-Jag har tappat rösten.
-Javisst ja. Det är du. Vad kul!
-Hoppas du får tillbaka rösten.
-Hoppas du får tillbaka rösten.
-HOPPAS DU FÅR TILLBAKA RÖSTEN.
Jag promenerade förbi Midsommarkransens skola för ett par veckor sen när några barn hejdade mig och frågade vad jag hette (en pojke hade först ropat Hej Elliot! - kanske en figur ur någon ungdomsserie jag inte känner till).
Jag svarade att jag har tappat rösten. Det vill säga helt väck var den inte men hes och sprucken. Häromdan råkade samma barn vara ute när jag gick förbi och då utspelade sig den där replikväxlingen.
Det sista, i versaler, ropades jättehögt av en pojke.
Hoppas du får tillbaka rösten är en mening jag får höra rätt ofta (jag kan ju inte sitta hemma och tiga precis hela tiden, mina få inlägg i diskussioner kompletterar jag med minspel och gester, bra att ha studerat Harpo Marx som barn och bott i Italien) och det är nåt lite kusligt med den - underförstått är ju att det inte är självklart. Efter ett visst tjatande har jag lyckats få en tid på vårdcentralen nästa vecka (de kan ju inte säga åt mig att vila rösten hur länge som helst).
Jag sjunger rätt mycket, och det kan ju hända - om de inte lyckas fixa till det här, vilket de nog kommer kunna - att jag kommer sjunga sprucket.
Jag tar en melankolisk låt jag tycker är fin, lite irriterande men gillar den ändå, det är hes och knarrig ynkedom, ungefär som det känns att ha tappat rösten. Jag tar en provinspelning (det finns färdiga versioner på YouTube men jag tar den bristfälliga). Om man tycker Bebe är ett infantilt artistnamn, så är hennes dopnamn María Nieves Rebolledo Vila.
