måndag 12 november 2012

Hederskultur

Gangsterromantik, kontrakt med Satan för att kunna skapa, och kvinnoförakt. Allt detta visste jag redan.
“När det känns att det håller på att ta slut” är som en bekräftande fotnot till Myggor och tigrar. Den sitter i dess marginal och nickar och säger: ja just det, precis så är det.
Med den skillnaden att Larsson även säger: men det är gott att det är så, det är Gud som bestämt det, eftersom kvinnan är smuts.

Det bär emot att erkänna att man blivit chockerad och bedrövad av en bok. Märk väl: inte av en intervju (intervjuer ska man sällan ta på allvar), utan av en bok. Det står lätt ett löjets skimmer över den som känner sig kränkt. Larsson är också en så given syndabock - ett enfant terribile, ungefär så långt ifrån oskyldig man kan bli, men ändock någon som lätt får bära många genomförträffliga människors brister. Nästan lite som när misogyni beskrivs som något som häckar i anonyma kommentarfält, men inte mitt i kulturen. Själv har jag aldrig fått några anonyma sexistiska hatmail av läsare, däremot stött på mycket manschauvinism och machoattityder i kulturvärlden.

Värderingarna i Stig Larssons självbiografi skiljer sig inte markant från kulturens och samhällets gängse moraluppfattningar.

“Stig Larsson tycks i grund och botten främst drivas av en mycket djup och faktiskt mycket kristen sannings- och bekännelseiver, liksom i Augustinus efterföljd“, skriver Kristianstadsbladets recensent (en av dem som kontrasterar Larssons självbiografi (god) mot Myggor och tigrar (ond); den förra beskrivs alltså som djupt kristen och sanningsenlig, den senare som hämndlysten. I en annan recension beskrivs Larsson till skillnad från mig som tillförlitlig - kan det ha att göra med att Larsson skildrar vad som förefaller vara en våldtäkt i egenskap av förövare, medan jag skildrar en våldtäkt från helt annat håll?

Man ska aldrig förväxla recensioner med böcker. Men hämnd mot kvinnor - fysiskt och psykiskt våld mot kvinnor - är genomgående i “När det känns…” Är syftet verkligen att avskräcka från amfetaminbruk, så finns det fler omhuldade humhumherrar i kulturen som bör hängas ut. Men är syftet att förleda till amfetaminbruk?
Kan man säkert veta att syftet med boken inte är att provocera fram muskelspänning bland helyllemänniskor? Och i så fall: skulle jag plötsligt gå med på att delta i en lynchmobb?

Hederskultur:

En flicka (som Larsson inte känner) visar en tatuering på magen för en bartender. Larsson går fram till bartendern och ger honom en reprimand. Sedan slår han sig ner vid flickans kille, presenterar sig som berömd regissör och författare, och snackar heder och fotboll med killen. En kort tid senare tar flickan livet av sig. Larssons kommentar är att det nog var bäst som skedde, eftersom killen fick en bättre tjej sedan.

Ingrid Elam ler köttigt, för åh, det är en Dostojevskijfigur! Nej, icke.
Märk väl: scenen med flickan, bartendern och stenkastaren gestaltar även hur den rumsrena kulturen fungerar. Det här tror ni kanske inte. Ni håller kanske inte med mig på den punkten. Ni kanske betraktar mig som otillförlitlig när jag säger det.
Hederskulturen är lag, den uttrycker sig oftast smygigare, och bara vid enstaka tillfällen, när saker och ting verkligen ställs på sin spets, visar sig en fornkristen eller fornnordisk knytnäve mot kvinnan.
Det moderna i Larssons brutalt patriarkala skildring står amfetaminet och brottslingsromantiken för. Dyrkan av överträdelsen. Ondskan som högsta ideal inom konsten (så kallad negativ uppbygglighet) har länge varit mode (det tål att påpekas att den är förbehållen män), och det som inte är tillräckligt mordiskt, inte tillräckligt mycket kaustiksoda, ger ett mesigt intryck.
Bör man då ge sig ut för att ha kontakt med Gud när man står i djävulens tjänst? Eller offrar sig Larsson, har han bestämt sig för att dra på sig kollektivt hat, för att en sann feminism (istället för verkningslös salongsfeminism) ska kunna göra sitt inträde?
Knappast, väl? Jag brukar ha svårare för Larssons epigoner - smilfinken Daniel Sjölin, vars förtäckta förakt för kvinnor genomsyrar hela Babel, och ett flertal andra flodhästar och smygsadister i kulturvärlden. I halvdunklet mumlar mången förment hedersknyffel att det är rätta takter, jag tycker som du Stickan men ligger lågt med det.
Stig Larsson har varit i risigt skick, hans provokationer har kunnat uppfattas som “han hycklar i alla fall inte”, en del angrepp (som Åsa Beckmans) har inte givit intryck av att vara särskilt djupt kända utan snarare opportunistiska, kanske beställningsjobb från Schottenius för att skyla över kampanjen mot mig (som för övrigt var oerhört mycket mer utdragen och hätsk än vad som riktats mot Larsson).
Sympati med syndabocken. Efter läsningen av När det känns… är det överseendet förbi. Jag menar nu inte att han borde ha skyddats från att ge ut den här boken, eftersom den kastar en skugga över hela hans produktion. Jag menar inte heller att den skuggan endast faller över honom och inte över den djupt sjuka svenska kulturella samtiden, med dess brist på moralisk kompass, dess verkningslösa salongsfeminism och diffusa sanningsbegrepp. Det jag menar är: bevaren eder för falska profeter - inklusive dammråttornas våldsamt perversa hjärta.
Nej, inga hötjugor, må de i så fall riktas mot det unkna etablissemanget, det ständiga misogyna bakgrundsbruset.




