Lite högtänk om utpekandet av Skandiamannen

Blev tvungen att blogga av mig om detta med Skandiamannen.
Men jag vet faktiskt ingenting och tyvärr är det inte falsk blygsamhet när jag säger så.

Jag har aldrig varit någon Palmemordsnörd. När Christer Pettersson blev fälld och friad var jag inte ens säker på om jag trodde att han var skyldig eller oskyldig (även om jag anammade det senare när han blev frikänd, ställde mig avvisande till uppgifter om bekännelser på dödsbädden och det gör jag fortfarande).

Hur som haver har jag läst vittnesmålen från brottsplatsen med omnejd, och tycker att det verkar vara en härva av motsägelsefulla uppgifter.
Några verkar ha sett andra vittnen, andra har gjort iakttagelser av stirrande män som de tolkat som snuskgubbar (men efter mordet kommit att tänka på som presumtiva mördare). En del tycks påverkade av medierapporteringen.
Att människor ändrar sina vittnesmål efter att ha läst och sett saker i tidningen är känt.
Ett av de märkligare exemplen är väl Mårten Palme som verkar ha gått från den ena övertygelsen till den andra.
De många konspirationsteorierna (rimliga, orimliga) har jag inte fördjupat mig i, de har verkat abstrakta och obevisbara.
Jag vet inte om jag tror det var en ensam rättshaverist som passerade av en slump eller om det var organiserat. Teorierna har gått på högvarv. Inte anslutit mig till någon.

Men nu plötsligt har jag en konspirationsteori!

Det handlar inte om någon sammansvärjning för att mörda Olof Palme utan något helt annat, en diffus komplott mellan storytellingjournalistik och en chefsåklagare.
En Palmeutredare som fått veta att det är dags att sätta punkt för en kostsam utredning som inte kommer vidare men att det skulle vara mer tillfredsställande med en lösning än ett "vi vet inte", just eftersom det är ett nationellt trauma och av alla skrifter med teorier om Palmemordet finns det ju redan en som vunnit erkännande med pris och ros och både medverkan och godkännande från flera ansedda personer.

(Det är en väldigt allvarlig anklagelse jag kommer med eftersom rättsapparaten inte får låta sig styras av media, så låt mig betona att jag inte talar om order utan om vaga rekommendationer eller snudd på telepati).

Famla efter halmstrån är lite grann det uttryck som infinner sig (ja jag har skummat igenom Den osannolika mördaren, tycker väldigt illa om den eftersom den är kvasipsykologisk, och jag är inte det minsta övertygad. Kanske hade det verkat mer seriöst ifall spekulationer om den utpekades sexualitet och annat i samma stil hade utelämnats. 

Men det som ska föreställa bevis är inte heller så värst tungt.
Att han hade en vän som var vapensamlare kan väl låta bestickande, men såvitt jag förstår bodde vännen ganska långt bort från Sveavägen och hur den anklagade skulle ha hunnit dit och hämta vapnet är en lucka i indiciekedjan).

Nu har det framkommit att polisen har provskjutit ett vapen som en gång tillhört Skandiamannens vän, känd från Den osannolika mördaren - men inte kunnat visa att det var mordvapnet.
(Och jag misstänker att polisen inte ens trodde att det var mordvapnet)

Ett gammalt anonymt bekännelsebrev som man säger sig ha säkrat DNA-spår från har testats mot DNA från anhöriga till Skandiamannen, och det gav ingen träff.
(Misstänker att ingen trodde att DNA skulle matcha).

Jag försöker inte frikänna Skandiamannen, han kan vara hur skyldig som helst.
Men frågan är om Palmeutredarna har handlat självständigt eller om de gått i journalistikens ledband för att kröna en vinnande teori.

Skandiamannen är redan en industri. Filmrättigheterna är sålda, Den osannolika mördaren ska bli TV-serie.

Voilà min konspirationsteori:

Mediedomstol är ett jävligt slitet uttryck, men intrycket - eller ett intryck man lätt kan få - är att det finns så stora intressen i detta (prestige, kommers, anhöriga till Olof Palme, socialdemokratiska opinionsbildare, medieaktörer, kanske rentav läckor ur Rosenbad) att Palmeutredarna, som först försökte "knyta ihop säcken" genom att skaffa fram bevis, som grädde på moset, struntade i att bevisningen inte höll och valde att framföra anklagelsen trots att den tangerar justitiemord på en avliden.

