tisdag 20 juli 2021

Ki sono, Ki sei

För att vara ett brushuvud är jag förvånansvärt lydig i vissa sammanhang, så när Stadsministern sa "gå inte till gymmet" i höstas under den andra vågen, upphörde jag med det. Det var bra. Det blev fartlek och Jane Fonda i stället. Men för någon vecka sen tänkte jag, dubbelvaccinerad plus att jag haft lång, lindrig men vidrig covid19, att nu går jag dit. Det var härligt men jag tog i för mycket med kettlebellsen, jag tycker enormt mycket om att swinga kettlebells, men eftersom jag inte gjort det sen i höstas borde jag ha tagit det piano, inte tre gånger elva gånger med fjorton kilo. För att göra en lång historia kort: jag linkar lite, men ska gå till sjukgymnast. 

Innan jag skrev Den skenande planeten spådde jag mig, tänker hemlighålla metoden men kan avslöja så mycket som att det är en spådomsmetod som Philip K Dick lär ha/påstås ha/anklagas för att ha använt sig av. Jag tänker inte ens berätta vad spådomen sade, har bestämt mig för största tänkbara hemlighetsfullhet (även om sann hemlighetsfullhet inte ens är tänkbar). Men kan antyda så mycket som att det handlade om metamorfoser, att bli en annan, och så vidare. Det kom inte som en nyhet, det kom knappt ens som en spådom eftersom "berättarjaget" (detta knasiga ord) i min roman redan hade infunnit sig i mitt huvud. 

Så var det med det. Spådomen bekräftade bara att Ki inte är mitt alter ego. 

Möjligen är bifiguren den saltomortaliska frukostvärdinnan det - men det är bara för gammaldags att göra biografiska tolkningar av litterära verk, det är helt passé. För å ena sidan har postmodernismen flyttat fokus från författarliv och leverne till Text, å den andra har den massmediala halmgubben/votivfiguren "autofiction" medfört övertydlighet och entydighet och brist på hemligheter, det finns alltså noll anledning att försöka läsa in dolda självbiografiska grejer i fiktiva verk. Och för det tredje (som hänger ihop med de två tidigare) är det nästan uteslutet att kommande litteraturforskare jämför brev, dagböcker med fiktiva verk, massmedialiseringen av författarrollen handlar ju om att alla hemligheter försvinner. Sägs det inte att allt är yta och image? Dessutom sägs det att skillnaden mellan självupplevt och fantiserat kommer att upphävas när kommande generationer föds in i Internet* (jag har ialf läst en artikel om att allt fler sätter likhetstecken mellan empiri och fantasi, verklighet och fiktion: jag gör det inte och har aldrig gjort det, vilket är en orsak till att jag aldrig har sysslat med autofiction).

Men jag vill tipsa om Atterboms Avsked från Villa Borghese, som ligger mig varmt om hjärtat trots att berättarjaget Ki inte är författarjagets alter ego. 


Apropå åsikter:

I en blogg kan man vara en vindflöjel utan att zenbuddhisterna klappar med ena handen. 




52 kommentarer:

Anonym sa...

Atterbom. Det var lite otippat. Undrar varför just den dikten tilltalar dig… Läste som ung några av hans litteraturhistoriska essäer med visst utbyte, men det var ett tag sen. Alltid haft svårt för hans poesi. Fast i de här raderna hettar det ändå till:

Brännas opp av egna lågor,
Brys till döds av egna frågor,
Höra isens brak sig svara,
Sådan lott man hemma har.

I Adolph Törnneros’ underbara brev finns ett ställe som skildrar när han, Atterbom och ett par andra tillsammans läser Stagnelius’ nyss utgivna dramatiska arbeten: ”Atterbom ropade i en skämtande hänryckning: ’Jag tror jag låter bränna opp hela upplagan!’ såsom ett uttryck av hans misströstan att upphinna även den bortgångnes ofulländade relikvier.” Så det får man ändå ge honom: att han insåg och medgav hur överlägsen Stagnelius var. Det finns något vackert i sånt, ett slags storhet – att erkänna en kollegas odiskutabla suveränitet. En helt annan sak, förstås, än listkåta kritiker som rangordnar och utser årsbästa, generationsbästa, världsbästa och sån skit.