62 kommentarer:

  1. Vad heter boken? Finns den på bibliotek, vill inte köpa den.

    Nyfiken Charlie Siringo

    SvaraRadera
  2. Det framgår av inlägget, Siringo.

    SvaraRadera
  3. Ok, du har rätt, ser det nu. Var lite chockerad bara över den töntige frälsartyp som han tycks vara enligt din recension.

    Charlie S

    SvaraRadera
  4. Har nu läst hans intervju med en kvinnlig journalist. Det räcker. Din recension verkar vara onödigt snäll! Fy fan för sådana "kulturpersonligheter"!

    Charlie S

    SvaraRadera
  5. Har inte läst intervjun, brukar undvika författarintervjuer.

    SvaraRadera
  6. Alltså så här är det, Siringo. Jag blev chockad av boken. Träffade Stig Larsson för inte så länge sedan. Då var han inte värre än många andra kulturgubbs: såg lite snäll och mysig ut, när man började prata avbröt han och talade om sig själv istället, och så småningom benades sällskapet ut i mansgrupper och kvinnogrupper. Lite hårdraget kanske men huvudsakligen så. Det luckrades upp när det kom en bög, som inte hade problem med att tala med kvinnor. Larsson stod och pratade och en kvinnlig yngre journalist lyssnade. Det här är standard. Innan jag lämnade sällskapet tog jag farväl av Larsson, till och med kramade honom. Varför det?
    Jag hade förstått det som att boken skulle vara en uppgörelse med drogromantik och brottslingsromantik. Det var den knappast. Den var misogyn, otäck och hämndgirig. Vet inte vilken av kvinnorna som är med i boken det är värst för. Recensionerna är mestadels strukturtypiska, om jag får uttrycka det så, även om en del har haft invändningar. Kritiker lyckas sällan skilja mellan moralfrågor, estetiska frågor (genrebestämning/kvalitetsbedömning) och bedömning av trovärdighet eller sanningshalt. De tar helt enkelt inte frågorna på tillräckligt stort allvar.
    Stig Larsson har alltid varit en djävulens advokat, ett enfant terrible, osv osv. Det kan man fördöma. Det är i själva verket ganska lätt. Nu hänger han ut sig själv som brottsling samtidigt som han talar med iskyla om brotten. Kritiker jämför med Augustinus. En kvinnlig kritiker ger en känga åt feminismen och säger att hon ska börja ta amfetamin.

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt - de är devota och urskuldande, och ser inte vad det är de läser.
      Återkommer!

      Radera
    2. Håller med, Anonym 19.11. Nyår, kanske ännu mer Autister för min del. Liknade inte riktigt någonting man läst tidigare. Litteratur som fick det att gunga under fötterna på ett kusligt sätt.

      Men jag förstår verkligen inte att kritiker kan ha en så bristande intuition, magkänsla, att han eller hon inte slår bakut när de läser självbiografin. Det är misshandel, förmodligen våldtäkt, det är andra brott av olika svårighetsgrad, men reaktionen blir ändå

      "den lite överaskande slutkänslan av detta imponerande verk"...

