Så, kan väl inskärpa en grej, som varande en person som en gång i tiden bråkat en hel del med det som med en grovt svepande formulering kan kallas "den postmoderna vänstern" (det uttrycket är inte riktigt lika illa som "kulturmarxism" men borde också undvikas, ännu mer idag än på 80-90-talen): när badvattnet blivit ljummet eller kallt, var lite uppmärksam på vad som hängs i en lyktstolpe och varför.
Ett exempel på (det som alltså inte bör kallas) postmodern vänster var Roy Anderssons aids-film, som ledde till eufori i mindre vänsterkretsar - lite som "äntligen något att tro på", trots att det var tydligt att det var ett slags populism och inte ett dugg övertygande.
Om konspirationshypotesen som lanserades hade varit trovärdig hade den väl lett till upprördhet, men en del gillade den på ett rosenkindat sätt. Men det gjorde inte jag, utan jag blev förbannad. Det betyder inte att jag tycker att Roy Anderssons filmer överlag är skräp eller att han bör betraktas som femtekolonnare och putinkramare avant la lettre. Jag var inte heller speciellt proamerikansk tror jag, majoriteten svenskar var på den tiden anhängare av kålsuparteorin och jag var rätt mainstream på den punken.
Det här är långt ifrån igår. Den dumhet som sveper fram idag kanske kan kallas vulgärpositivism, och där ingår angrepp på Freud som ofta är förvånansvärt lika nazistiska tongångar. En del anakronistiska resonemang och lynchade tidsandor bådar inte jättegott för framtiden, helt frånsett om denna kommer visa sig vara lång eller kort.
Och så en helt orelaterad favoritlåt.
Duster kommer, duster går, lycklig den som aldrig sista ordet får utan fortsätter klura.
SvaraRadera