Pompe

Anonym sa...

Atterbom. Det var lite otippat. Undrar varför just den dikten tilltalar dig… Läste som ung några av hans litteraturhistoriska essäer med visst utbyte, men det var ett tag sen. Alltid haft svårt för hans poesi. Fast i de här raderna hettade det ändå till:

Brännas opp av egna lågor,
Brys till döds av egna frågor,
Höra isens brak sig svara,
Sådan lott man hemma har.

I Adolph Törnneros’ underbara brev finns ett ställe som skildrar när han, Atterbom och ett par andra tillsammans läser Stagnelius’ nyss utgivna dramatiska arbeten: ”Atterbom ropade i en skämtande hänryckning: ’Jag tror jag låter bränna opp hela upplagan!’ såsom ett uttryck av hans misströstan att upphinna även den bortgångnes ofulländade relikvier.” Så det får man ändå ge honom: att han insåg och medgav hur överlägsen Stagnelius var. Det finns något vackert i sånt, ett slags storhet – att erkänna en kollegas odiskutabla suveränitet. En helt annan sak, förstås, än listkåta kritiker som rangordnar och utser årsbästa, generationsbästa, världsbästa och sån skit.

Pompe

maja lundgren sa...

Ja den är högstämd. En omättlig längtan vorden sväva flykting över jorden.
Jag gillar också Stagnelius bättre, men tycker inte att Atterbom är så pjåkig. Just den där dikten har jag lite personliga skäl att gilla, även om jag fnös åt den första gången jag läste den.
Adolph Törneros brev har jag inte läst, det låter inte dumt. Kommer att tänka på Beach Boys, jag tror det var Brian Wilson som berättade hur han reagerade när han hörde A Day in the Life första gången. Han blev lite förkrossad har jag för mig.

maja lundgren sa...

Och så kommer jag att tänka på The battle of Winterfell, i Game of Thrones. Av nån anledning. Jag har sett det avsnittet flera gånger och blir alltid lika gripen. Fast det är egentligen en helt annan grej,

maja lundgren sa...

The Night King.
https://www.youtube.com/watch?v=hRNIvczSABw

maja lundgren sa...

Anonym 13:48: ja, det stycket med! Tror det är nåt med hur kompositören använder sig av pauser också, det kan vara ganska lång tystnad.

maja lundgren sa...

Måste försöka sätta mig in i varför många fans blev så besvikna på säsong åtta, det är alltså miljoner - miljoner - som skrivit under upprop på att säsongen måste göras om. Besvikelsen är alltså så djup att en del säger att de nästa fått hela sina liv förstörda. Men The Battle of Winterfell är ju så fantastiskt bra, och Daenarys utveckling till Mad Queen är ofrånkomlig (även om den kanske borde ha fått ta längre tid). Sen kanske det var bra att serieskaparna svek förväntningarna, jag gissar att det var ett "nu är det klappat och klar"-slut de ville ha?
Eller hade de levat sig in i serien för mycket och behövde få en spark i ändan?
Nåväl, inte många upprop som får miljoner underskrifter

maja lundgren sa...

spoiler alert för dem som tänkt se den, jag kan alltså inte låta bli att gråta när jag ser det här:

https://www.youtube.com/watch?v=2r9PFQ4vLAo&t=493s

Och det här kräver miljoner att de gör om? Är de helt ifrån sina sinnen?

maja lundgren sa...

haha jag skrev ju fel i inlägget, det ser ut som om jag tycker att gränsen mellan fiktion och empiri är ovidkommande. Men det är ju det jag inte gör.
Ändrat nu.

maja lundgren sa...

p.s jag vet alltså att unga idag kallas digitala infödingar,
däremot tror jag inte att de som betonar generationsklyftorna, och nu pratar jag inte om ålder utan i vilket decennium man är född, i förhållande till digital streetsmartness och hävdar att det handlar om helt olika verklighetsuppfattningar, jag tror alltså att de har fel eller överdriver. De tänker sig alltså att Neuromancer eller Matrix redan är ett faktum, och att unga födda efter vidpass 1995 inte är människor utan människoider. Jag tror inte att det är sant.
MVH

Verutschkow sa...