      Radera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en hämndroman. Och jag har de dubiösa äran av att vara anonymiserad, till skillnad från en del andra.
      Ja, livet är kort och det finns mycket annat intressantare.

      Radera
    2. Tack förresten. Jag vet inte om jag är tillbaka egentligen eller om det är nåt tillfälligt. Men kanske att jag ska börja blogga igen så smått. :)

      Radera
  9. Jag har nog läst samma intervju som Charlie Siringo. Otäck. Jag har ju förstått att Stig Larsson utnyttjat unga flickor med självskadebeteenden. Det stora geniet tar sig rätten att sätta sig över lagen. Är du verkligen med i hans självbiografi? Tyvärr blir jag nyfiken. Jag hade inte heller tänkt läsa boken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en brutal "håll käften och var söt eller åtminstone underordnad"-logik i romanen. Alla kvinnorna är stödhjul, exemplariska dörrmattor, eller obegripligt deprimerade klängrankor. Några stycken förleder offret Larsson till att skada dem.
      Den huvudsakliga hämnden riktas mot "stora kärlekar" - en blir beskriven som att hon bara är intresserad av kläder, vilket ställer till med problem när de är jagade av kriminella eftersom de behöver en bostad med tillräckligt stor garderob. En annan åker på däng när hon är "omotiverat" svartsjuk. Han hämnas också på sin f.d fru genom att visa hur utbytbar hon är.
      Sedan finns här också en hämnd mot mig, hur den är gestaltad berättar jag möjligen så småningom.

      Radera
  10. Kanske OT. Såg att du nämnde Schottenius. Hon går till attack mot den självbiografiska trenden, apropå pedofilanklagelserna mot Palme.

    http://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-utpekandet-av-palme-i-call-girl-foljer-monstret-fran-bokbransc

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har inte sett Call Girl, men Schottenius ska du aldrig fästa tilltro till.

      Radera
    2. Och är det verkligen pedofilanklagelser? Som sagt, jag har inte sett filmen.

      Radera
  11. Stig Larsson ska gästa programmet Efter Tio imorgon.

    G

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir säkert exemplariskt trevligt.

      Radera
  12. Maja: Det finns inte mycket att tillägga efter ett sådant inlägg. Jag är tacksam över att kunna ta del av dina reaktioner på boken. Här finns ju det engagemanget som kultursidorna helt saknar. Det blixtrar om dina ord.

    SvaraRadera
  13. Instämmer med Magnus. (Samt tog mig friheten att hyperlänka hit från min egen del av bloggosfären.)

    Augustinus!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tackar jag för! I synnerhet att du lyft fram det centrala som citat.

      Radera
  14. Nu gör du mig så nyfiken att jag måste skaffa boken. Elsie Karlssons recension i SvD (http://www.svd.se/kultur/litteratur/man-ler-och-varjer-sig_7654524.svd) gav vibbar åt samma håll som du pekar, även om den var mer tveeggad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ska läsa om recensionen - "man ler och värjer sig" är för mig en obegripligt vag reaktion. Kanske som en tjej som är på väg att bli förförd, men konstrar lite?

      Jag vet inte - jag menar ju att Larssons värderingar på många sätt sammanfaller med samtidens - samt att den är en hämndgirig fotnot till Myggor och tigrar. Kvaliteten är det svårt att säga något om, den är suggestivt skriven, går inte att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa.

      Radera
  15. Jag har haft Stig Larsson som elev, eller rättare sagt: han var deltagare i en FNL-studiecirkel som jag ledde. Detta var i Umeå i början av 70-talet, då var han inte så gammal. Så fick jag det sagt - vad det nu har med nånting att göra.

    Babbis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Babbis: det har det faktiskt.
      FNL-rörelsen lämnade han senare och gick med i KPMLR tror jag (eller om det var parallelt - orkar inte kolla). Larsson tecknar ungefär samma bild som du av extremvänstern på den tiden.
      I den gruppering han var med i uppfattades Vietnamrörelsen som för mjäkig och borgerlig. Man godkände också endast människor med arbetarklassbakgrund (rätt töjbart egentligen, Larssons pappa var affärsman - klasserna i Sverige är sällan riktigt så rigida som de beskrivs, och arbetarklassbakgrund används åtminstone inom kultursfären som ett slags "macho-adel").

