söndag 12 maj 2013

Kristian Lundbergs drevkonsult

... behöver jag nog aldrig bli.
För att det inte ska bli ankdammsnivå på inlägget ska jag sätta in det hela i ett större sammanhang. Närmare bestämt den ibland förhatliga och kontroversiella självbiografin (och ibland inte). Först lite bakgrund: tydligen planerar Expressen att bussa sina blodhundar på Kristian Lundberg för hans roman Yardens skull. Får man tidningsredaktionerna emot sig kan det blåsa rätt friskt. Det är tänkbart (nu spekulerar jag visserligen) att Expressens linje vore att försöka underkänna Yarden som klasskildring. Det vill säga, att det skulle finnas politiska motiv bakom avslöjandeplanerna.

Lundberg skriver en artikel om det i Aftonbladet. Det har kommit till hans kännedom att en reporter kontaktat hans far. Man kanske kan säga att Lundberg försöker förekomma obehagliga skriverier i tidningarna. Han påpekar att tidningarnas intresse snarare borde vara att intervjua hans arbetskamrater på Yarden.
Javisst, tänker jag. Det borde de. Och journalistisk hyenamentalitet är inte kul. Men varför skulle inte Lundbergs pappa kunna få komma till tals? Och finns det inte ett grundläggande problem om man anser att författare ingår i en kast för sig, som får använda andra människor som litterärt humankapital, samtidigt som dessa andra inte skulle ha rätten att berätta sin version?

Lundberg skriver:

Och hur blir det om författaren, när han skriver sin kanske känsligaste historia, får räkna med att bli granskad – nej, inte han, men hans berättelse – av grävande journalister?
Är det rimligt ens att tänka sig? Att se journalistkåren samlas utanför Knausgårds ytterdörr i en iver om att visa för den läsande allmänheten: ”Det är inte sant!”


Knausgård var allt att gå över ån för vatten.

Ungefär som en del ville "avslöja" att Myggor och tigrar inte handlade om feminism, utan om en sexuellt avvisad kvinna ur medelklassen, kanske en del vill rota i Lundbergs bakgrund och hävda att det är han som är ett problem, inte miljön han beskriver. Men jag tror faktiskt inte att det kommer att ske. Inte bara för att Lundberg förekommit det och fått mycket stöd. Pappan ska inte intervjuas. Punkt. Utan för att alltför mycket i kulturvärlden handlar om att ingå i "ett stall". Även bortom kategorier som klass, kön och etnicitet, så finns det en kraftig lojalitetsekonomisk faktor, som gör att principfrågan om vem som får berätta sin historia och vem inte ständigt omförhandlas. Vem som anses girig och uppmärksamhetstörstande, och vem som betraktas som sympatisk och med rätten på sin sida, grundar sig i faktorer och argument som oftast ligger utanför litteraturen. Moralfrågor, frågor om sanningshalt och litterär kvalitet grumlas. Argumentet "klassbakgrund" förs fram ibland, och ibland inte.

Jag har ju en annan inställning till sanningskravet på självbiografiska skildringar: jag anser att det ska vara högt, man bör vara samvetsgrann när man återerinrar sig händelser och repliker. Upplevelsen av dem är förstås subjektiv, och i bästa fall finns utrymme för flera tolkningar. Men man ska inte frångå sitt minne, börja dikta.

Aftonbladet har fortfarande sin objektiva sanning "sexuellt avvisad kvinna ur medelklassen" om mig. Får se om Expressen kan hitta på något epitet att klistra på Lundberg.

Den här låten har ingen som helst koppling till inlägget. Det råkar vara min favoritblues - även om jag upptäckt att det inte är någon riktig blues. Den har sexton takter, inte tolv.


68 kommentarer:

  1. Du ingår väl i Expressens "stall".

    SvaraRadera
  2. Nej, det vill jag hävda att jag inte gör.

    SvaraRadera
  3. Hm. Ruggigt med snokande journalister, hyenor... Men om man berättar "sin historia" i våra dagar får man väl förvänta sig intervjuer med närmast berörda. Får lite känslan "prinsessan på ärten" av Lundbergs artikel. Bara slarvläst... Är det en kontrovers mellan Aftonbladet och Expressen det handlar om? Gillar Lundbergs poesi bättre än Yarden egentligen. Den senaste har jag inte läst.
    Zigge

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den senaste har jag faktiskt inte heller läst, och inlägget handlar framförallt om principfrågor kring självbiografin.