"Det blev fartlek ..."

Prova intervallträning i backe nästa gång ...

Verutschkow sa...

"Det blev fartlek och Jane Fonda i stället."

Jag har Jane Fondas autograf. Och för den delen Fredrik Strages ...

maja lundgren sa...

Det är i princip samma sak.
Det är alltid kul med besserwissers, men det är ju lite nya regler i den här bloggen. Man måste svara på schibboletfrågan för att få kommentera.

maja lundgren sa...

Fansens stora besvikelse kan handla om att - spoiler alert igen - segrarna börjar tjafsa igen efter segern. Maktkamp mellan Sansa och Daenarys, i första hand. Det är logiskt med tanke på de ohyggligheter de har varit med om, Sansa säger vid något tillfälle att om hon inte haft de här erfarenheterna hade hon fortfarande varit en ”little bird”, det skulle gå att göra en väldigt intressant genusanalys av Game of Thrones (det har säkert redan gjorts men jag vill inte läsa analytiska texter om serien utan fundera på’t själv).
Alla de här rivaliserande husen har lyckats enas mot det gemensamma hotet, i the battle of winterfell handlar det inte längre om maktsfärer utan om, typ, ”själens och det mänskligas vara eller icke vara”, för att låna en rad ur en nekrolog över Karin Boye som just flimrade förbi på Facebook…
det visar sig också i sättet att skildra striden, det finns inget gloriöst i det, och den sorgliga figuren Theon (som blivit kastrerad) begår fler motvilliga krigsdåd än Hjälten Jon Snow, som mest springer omkring och blir jagad av drakeld. Hans frustration, tills slut ställer han sig och vrålar mot draken. Tjenixen.
Men de här har allts lyckats gå ihop och vinna över the night king - därefter infinner sig ingen utopi, det är män som inte är särskilt intresserade av makten och kvinnor som är väldigt intresserade av makten. För att tala med Nunzio Giuliano, ”kvinnan som ängel eller demon”, så har de varit tvungna att göra sig av med sin kvinnliga sensibilitet (det här är alltså en mycket gammaldags lätt dolcestilnovistisk föreställning om kvinnlig och manlig natur). Daenarys börjar döda urskillningslöst, det kommer inte som någon överraskning, Sansa är inte sådär jätterolig hon heller.

maja lundgren sa...

Men den här lilla typen oemottaglig för smicker, en favoritbifigur,

https://www.youtube.com/watch?v=-ghAZLpPoCc&list=FLseb5bXBr2Q3D2MCIYPSIkQ&index=4

maja lundgren sa...

Undrar om Seven Types of Ambiguity är läsvärd.

Anonym sa...

"Intressantare är frågan varför så många drömmer om blodtörstiga kvinnor. Friðriksdóttir, som hävdar att kvinnliga vikingakrigare aldrig har funnits bortsett från undantag, föreslår att myterna var ”kompensation för kvinnors kringskurna frihet
i verkligheten”.

https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/X60KgW/krossar-myterna-om-kvinnliga-vikingar

Verutschkow sa...

Valkyria är i alla fall ett snyggt ord och Valkyriavägen
finns i såväl Rissne som Djursholm ...

Anonym sa...

Försöker igen, frågan försvinner.

Osäker på shibboletfrågan, kan du ta den igen? ;-)

Det här är intressant:
"å ena sidan har postmodernismen flyttat fokus från författarliv och leverne till Text, å den andra har den massmediala halmgubben/votivfiguren "autofiction" medfört övertydlighet och entydighet och brist på hemligheter, det finns alltså noll anledning att försöka läsa in dolda självbiografiska grejer i fiktiva verk."