      De som inte hade proletär bakgrund kunde aldrig känna på samma sätt, aldrig vara riktigt tillförlitliga när revolutionen skulle komma, skriver Larsson. Känner igen det från din beskrivning av hur det var att vara dotter till en socialdemokratisk professor i Umeå!

      Ocj känner igen klasshatet själv från kulturvärlden, blev nyss återigen angripen som en sexuellt avvisad kvinna ur medelklassen, på Aftonbladets kultursida.
      Kvinnoföraktet brukar bli akutare ju längre vänsterut man kommer - och högerut.
      Och så skriver han om en rigid konstsyn och stort åsiktsförtryck. Vilket var en orsak till att han lämnade KPMLR (med reservation för att det var en annan bokstavskombination han var med i).

      Men förutsättningen för alltihop - för hela genistatusen - är egentligen inte så mycket amfetamin som satanspakt. Det är ett totalt utplånande av kvinnan,
      dyrkan av virilitet (han gör armkrok med Knausgård och Zlatan i självbiografin) och hyllande av våld.
      Och han ifrågasätter inte dessa ställningstaganden - vilket jag tror kan göra intryck på en del kritiker som menar att det är mjäkigt att underminera sina egna ord.

      Radera
  16. Jag tycker att Elise Karlssons recension är mycket bra, hon lyckas göra klart att detta inte är en moraliskt försvarbar text - samtidigt som man tvingas behandla den som sådan på grund av författarens ställning. Jag tycker också att Mikaela Blomqvist i GP åtminstone bitvis stryker boken mothårs - hon hävdar åtminstone att knarkhistorierna är särskilt sorgliga med tanke på att författaren inte har skrivit något bra sedan han började med amfetamin...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, eller kanske - tyckte att den var snäll, men ska ta och läsa om den. Martina Lowdens tycker jag var bra.

      Ondskans blommor är högsta status. Jag tror inte att man ska snöa in debatten bara på sadomasochism och amfetamin. Det blir för enkelt. Hederskulturen omfattar även människor som lever så kallade borgerliga liv.
      Jag reagerar förstås extra om nån passar på att ge en gliring åt Myggor och tigrar, sådär en passant.

      Är på flygande fot, svarar längre sen

      Radera
  17. "den dubiösa äran att bli anonymiserad" - har du sidnumret? Vill inte läsa hela skiten.

    Kontrakt med djävulen, det var ord och inga visor...

    SvaraRadera
  18. Lyckas inte "svara" på rätt ställe.

    Det låter iaf som om jag får ta och läsa boken.

    Babbis

    SvaraRadera
  19. Stig Larsson i programmet "Jenny Strömstedt" i TV4 2012-11-12 påpekade i alla fall att han i Majas såväl som i Carina Rydbergs bekännelseböcker är en av få män som kommer undan med goda omdömen. Har i och för sig inte läst någon av romanerna. Kan man hoppas på att dessa blir filmade så att man får chansen att bilda sig en uppfattning den vägen ?

    SvaraRadera
  20. För jobbigt att läsa böcker?

    Larsson har även använt Natalja Kazmierskaja som feministisk sköld. Han är en fästing som är sprickfärdig av kvinnoblod.

    SvaraRadera
  21. Maja: Angående artikeln i Aftonbladet där det står om sexuellt avvisad kvinna ur medelklassen - så har jag svårt att hänga med i vad Ann-charlott Altstadt menar. Om du nu lämnar ut någon trots att du är född till en hemmahörighet på kultursidorna, eller vad det nu stod - ja, vad då då? De som du eventuellt kan sägas lämna ut är väl inte direkt några proletärer, så hur kommer klassperspektivet in? Jo, just det ja, det kommer in på så sätt att du är "underdog" endast genom kön, inte genom klass. Jaha, men räcker inte det då? Jo det gör det ju enligt AA, eftersom "vi" tenderar att hålla på den svagare. Män däremot berättar bara sin sanning - jag antar att AA menar detta kritiskt. Jaha, är det för att mannen är (vad heter motsatsen till underdog) som det betraktas som att han bara säger sanningen? Kan inte då en "klass-upper-dog" om än kvinna, också betraktas på det sättet? Blir det kanske rent av någon sorts kombination för dig då (Bingo!) av underdog som "vi" tycker synd om och övre medelklass som alltid har rätt?? Inte helt lätt att utläsa vad AA menar, men det där med sexuellt avvisad fick hon ju med. Mysigt.

