"Ett avgörande skäl till varför jag tror att högern i längden inte kan vinna och stöpa om samhället är att den aldrig haft de stora sångarna och diktarna med sig.Till alla - och där räknar jag in mig själv - som nu känner en oerhörd pessimism över att det här landet är på väg att bli ett bottenlöst högerland, finns ett trösterikt budskap: De som gestaltat och formulerat såväl drömmarna som mardrömmarna om våra samhällen och dess människor, har nästan alltid varit människor med hjärtat någonstans till vänster."
Inte bara att det är "otaktiskt" att ställa upp en bildad och konstnärlig elit mot ett högerfolk i mörker (och det är kanske inte riktigt det han gör heller, gissar att han menar att det är de styrande som är höger), och inte för att jag tycker att det är meningslöst att uppmuntra läsning, tvärtom såklart. Utan för att jag inte tror att bildning och poesi funkar på det sättet.
Man kan tänka på dadaisternas uppror mot den starka tron på humanismen och de sköna konsterna, som det första världskriget (eller kolonialismen, men den kom de inte in på så mycket tror jag) punkterade: så mycket var den upplysta självbilden värd, när kriget brakade igång: eller på Teju Coles essä om den högt bildade och beläste Obama, som inte hade några problem med drönare i Afghanistan; eller på Victor Klemperer, som beskrev hur han övergavs av jättebildade men fick stöd av enstaka personer som knappt hade någon beläsenhet alls. Om Obamas drönare dödade analfabeter, var det väl lika illa som om de träffade intellektuella och poeter? Många nazister var högst belästa, inte gjorde det dem mer vidsynta?
Så jag håller fast vid en dadaistisk grundsyn, samtidigt som - ju mer AI och tyckonomi slukar upp själarna - jag mer och mer ser läsning som en av flera små vildvuxna stigar till motstånd.
Men förhärliga inte poeterna.