      Radera
    2. "litterärt humankapital", den var tung...
      Zigge

      Radera
    3. "Prinsessan på ärten" - det vet jag inte, det kan säkert finnas uppriktig ångest över att få journalister efter sig. Nu är jag ganska övertygad om att det är en storm i ett vattenglas som inte ens blir av, och hade kanske inte ens blivit det om Lundberg inte gått ut och försökt avvärja det med "det är bara litteratur".

      Radera
    4. Ok, men måste han framhäva sig som en så känslig man, så fin och känslig, "författaren, när han skriver sin kanske känsligaste historia", varför trycker han så hårt på det? Inte för att jag önskar någon att få blodhundar efter sig men inget har ju hänt, mer än att hans farsa kanske ska bli interjuvad?
      Jistanes.
      Zigge

      Radera
  4. Måste en författare idag ta med i beräkningen att de han skriver om kommer att ge svar på tal? Jag är helt ointresserad av Kristian Lundbergs far och vad han kan ha på hjärtat. "Sanningen bakom sanningen" - det är samtidens längtan efter dokusåpa. Litteraturen är sin egen sanning.

    SvaraRadera
  5. Zigge, Anonym: får bolla tillbaks till mitt inlägg.

    SvaraRadera
  6. Det ÄR ankdammsnivå på inlägget, haha! Eller kanske är det jag som är dum och obildad. Hänger inte med alls. Vem är Kristian Lundberg? Har han skrivit en artikel i Aftonbladet om att en reporter vill intervjua hans pappa? Har journalisterna inget vettigare att syssla med? Expressen kan få intervjua min pappa istället om varför han stack. Det skulle jag gärna vilja veta.
    Men annars: kul att du bloggar igen. Gillade älgen på kobben.

    Calamity

    SvaraRadera
  7. Men jag håller med om att alla har rätten till sin historia, inte bara författarna. Skriver man självbiografiskt ska andra få göra sin röst hörd.
    Calamity

    SvaraRadera
  8. Svar
    1. Jag blev inte skjuten, det var mobilen

      Radera
  9. God dag Maja. Ville bara säga att det är roligt att du bloggar igen.
    Algot

    SvaraRadera
  10. Alltihop förbryllande. Varför börjar en journalist på expressen gräva om en flera år gammal bok? Finns det personliga hämndmotiv? Varför får
    Lundberg så stort utrymme i Aftonbladet när han inte ens blivit angripen? Själv blir jag bara misstänksam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Knäppt egentligen, det hela.

      Radera
  11. Nog är det lite förbryllande. Jag råkade höra Alex & Sigges podcast i förra veckan. Sigge Eklund går till ett generalangrepp på vänstern och då i synnerhet på Kristian Lundgren. Det blir rena Monty Python-sketchen när han börjar skryta med sin eländiga Akalla-bakgrund i jämförelse med Kristians. Man blir ju lite fundersam när man vet att han är uppvuxen i sosseadeln.
    Diskussionen handlar om 1 maj, sossarna och Bruce Springsteen. Det märkliga angreppet på Kristian kan man höra efter 38.30 in podcasten. Hur hänger detta ihop med Expressens undersökande journalistik. Är det tillfälligheter, eller ett drev?.
    Här är i alla fall länken till podcasten: http://alexosigge.libsyn.com/50-no-need-to-argue

    SvaraRadera
  12. Förlåt mig Maja! Lundberg skulle det stå ovan, det är ett elände detta att man har så bråttom att skicka iväg sina poster och inte har en chans att ångra sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, det ska jag lyssna på - märkligt. Kan det handla om ett Expressenkotteri, som bestämt sig för att attackera vänstern?

      Radera
    2. Tja... Drev kan man väl inte kalla det: Sigge Eklund tycker att helvete och golgata osv är för stora ord, framhåller Springsteen som ett bättre ideal (förstår aldrig riktigt varför - för att Springsteen skildrar människor som längtar någon annan stans? Hängde inte med där riktigt), säger att han kan genomskåda KL p.g.a sin bakgrund i Akalla - där tror jag han tar fel. Sosseadel kände jag inte till att han kom ur, har förresten lite svårt för uttrycket sosseadel.
      Jag vet faktiskt inte. Kanske har han en poäng i att KL inte kan ses som taleperson för dem som arbetar på Yarden.
      OBS jag tycker inte att Expressen ska sätta igång och attackera Lundberg.