    Babbis

    SvaraRadera
  22. Skribenten är jävig. På vilket sätt tror jag att jag ska avhålla mig från att berätta.
    Nej, några proletärer lämnar jag inte ut. Det skulle vara oschysst. Alla proletärer kan känna sig lugna.

    SvaraRadera
  23. Däremot är klasstemat viktigt i Myggor och tigrar, men delvis på ett lite omvänt sätt. Varför skulle jag annars ha bosatt mig i de spanska kvarteren?
    OK, Altstadt syftar på att jag är "kulturbarn". Det kan yttra sig rent konkret som att PO Enquist kommer fram till mig och säger "jag känner din pappa". När jag var ung hade det gjort mig mer irriterad än idag, det fanns en del misstro kring min rätt att skriva osv (mygel? korruption?) och... ja, allt det där med "född med silversked i mun"... Idag tror jag att de flesta tycker att jag skriver tillräckligt bra för att jag ska fortsätta med det. Sexuellt avvisad och nekad relation, det var mycket på en gång i den korta gliringen, har också ganska lite med saken att göra tycker jag.
    Vem som är underdog och vem som är topdog - klart det alltid kan diskuteras. Själv undrar jag varför ingen tycks ha ställt sig några frågor om hur Åsa Linderborg skildrar sin mamma (om jag nu ska polemisera mot Aftonbladet).

    SvaraRadera
  24. Frågan är förstås om Larsson viljelöst surfar på samtidens värderingar eller om han haft en viktig roll i att plantera in dessa värderingar i svensk kulturankdamm.

    SvaraRadera
  25. "Nej, några proletärer lämnar jag inte ut. Det skulle vara oschysst. Alla proletärer kan känna sig lugna."

    Och proletärerna i De Spanska Kvarteren?

    SvaraRadera
  26. Men visst har Stig Larssons bok kritiserats såväl moraliskt som estetiskt. Mats Kolmisoppi i Helsingborgs Dagblad: "Larssons syn på kvinnor är – objektivt sett – stötande. Kvinnorna i Larssons skrivna liv har plats som älskarinnor, varelser att erövra. De kan vara konstnärer, författare, de kan vara av adlig eller enkel börd. Det spelar ingen roll eftersom det är i den homosociala gemenskapen som konsten, det viktiga, föds. Män snackar man med. Kvinnor åtrår man."

    och vidare

    "Jag kan beundra Stig Larsson för hans uppriktighet och samtidigt betrakta mannen som framträder i självbiografin som en motståndare, någon som förtjänar kritik för sina uttalanden och hållningar."

    Crister Enander skriver:"”När det känns att det håller på ta slut” heter Stig Larssons bok. Den är till en början ytterst välskriven. Stig Larsson behärskar hantverket. De första sidorna, en svindlande och starkt laddad upptakt full av dödsångest, är högklassig och griper omedelbart djupt ner i läsaren.

    Tonen i boken är rå och hänsynslöst ärlig. Han ställer sig naken mitt på torget och visar upp sig själv. Ironierna har vissnat. Men något händer med texten han skriver. Den börjar glida Stig Larsson ur händerna. Den blir pladdrig, ofokuserad. Han säger att han blint litar på sin intuition när han skriver. Den har i så fall svikit honom ordentligt denna gång."

    och på slutet

    "Boken förmår aldrig – som hos Maja Lundgren, Kristian Lundberg och Johanna Ekström – att ta det kvalitativa språnget från självbekännelse till litteratur. Den förblir en räcka händelser som binds samman av berättarröstens alltmer nyckfulla infall. Han hoppar hit och dit, okoncentrerat, tankspritt, även om vissa enskilda partier rentav är lysande."



    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, visst har den kritiserats också - jag har invändningar mot båda de där recensionerna, det skulle kanske föra lite långt att veckla in mig i varför och hur (i synnerhet Enanders mystiska och odefinierade formulering "det kvalitativa språnget från bekännelse till litteratur".

      Radera
    2. Nej, Enanders omdöme är en missuppfattning. Dessutom är det konstigt att han inte bara ger Myggor och tigrar moraliskt godkänt (hans första reaktion på den boken tror jag var genuin, det som han skrev i sin recension, och det här verkar vara något slags efterkonstruktion snarare än en omvärdering) utan dessutom påstår att den är litteratur och inte bekännelse, vad han nu menar med det. Han hade kunnat rikta samma kritik mot den i så fall (nyckfull, tankspridd). Men framförallt så förstår han sig inte på metafysik.

