Pausmusik

Det var längesen det var progg här i bloggen. (OBS skämt haha). Den här var min absoluta favorit på syrrans Contact-LP.
Ensam och tyst går hon där med sin dröm
Liten och blek i dyningens skuggor
hon lyssnar till sången som bara hon hör
Det blåser en vind från de stora haven

Lästips

 Döp om ”Min kamp” till ”Det första könet” och verket kommer att bli en nordisk mansklassiker skriver Ebba Witt-Brattström i Dagens Nyheter.

Redobogen

Den kristdemokratiska toppledarstriden skulle kunna missförstås som en yttring av Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Men den ofrånkomliga söndring som den raden handlar om är givetvis en helt annan, och snuddar inte vid partikarriärens skosnören.
Socialdemokratin å sin sida fick antagligen en riktig snilleblixt när de valde en man som får moderaternas "Sveriges nya arbetarparti" att framstå som samma blåställsmaskerad som delar av medelklassen höll på med på sjuttitalet. Haha! Vad säger ni nu då, broilers och pianofingrar! Som en Deus ex svetsarmaskinen, duktig, skötsam och reko med en mamma som kvalar in som landsmoder. ("En bra karl. En sån som jag", har Leif GW uttryckt det -  jag vet inte om Löfven påminner om en ruffig murvel och kriminalare egentligen, men alla har rätt till sin självbild). I SvD blev Löfven överöst med hyllningar, det är nästan så att man anar dåligt samvete. Det ena karaktärsvittnet efter det andra fick intyga att det här är ingen slarver utan en som alltid har gjort rätt för sig och varit schysst mot sina medmänniskor. Och det är bra. Men man får hoppas att allmogen inte bara ser till personen, karisman och karaktären när de röstar, utan som vanligt sätter sig in i sakfrågor och realpolitik. Det kan hända att socialdemokraterna planerar att bli Sveriges nya moderater. Eller så planerar de något annat - vilket återstår att se.

En god nyhet

Roberto Saviano och Lycia Cacho får Palmepriset.
Kan ett sådant pris göra någon nytta? Ja, jag tror faktiskt det. Det är inte bara en tapperhetsmedalj utan mening, utan en reell uppmuntran och markering. Att bekämpa de kriminella nätverken är en av de viktigaste och svåraste uppgifterna inför framtiden.

Drömmar med senarelagda innebörder

Spännande artikel av Karin Johannisson om det hypnagoga. Jag ska skriva mer om den vid tillfälle. Nöjer mig än så länge med att påminna om några tidigare diskussioner om liknande erfarenheter här i bloggen.
http://lundgrenmaja.blogspot.com/2010/03/you-name-it-ive-had-it.html
http://lundgrenmaja.blogspot.com/2010/03/min-gamla-kines.html
http://lundgrenmaja.blogspot.com/2010/03/en-annorlunda-dokumentar.html
Den sista är en påminnelse om André Bretons Nadja, mer än någon annan bok min vägvisare i Neapel. Den som börjar: vem är jag?
Jag sover ibland med öppna ögon. En optiker har berättat att jag har micro stains på näthinnan (tror jag det  hette), som man får om man inte blundar när man sover. När jag studerade i Perugia delade jag rum med en tysk studentska, Claudia. En morgon gick hon fram till mig och pratade med mig, i tron att jag var vaken eftersom jag låg och tittade. När jag låg helt orörlig och inte svarade blev hon rädd och skrek eftersom hon trodde att jag var död.
Det är viktigt att tillägga att i min vardag, ute i verkligheten när jag samtalar med människor, hallucinerar jag inte, hör inga inre röster och ser inga syner. Min verklighetsuppfattning och perception är då realistiska, fungerar som alla andras. Mellan-dröm-och-vaka-erfarenheterna är avgränsade.

fsv. slöghp

"Är du Sveriges värsta i slöjd? Var du en sådan som briljerade vid slöjdbänken? Eller gick nålen alltid av i symaskinen eller figursågsbladet i plankan när det blev din tur?" frågar Aftonbladet, apropå att Nordiska museet ställer ut svenska slöjdalster.
Gissa.
På syslöjden var det bara att sprätta upp en del av nattlinnet, något var fel på något sätt.
15/1 1979
Syslöjdsfröken var alltid tålmodig. "Det där kan ingen människa hjälpa", kunde hon säga när jag kom fram med den senaste härvan (både hon och jag visste att hon ljög, men det hade tagit för lång tid för henne att förklara i detalj vad jag hade gjort för fel).
Så medan de flesta andra förfärdigade både en, två och tre kreationer, slogs jag med undertråden och bad bittra böner till sömsmån att den inte skulle krympa från en centimeter till en millimeter på eget bevåg nu igen. Förhäxat.
Något bättre på träslöjd. Jag hade lyckats göra emaljörhängen som jag bar när jag var Tallulah, men det var innan man valde mellan sy och trä, för när strömdelningen kom valde jag syslöjd. Det var en eller ett par tjejer som valde trä, inte för att de var genusmedvetna utan för att de tyckte det var kul, och jag tror att en kille var djärv nog att välja syslöjd även om det måste ha varit riskabelt. Men jag var inte tillräckligt bra på träslöjd för att avvika från majoriteten, lite skraj för maskinerna, och tyckte nog att den stillsamma stämningen på syslöjden var rätt avkopplande. Det gör väl inget om man sitter där och sprättar upp lite? Eller så tyckte jag att det var en plåga - dagboksanteckningen är informativ, lakonisk, går att tolka som att jag tog det hela med saktmod likaväl som att det gick mig på nerverna. Men på högre ort uppfattades det som bekymmersamt att jag gjorde mitt bästa utan att det märktes på resultatet. Träslöjdsmajjen (jag har för mig att han kallades för Papp-Helge, visst gjorde han väl det) kom fram till mig på skolgården en gång (på uppdrag av syslöjdsfröken, helt klart var han en torped fastän snäll) och frågade ifall jag inte borde ta och hoppa över till träslöjden istället. Det har jag också skrivit om, men nu får det räcka för idag.

Ringarna på vattnet

Alla tecken tyder på att striden om självbiografin inte är över. Det vill säga - om den kvinnliga.