söndag 21 oktober 2018

LRB

London Review of Books.
När svenska kultursidor trampar ner sig i idioti. Tur att den finns.

13 kommentarer:

  1. Twitterkort reklam. Men jag råkade kasta en blick i SvD kultur och en i DN kultur och hittade bluffmakeri och clickbaithoreri: självdöda fiskpinnar. Men ta och lägg ner pseudokulturen nu.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag hade tänkt svara men ville väl avvakta Hovrättens dom först - jag har läst förundersökning och Tingsrättens dom, de ger ett mycket gediget och trovärdigt intryck. Jag är ingen expert på juridik, men mycket intresserad av rättssäkerhet och tycker att den här domen är bra, ett stort framsteg. Det är rentav underbart.
      Sen finns det ändå saker som tål att diskuteras, utan att man för ett ögonblick ägnar sig åt Horace Engdahlska sunkigheter.

      Radera
    2. Engdahl anspelar på René Girard med sin liknelse mellan JCA och Marie Antoinette. Det finns en satyr inom denne Engdahl,

      Radera
    3. Kanske ligger det till så här: han vet att misogyner drar till sig kvinnor, som Professor Higgins får Eliza på kroken och bara behöver löna henne med ett "Where the devil are my slippers", (till skillnad från den enligt Eliza mesige uppvaktaren - -"haven't you're lips hungered for mine? Please don´t explain. Show me!") - - eller den där sången ur Tolvskillingsoperan, om kvinnan som avvisar alla friare utom den arrogante osv.
      Engdahl har kanske varit trogen Ebba alla dessa år, och nöjt sig med hårdporrhugsvalelse, men nog måste väl unga kvinnor varit framme och ryckt i honom med?
      Nu är det emellertid så här, vilket den reaktionäre postmordernisten antingen inte förstår eller låtsas inte förstå, och det är att den ena kvinnans masochistiska drömmar inte ursäktar våldtäkten på den andra, och till och med sadomasochismen, om den övergår till reella övergrepp, kan leda till rättsliga påföljder. Självfallet är det svårt och ska vara svårt att döma någon när ord står mot ord, och kanske lite extra svårt när det varit stor massmedial uppmärksamhet. Men här finns det stödbevisning, berättelsen är högst trovärdig, och Hovrätten gjorde rätt i att skärpa domen.
      Engdahls förakt kanske grundar sig i en avund på alla de kvinnor som gärna hoppat i säng med JCA. Det är begripligt, han hade kunnat skilja sig eller vara otrogen i stället för att skriva bittra grisenaforismer, men nu uttalar han sig som Akademiledamot, och han borde veta vilken svans han då får.
      Stig Larssons misogyni ligger i öppen dag i hans självbiografi, sättet att beskriva våldtäkten är egentligen ingenting emot kommentaren till en kvinnas självmord.

      Nå, var började den här kommentaren - jo, anspelningen på René Girards Syndabocken (jämförelsen med Marie Antoinette).

      Radera
    4. Det ovan var till viss del vad Freud kallar "vild psykoanalys". I band VIII, har jag för mig.

      Radera
  3. Det finns flera kulturskandaler som pågår parallellt. En av dem är att DN Kultur bad Matilda Gustavsson att "hitta en svensk Weinstein". Det borde alla höra omedelbart: en tidning får inte ge någon i uppdrag att leta rätt på en lämplig skurk. Enligt en redan färdig mall. Risken för mediemord är överhängande.
    Och DN kultur av alla...! Rikslikaren, även kallad Likriktaren och Riksliket. Som mycket väl känt till JCA:s bravader men hyllat honom. Gissa tre gånger varför Schottis galenförklarade mig.
    Sen var det bra att Matilda Gustavsson gjorde det här avslöjandet, för inte så länge sedan ville min förläggare stryka det jag skrev om Forum och JCA. "Det där är bara rykten".
    Men DN:s opportunism och hyckleri är skriande. Jag ska inte skriva så värst mycket om detta just nu, pallar inte med att få fler Greta Thurfjelltyper i hasorna, eller ännu värre Åsa Beckman när hon får för sig att skriva positivt om Myggor och Tigrar. Hon är enormt korkad, och som många mediefeminister är hon övertygad om att alla kvinnor egentligen är rätt underlägsna männen.
    Återkommer när huvudet kallnat, jag är nämligen inte bitter - det kan låta så när jag beskriver hur äcklad jag är av DN kultur.