Tja, nu befinner vi oss mitt i Romarrikets undergång (typ) och miljökatastrof dessutom. Vad framtidens litteraturforskare kommer att ägna sig åt - om det ens finns litteraturforskare i framtiden - är nog det sista man vill spekulera i. Inte som kritik mot inlägget nu utan en allvarligt menad reflektion. Den här civilisationen kommer troligen att ha kollapsat inom hundra år. Vilken typ av postapokalyps kommer vi att se då, och vem kommer att bevara vilket kulturarv? Jo det blir säkert Knausgård, Norén och Lundell då med och de kommer då att vittna om en försvunnen civilisation. Det kommer att vara lika främmande att läsa om deras vardagsbestyr som om dina riskabla promenader i ett kvarter som även det kommer att vara försvunnet sedan länge. Verkligheten förändras, är undflyende. Men en sak kan man vara säker på: framtidens (högst eventuella) litteraturforskare kommer inte använda sig av dagens modebegrepp autofiction, åtminstone inte på det sätt det används idag.
Och fram tills världen går under:
Hemlighetsfulla författare som tar risker med sitt skrivande kan komma att ersättas av artificiella intelligenser som tar fram sprakande historier, minst lika fängslande och originella som levande författares. I den meningen blir författarens kropp, personliga rytm, eller för den delen livshistoria, något som tillhör det förflutna.

Anonym sa...

Frågan var för vagt formulerad, du verkar tycka att de inte borde ha varit i Afghanistan men när de lämnar får de skäll för det också...

maja lundgren sa...

Verkligen hemskt orättvist.

maja lundgren sa...

Rent krasst är det väl så att ingen kommer att vilja ha USA som kompis, dvs befrielserörelser eller regimer eller regeringar i andra länder vet att om man lägger sitt liv och sin framtid i deras händer så blir man lurad och övergiven.
I Syrien lär det vara så att USA:s roll är att härska genom att söndra, de sponsrar olika befrielserörelser eller grupperingar ett tag och sen stryper de finansieringen. Det här vet andra mycket mer om än jag givetvis.
Sverige har väl alla vetat att det är en opportunistisk varböld.

maja lundgren sa...

Och så ytterligare det där att folk är så jävla dumma i huvudet att de grät av glädje och festade när Trump avgick. Förstår de inte att det finns farligare amerikanska presidenter och presidentkandidater.

maja lundgren sa...

ja jag vet, fälthora, det är dumt, jag brukar t.ex säga tankens hallickar i st f horor, metaforen haltar på flera sätt, man kanske kan säga att Sverige är USA:s Little Finger, dessutom ifrågasätter jag inte att enskilda soldater kan ha haft idealistiska skäl att åka till Afghanistan. Jag är för övrigt inte pacifist, tror att jag skulle vara i stånd att döda, men problemet med krig är att det inte är politiker och härförare som dör utan vanliga soldater och de är marionetter, i det närmaste att betrakta som civila.

maja lundgren sa...

Men i alla fall, Magda Gad är bra.

Talibanerna måste ju få pengar någonstans ifrån. Kina eller Ryssland?
Känner att det är dags att resa igen, men jag flyger ju inte längre. En del raljerar över det här med klimatångest, men jag anser att det är ett faktum att "klimatkrisen" (det låter så tillfälligt bara) är orsakad av människan. Så, från sommaren 3018 har jag inte satt foten i ett flygplan. Det är extremt krångligt att åka tåg i Europa, mycket snårigare än när jag var ung, några direkttåg till Paris finns det inte, lite längre resor som till Italien brukar kräva fem sex byten, och det är förstås mindre "en dam försvinner"-spännande numera, snabbtågen är lite trista, men jag kommer inte flyga mer, såtillvida de inte lyckas ta fram något miljövänligt alternativ. Jag hade drömmar om att ge mig iväg på en jättetågresa, kanske inte återvända, men då kom pandemin, den har varit rätt intressant paus på sätt och vis.
Ja, var var jag. USA:s war on terror? Idealiseringen av kvinnor? Magda Gad gillar jag.
Men jag minns var jag var: det var döda metaforer, när man skriver så här snabbt slinker en del döda metaforer med, till exempel "vi". Även ett pronomen kan vara en metafor, och en metafor kan vara död.

maja lundgren sa...