      Radera
    3. Nä, det vill ingen. Tar tillbaks "prinsessan på ärten".
      KL är ju en romantisk poet framförallt, det är så jag ser honom, lyriker även när han skriver prosa. ok klart man kan tycka att köra runt med bilar inte verkar som något helvete, men alla har rätt till sin upplevelse. Hur som helst. Han är en älskad poet, både folklig och kritikergunstling, Expressen skulle bara göra bort sig totalt om de bussade nån på hans farsa.
      En fråga till Calamity; är det sant att du inte vet vem han är eller skojar du?
      Zigge

      Radera
    4. En kvinna som är med i någon av Knausgårds böcker blev intervjuad i tidningen VI för kanske ett år sedan. Rent principiellt tycker jag inte att man kan motsätta sig det, som självbiografisk författare. Fast i det här fallet verkar det ganska konstigt - sätta igång nu, vad är det bakomliggande syftet med det?

      Radera
    5. Zigge: när jag tänker efter gör jag ju det...
      Calamity

      Radera
  13. Hans pappa Klas Eklund satt i statsrådsberedning och Finansdepartementet, skrev tal åt Palme etc. Sedermera chefsekonom på SE-Banken, de flesta känner nog igen honom från tv där han flitigt anlitats som expert.
    Jag menar att så hemskt kan det inte vara att ha bott i Akalla i 16 år. Det som jag förstått var hemskare i Sigge Eklunds liv var relationen till pappa Klas. Jag vet inte mer än vad jag läst mig till i "Det är 1988 och det har precis börjat snöa". Problem med våra pappor har vi väl lite till mans, men jag tycker det är fånigt att skryta med sin klassbakgrund.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och fånigt att påstå att "jag kan minsann se igenom Lundbergs skildring, för jag vet hur den riktiga arbetarklassen är, vad de gillar och hur de tänker" - ungefär så sa han väl, även om jag spetsar till det lite kanske.

      Radera
  14. "Jag menar att så hemskt kan det inte vara att ha bott i Akalla i 16 år. Det som jag förstått var hemskare i Sigge Eklunds liv var relationen till pappa Klas". Men kan man inte säga samma sak om KL och Malmö?
    Han hade skulder, hade levat över sina tillgångar, tog ett jobb ett tag, blev berömd och symbol för vänstern. Skulle ju gå påstå att det inte handlar om klass utan "personlig problematik". Gäller även barndomsskildringen, på ett sätt. Det går alltid att psykologisera om man vill det. Föra tillbaks allt på individen, inte strukturen/samhället/politiken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om man vill det, jo... Jag tror Zigge har en poäng när han säger att KL är en romantisk poet framförallt, särskilt i stilen - det är inte socialreportage utan snarare skrivet på känslans språk. Absolut inget fel i det. Men jag vänder mig lite mot uttrycket "om det gör ont är det sant" i Lundbergs artikel. Det är ju ett väldigt romantiskt synsätt, känslans totala överhöghet. Om det gör ont gör det ont, men det behöver inte nödvändigtvis vara sant. Jag tycker att man måste skilja på det, för att inte hamna i fullständig sanningsrelativism. Sen får man väl försöka, när det gäller det självbiografiska, fundera på identifikationens speciella problem också. Men allt det här är ju svåra frågor.

      Radera
    2. Det fåniga uppstår när en väletablerad känslig person ska bräcka en annan lika väletablerad känslig person med att han hade en eländigare bakgrund. Det är detta jag menar med Monty Python-sketch. Det blir bara patetiskt att tävla om vem som känner arbetarklassen bäst.
      Men vad jag funderar på är hur det kommer sig att det nu åter är dags att ge sig på Krsitian Lundberg. Var det inte något krakel hade med kultureliten tidigare som ledde till att han hamnade på Yarden, skrev romanen och gjorde succé?

      Radera
    3. Hehe, ja... Nåt sånt var det nog. Och det är en ofta trång och ängslig, snål och giftig värld, kulturvärlden. Hoppas inte det här inlägget framstår som "drevigt", det är inte syftet.

