla teatersalongerna?

    Teaterintresserad farmor

    SvaraRadera
  16. Jag vet inte om jag vill reda ut varför jag tycker att den artikel är bort i tok här och nu, så jag tror att jag avstår. Men du har helt rätt i att det mest är kvinnor som går på teater.

    SvaraRadera
  17. Den här svarskommentaren skulle egentligen stå en bra bit högre upp i tråden där jag försökte skriva in den:

    För mig är inte alternativen att tjoa eller att förhålla mig känslolöst rationell till krig hur rättfärdiga de än är. Jag har på nära håll sett hur krig deformerar. När jag skrev om min krigsskadade far syftade jag på hans psykiska skador snarare än skottskadorna som invalidiserade honom. Som barn vaknade jag till hans skrämmande ångestskrik på nätterna. Dagtid var han en genomsnittlig förtryckande patriark med hårda nypor som tog till livremmen vid bestraffningar. På äldre dar blev han gråtmild och bad om ursäkt för hur han behandlat oss och skyllde på kriget. Jag tror att jag förlät honom men det hann aldrig riktigt uppstå någon värme mellan oss innan han gick bort. Han deltog liksom vietnameserna i ett rättfärdigt försvarskrig, men jag misstänker att hans handlingar i kriget inte alltid varit så moraliskt försvarbara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår. En tyrann. Men - du skriver att du varken har alternativet att tjoa eller förhålla dig känslolös rationell till krig, hur rättfärdiga de än är. Det vill säga, på grund av din far har du blivit total pacifist. Jag blir lite misstänksam mot den här beskrivningen, rättare sagt jag menar att det rent teoretiskt borde vara möjligt även för dig att tänka dig in i moraliska dilemman, olika förhållningssätt till krig, trots att du hade en krigsskadad far. Återkommer när jag funderat lite mer på det.

      Radera
  18. Så här - jag menar inte att moralisera nu, det är också väldigt svåra frågor som jag själv inte riktigt har några svar på. Man kan skala ner det hela till "det är alltid fel att döda, även i självförsvar mot ett angrepp", och då till exempel hävda att (för att ta ett extremt tydligt exempel) världen borde ha lagt sig platt för nazismen. Eller att allt väpnat motstånd är fel. Förmodligen är det bara den hållningen som kan kallas riktigt pacifistisk. Eller så kan man hävda att ibland är det rätt att döda trots att det är omoraliskt - och att det då är en aning mer ädelt att betrakta det som ett nödvändigt ont som man inte låter känslor av hämnd eller jubel blanda sig i.
    Jag blir lite syrlig till Purushas kommentar eftersom hen tycks vilja säga att hen var lite bättre än sina kamrater inom FNL, det är förstås tänkbart att det verkligen var så, men jag blir osäker på om det var själva krigandet eller om det var jublet Purusha reagerade emot. Men det är nog bara hårklyverier från min sida :)

    SvaraRadera
  19. Det är möjligt att jag också skulle uppfattat "jublet" som Purusha skriver om som obehagligt. Men jag är inte säker. Vad jag tycker blir tämligen groteskt är när man diskuterar den moraliska rätten för vietnameserna att skjuta ner bombplan (för det var väl det det var fråga om?). Så om det hade varit obemannade plan som kom med sin dödsbringande last av napalm, då hade det varit ok att skjuta ner dem, men nu satt det människor i planen...som man då skulle ta hänsyn till...?

    Babbis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, jag kan egentligen inte heller tycka att det är särskilt upprörande att man jublar när napalmplan blir nerskjutna. Och om man inte går extremt långt i pacifism, vilket för mig är en mycket svår hållning att inta, så måste man väl ändå anse att det var det var rätt att skjuta ner planen.
      Det var en psykologiskt begriplig reaktion att amerikaner jublade när Usama bin Ladin blev skjuten, även om det i det läge som var måste beskrivas som fel att skjuta honom, det lär ha varit fullt möjligt att ta honom till fånga och ställa honom inför rätta.