Jag har "skandal" på tungspetsen men som sagt var, vad vet jag?
Ungefär lika skeptisk till att det var Stig Engström som att det var Christer Pettersson, men ärligt talat - det kan ha varit båda eller ingen.

Hur som helst gissar jag att båda hade uppskattat att bli föremål för en TV-serie.

Ett kolossalt övertygande bekännelsebrev

Det VAR en tankesmedja

Externa experter, det kan vara psykologer (eller bör man kalla dem konsulter med inriktning på personlighetstypsmodeller, liksom en Dr Phil i rättssalen) anses ha lämnat kladdiga fingeravtryck på flera rättsskandaler i modern tid, Quick-fallet t.ex.
Man ersätter krav på teknisk bevisning och annat konkret med pseudovetenskapliga pyskologiska modeller (men blanda inte in Freud i det här: pro primo har Freud ingenting i rättsprocesser att göra, pro secundo befinner den psykoanalytiska teorin långt ifrån de simplistiska "framkalla bortträngda minnesbilder med terapi" eller "det finns fem sorters mördarpersonligheter").

I det här fallet är det en James W Clarke som

"agerat bollplank åt Thomas Pettersson i arbetet med boken ”Den osannolika mördaren” där Stig Engström pekas ut som gärningsman".

            SvT, Skandiamannen kan ha känt skam. 


Eftersom James W Clarke är en av dem som satsat sin konsultprestige i Den osannolika mördaren, är det inte underligt att han nu ger stöd till åklagarens utpekande. Artikeln i SvT framställer det som att det har ett nyhetsvärde att en av de som knådat ihop teorin ger stöd till teorin.

Utifrån sett verkar det som om åklagaren i den här senaste Palmeutredningen har bestämt sig för att köpa Filters teori, och sen fästa all sin febriga tro på att det skulle gå att ta fram bevisning.
Och när de försöken föll platt till marken (nej, dna på ett anonymt brev gav ingen träff. Nej, vapnet man hittat gick inte att koppla till kulorna. Nej, vapnet man hittat kan inte bevisas ha funnits i den utpekade mannens hand eller väska, han kände en snubbe som hade ett vapen som hade kunnat vara mordvapnet och med tanke på vad som hände måste ju gärningsmannen ha haft en pistol. Nej, den anklagade kan inte kopplas till Stay Behind eller andra skumma organisationer), när den eftertraktade bevisningen kollapsar så släpper inte åklagaren teorin ändå. Engström betedde sig misstänkt, ja nästan lite som Quick betedde sig misstänkt.

Jag skriver det här mest för mig själv, jag vet inte vem som mördade Palme eller vem som inte mördade Palme. Jag är förbannad på snicksnacket.

Som sprungen ur en tankesmedja

En formfulländad mördare för dem som vill tro att det var "hatet" som mördade Palme?
Långt innan någon hade en susning om vem mördaren var - vänta nu, långt innan någon fortfarande inte har en susning - fanns det en vilja att det skulle vara palmehatet som mördade Palme.
Men hat mördar inte. Hat är hat. Det är en mänsklig känsla. Inte metafysik i politiska byxor.
Om man ponerar att mordet hade med svensk vapenhandel att göra, eller med något himla invecklat långt bort som medlingen mellan Iran och Irak, eller en kombination av internationellt trassel, så hade det inte ett dugg med inhemska skattebetalarnas förening (i vid, abstrakt bemärkelse) att göra. Vi vet fortfarande inte. Det finns många hypoteser som är minst lika troliga som att det var Hatet i politisk/metafysisk bemärkelse, men ändå dök den där tankefiguren upp blixtsnabbt i den offentliga diskussionen. Det var haaaaatet...
Och nu då. Nu tar fan bofinken och tillåt mig gnugga mig i ögonen. En jätteknäpp moderat tomte används som substitut för den idealiskt fradgatuggande palmehatare som socialdemokratiska medieprofiler länge har önskat sig.
Så många frågor har tätnat till konspirationsteorier och annat foliehattigt - men konspirationsteorierna känns ungefär lika rationella som utpekandet i sig. Eftersom det inte finns tillstymmelsen till bevis utan bara en massa surr kring den här tomten. Hata slumpen säger GW. Det gör inte jag, tycker mycket om slumpen, men kan inte skaka av mig en remsa foliepapper som fastnat under skosulan: att den här "mördaren" var så nära man kom en idealisk gärningsmannaprofil, en buskisversion av Hatet, död sedan 20 år, inte ens en ensam galning utan en ensam kuf. Skulle man kunna tänka sig något mindre skrämmande?

