Pendeltågstation uppkallad efter Petru Birladeanu

Den rumänske gatumusikant som föll offer för camorran och som jag skrivit om i bloggen hedrades år 2016 med en ceremoni, då stationen där han dog blev uppkallad efter honom. Stationen i Montesanto heter numera Petru Birladeanu.
Vidareläsning: här.
Pendeltåget kallas La cumana eftersom det går till Cuma.

Pop på hjärnan

Jag klagar ju ibland över min oförmåga att gilla ny pop. OK jag är till åren kommen, det är vanligt att man då inte fattar det fina i den nya kråksången. Men mitt intryck är att många av mina vänner och bekanta faktiskt hänger med i popens utveckling. De gilla'rt.
Ja, de gilla'rt.
Mig rinner musiken av.
Det här är ett icke-problem. Det är faktiskt direkt löjligt. Men det har blivit något av en hangup hos mig. Jag kan plötsligt få för mig att jag minsann ska bevisa att popen var bättre förr. Men jag kan också fundera över eventuellt psykologiska orsaker till de konservativa vaxpropparna i mina öron.
Anstränger jag mig för mycket? "NU ska jag lyssna på de senaste hitsen och hitta en ingång till dem."
Det är ju inte så det ska gå till, man ska överraskas av musiken. Plötsligt ska det komma något ur radion eller högtalarna på gymmet (ja jag swingar kettlebells, det kan rekommenderas) som får hela världen att avstanna.

Men nu har jag faktiskt fått en låt på hjärnan. Inte på något irriterande sätt, jag är tvärtom lite glad att något nytt har nästlat sig in i mitt musikaliska förmedvetna.
Det är ledmotivet till en serie som heter The Sinner. Serien är inte så tokig, har något suggestivt över sig. En kvinna begår plötsligt ett obegripligt bestialiskt mord för att hon hör den där låten, när hon är på stranden med sin familj. En poliskommissarie blir besatt av att ta reda på varför hon gjorde det. Minnesfragment lockas fram, bland annat med hypnos (OBS det är ganska orealistiskt, minnet fungerar inte riktigt som det framställs i serien - psykiatern får också påpeka att hypnos kan locka fram riktiga minnen men också fantasier). Minnet av att gå nerför en trappa medan den där låten dånar, skärvor av sex och våld, mänsklighetens grundpelare.
Jag blev tvungen att ta reda på vad det var för en låt, om den var skapad speciellt för serien men den visar sig vara komponerad av en grupp som heter Big Black Delta. Det är väldigt mycket 80-tal över den.




I natt drömde jag om den, till och med. En långfilmslång dröm. Jag gick in på en tråkig fest och stal en tavla med John Bauer-motiv (som jag hade på väggen när jag var liten).
Under festvåningen fanns en lite skummare och coolare fest med musikerna i det här bandet.
De sa:
"It's not playback, it's singback. We really sing, we really do".
I publiken satt en väninna till mig. En av musikerna gick fram och kysste henne. Efteråt hade hon en lång mjölkfläck på kinden.
Jag träffade lillasystern till en lekkamrat som dött och tröstade henne.
Drömmen var mycket lång och detaljrik, den slutade med att man fick följa en seriemördare som alltid mördade samma kvinna - offret återuppstod varje gång men sista gången han mördade henne var det ovisst om hon skulle återuppstå.

Vad mer kan man begära av en låt, än att den drar igång såna drömmar.
Jag har lyssnat på lite mer av Big Black Delta, det mesta kanske är lite nostalgiskt men jag gillar't. 

Nu krossar vi bokstävlarna igen!

Redan uppe i två inlägg 2018.
Jag har en del att ta igen.

När metoo flyttas över till medierna

All kultur bygger på våld, skriver René Girard. Det gäller kanske i synnerhet DN kultur, moralförnuftskulturen. 
När metoo flyttas över till medierna händer något. Det uppstår ett nytt slags kälkborgerligt hyckleri. Det är fasansfullt. Det är nästan obeskrivligt gottköpsbanalt och bigott. Det har inget med de ursprungliga berättelserna att göra. Det är ett maskineri. Det handlar inte om sanningssökande, integritet eller rättvisa. Utan det rör sig om den spasmodiska präktighetskänslan i att få kräva någons avgång. Utan ett huvud på ett fat kan inga jubelfesttal hållas. 

Jag ska troligtvis börja blogga igen. Slarvar iväg några inlägg.