      Radera
    2. Jag vet inte vem här som har diskuterat ”den moraliska rätten för vietnameserna att skjuta ner bombplan”. Eller deras rätt att jubla när napalmplan blir nerskjutna. Krig är till för att vinnas och det blir förstås lättare att vinna dem om man avhumaniserar sina fiender först. Men denna realitet eller brutala nödvändighet, som alla känner till, utesluter väl inte att man o c k s å – vi är väl ändå människor och kan hålla mer än en tanke i huvet samtidigt – kan tycka att detta avhumaniserande av en annan människa, som slumpartade omständigheter råkat göra till en fiende vars död man jublar över, är något djupt tragiskt, absurt och hemskt.

      WL

      Radera
    3. Folkrätten finns för att göra reda för när det är rätt att skjuta ner bombplan och när inte. USA hade inte den moraliska rätten att släppa napalmbomber över Vietnam. Och visst hade vietnameserna rätt att skjuta ner bombplanen. Samtidigt kan man givetvis skrämmas av glädjeyttringar av det här slaget - jag antar att de som jublade tänkte på de liv som räddades för varje attackerande plan som sköts ner, men visst måste det ha kunnat kännas obehagligt. Jag var också med i FNL-rörelsen, har dock mer ljusa minnen av det - ett orättfärdigt krig som måste stoppas, och som äntligen tog slut.

      Radera
    4. WL: nu ska jag inte pådyvla dig åsikter du inte har, men har jag helt fel när jag gissar att du önskar att USA hade vunnit Vietnamkriget?

      Radera
    5. Mariannesson: jag var inte där, så jag vet inte. Men kan det inte möjligen vara så också att det framstår som ganska abstrakt att se ett plan skjutas ner? Men jag kan tänka mig att jag också skulle ha tyckt det var obehagligt med jublandet.

      Radera
    6. Jag vet inte hur du lyckades komma till den befängda slutsatsen - men för att svara på din fråga: Nej.

      WL

      Radera
    7. Eller för att förtydliga: Ja, du har helt fel i din gissning.

      WL

      Radera
    8. Jag vet inte om gissningen nödvändigtvis var befängd (det fanns och finns ju de som önskar det, och som överhuvudtaget känner starkare och djupare med amerikaner än med vietnameser eller andra icke-västerländska folk). Det var alltså inte någon anklagelse.

      Radera
    9. ”Inte någon anklagelse”. Du är rolig du.

      WL

      Radera
    10. Rolig och rolig? det var inte någon anklagelse.
      Utan det var en spekulation.
      :)

      Radera
    11. Ja, spekulera kan ju vem som helst. Jag kan spekulera i att du tycker det var rätt att Tyskland gick in i Polen 1939. Men man måste ju grunda sina spekulationer på nåt – annars blir det ju bara ett vilt skjutande i mörkret. Jag begriper fortfarande inte vad det var i min kommentar som fick dig att anta att jag hellre sett att USA segrat i Vietnamkriget.

      WL

      Radera
    12. Det tycker jag förstås inte att det var rätt att Tyskland gjorde, och blir inte upprörd av frågan heller. Orsaken till min fråga, som inte alls var avsedd att vara förolämpande eller "ställa mot väggen"-aktig, var kanske att jag tyckte det verkade som om just nedskjutandet av napalmplanen väckte en särskild indignation - större än indignationen över napalmplanen själva, och större än andra exempel vi tagit upp. Och att Vietnamkriget var en opinionsdelare, precis som Irakkriget på senare tid (jag vet inte vilken generation du tillhör, och självklart är all diskussion med anonyma, alla frågor i någon mån att "skjuta från en höft" från min sida, eftersom jag inte vet vem jag talar med - vilket jag gillar, men det är ganska onödigt att ta alltför illa upp eftersom anonymitetsrätten är fullständig och total på alla sätt och vis).

