Jag körde igenom några valbarometrar inför EU-valet och det blev inte v den här gången utan s. Jag tänkte förstås igenom saken också, man ska inte enbart förlita sig på valbarometrar (men om det resultat man får i ett sådant quiz skiljer sig alltför mycket från var man tror sig stå, kan det eventuellt vara ett tecken på att man lever i en ideologisk dimma, vänsterdimma, högerdimma eller något annat).
När jag begrundat saken ett tag framstod S som det bästa valet. Med den situation vi har i Europa krävs det stabilitet, jag tror inte att S kommer att dras med i högervinden, de har ett nätverk och en politisk tradition som skulle kunna utgöra en reell motvikt mot fascismen, till skillnad från v är de inte emot EU och de är mer pragmatiska, vilket jag tror är en bra egenskap i nuläget.
Att jag ändå tvekade beror på att S fortfarande är alltför Nato-vänligt. Min uppfattning är att Krimkrisen beror på Natos manövrer, och att ett svenskt eller för den delen finskt medlemskap skulle vara en katastrof, det skulle uppfattas som en provokation och medföra instabilitet i regionen. Nato är inte EU, och jag hyser fortfarande vissa förhoppningar om att S kommer att ta sitt förnuft till fånga när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken.
Miljöpartiet förstår jag faktiskt inte riktigt vad de står för, mer än att de daltar med spenaten utan att för den sakens skull uttala sig med någon kraft om GMO. Jag hade nog hellre röstat på Djurens parti.
FI var uteslutet. Det beror på flera saker. För det första något som skulle kunna kallas mediedramaturgi, och som illustreras av FI:s egna slagrop - "Ut med fascisterna! In med feministerna!" (om jag inte gillade barn så mycket skulle jag kalla det infantilt) och sedan med än större övertydlighet av Expressens löp: "FI! FAN!" Så ska alltså bilden cementeras av framåtryckande kvinnor som hånglar och kvoteras in i börsstyrelser, och losermän som röstar på sd? Hade det där löpet för avsikt att öka sd:s siffror till 20 procent? Mediedramaturgin avspeglar det klichétänkande som även syns i näthatsdebatten och som vill hoppa över besvärliga analyser till förmån för demonisering och enklast tänkbara polariseringar. FI kom också ganska långt ner i mina valbarometrar, jag vet inte riktigt vilka frågor som var utslagsgivande, ska titta närmare på det, men det skulle liksom inte falla mig in att rösta på ett parti bara för att jag tycker att Gudrun Schyman är cool eller för att jag är feminist. Om jag nu verkligen är det - jag har nästan börjat tvivla på det.
Att jag ändå tvekade beror på att S fortfarande är alltför Nato-vänligt. Min uppfattning är att Krimkrisen beror på Natos manövrer, och att ett svenskt eller för den delen finskt medlemskap skulle vara en katastrof, det skulle uppfattas som en provokation och medföra instabilitet i regionen. Nato är inte EU, och jag hyser fortfarande vissa förhoppningar om att S kommer att ta sitt förnuft till fånga när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken.
Miljöpartiet förstår jag faktiskt inte riktigt vad de står för, mer än att de daltar med spenaten utan att för den sakens skull uttala sig med någon kraft om GMO. Jag hade nog hellre röstat på Djurens parti.
FI var uteslutet. Det beror på flera saker. För det första något som skulle kunna kallas mediedramaturgi, och som illustreras av FI:s egna slagrop - "Ut med fascisterna! In med feministerna!" (om jag inte gillade barn så mycket skulle jag kalla det infantilt) och sedan med än större övertydlighet av Expressens löp: "FI! FAN!" Så ska alltså bilden cementeras av framåtryckande kvinnor som hånglar och kvoteras in i börsstyrelser, och losermän som röstar på sd? Hade det där löpet för avsikt att öka sd:s siffror till 20 procent? Mediedramaturgin avspeglar det klichétänkande som även syns i näthatsdebatten och som vill hoppa över besvärliga analyser till förmån för demonisering och enklast tänkbara polariseringar. FI kom också ganska långt ner i mina valbarometrar, jag vet inte riktigt vilka frågor som var utslagsgivande, ska titta närmare på det, men det skulle liksom inte falla mig in att rösta på ett parti bara för att jag tycker att Gudrun Schyman är cool eller för att jag är feminist. Om jag nu verkligen är det - jag har nästan börjat tvivla på det.