    SvaraRadera
  4. Jo en sak är jag bitter för - den urusla intervjun i DN. Jag var stressad, hann knappt läsa igenom den, säger saker som låter helt platta - vinkeln, rubriken. osv. Men framförallt, genom att gå med på att intervjuas i DN (övertalad av Bonniers presschef) så är det som om jag säger att det är ett helt ok klotterplank. Och det är det inte.
    Tjosan!

    SvaraRadera
  5. "Gissa tre gånger varför Schottis galenförklarade mig."

    Kul "smeknamn" ...

    SvaraRadera
  6. Här en skribent som påpekar något jag undrat över länge: varför hyllar vänsterfeminister Danius?
    https://www.aftonbladet.se/a/gPmJxJ?fbclid=IwAR25B5j5HB4ruI6t5q68taia111k8uBUdkbztWYO4Y6maOIuqX2Z63xtn8Q

    God Jul!

    SvaraRadera
  7. "Vi vet sedan länge att mediedramaturgin sällan rymmer verklighetens komplexitet. Men när vi går med på den och slutar tänka själva, blir vi dumma fånar som skriver under på förenklade förklaringsmodeller utan kritisk granskning." Ja, bra artikel från början till slut, och det finns en annan aspekt också - jag är nog ganska gammaldags på vissa sätt men jag tycker det är fel att Danius som ändå varit vän med KF och JCA och samarbetat mycket med dem, flaxat omkring och tagit emot beröm, det hade varit mer värdigt om hon kunnat inse att det finns en tragik i det också.

    SvaraRadera
  8. Det finns fortfarande ett slags naivitet i förhållande till kulturvärlden, på nåt sätt tycker jag det kan vara bra om folk får veta HUR institutioner som DN Kultur jobbar. Och det handlar då om hur de använder "unga hungriga" frilansare för att gå till angrepp på personer de av nån anledning inte vågar kritisera själva.
    Nu kommer jag att bli anklagad för narcissism och/eller bitterhet igen men det ger jag blanka fan i. Man ska inte vara arg på Greta Thurfjells, det gäller att åldras med smak som Strindberg skriver i En blå bok. Plötsligt förra sommaren kommer ett DN-angrepp på Myggor och tigrar skrivet av en ung person som snabbläst boken på uppdrag av DN. Hon kom från Nöjesguiden eller något åt det hållet och brukade skriva slängigt och kaxigt. (När Björn Wiman var på Expressen kultur protesterade frilansarna till slut mot att han hetsade dem att bli så aggressiva som möjligt. Han är vald för att han har huvudet på sned och kan tilltala äldre kvinnor, samtidigt som han är omåttligt produktiv med floskler, men lita aldrig på svärmorsdrömflin).
    För min del var den där sågningen bara att rycka på axlarna åt, den var en typisk DN-spasm och mycket hellre sånt än när Åsa Beckman försökte vara positiv.
    Ja det var förra sommaren. I somras när Den skenande planeten skulle komma ut bad givetvis DN kultur samma Thurfjell att intervjua mig.
    Det var alltså inget hon bett om, men hon var en pålitlig underhuggare åt DN. Så hon skulle väl snabbläsa min nya bok och aktivera sin slängigt kaxiga stil. Det är lätt att tänka sig vilken falsk och skev situation det hade blivit om jag accepterat.

    Sånt här syns inte alltid utåt. Det är liksom trivselfascismens små rävspasmer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det jag skriver ovan är jämförelsevis bagatellartat, med reservation då för att Likriktaren har en trist inverkan på litteraturen eftersom många försöker rätta sig efter dem - större problem är det när folk låtsas vara vänster, som DN:s mainstreamskribenter stundom gör. Jag har faktiskt snäppet lättare för den sure Bengt Ohlsson, för att han inte är frasradikal. Men det här handlar inte om "att kräva upprättelse". Helt i enlighet med den massmediala dramaturgin skrev Ulrika Knutsson (bussig förvisso) att många var skyldiga mig en ursäkt. Och idag får jag ofta frågan om jag känner att jag har fått upprättelse. Det där är töntigt. De har fått för sig att det handlar om något slags personligt slag om offentligheten. Ursäkter, upprättelse. För vad? Min person? Men tror de då verkligen att Myggor och tigrar bara var ett "kolporterande av narcissistiskt dravel?"

      Radera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)