      Men som sagt, fäst inte alltför stor vikt vid detta. Det är mycket svåra frågor alltihop.

      Radera
    13. Det som hänt sen FNL-tiden är väl att bekämpandet av kommunismen som Vietnamkriget var menat som har ersatts av bekämpandet av fundamentalistisk islam, och det är fortfarande USA som tagit på sig rollen som civilisationens fanbärare... Om danskar jublar när de knäpper talibaner eller FNL-are när napalmplan sköts ner, det är ju känslomässiga yttringar. Krig är ju inte rationellt.

      Radera
  20. Nu handlade min jämförelse med FNL-åren om det du skrev om Manns kluvenhet. Hans varningar för suggestiv marschmusik i motsats till hans hyllande av krig. Jag kände en kluvenhet inför det myckna sjungandet av krigiska sånger de där åren samtidigt deltog jag ganska hängivet i stencildragandet och skramlande av insamlingsbössor.

    OK, kanske satte jag mig på moraliskt höga hästar när jag kom fram till att de flesta av mina krigiska kamrater var naiva eftersom de levt ett skyddat och betydligt mer pacifistiskt liv än jag själv.

    Min avsikt var inte att starta ett moralfilosofiskt seminarium Jag har inga bra svar på Sophies val (att välja ett av sina barn eller att låta båda blir dödade). Dessa frågor får professor Tännsjö syssla med. Min pacifism har varit av ett personligt känslomässigt slag. Jag har aldrig behövt göra några större offer för den heller, men skryter ibland med att jag vägrat värnplikt i två länder men bara suttit av straffet i det ena. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant! Jag tänker inte försöka luska ut vilka länder det är du talar om :-)
      Manns resonemang hänger inte ihop. Det är inte en kritik, bara ett faktum - ett så att säga mänskligt (kanske allmänmänskligt) faktum. Han känner suggestionen från marchmusiken, och varnar för den samtidigt som han utmanaar "civilisationslitteratören" genom att säga: det HÄR skulle förbjudas i din socialistiska utopi, det HÄR stämmer inte med det rena goda lyckliga samhälle du drömmer om!
      Inte heller hans val att hylla tyskhet under det första världskriget hänger ihop - han säger emot sig själv hela tiden.
      Jag har inga bra svar på moralfilosofiska frågor. Om man går rent konkret till svensk försvarspolitik idag, till exempel. Nedrustningen av svenskt försvar, avskaffande av värnplikten: inte skulle jag vilja se mina systersöner offra sina liv, om Sverige blev invaderat. Är det inte i den meningen bättre att armén har blivit privat? Men vad innebär det, på sikt?
      Jag är inte någon stor beundrare av professor Tännsjö. Jag uppskattar i och för sig hans stringens, att han frilägger argument ur utilitarianistisk synvinkel, och det är ju hans uppgift. Men...

      Radera
  21. Ha ha, jag har en tendens att bli lite för privat när jag frestas att delta i det animerade samtalet under dina inlägg. Det är egentligen inte så svårt att räkna ut mellan vilka länder jag växlat medborgarskap. Det finns ganska många här av min sort.:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok, vad kan det vara :-)
      Amerrrka och Sveriget?

      Radera
    2. Nej, ett så stort hav ligger det inte mellan mina länder:-)

      Radera
    3. Ett lite mindre hav då - Sverige och Finland?

      Radera
    4. Nej se det var hemligt...

      Radera
    5. Nä, men det är ju ganska givet att jag är sverigefinne. Jag tog inte ditt frågetecken på allvar.

      Radera
    6. Då återstår frågan vilket land du satt av straffet för vapenvägran i. Kan (kunde) man avkrävas militärtjänstgöring i två länder? Grymt.