Det här är i alla fall klarspråk:

- Jag vill påminna alla om hur vi kom hit och vilka USA:s intressen är i Afghanistan, Vi skulle få fast de som attackerade oss 11 september och se till att det inte skulle ske igen. Vi förintade al-Qaida i Afghanistan, säger Biden.

- Vårt syfte var inte nationsbyggande, att bygga en enad demokrati, det var att förhindra en terroristattack mot USA, säger Biden.

maja lundgren sa...

Operation Enduring Freedom bytte namn till Operation Freedom's Sentinel under Obama var det väl, ungefär samtidigt som Obamas berömda drönare började döda civila i lite större skala.


maja lundgren sa...

Anonym: alla gillar inte samma grejer och du ska inte pressa dig till att se Game of Thrones om du tycker illa om den.

maja lundgren sa...

Tack för tjatten förresten anonym, nu kanske det dröjer ett tag innan jag bloggar igen, men kom gärna igen.

maja lundgren sa...

Men det finns en del andra metainslag som är humoristiska. Det är alltså ganska knepigt att hålla reda på de olika husen och allianserna, kul men snårigt. Här skämtas med det, när Lord Tywin läxar upp en av sina män:

"Kan du läsa? Det här brevet angående våra rörelser var avsett för lord Darmon av husets Marbrand. Det sändes till lord Marlynd av Dormond".

Anonym sa...

Augustinus skrev ju att han blev sexuellt upphetsad när han gick på gladiatorspel.

Maja, oinloggad, på bibliotek

maja lundgren sa...

haha det här får inte bli någon vana

maja lundgren sa...

En vän tyckte jag skulle ge ut Den skenande planeten under pseudonym, för att den framstår som så subjektslös. Tror det har lite med manligt/kvinnligt att göra - en förolämpning, först ett hjärta på en krok och så det här - utan att man får veta om upphovspersonen gift sig och skaffat fuck boys, kommit till insikt om att banditer är ondare än dammråttor, gått i traumaterapi, osv osv. Utan att man får facit på om det finns en diagnos, om det finns en förklaring, varför en arm lyfte artiklar eller om det var vinden, osv. Eller en del två, eller så känndes det att Schottenius la huvudet på sned och sa "litteratur med livet som insats", några veckor innan hon fattade det betydligt mer rimliga beslutet att konstatera att det rörde sig om ett moraliskt haveri. Men i alla fall, han tyckte jag skulle ge ut Den skenande planeten under pseudonym, min redaktör skrattade rått och antydde att det handlade om avund (pja). Åkt på en höstinfluensa, finns inget lämpligare då än att skriva slökommentarer. Men sanningen bakom sanningen är att det är bättre att inte skriva ett ord om sina böcker, för tolkningen (även hat är välkommet, faktiskt inget skämt, klasshat t.ex kan ge en glödande läsning) är månghövdad och har ingen patent på den.
Babel hade den absurda idén att intervjua mig i Djursholm - en fruktansvärd intervju som jag borde tackat nej till. Jag har ingen koppling till Djursholm, men det var det som var "etablissemangets" upplägg - hon är överklass... De förstod inte att hat är en välkommen känsla, men att det blir godtyckligt när man använder såna grejer som metafor, eller om det är metonymi eller synekdoke, och det då även brukar finnas ett mått av hyckleri i det.


maja lundgren sa...

För i helvete Lundgren, du har rätt att gnälla i ditt eget kommentarfält under en feberflunsa.
Var inte en sån förbaskad stoiker.

maja lundgren sa...

Mina kinder är ugnsbakade äpplen och jag kommer inte vara stoisk mer.

Anonym sa...

"Barthes inflytelserika essä "Författarens död" publicerades för första gången 1967, på engelska ("The Death of the Author") i tidskriften Aspen. Året därpå kom den på franska som "La mort de l'auteur". I essän motsatte han sig fixeringen vid författarens avsikter och biografiska sammanhang i läsningen av litterära texter, inte minst inom den rådande litteraturkritiken. Han menade att idén om ”författaren” är ett hjärnspöke i individualismens och kapitalismens anda, och att den begränsar den fria läsningen."