Frågor som löper risk att fortsätta tätna till konspirationsteorier:
Varför påstår S-profilen Daniel Suhonen att polisen har hittat mordvapnet?
Vem har vilselett vem: en polisläcka har vilselett Rosenbad, Rosenbad har vilselett Suhonen, Suhonen har vilselett Aftonbladet, eller Aftonbladet har vilselett allmänheten?

En annan mer teknisk fråga gäller när polisen har rätt att ta dna på anhöriga.
Enligt ett rykte (skulle gärna läsa en dementi eftersom det låter så amatörmässigt) bad polisen sent i utredningen att få ta dna på anhöriga, detta för att kunna jämföra med ett anonymt bekännelsebrev. 
Känns lite desperat att fästa vikt vid anonyma brev, och som integritetskränkning av anhöriga.

Ett karaktärsmord

En avliden person har pekats ut för ett brott han sannolikt inte har begått (jag tror alltså inte ett dugg på att det var "Skandiamannen", och det är många betydligt mer insatta som tvivlar eller är snudd på säkra på att åklagaren pekar ut fel man. Bland annat är det nödtvunget att vara skeptisk eftersom det inte har presenterats några bevis).
Jag bör erkänna att jag inte trodde på det från början. Man utlyser inte en presskonferens evigheter i förväg om man har något substantiellt att komma med.
Det behövs ju ingen reklam, inget skryt. Har man hittat något av tyngd, med bevisvärde, räcker det att utlysa presskonferens en vecka i förväg, kanske inte ens det. Det man säger kommer ju att granskas och diskuteras efteråt, och är det något väsentligt man har att komma med så är det onödigt att flasha för det månader i förväg.

Juridik och ideologi är två olika saker, men jag har lite en känsla att beredvilligheten på sina håll att verkligen tro att det var Skandiamannen bottnar i ideologi snarare än brottsfakta, juridik, oskuldspresumtion, beviskrav och allt det där. Jurister, kriminologer och journalister kommer knappast att godta det här utpekandet, GW har gått så långt att han hävdat att det bör väckas åtal gällande förtal av avliden.

Att Skandiamannen passar bra som gärningsman ur en ideologisk synvinkel framgår tydligt i en artikel på Aftonbladets kultursida, där absolut ingenting handlar om bevisvärdering men desto mer om politik:
Vi lever i efterdyningarna av en fullbordad statskupp 

Fritt fram för karaktärsmord i den artikeln:

En bedrövelse till människa, helt enkelt, flåshurtig och påfrestande, lika medioker som mediekåt. 

Hur kommer det sig att konspirationsteorierna galopperar om att socialdemokratin och regeringen har velat mörka vem som egentligen ligger bakom mordet?
Det tror inte jag att de har. Däremot lutar jag åt att det är oklokt att uttala sig till stöd för det här utpekandet.
Mårten Palme säger att han tror att rätt man blivit anklagad, men tror han verkligen det? På allvar? Ingvar Carlsson lovar sorgset att han ska lägga det bakom sig nu.
Varför inte avstå kommentar i stället eller uttrycka sig tvivlande? Annars blir lätt intrycket att de lider av för mycket tillit, inte bryr sig så mycket om juridik, och vill ha lugn och ro till varje pris. Om de nu inte är tvungna att avstå från kritik och skepsis för att det inte ska te sig som försök till ministerstyre av rättsapparaten, medan endast oppositionen har rätt att tvivla.