      Radera
    7. Jag var finsk medborgare till 25-årsåldern och fick reda på att jag var efterlyst i Finland när jag skulle skaffa pass. Ambassaden uppmanade mig att omedelbart inställa mig. I Finland kungörs vilken dag man ska mönstra vilket jag inte hade en aning om. Givetvis åkte jag inte till Finland utan sökte svenskt medborgarskap och vägrade därpå värnplikt här i Sverige och dömdes till fängelse.

      I fängelset arbetsvägrade jag och blev förflyttad till Kumlaanstalten. Där hade dom aldrig haft en "tomhylsa" fick jag reda på av mina medfångar. Efter fortsatt arbetsvägran på Kumla placerades jag i isolering. Efter några dar skickade de en psykolog för att förhandla med mig. De hade visst haft en sån där envis vapenvägrare på Härlandafängelset som börjat hungerstrejka.

      De ville förmodligen inte råka ut för samma sak, utan ville till varje pris undvika att det kom ut att det satt en vapenvägrare på Kumla som var ifrågasatt för sina kostnader. Man försvarade det med att där tog man hand om Sveriges farligaste brottslingar. Psykologen kom fram till att jag skulle få bedriva självstudier resten av fängelsetiden, vilket jag tyckte var rimligt. Därefter har inte den svenska eller finska krigsmakten besvärat mig.

      Värre var det med den kommunistiska organisation som jag var befryndad med som tyckte att det var borgerligt av mig att totalvägra, att det var en kommunists plikt att infiltrera militärmakten för att se till att avantgardet hade tillgång till vapen.

      Radera
    8. Befryndad var lite fel ordval. Men jag var sympatisör med SKP vid den tiden om sanningen ska fram.

      Radera
    9. Du behöver inte be om ursäkt för att ha sympatiserat med SKP här, jag ser det inte som likvärdigt med att ha sympatiserat med nazismen, och dessutom förlåter jag dem som gjort upp med nazistisk bakgrund också. Eh, förlåter - det var ju inte menat att låta hybris :)) hur som helst så är det roande med "goda liberaler" som flaxar omkring och förfasar sig över människor med revolutionära ideal. eller som erkänner att de har ett mått av krigiskhet i sig (som Thomas Mann). Med vänsterflanken är det så enligt min mening att de allra bästa, mest belästa, roliga och spirituella människorna finns där, vilket inte är så konstigt eftersom människor som nästan bara har materiella intressen är tråkiga att prata med, och drömmarna om ett annat samhälle kan om inte annat vara en oas, en energihärd och en motvikt mot zombiesamhället. Samtidigt dyker det ju lätt upp auktoritära sektledare, sådana som tolkar jämlighetsbudskapet fanatiskt antiindividuellt, och ska läxa upp (i värsta fall fängsla eller avrätta) dem som tycker fel av olika orsaker. Yttersta vänstern är både och.

      Tungt det du berättar, återkommer när jag smält det.

      Radera
    10. Man kan kalla den yttre vänstern.

      Radera
    11. Tungt var det inte vare sig i ordets äldre betydelser eller såsom det används av dagens ungdom. Vänstern lär jag alltid räkna mig till. Där finns som sagt fantasierna och visionerna om ett bättre samhälle inte bara omsorgen om låga bolåneräntor.

      Den yttervänster som jag på den tiden hade att göra med var svår att ta på allvar trots det sinistra leninistiska språkbruket. Å andra sidan vet vi ju vad som hände i Tyskland och Italien vid samma tid och med samma slags ungdomar.

      Radera
    12. Jo jag använde väl ett tungt (som grymt tidigare också) vars mening befinner sig någonstans mittemellan den gamla negativa betydelsen och den nya positiva, tror jag.
      Det som har utspelat sig däremellan, rent historiskt, är den ironiska revolutionen (jag hörde Daniel Sjölins sommarprat häromdan, det blev mycket uppskattat - jag tyckte det var helt outhärdligt att höra, allt var krumbukter).