Allianspartierna kom långt ner, och som jag ser det har de inte mycket att komma med för att motverka fascismen idag. Moderaternas nyliberalism funkar inte, och jag skulle rentav vilja hävda att det inte endast handlar om den ekonomiska politiken utan dessutom om en retorisk fråga. Var och en är sin egen lyckas smed, satsa på dig själv så får du mer i plånboken - det duger inte som verbalt kitt i samhället. Nu tror jag visserligen att det block som bäst lyckas med att hålla Sverige utanför den ekonomiska krisen, vilken är mildare här än på andra håll, och samtidigt har förmågan att minska arbetslösheten, är den största garanten för att högerextremismen och det schizoparanoida tänkandet inte börjar galoppera för fullt även här. Och jag är inte mycket för fluffiga ord om gemenskap. Ändå anar jag att Alliansens ord om utanförskapet inte räcker till för att stoppa ekorrhjulet av harmsna tankar bland dem som är, eller känner sig, utanför.
Jag tror att det finns enskilda eldsjälar bland socialliberalerna, men i stort har fp gjort en märklig gir de senaste åren som diskvalificerat dem i mina ögon. Främst handlar det för min del om deras Natovänlighet. Hur som helst fanns de knappt i mina valbarometrar.
Sd?
Jag är tredje generationens bildade medelklass. Det väger tungt. Dessutom är jag något av en exotiker. Att flytta utomlands har alltid varit ett alternativ när Sverige känts för instängt. Min bästa vän i Israel är anti-sionist. Tufft läge för en judinna. Men jag tror att mänsklighetens eventuella framtid beror mer på palestiniervänliga judinnor, än på palestinier som slåss för sig själva, i egen sak.
Sd är ett konstigt parti. Jag gillar det som är konstigt, men sd:s sätt att inte hänga ihop gör mig beklämd. Det är ett modernt parti, på så vis att det har en blandning av till exempel smålänningar, skåningar och judar som är missnöjda av olika skäl. Modernt för att det är ett mischmasch på jakt efter fasta identiteter, med olika grad av fokus på blod eller kultur. Det judiska inslaget är pikant, samtidigt absurt på ett nästan skräckinjagande sätt eftersom det krockar med kurbitsdrömmen. En del som röstar på sd tror jag egentligen mest av allt tycker illa om media, om de självrättfärdiga som talar om vad man måste tycka. Att invandring väcker oro är inte konstigt och har inte mycket med ekonomi att göra. Jag kom på mig själv, när jag var uppe i ett landskap, norröver, med att tänka att jag skulle vilja att det förblev som det var, med rättså blonda blåögda och knotiga personer med något slags direktkontakt med förmodern svensk folklore, den som passar så bra med det bleka landskapet. När jag fick syn på en så kallat rasifierad person tänkte jag att det störde. Jag har också kommit på mig själv med att tänka att jag hoppas att islänningar förblir i rakt nedstigande led från Njal, rent genetiskt, coolt att veta att de fortsätter avla fram sig själva, och att de bevarar sin speciella berättartradition och till och med sin ljushet. Det skulle vara synd om det blev upplöst, uppblandat. Jag är alltså inte alls främmande för den typen av tänkande, trots att hela min längtan nästan alltid har varit utåt, till fjärran land.
Och trots att tankegången äcklar mig så fort jag verkligen tittar på den.
Etnisk separatism, eller genetisk: tiden borde sedan länge vara ute för den. Men jag är exotiker, jag tycker om det som är synnerligen annorlunda (Aftonbladet har tyvärr kallat det "Vi gillar olika!").
En stolt iranier säger att han vill kunna prata farsi på bussen utan att folk tittar snett på honom - jaha, men varför inte prata svenska? Är inte svenskar ett orasistiskt folk i jämförelse med många andra, och har vi inte varit jävligt generösa med vår invandringspolitik, trots att vi inte ens varit just någon kolonialmakt? Ta vilken kultursida som helst, och man bankar in att svenskhet inte finns. Om och om igen. Nej nej svenskhet finns inte. Samtidigt avkrävs respekt för all annan etnisk hybris och särart. Den enda som är identitetslös, är svensken.
Lemmy och Oscar kan finna varandra på omvägar, såsom de gör i Mäktig Tussilago.
Men vad den bildade medelklassen inte bör göra, när sd får de kalla kårarna att nästintill leda till galenskap, är att säga Fi! Fan!
För att göra en lång historia kort: det blev sossarna. Eller Foffarna, varför inte kalla dem så.
Och vad kunde illustrera sossarna bättre, än det här.
Jag tar min gamla teckning av Juholt också.