      Radera
  15. Helikoptrar ovanför Midsommarkransen. Vad har hänt?

    SvaraRadera
  16. Okej, nu har jag kollat upp det. Han recenserade en deckare som varken var skriven eller utgiven och fick sparken och uppdragen sinade. Hårda bud för recensenter, bättre då att låtsas ha läst en bok som är utgiven.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där måste väl vara preskriberat nu, hade totalt glömt det. Jo det var väl en sågning också, tror jag.

      Radera
    2. Kulturen är ofta hård bakom sitt skenbara gemyt. Det är ett miljöproblem, oavsett om man är etablerad och känslig eller oetablerad och känslig så är det en instängd värld med mycket avund, tjuvnyp, ekonomisk stress, lojalitetskrav, och ibland är det så att redaktioner vill att det ska bli bråk, uppmuntrar polemik, vill ha artiklar som "ger snurr", vill ha en slugger, det väcker uppmärksamhet. Behöver inte vara något fel med bråk, och jag är ju själv inte någon ängel, men det kan ändå bli ett miljöproblem när redaktionerna vill veva igång klankrig och andra strider. Godnatt.

      Radera
  17. Lundberg sitter helt lugn: pris från Akademien, Aftonbladet i ryggen, dyrkad och folklig: inte en chans att Expressen drar igång nåt.
    Zigge

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var hundra procent självklart, Zigge. Jag skriver ju att han inte kommer att behöva någon drevkonsult!

      Radera
  18. Alltså, jag är feminist. Det kan ju förklara infallsvinkeln lite.
    Jag använder aldrig ett uttryck som "könsmaktsordning", eftersom jag uppfattar det som dogmatiskt och otympligt.

    Men det finns en annan aspekt som är lika viktig - det här "gör det ont så är det sant". Är det verkligen så att de som identifierar sig med Lundbergs lidande skulle bry sig om ifall vissa grundläggande fakta var sanna eller ej? Skulle det inte till och med vara så att om det avslöjades att han aldrig jobbat på Yarden, så skulle läsarna och läsarinnorna inte bli det minsta besvikna? Det är jag övertygad om. Och jag är övertygad om att det fortfarande, det feministiska modet till trots, är en synnerligen patriarkal värld. Återkommer.

    SvaraRadera
  19. Borde inte du ha kommit med en ny bok? Avundsjuk på Lundberg? Skyller du din improduktivitet på "könsmaktsordningen"? På Aftonbladet?
    Apropå bakgrund. Du är kulturbarn. Att framställa sig som ett lidande offer då är bara patetiskt. Du menar alltså att det skulle vara feministiskt att ligga med en kulturchef. Fantastiskt. Tillåt mig skratta.
    Kristian Lundberg är inget kändisbarn. Han är en politisk författare och stor poet. Här gör du bort dig ännu mer, Maja. Jag vill rekommendera Crister Enanders recension av Myggor och tigrar. Och hans artikel Själar till salu i Arbetet nyligen. Jag vet att du har kommenterat den på annat håll och ogillat den. Tål inte kritik?

    SvaraRadera
  20. Kanons sentinellor. De använder kvinnoblod i sina erektionspumpar. Anonym, Crister Enanders recension avslöjar den kvinnosyn som jag tror majoriteten av både män och kvinnor tyvärr dras med fortfarande. Man ändrar inte på dubbelmoral i en handvändning. Vad beträffar Själar till salu i Arbetet, så tror jag tyvärr att även den överensstämmer med majoritetens syn på giriga och uppmärksamhetstörstande författare. Den gav snurr i allra högsta grad på facebook, där tjoades och gillades, o.s.v.
    Vad Enander egentligen var ute efter var att framhäva sin kompis, Lundberg. Lundberg är inte nämnd i artikeln som går till rätta med den omoraliska, självbiografiska trenden. Det här är oetiskt i allra högsta grad, men en fullständig normalitet i kulturen.
    Lite slarvskrivet,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo precis, Lundberg är ett naturbarn och jag ett kulturbarn.

      Radera
  21. En sak jag måste kolla upp - någon nämnde att Lundberg nyligen angripit en kvinnlig författare för att hennes klasskildring inte var tillräckligt politisk. Jag har inte sett artikeln själv, undrar om det är någon som gjort det?