      Några dar i isolercell på Kumla är väl en bra erfarenhet. Antar att du kände dig som en Jesus.
      Ja vi vet vad som hände i de där gamla länderna. Och i Italien hade de mycket folkligt stöd i början. Men nu är det Beppe Grillo - som länge har sagt att Italien bör lämna EMU. Får se om Grilli gör som Grillo säger. Men alltihop är tragiskt, för nu har maffian verkligen hårdnat sitt grepp om näringslivet.
      Jag har svårt för RAF-mode, rättare sagt... ska se om jag finner rätt ord nu i brådrasket. Sara Stridsberg sentimentaliserade Ulrike Meinhof i en DN-artikel på ett sätt som jag inte grejar. Stackars stackars... ååååh... Tja, förr eller senare tror jag man måste erkänna att kvinnor har fullt ansvar för sina handlingar. Men jag vet inte, jag är antagligen en ganska råbarkad sort.

      Radera
    13. Det där med Jesus är väl att ta i. Det var knappast någon bedrift jag skröt med bland de hårdföra "dialektiska materialisterna" jag dåförtiden umgicks med. Det lustiga med mej är att jag inte lider värst av att sitta ensam i en cell. Kanske nåt aspergerliknande. Värre att jag inte hade tillgång till böckerna jag haft med mig. Men dem lyckades jag ju förhandla mig till:-). Fascinerande/skrämmande erfarenhet dock att sitta inlåst i ett rum utan dörrvred på insidan.

      Radera
    14. Jag blev också besviken på Daniel Sjölins sommarprat. Har uppfattat honom som en lyhörd intervjuare tidigare. Det är möjligt att han kände sig tvungen att vara präktig och entusiastisk i sin programledarroll. I sommar kunde han väl valt en lite personligare framtoning. Det blev tröttsamt med den helgarderade självironin.

      Radera
    15. Jag tyckte Daniels sommarprat var så bra... Jag är lite yngre än andra i sällskapet och med all respekt, tror det är en generationsfråga! Jag tyckte det var modigt av honom att prata om sina gamla sympatier med Ny Demokrati och göra upp med dem samtidigt, självironin behövdes ju där! Hur hade det blivit annars, utan självdistansen? Han gav en litet nyp åt de författare han intervjuat och det kunde han väl få göra? Man fattar väl att han tröttnade på sin entusiastiska roll som programledare, han är ju framför allt författare! Där behövdes också ironin, jag förstår vad ni menar men meningen var ju inte att skåpa ut alla andra utan mer att ge andra författare en liten pik, mest på skoj, lite som att gnabbas. Och ett sommarprat måste ju inte vara värsta bekännelseprogrammet.Det enda jag inte gillade var när han jämförde invandrare med kändisar, det var lite frampressat, konstruerat. Jag gillar hans fantastiska böcker och tycker fortfarande att han var lyhörd och intelligent som programledare i Babel, trots att han har ett behov av att skaka av sig det och gå vidare idag!
      Det är sant att det kan bli för mycket ironi men jag tror han behövde den för att skydda sitt skrivande och lite sig själv som offentlig person.

      Trollis (ex Tuffsan ex Lisa)

