Jag tror tritonus har kallats för ett cliffhanger-ackord, alltså ett ackord som hänger i luften, lyssnaren förväntar sig att det ska komma en urladdning, tonerna ska landa i ett harmoniskt ackord - de korrekta musikaliska termerna för det här är inte riktigt så här, men hur som helst kanske de här metaforerna kan sägas vara cliffhangers på motsvarande vis, de skapar en förväntan på avslöjande - eller tvärtom, det stora mörkertalet (eller isberget) kan ju inte avslöjas, då blir det antiklimax.
Skogsbränder och översvämningar tillhör såna fenomen som inte har något mörkertal, fast det kan ju finnas oupptäckta, små, myror och andra kryp har nog bättre koll på detta.
7 kommentarer:
Apropå det lilla mörkertalet
Det mullrande tonfallet måste gå fram, det är ett rytande. En tordönstämma.
Säkra statistiska antaganden, alltså säkra på att det är nåt stort. Inte exakt hur stort, bara att det är större än det som syns.
Jag tror tritonus har kallats för ett cliffhanger-ackord, alltså ett ackord som hänger i luften, lyssnaren förväntar sig att det ska komma en urladdning, tonerna ska landa i ett harmoniskt ackord - de korrekta musikaliska termerna för det här är inte riktigt så här, men hur som helst kanske de här metaforerna kan sägas vara cliffhangers på motsvarande vis, de skapar en förväntan på avslöjande - eller tvärtom, det stora mörkertalet (eller isberget) kan ju inte avslöjas, då blir det antiklimax.
De är cliffhangers, dessa metaforer.
Det jag far efter är positivistisk mystik, givetvis.
Fan att det ska ta sån tid att komma på. Så går det när hjärnan är en grov gökklocka.
Skogsbränder och översvämningar tillhör såna fenomen som inte har något mörkertal, fast det kan ju finnas oupptäckta, små, myror och andra kryp har nog bättre koll på detta.
Skicka en kommentar