    Manschauvinism kan vara en smygig business. Med risk att låta tjatig tror jag att det viktigaste - precis som i fallet Knausgård - med Lundbergs succé faktiskt inte har så mycket med arbetsförhållandena på Yarden att göra. Utan framförallt att han iscensätter den lidande mannen, känslig, som kliver ner från sin position och sedan upp igen.
    Kvinnor blir till sig i byxorna av sånt, de vill pyssla om, trösta. Män kan ägna sig åt självömkan via identifikation.

    SvaraRadera
  22. Den här kanske?

    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/att-underordna-sig-berattelsens-vanmakt

    Lundberg var ju Expressens slugger. Fattar inte varför just han skulle förskonas från kritik.

    Han måste jobba två dagar gratis som tidningsbud, skriver han i den här artikeln - på prov. Det är ju skandal, om det är sant. Är det lögn är det ju också skandal...

    Zigge

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Ska läsa.

      Javisst, just därför går det inte att komma med fraser som "om det gör ont är det sant".
      Arbeta två dagar gratis på prov - det borde ju inte vara lagligt.
      Så att grumla gränsen mellan sant och falskt och hävda att den store diktaren (som för Lundberg alldeles självklart är en man) skapar sin verklighet och inte står till svars inför någon - som i Aftonbladetartikeln - det står i motsättning till politisk diktning. Godtar man Lundbergs totalt subjektivistiska litteratursyn, går det inte längre att protestera mot faktiska orättvisor. Det KÄNNS ont, det KÄNNS fel, jaha ja - men två dagars gratisarbete borde helt enkelt vara fel, olagligt. Och sånt måste journalister ha rätt att kolla upp.

      Radera
    2. "Om det gör ont är det sant".
      Jag kommer osökt att tänka på Liza Marklunds Gömda och Asyl. Kristian Lundberg hade kunnat skriva Marklunds eller snarare Mias försvarstal. "Om det gör ont är det sant".

      Radera
    3. Ja men sa inte Marklund ungefär så?

      Radera
    4. Glömde skriva under. 12.42 är jag. Algot i egen hög peson. Som vet att du är en dödsmördarfeminist. Och som är glad att det är liv i luckan här igen.
      Älgot

      Radera
    5. Det finns avtal på allt tidningsbuds arbete. Jag har aldrig jobbat gratis när jag jobbat på prov eller under upplärning. Jag jobbade dessutom en sommar i 40-års åldern med bruten arm ( rak spricka, men det gjorde ont..fick ljuga för chefen om det.), så jag kan säkert hävda mig väl i den här litterära Monty Python-historien utan att ha skrivit något väl utvecklat.

      Radera
    6. Aj. Det måste ha gjort ont.
      Hm, nej det där med att jobba gratis under upplärning, det tror inte jag riktigt på. Även om jag vet att det är för taskiga villkor, har blivit sämre i och med tidningskrisen (som jag fattat det får alla i tidningsbranschen sämre villkor utom de högsta cheferna, som har oresonligt höga löner. Sånt kan göra mig väldigt arg).
      Jag har inget emot Kristian Lundberg. Träffat honom en gång för många år sedan och tyckte han var sympatisk, mänsklig, i en konstig kulturell miljö. Men det här med kulturjournalistik - ibland blir det något som goofar.

      Radera
  23. Anonym 14 maj 09:37
    Enander är lysande. Curt Bladhs recension av M&T i Sundsvalls Tidning är inte dålig den heller, googla den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har ett vagt minne av Curt Bladhs recension, men det var så många misogyna ljushuvuden i farten samtidigt att de liksom flyter ihop.

