Jag bör erkänna att jag inte trodde på det från början. Man utlyser inte en presskonferens evigheter i förväg om man har något substantiellt att komma med.
Det behövs ju ingen reklam, inget skryt. Har man hittat något av tyngd, med bevisvärde, räcker det att utlysa presskonferens en vecka i förväg, kanske inte ens det. Det man säger kommer ju att granskas och diskuteras efteråt, och är det något väsentligt man har att komma med så är det onödigt att flasha för det månader i förväg.
Juridik och ideologi är två olika saker, men jag har lite en känsla att beredvilligheten på sina håll att verkligen tro att det var Skandiamannen bottnar i ideologi snarare än brottsfakta, juridik, oskuldspresumtion, beviskrav och allt det där. Jurister, kriminologer och journalister kommer knappast att godta det här utpekandet, GW har gått så långt att han hävdat att det bör väckas åtal gällande förtal av avliden.
Att Skandiamannen passar bra som gärningsman ur en ideologisk synvinkel framgår tydligt i en artikel på Aftonbladets kultursida, där absolut ingenting handlar om bevisvärdering men desto mer om politik:
Vi lever i efterdyningarna av en fullbordad statskupp
Fritt fram för karaktärsmord i den artikeln:
En bedrövelse till människa, helt enkelt, flåshurtig och påfrestande, lika medioker som mediekåt.
Hur kommer det sig att konspirationsteorierna galopperar om att socialdemokratin och regeringen har velat mörka vem som egentligen ligger bakom mordet?
Det tror inte jag att de har. Däremot lutar jag åt att det är oklokt att uttala sig till stöd för det här utpekandet.
Mårten Palme säger att han tror att rätt man blivit anklagad, men tror han verkligen det? På allvar? Ingvar Carlsson lovar sorgset att han ska lägga det bakom sig nu.
Varför inte avstå kommentar i stället eller uttrycka sig tvivlande? Annars blir lätt intrycket att de lider av för mycket tillit, inte bryr sig så mycket om juridik, och vill ha lugn och ro till varje pris. Om de nu inte är tvungna att avstå från kritik och skepsis för att det inte ska te sig som försök till ministerstyre av rättsapparaten, medan endast oppositionen har rätt att tvivla.