      Radera
  27. Stig Larsson var min första stora litterära idol. Autister, Nyår, poesin, filmerna... Ett riktigt geni. Åsikterna och provokationerna var svårsmälta. Alla tjejerna, drogerna. Men myten Larsson ingick på nåt sätt i paketet. Så långt från politiskt korrekt man kan bli. Sen gick han ner sig och då tyckte jag synd om honom. Det erkänner jag. Jag ville att han skulle komma igen. Nu tycker jag mest att någon borde stoppa honom. Han har gjort liknande utspel i medierna förut. Men den här gången känns det som om han är ute efter att sabba för sig. Jag tror hans litteratur och filmer kommer att klara sig, hela grejen kan vara en pr-kupp. Men jag blir trött av det och lite ledsen.
    Bra inlägg förresten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag pratar om boken, inte om intervjuer eller utspel i medierna, som jag inte sett.

      Radera
    2. Godkväll förresten Zigge.

      Radera
  28. Bekännelselitteratur som belyser dolda (till viss del) samhällsstrukturer. Det säger sig självt att den sortens litteratur inte kan klassas som (endast) bekännelselitteratur. Men vad detta har med ”kvalitativa språng från bekännelse till litteratur” att göra vet jag inte.

    SvaraRadera
  29. Man kan ju skriva medvetet antilitterärt - strunta i genrernas och stilens regler, för att det inte ska bli en stel form, eller kännas litterärt. "Det här är inte litteratur".

    SvaraRadera
  30. Du har rätt Magnus J, det är så det är menat. D.v.s att det inte bara är en "true story" som lika gärna hade kunnat avhandlas i en tv-soffa. Det är det som var synd med Camilla Henemarks Adjö det ljuva livet, tycker jag. Inte för att hon är författare, och en bekännelse/levnadshistoria behöver inte nödvändigtvis vara så bra. Men det var inte levande skrivet, utan stereoptypt, skvallrigt och diagnosfixerat. Synd eftersom det är ett intressant levnadsöde. Och den boken tar inte klivet över till att belysa samhällsstrukturer, trots att Camilla H varit politiskt engagerad.

    SvaraRadera
  31. "om jag nu ska polemisera mot Aftonbladet". De ger ju dig en känga ibland. Har jag fel eller har det ökat efter att du börjat skriva i Expressen?
    Jag såg det där med sexuellt avvisad kvinna med självklart tillträde till kultursidorna eller hur det nu stod. Poängen med den artikeln var att Camilla Henemarks självbiografi var tung maktkritik, till skillnad från din.
    Jag tänkte: herregud... ser de inte hur det ser ut? Ingen är ju tvungen att nämna din bok. Varför låter de inte bli helt enkelt?

    SvaraRadera
  32. En till kommentar i SvD. http://www.svd.se/kultur/det-har-redan-gatt-at-helvete-stig_7672298.svd

    SvaraRadera
  33. "Kan man säkert veta att syftet med boken inte är att provocera fram muskelspänning bland helyllemänniskor?"

    O.A


    SvaraRadera
    Svar
    1. Jorå. Fast jag får kalla kårar när du skriver om metafysik. Om du nu vill undvika hötjugor ska du inte snacka om satanskontrakt.
      Har börjat läsa, det är ju fängslande direkt, och moraliskt dubiöst så det osar om det. Negativ uppbygglighet ja kanske...

      Radera
  34. Många har hållit Stig Larsson bakom ryggen under lång tid. Inte minst Horace Engdahl i Svenska Akademin. Givetvis medveten om vad han har hållit på med. Hade Larsson ens kunnat få den position han har om det inte hade varit för Engdahl?
    Larsson må vara tandlös men inte utan flock.

    SvaraRadera
  35. Alltså, Svenskankrönikören kom väl med en sexuell förolämpning ("han är ingen farlig varghanne längre"). Jag tycker inte att den där krönikan var så klyftig, av flera olika skäl, även om den var schvungfullt skriven.
    Men jag har nog sagt mitt om den här saken.