      Radera
    16. Trollis (Tuffsa-Lisa): Där var ironi på flera nivåer.
      Något man kanske kan kalla kavalkad-ironi: jag tänker på ihopklippet av uttalanden från Ny Demokrati och röster som ringt in till radio osv, som skulle illustrera 90-talets främlingsfientliga tidsanda. En ironisk kavalkad, liknar lite Babels "sammanfattningar" (eller vad man ska kalla dem). Och det blev ju rätt ytligt. Jag skulle tycka att det var långt bättre om Sjölin skrev om de här sakerna utan ett enda inslag av ironi, helt enkelt att han gav sig själv det i uppdrag. Han nämnde att han fått stryk av invandrarkillar (det är förresten något han har med i någon av sina romaner, minns inte vilken nu) och att hans mammas affär blev rånad, varvid hennes saker sedan såldes på torget. Men det var rätt svårt att veta om det var sant eller inte, eftersom det var inbäddat i ironi - kanske nervös ironi. Jo, ett lite konstruerat resonemang om hur hjärnan fungerar och att bilden av invandraren låser sig på samma sätt som bilden av kändisen, det hela lät väldigt fluffigt. Å andra sidan är det möjligt att han skulle kunna utveckla det, om han tillåter sig själv att vara allvarlig. En maximalt samvetsgrann och realistisk uppväxtskildring? Jag störde mig på de ironiska krumbukterna (ursäkta upprepningen) i hans "Personliga pronomen, en melodroman". Det blev en ganska mystisk polemik som jag gav mig in i 2004, jag borde läsa om det där idag - det väckte upprördhet och förbrylling. Som om jag hade nåt på känn, jag tyckte kanske att de ironiska (upprepning igen) garderingarna i "en melodroman" borde ha skalats bort.
      Om jag nu ska uttala mig som kritiker så tror jag att det är så fortfarande.

      Babel: programmet hade då en dundertydlig tendens att nedvärdera kvinnliga författare. Jag ska dra ett exempel ur minnet: en intervju med Suzanne Brögger, om en roman jag inte läst (den kanske var kass, ingen aning): inramningen var den att de verkligt subversiva, farliga, viktiga, revolutionerande sexskildringarna stod män för. Ett hafsigt exempel ur minnet, det finns fler: tendensen att ha långa långa reportage om viktiga tunga män, utländska eller svenska, och så bjuda in en kvinnlig serietecknerska eller låtförfattare som i jämförelse var klart lättviktig, det här låter snobbigt förstås men vad jag vill säga är att programmet genomsyrades av att män är tunga intellektuella och kvinnor det lätta gardet.
      Sen - ah, det här skulle kunna bli långt. Tror det får räcka tills vidare!

      Purusha: ja, men det var ju en rätt ordentlig repression från två håll, kan man väl säga. Från Staten och kommunistkamraterna. Och idag är värnplikten avskaffad. Visst framstår det som ganska ryckigt, godtyckligt, att det på något sätt både smygande och plötsligt har blivit så att Sverige deltar i krig utomlands men rustar ner sitt eget försvar?

      Radera
    17. Nu förstår jag lite bättre vad du menar med att han borde undvika ironi! Det har gått bra för Daniel, en skjutjärnskarriär. Jag tror han skäms för att tala om sina problem med invandrare när han bodde i ett utsatt område (kallas ju så) för att det är tabu hos medelklassen som han tillhör, idag. Eller han är kändis. Och det är där ironin kommer in, men det skulle vara bättre om han skrev rakt om det. Jag känner så många som han, ja frånsett att han är kändis då, men jag kände igen ALLT han pratade om, men jag har ju också flytt från ett invandrartätt område, och tycker att det tassas för mycket kring de problem som finns där. Det finns rasism mot svenskar, macho-gäng, och allt kan faktiskt inte förklaras med att det är fattigt.
      Jag har inte tänkt på det du skriver om olika behandling av kvinnliga och manliga författare i Babel, men jag tycker att programmet har blivit tråkigare sen Daniel slutade.
      Tuffsa-Lisa

      Radera
    18. Mmm hmm, själv tycker jag att Jessica Gedin är oironisk och oinställsam på ett skönt sätt.

      Radera
    19. Jaha ja jag kanske är orättvis, men jag tyckte Daniel var så varm och lyssnande och Jessica Gedin är stram och kall...
      Tuffsa-Lisa

      Radera
  22. Man får vara både personlig och anonym när man deltar i det animerande samtalet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äsh det där med att jag blir för privat är en läggningsfråga, inget jag lider av längre. Man blir skamlös med åren.

      Radera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)