En gång i tiden, hörde jag sägas i en podd, var hela riket samlat kring gemensamma stora berättelser. Det var den gamla goda tiden då Vilhelm Moberg och Per Anders Fogelström skildrade folket och dess historia. Samhället var ett, Folket var ett och fullt möjligt att skildra ur fågelperspektiv. Idag finns det ingen sådan gemenskap, folket är splittrat och därför skriver alla om sig själva.
(Modernistisk litteratur, kvinnolitteratur och andra aparta fenomen hamnar förstås utanför den historieskrivningen, de litterära traditionerna är många och sällan trygghetsskapande).
Summan av kardemumman i det här verserat framförda föredraget var att utvecklingen är en degenerering, det självbiografiskas genomslag ett symptom på bristande sammanhållning.
Men det fanns ett undantag - samerna. Att samer födda i Sverige skriver självbiografiskt handlar om att de skapar en gemensam berättelse som är en del av Sverige.
(Det fanns närmare bestämt två undantag - bortsett från samerna en extremt individualistisk kvinnlig författare, varför framgick aldrig riktigt men alla moralister gör väl sina undantag).
Det var ingen sverigedemokrat som talade, trots det nationalistiska (eller svenskamerikanska) anslaget. Det var en nostalgisk kulturmediekvinna. Kanske en yttring av det som har kallats vit melankoli. Men smygrasismen i att singla ut samerna som godkända självbiografer - eller om jag nu bör undvika r-ordet: det exkluderande i att klappa vissa minoritetssvenskar på huvudet - handlade fortfarande om att försöka skapa normsatser för hela landet. Att skilja mellan rätt och fel självbiografisk utgångspunkt, baserat på ursprung.
Som av en slump som inte var en slump sammanföll den gränsdragningen med nationens gränser. I Sverige talar man inte om ras, det etablerade uttrycket är etnicitet, det kan vara ganska vagt vad som avses, om det är kultur eller utseende eller var man är född. Ras leder tankarna till skallmätning och "blodets" inneboende egenskaper, skulle någon tala om samiskhet som ras vore det att anknyta till idén om medfödda särskiljande egenskaper. Att just samisk självbiografi till skillnad från andra självbiografier framställdes som något att tolerera och lyfta fram i det här poddföredraget berodde på att den varit en fel kultur som blivit en rätt kultur, en del av Sveriges historia (ungefär som utvandrarna till Amerika), en del av vårt gemensamma.
Rikslikare och smakdomare hoppar gärna mellan moral, sanning och kvalitet, tycker de att något är kvalitet står det över moralen, sanning är ointressant om den inte känns bra. Ursprung kan i vissa fall vägas in. Drömmen om Moberg och Fogelström kan åsidosättas om det finns särskilda skäl som ibland stavas mode, ibland stavas att det är kittlande att känna igen vem det handlar om i en nyckelroman. Att få principlösheten att framstå som vederhäftig är en enkel match i kulturmedia.
En konservativ litteratursyn - som att efterlängta en återgång till breda berättelser som inte oroar - blir selektiv, eftersom ytterst lite i litteraturhistorien har varit enande och sammanhållande. Inte ens den svenska litteraturhistorien domineras av identitetsbekräftelse. Och med tanke på att det nu kommer självbiografier från människor med andra erfarenheter än de så kallat majoritetssvenska, till och med icke-samer, ibland författade på ett inte särskilt socialrealistiskt språk, kan det vara på sin plats att erinra om innebörden av likare, rikslikare, järnlikare:
fastställda normmåttsatser för ett helt land, måste tidigt ha varit ett önskemål från både kung och kyrkans sida