    SvaraRadera
  36. Fler än Schottenius associerar filmen Call Girl med smutskastning i litterär form. Bloggen Maxtiofingrar:

    "Ekelöf skrev en gång i en dikt att man inte både kunde dela en lök och ha hela löken. Filmen Call Girl porträtterar någon som vi ska uppfatta som Olof Palme. Han köper sex av minderåriga. Men filmens upphovsmän hävdar att det inte är Palme. Men varför då göra honom så Palmelik? Varför inte plocka bort någon del så att det absolut inte kunde idtifieras som just Palme?
    Maja Lundgren gjorde samma sak. Och Unni Drugge. Tog heder och ära av riktiga människor och hävde sedan att det bara var fiktion. De beskrev sig själv i texten men när de insett misstaget kallade de sin sanna berättelse för skönlitteratur.
    Marcus Birro gjorde likadant. Skrev ett skönlitterärt verk med ett jag som i princip är fullkomligt identisk med verklighetens Birro utan på några obetydliga punkter. Och när kritikerna förväxlade jagen blev Birro vansinnig.
    Den avgörande skillnaden mellan dessa och t ex Karl Ove Knausgårds Min Kamp-böcker erkänner att det är skönlitteratur han skrivit för han naturligtvis inte kan komma i håg alla dialoger och tankar från barndomen. Men, de andra personerna är tecknade så som det var. Så som Karl Ove mindes dem. Så han har aldrig hymlat om att det är skönlitteratur om sig själv han skrivit.
    Man måste bestämma sig före, inte efter. Det finns bara ett jag, även för författare!"

    A.

    SvaraRadera
  37. Jag har aldrig sagt "det är fiktion", "det är litteratur", "man har rätt att i konstens namn skriva vad som helst", m.m. Carina Rydberg säger så automatiskt varje gång såna frågor diskuteras,Unni Drougge tror jag också har sagt så, men inte jag. Det är lite tjatigt att behöva upprepa det.
    Föredrar galenförklaringar framför att man felaktigt hävdar att jag skulle ha påstått att jag ägnat mig åt fiktion, lek eller konstruktion.

    Sen tycker jag att skribenten snavar betänkligt när h*n ska förklara
    varför Knausgård är moraliskt ok. Står det inte att Knausgård hävdar just precis att det han gör är fiktion, vilket skribenten strax innan tyckte var fel? Så varför skulle det vara ok i det fallet? Ser inte logiken i resonemanget.

    Som sagt, inte sett Call Girl och knappt följt debatten, men nu har jag kollat upp en del i alla fall (det har ju skrivits
    om filmen på ett ganska konstigt sätt så jag fått intrycket att det skulle kunna vara sant att Palme var med i den där härvan).

    Filmen bygger alltså på den bok om Geijeraffären som publicerades för några år sedan. Det hade även förekommit anklagelser om Palme, men det var bara ett vittne som pekade ut Palme (det krävdes två oberoende) så det ströks ur boken.
    Så var det med det. Och man får anta att det inte var sant att han deltog.

    Jag kommer inte att se hyllningsfilmen till Palme heller, som folk blir så rörda av att de snyftar, eftersom jag menar att auktoritetstro och personkult är skadliga. Jag är barskare än den värsta zenbuddhist på den punkten. Människan måste göra sig av med all auktoritetstro och personkult.

    Vad beträffar den här Call Girl så tycker jag att filmmakarnas uttalanden är ohållbara. "Det är inte Palme" funkar inte som försvar, för varför skulle de i så fall göra figuren lik Palme?

    I vilken dikt skrev Ekelöf så? Vad man än säger om Ekelöf, så inte var han platt. Och det där är ju en plattityd.

    SvaraRadera
  38. Lök here, lök there, lök everywhere. Jag har ett minne av att Ekelöf skrivit om att skala en lök, man tar bort det ena skiktet efter det andra tills man upptäcker att det inte finns någon kärna - allt är skal. Om jag inte minns fel nu. Och det är ju något slags österländsk filosofi i botten.
    Däremot, att man inte kan dela på en lök och behålla den (som i "inte äta kakan och behålla den") - det tror jag inte Ekelöf skrivit.

    SvaraRadera
  39. "Varför inte plocka bort någon del" förslagsvis näsan? Om man får skämta lite?
    (jfr Maxtiofingrars förslag ovan)

    SvaraRadera
  40. Stig Larsson fick f ö en hel del sympati av Roland Poirier Martinsson i en kolumn på ledarsidan i SvD häromdagen.

    http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/topplistor-sager-inget-om-konst_7680008.svd

    SvaraRadera
  41. Ett försök till nyansering på bloggen Den Blinde Argus.
    vakna.blogspot.com



    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)