 |
| Allt har sin tid. Bryta ned har sin tid, bygga upp har sin tid. |
Jag kom att tänka på Predikaren och på Sex Pistols (destrooooooy).
Jag fastnade aldrig riktigt för Sex Pistols. Clash är musikaliskt intressantare, tycker jag.
"Ja Clash är ju lite snällare" sa en bekant insinuant - eller om det var medlidande - en gång, under en av alla dessa "Beatles eller Rolling Stones, Tommy Steele eller Elvis"-diskussioner.
Här skulle man kunna hamna i en oöverskådlig diskussion om hur man egentligen mäter graden av snällhet/samhällstillvändhet/ grymhet/råhet när det gäller musik.
Att Tommy Steele var snällare än Elvis har jag inga problem med att fatta - jag är ett Elvisfan, inget emot Tommy Steele personligen, men något mer slätstruken är han, lite mer pastöriserad. Men kan man säga att Beatles var snällare än Rolling Stones, som jag stundom har hört sägas, och vad beror det i så fall på?
Clash kanske är snällare för att de gick över till postpunk sedan, medan Sex Pistols aldrig hann, eller ville, lämna destroooooooooy-stadiet. Inte vet jag, jag bara slöbloggar lite en söndag eftermiddag.
Här kan finnas en rent musikalisk koppling till "den negativa uppbyggligheten" (trogna bloggläsare kanske stönar "å neeej, inte den negativa uppbyggligheten nu igen", ungefär som det är tänkbart att man reagerar på detta med skriverierna om NATO, "Å neeej, inte anti-NATO nu igen, och särskilt inte nu när Putins stöveltramp gör sig märkbart österut" - men vem är jag som sitter och gissar på era reaktioner?), alltså: den negativa uppbyggligheten, det begrepp som några danskar lanserade för några år sedan, och som hemsöker bloggen sedan dess. Provokation för provokationens egen skull, det subversiva som pose. Radical chic även kallat.
Det där lite nedlåtande välvilliga, med huvet på sned "ja, Clash är ju lite snällare", som tog mig hårt, vilken skymf, skulle kunna ha med det att göra. För hur farlig är jag egentligen på en skala, och hur farliga är ni?
Clash kanske är snällare för att de gick över till postpunk sedan, medan Sex Pistols aldrig hann, eller ville, lämna destroooooooooy-stadiet. Inte vet jag, jag bara slöbloggar lite en söndag eftermiddag.
Här kan finnas en rent musikalisk koppling till "den negativa uppbyggligheten" (trogna bloggläsare kanske stönar "å neeej, inte den negativa uppbyggligheten nu igen", ungefär som det är tänkbart att man reagerar på detta med skriverierna om NATO, "Å neeej, inte anti-NATO nu igen, och särskilt inte nu när Putins stöveltramp gör sig märkbart österut" - men vem är jag som sitter och gissar på era reaktioner?), alltså: den negativa uppbyggligheten, det begrepp som några danskar lanserade för några år sedan, och som hemsöker bloggen sedan dess. Provokation för provokationens egen skull, det subversiva som pose. Radical chic även kallat.
Det där lite nedlåtande välvilliga, med huvet på sned "ja, Clash är ju lite snällare", som tog mig hårt, vilken skymf, skulle kunna ha med det att göra. För hur farlig är jag egentligen på en skala, och hur farliga är ni?
Jag vill bara säga vad jag tycker om punk.
SvaraRaderaUsch. Hihi. Sen ska jag vara tyst (för det mesta tycker jag musikenhär brukar vara bra).
Calamity
Du får säga vad du vill, Calamity. Du är något av en hederssägavaduvillare. :-)
RaderaMina kunskaper om punk begränsar sig mer eller mindre till Clash, Ebba Grön och Pink Champagne, och det är framförallt Clash som stannat kvar, kanske för att de träffade mig i en sextonårsålder då de var helt rätt för mig. Eller för att de följde upp med Sandinista, som till och med innehåller musikparodier (kombinationen humor och musik står för mig för den absoluta toppen när det gäller människans påhitt). Motörhead är väl inte punk, men de har också stannat kvar.
Jag slås mest av hur gammaldags det låter. Ja, snällt. Och lite taffligt. Din bekant hade ju rätt i att Sex Pistols var råare. Inte för att det behöver vara något att eftersträva men Anarchy in the UK t.ex låter fortfarande farlig, explosiv, som att de menar vad de sjunger. Funderar på om klass kan spela roll här. Joe Strummer var diplomatson. Sid Vicious kom från stökigare förhållanden. Hur det är med de andra bandmedlemmarna har jag ingen koll på men det går väl att googla fram...
SvaraRaderaZigge
Ja, det låter ganska godmodigt, haha. Jag håller med om att Sex Pistols låter mycket farligare, giftigare. Det kanske har med klass att göra, som du säger, fast... om du ursäktar tycker jag att det låter lite som en kliché. Men det ska jag kanske låta vara osagt. Hur som helst, Deny kan väl tolkas som en antidrog-låt. "Baby I've seen your arms". I så fall är den ju uppbygglig, med andra ord inte giftig och farlig.
RaderaJag ber om ursäkt pojkar och flickor för att jag skrev om inlägget lite efter era kommentarer - det är ett netikettsbrott, man måste kunna veta vad man kommenterar.
RaderaGammaldags och snällt... Du får mig att känna mig så gammal, Zigge...
RaderaNej, han har fel... Inte godmodigt heller, ibland är man artig som bloggvärdinna... Jag tror inte det begränsar sig till sextonårsåldern heller, gillar det lika mycket idag.