Apropå pseudonym alltså Rätt bra sätt att skaka av sig förutfattade meningar, personfixering, osv. Givetvis går det även att skriva SOM OM det var under pseudonym.


Zigge

maja lundgren sa...

Ja se där, det gör min svamliga kommentar överflödig.

maja lundgren sa...

Alltså Pascal Engman, nästan osannolikt vilka svängdörrar maffiaromantiken skaffat sig. Det kanske är lite det här med att click bait, revanschistisk machismo bland kulturmän som ogillar kvinnodominansen (eller hatar den, identifikation med maffia har varit mancave länge) och att lärdom och såna astrista grejer håller på att tappa greppet om kulturmedierna?

Anonym sa...

Nä, tvärtom ett komplement till din kommentar. Svamlig eller ej :-)

Kulturmedierna håller kursen mot postkapitalistiska skräpkulturen men "håller på att" är väl dagens understatement. Kanske OT men Lokkos hyllning av Skugge känns lite som samma grej?
”Skugges respektlöshet visar vägen framåt”. Eh... Det var väl en jävla dålig recension? Alla kan ha en dålig dag men man behöver väl inte se korkat och elakt som ideal?
Ytlighetens triumf, typ.

Håller på att tappa greppet: "Så blev jag utslängd från Jan Emanuels svit" (Victor Malm, Expressen kultur)

Håller på att tappa greppet: ”Här är alla tävlande i På Spåret. TV-syskonen gör debut” (SvD kultur)

Håller på att tappa greppet: "Nyblivna singeln Jonas Gardell fyller 60 och är aktuell och TV-sportsyskonen tävlar i På Spåret" (DN kultur)


Zigge

maja lundgren sa...

Det handlar om läsarförakt, och att kultursidorna (eller annonsavdelningarna) STYR den här utvecklingen samtidigt som de på nåt sätt tror att de hakar på den. Saker behöver inte vara antingen jättesvåra för en liten krets eller ytlig kändisskit för en stor.
Jo Skugges recension ledde tydligen till att hon inte fick skriva mer i tidningar och måste sälja nakenbilder. För vad ska en stackars kulturpersonlighet göra? Men det där är ju en trend också, Houllebecque gör porrfilm t.ex. Inget jag moraliserar över, kan tycka att det är konstigt att hon inte fick ha en krönika nånstans. "Känns lite som samma grej": vet inte riktigt, syftar du på det som brukar kallas förflackningen? :-)
Min konspirationsteori i detta fallet går ut på att konsumismen är en kraft som måste slå ut allt annat, det är ju inte som att det inte finns pengar, mediechefer har ofta häpnadsväckande löner och mycket pengar går till skit runtikring, utan det är ett val för att fördumma folk. I det ingår ju att få skribenter att skriva krönikor i stället för essäer/kritik, att det ska gå snabbt och vara edgy och väldigt gärna påminna om AI även om det handlar om kön, klass, djur, maffia och pappaledighet.
"Finkultur" behöver inte vara snobbig, den här psykomekaniska katastrofen som pågår på kultursidorna är ett val. Ett omedvetet val.


maja lundgren sa...

Vill nämna en lite udda men signifikativ grej, som är viktig nu när barn och ungdomar sugs upp av maffiaklanerna: läste en droglobbyist som förespråkade en viss typ av drog som bland annat var bra för att den kunde användas för att få offer att försonas med förövare. Jättekonstigt. Man brukar annars tala om att förövare ska förmås att inse vad de gjort och be om förlåtelse, men här handlade det alltså om att ge en drog till offer för att de skulle förlåta förövare. En quick fix och automatisk skuldbefrielse, för att kunna hoppa över samvete och empati och sån skit. Se upp med drogliberalismen, med andra ord.

Anonym sa...

