Blev tvungen att blogga av mig om detta med Skandiamannen.
Men jag vet faktiskt ingenting och tyvärr är det inte falsk blygsamhet när jag säger så.
Jag har aldrig varit någon Palmemordsnörd. När Christer Pettersson blev fälld och friad var jag inte ens säker på om jag trodde att han var skyldig eller oskyldig (även om jag anammade det senare när han blev frikänd, ställde mig avvisande till uppgifter om bekännelser på dödsbädden och det gör jag fortfarande).
Hur som haver har jag läst vittnesmålen från brottsplatsen med omnejd, och tycker att det verkar vara en härva av motsägelsefulla uppgifter.
Några verkar ha sett andra vittnen, andra har gjort iakttagelser av stirrande män som de tolkat som snuskgubbar (men efter mordet kommit att tänka på som presumtiva mördare). En del tycks påverkade av medierapporteringen.
Att människor ändrar sina vittnesmål efter att ha läst och sett saker i tidningen är känt.
Ett av de märkligare exemplen är väl Mårten Palme som verkar ha gått från den ena övertygelsen till den andra.
De många konspirationsteorierna (rimliga, orimliga) har jag inte fördjupat mig i, de har verkat abstrakta och obevisbara.
Jag vet inte om jag tror det var en ensam rättshaverist som passerade av en slump eller om det var organiserat. Teorierna har gått på högvarv. Inte anslutit mig till någon.
Men nu plötsligt har jag en konspirationsteori!
Det handlar inte om någon sammansvärjning för att mörda Olof Palme utan något helt annat, en diffus komplott mellan storytellingjournalistik och en chefsåklagare.
En Palmeutredare som fått veta att det är dags att sätta punkt för en kostsam utredning som inte kommer vidare men att det skulle vara mer tillfredsställande med en lösning än ett "vi vet inte", just eftersom det är ett nationellt trauma och av alla skrifter med teorier om Palmemordet finns det ju redan en som vunnit erkännande med pris och ros och både medverkan och godkännande från flera ansedda personer.
(Det är en väldigt allvarlig anklagelse jag kommer med eftersom rättsapparaten inte får låta sig styras av media, så låt mig betona att jag inte talar om order utan om vaga rekommendationer eller snudd på telepati).
Famla efter halmstrån är lite grann det uttryck som infinner sig (ja jag har skummat igenom Den osannolika mördaren, tycker väldigt illa om den eftersom den är kvasipsykologisk, och jag är inte det minsta övertygad. Kanske hade det verkat mer seriöst ifall spekulationer om den utpekades sexualitet och annat i samma stil hade utelämnats.
Men det som ska föreställa bevis är inte heller så värst tungt.
Att han hade en vän som var vapensamlare kan väl låta bestickande, men såvitt jag förstår bodde vännen ganska långt bort från Sveavägen och hur den anklagade skulle ha hunnit dit och hämta vapnet är en lucka i indiciekedjan).
Nu har det framkommit att polisen har provskjutit ett vapen som en gång tillhört Skandiamannens vän, känd från Den osannolika mördaren - men inte kunnat visa att det var mordvapnet.
(Och jag misstänker att polisen inte ens trodde att det var mordvapnet)
Ett gammalt anonymt bekännelsebrev som man säger sig ha säkrat DNA-spår från har testats mot DNA från anhöriga till Skandiamannen, och det gav ingen träff.
(Misstänker att ingen trodde att DNA skulle matcha).
Jag försöker inte frikänna Skandiamannen, han kan vara hur skyldig som helst.
Men frågan är om Palmeutredarna har handlat självständigt eller om de gått i journalistikens ledband för att kröna en vinnande teori.
Skandiamannen är redan en industri. Filmrättigheterna är sålda, Den osannolika mördaren ska bli TV-serie.
Voilà min konspirationsteori:
Mediedomstol är ett jävligt slitet uttryck, men intrycket - eller ett intryck man lätt kan få - är att det finns så stora intressen i detta (prestige, kommers, anhöriga till Olof Palme, socialdemokratiska opinionsbildare, medieaktörer, kanske rentav läckor ur Rosenbad) att Palmeutredarna, som först försökte "knyta ihop säcken" genom att skaffa fram bevis, som grädde på moset, struntade i att bevisningen inte höll och valde att framföra anklagelsen trots att den tangerar justitiemord på en avliden.
Jag har "skandal" på tungspetsen men som sagt var, vad vet jag?
Ungefär lika skeptisk till att det var Stig Engström som att det var Christer Pettersson, men ärligt talat - det kan ha varit båda eller ingen.
Hur som helst gissar jag att båda hade uppskattat att bli föremål för en TV-serie.
Att han hade en vän som var vapensamlare kan väl låta bestickande, men såvitt jag förstår bodde vännen ganska långt bort från Sveavägen och hur den anklagade skulle ha hunnit dit och hämta vapnet är en lucka i indiciekedjan).
Nu har det framkommit att polisen har provskjutit ett vapen som en gång tillhört Skandiamannens vän, känd från Den osannolika mördaren - men inte kunnat visa att det var mordvapnet.
(Och jag misstänker att polisen inte ens trodde att det var mordvapnet)
Ett gammalt anonymt bekännelsebrev som man säger sig ha säkrat DNA-spår från har testats mot DNA från anhöriga till Skandiamannen, och det gav ingen träff.
(Misstänker att ingen trodde att DNA skulle matcha).
Jag försöker inte frikänna Skandiamannen, han kan vara hur skyldig som helst.
Men frågan är om Palmeutredarna har handlat självständigt eller om de gått i journalistikens ledband för att kröna en vinnande teori.
Skandiamannen är redan en industri. Filmrättigheterna är sålda, Den osannolika mördaren ska bli TV-serie.
Voilà min konspirationsteori:
Mediedomstol är ett jävligt slitet uttryck, men intrycket - eller ett intryck man lätt kan få - är att det finns så stora intressen i detta (prestige, kommers, anhöriga till Olof Palme, socialdemokratiska opinionsbildare, medieaktörer, kanske rentav läckor ur Rosenbad) att Palmeutredarna, som först försökte "knyta ihop säcken" genom att skaffa fram bevis, som grädde på moset, struntade i att bevisningen inte höll och valde att framföra anklagelsen trots att den tangerar justitiemord på en avliden.
Jag har "skandal" på tungspetsen men som sagt var, vad vet jag?
Ungefär lika skeptisk till att det var Stig Engström som att det var Christer Pettersson, men ärligt talat - det kan ha varit båda eller ingen.
Hur som helst gissar jag att båda hade uppskattat att bli föremål för en TV-serie.