Radera"Bekant insinuant". Schysst rim :-)
RaderaJag vet inte om jag tycker det låter gammaldags och snällt. Om jag ska vara uppriktig... En överdrift. Det beror på hur man lyssnar. Allt beror på sammanhanget, tänker jag. Eller det mesta. Nästan allt. Gammaldags och snällt behöver inte vara något dåligt... Äsch. Sex Pistols låter elakare. Mer som en spottloska.
Zigge
Så kanske det är. Jag menar väl inte att Sex Pistols är dåliga.
RaderaClashs debutalbum tycker jag är lika bra idag, som jag tyckte då.
Jag vet inte om det finns absolut musikalisk kvalitet, det borde det ju inte göra...
Ja jag tycker ju att det låter livsfarligt, det hela.
RaderaT.S Älgot, skogarnas knug
(minst tjugo år för gammal)
Men på det hela taget tycker jag att Maja har en utsökt och varierad musiksmak.
RaderaMed undantag (bland annat) för aversionen mot Bachs cellosviter.
Algot
Den aversionen är absolut, jag tror inte att jag kommer att kunna gilla dem, de är inkompatibla med mitt temperament, min karaktär, min personlighet, och mitt allra innersta (tror jag)
SvaraRaderaGud vad bra Deny är.
SvaraRaderaIbland tror jag att generation betyder mer än vad man skulle vilja )-: Å andra sidan gillar ju inte Calamity punk heller och hon är väl närmare trettio år yngre än jag, om jag förstått saken rätt... Det somliga tycker låter mossigt och gammaldags har andra aldrig lärt sig uppskatta. Jag får nog säga som du om Bachs cellosviter: punken är inkompatibel med mitt temperament, min karaktär, min personlighet och mitt allra innersta (tror jag).
RaderaVar inte ledsen för det, det är en smaksak.
RaderaMen hör du inte hur det svänger?
Just när det gäller förstörelse var väl ändå Iggy Pop ännu tidigare ute : "I'm the worlds forgotten boy, the one who searches to destroy".
SvaraRaderaAnnars gjorde naturligtvis Sex Pistols mycket större omedelbart intryck på omvärlden, medan Clash gör
ett något mera bestående. Det finns flera låtar på 4:e sidan av "London calling" som sällan hörs. Och de 3 första på "Give 'em enough rope" är snudd på omöjliga att överträffa som startsekvens !
Iggy Pop var säkert tidigare ute, det kan nog ha funntts andra som skrivit om destruction i positiva ordalag ännu tidigare - det är egentligen inte så viktigt vem som var först, i det här sammanhanget - det som flög genom huvudet var slutet av Anarchy in the uk, "destrooooooy".
RaderaPredikaren kanske var först med att skriva positivt om förstörelse? ;-)
RaderaT.S Älgot
New wave, post punk band: Simple Minds
SvaraRaderaLåt "Love Song" 1981, Album: Sons and Fascination/Sister feelings call
Simple Minds, ja. Det är roligt när det kommer musikassociationer/förslag! Jag brukar ju påstå att 80-talet var musikaliskt trist att vara ung på, och att 20- 30- 40- 50- 60- och 70-talen måste ha varit roligare, men en del 80-talsmusik har jag lärt mig uppskatta senare. Depeche Mods Everything counts in large amounts, t.ex - även om den också har det där lite dystra över sig, framtidspessimism på något sätt...
RaderaMen ta Relax och Whip it, två åttitalshits - blä urk.
SvaraRaderaMadonna och Michael Jackson.
RaderaJo jo...
SvaraRaderaApropå detta med försvarspolitik då, och Nato, och Rysslands manövrer, så såg jag någonstans uppgiften att 75% av svenskarna vill ha höjda försvarsanslag, och att något fler än tidigare vill se ett svenskt Natomedlemskap (dock är motståndarna fortfarande fler än femtio procent, som jag fattat det)
Där kom den, ja... :D
Raderac-Jane
Ja tänk, va?
Raderaskaaar pnäck pnäck pnäck gonatt...
Nån som vet vad "you're selling your no-no all the time" betyder?
RaderaNo-no, efter googling: "Anything that is forbidden or not advisable, as because of being improper or unsafe". Det skulle kunna syfta på droger, med tanke på "baby, I've seen your arms". Eller varför inte "negativ uppbygglighet?" Selling your no-no skulle i så fall tänkas innebära något slags kritik av rockmyten, dö ung bli ett vackert lik, destroooooy, och så vidare? Jag spånar bara.
RaderaEn liten synpunkt: radical chic är nog inte exakt detsamma som provokation för provokationens egen skull. Det går givetvis bra att vara radikal - eller låtsasradikal - utan att gå in för att provocera.
T.S Älgot, som tänkt till så det knakat.
(Jag hade nog inte förknippat dig med punk, om du inte kommit ut som punkare i bloggen :-))
Jo, det låter rimligt att det skulle handla om droger. Och du har helt rätt i att radical chic inte är detsamma som provokation för provokationens egen skull. Associationerna gick lite hursomhelst är.
RaderaLustigt att du inte förknippat mig med punk, det gör jag. Sen var jag ju då ensampunkare, ingick inte i någon grupp. Precis som jag började röka på egen hand, inget grupptryck, och efter ett högtidligt beslut. Och precis som jag gick ensam på konserten med Adam and the Ants. Jag tror på den ensamma människan, som egen klöfruna sa.
Och jag är så glad att jag rundnar!
Radera