En till som tröttnat på kulturmedia:

"Rebecka Åhlund har deltagit i ett föräldramöte på sin dotters skola. Det tyckte SvD Kultur var så viktigt att de gav henne drygt 10 000 tecken för att förklara för läsarna hur tråkiga sådana kan vara. Någon månad tidigare publicerade DN Kultur en finstämd ”humble brag” av public service-darlingen Christopher Garplind. Han beskrev (på ett inlindat och indirekt sätt) att han är känd, har lätt för att få ligga, ofta reser världen runt och regelbundet blir inbjuden till fester där medelklassens mer kreativa medlemmar samlas.
Artikeln var som en homosexuell version av SR-kollegans Hanna Hellquists självupptagna krönikor om hur det är att vara rik och känd.
https://www.expressen.se/kultur/ide/de-skryter-om-att-de-far-ligga-hur-kan-ni-bry-er/


maja lundgren sa...

Klart att den här tomheten, konsumismen, har slagit igenom på bred front. Såg ett program på TV där Hanna Hellqvist gick runt och såg bortskämd ut i Venedig, pekade på alla glasvaser hon ville ha, åkte gondol med två uttråkade kändishomosexuella (vill inte använda uttrycket gay om nåt så dystert och bög är ju ett gammalt skällsord som inte borde approprieras eller vad det heter). Jo det är liggskryt och facebookbröllop och varumärken hit och dit.
En självupptagen kommentar från mig: jag ångrar nästan alla intervjuer och vissa blev jag övertalad att delta i, av nån anledning lyckades jag inte stå emot. Den med Hanna Hellqvist är en av dem.

Anonym sa...

"Ett omedvetet val". Bör inte val vara medvetna för att kallas val? En yttring av den fria viljan, i stället för instinkt eller impuls?

maja lundgren sa...

haha, vilken pottkant. Ingen aning. Är inte så bra på filosofi.

maja lundgren sa...

Inskärper lyxproblemet: förväxla aldrig mig med skenbilderna i skitmedierna, rättare sagt: allt dumt jag sagt och alla mer eller mindre töntiga poser jag intagit, bränn upp det, det har varken med det jag skrivit att göra eller den jag är. Det här har inget med ånger eller bitterhet att göra, det är frihet, det är som att stå och titta på en massmedial dödsmask.

maja lundgren sa...

District 9 på SvT!

maja lundgren sa...

Eco har skrivit bra om det där i Confessions of a Young Novelist - författarens intentioner är inget en läsare/litteraturkritiker behöver förhålla sig, det är helt enkelt inget intressant detektivarbete att försöka luska ut vad intentionerna varit.
Men texten har rättigheter. Texten som helhet, med alla dess beståndsdelar och paradoxer (om det är bra litteratur alltså, bara skitlitteratur är entydig). Det vill säga, totalt godtycke råder inte, inte vilka läsarprojektioner som helst. För texten har rättigheter. Men be inte en författare om facit.

Anonym sa...

Och då var han nästan åtti??

maja lundgren sa...

Om man romandebuterar när man är över 50 som Eco gjorde är det lätt att räkna ut att han kände sig allt yngre - och alltmer spefull - ju mer tiden gick. Har nåt med omvänd proportionalitet att göra, men fråga inte mig om det, jag är ingen matematiker. Litteratur är förresten inte pop eller rockMen mycket är tyvärr gubbigt, har inget med ålder att göra, Ecos kvinnoporträtt är ofta lite sådär

maja lundgren sa...

Eller nästan 50. Men i alla fall.

maja lundgren sa...

Victor Malm är parodisk. En sort som alltid funnits, småskuren, långtråkig, extatiskt byråkratisk, jag hörde ett föredrag han höll om Italo Calvino på sthlms univ. för en tid sen och tydligen tyckte han det var så bra att han lät det gå i tryck på Expressens kultursida, det var det inte, det var dåligt som föredrag och ännu sämre som artikel, en skevtolkning av vad Calvino menade med lätthet, som Malm projicerade på den senaste mest hyllade romanen som han lyckades få till ett underskattat och missförstått exempel på Calvinos lätthet, trots att romanen m.el.m. är raka motsatsen. Jonas Gardell är ingen speciellt intressant författare ärligt talat och jag tror inte nån tycker det på allvar, men han är kändis och höger, och beredd att dö för Sverige och gå på ett gränslöst antal partyn med Kristersson, så nog ska han firas. Så jävla dåligt,