      Radera
  24. Bra att du har börjat blogga igen Maja. Dina ord är efterlängtade!
    Min enkla teori är att det är jakten på lösnummer som driver fram detta beteende. När boken ("Yarden") och författaren (Kristian Lundberg) får tillräckligt stort genomslag så skall föräldrarna fram. Jan Guillous mamma intervjuades i expressen angående sanningshalten i "Ondskan". Ulf Lundells föräldrar har intervjuats både en och två gånger i diverse media om sonens artisteri.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tror också att det är lösnummersjakt, och/eller journalistisk iver att "avslöja", hänga ut. Rent principiellt tycker jag inte att det är fel att personer som är nämnda eller direkt berörda i skönlitterära verk blir intervjuade. Det behöver inte vara sensationalism. Jag tycker inte att författare automantiskt ska ha hela tolkningsprivilegiet. Även om "Felicia Feldts" mamma inte precis gjorde sig själv någon tjänst genom att svara som hon gjorde, så är det självklart att hon har rätt att ge ett genmäle, och detsamma måste gälla även för personer som själva inte är skribenter.
      I det här fallet är det annorlunda, pappan inte nämnd vid namn och Yarden är ingen fadersupprorsbok.
      Jag kan också föreställa mig några andra bakomliggande orsaker - om jag tillåter mig att spekulera lite.
      Det skulle kunna finnas en politisk bevekelsegrund - om (som sagt, jag spekulerar) en journalist skulle vilja underkänna klassperspektivet, kanske inte går med på att Sverige är ett klassamhälle, menar att allt är en fråga om individer osv osv osv, så skulle det kunna vara en motor för att vilja "avslöja" just Lundberg. Eller kanske Lundell, för den delen. En annan förklaring kan vara jantemekanism.

      Radera
  25. Janne Josefsson gick väl ganska hårt åt författaren Susanna Alakoski i Uppdrag granskning för en tid sedan angående barnfattigdom och i kölvattnet av detta vill expressen göra något liknande med Kristian Lundberg.
    Finns säkert politiska bevekelsegrunder till detta bland annat, precis som du skriver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. just det! Det är ju helt i linje med UG-programmet!

      Jag vill göra en vild koppling: Stina Lundberg Dabrowski, som efter debatten på publicistklubben där Avpixlad var inbjudna skrev en underlig artikel och uttalade något i stil med att "i Sverige vågar man ju inte säga städerska längre". Man bör väl minnas att en del som jobbar med media tjänar stora pengar, och kanske är rädda för skattehöjningar. När priserna på bostadsrätter sjunker ser man ibland kvällstindningslöp à la "så här mycket är din bostadsrätt EGENTLIGEN värd", och jag tänker då alltid att det är några journalister med bostadsrätter i innerstaden som försöker trissa upp priserna igen.

      Radera
    2. En sak till - jag tror K. Lundberg och/eller C. Enander utnämner Expressens Jens Liljestrand till en av de mest medelmåttiga skribenterna i boken Hat och bläck (som jag fortfarande inte läst), och eftersom det var just Expressens blodhundar som skulle bussas på Lundberg är det mycket tänkbart att det spelar in.


      Kopplingen mellan Lundbergs inställning och Josefssons är inte så värst vild eller långsökt,

      Radera
    3. Obs jag syftar Stina Lundberg ovan.

      Radera
    4. Ja, jag tänkte faktiskt också att det kan ha varit en beställning av Jens Liljestrand. I klasshats-debatten som följde på Johan Jönssons uppläsning på Dramaten försvarade Kristian Lundberg Jönsson och kallade Liljestrands artikel för ett bottennapp.
      http://www.expressen.se/kultur/palatskuppen/
      Jag känner att jag blir lite sjuk av sådana här konspiratoriska tankar. Kulturklimatet blir så kvavt.

      Radera
    5. Open up that window, let the bad air out.


      Radera
  26. Vad gäller Ulf Lundell så hävdar han att han kommer från arbetarklassen men att han skrivit och sjungit sig klasslös. En del kritiker med liknande bakgrund (Pelle Andersson) som identifierat sig med Lundell kan ha svårt att acceptera detta.
    http://wwwc.aftonbladet.se/kultur/9909/15/pa.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skriva och sjunga sig klasslös - inte helt säker på att det går att göra det.
      Jag har inte läst Friheten, men som jag minns det var recensionsscenariot ganska övertydligt - var det inte den som redaktionerna i princip lagt ut på mer eller mindre syrliga feminister från den övre medelklassen? Medan Aftonbladet hade dubbelrecensioner, positiva artiklar av Gunder Andersson och Pelle Andersson? Och det hela gav ett ganska förutsägbart intryck? Och på nåt sätt var kopplat till Karolina Ramqvistdebâclet?

      Radera
    2. Jo, du är rätt ute beträffande hur "Friheten" recenserades. I
      Pelle Anderssons recension blir det uppenbart att han speglar/speglat sig alldeles för mycket i personen Ulf Lundell och det leder honom fel. Pelle skriver att det finns två historier i "Friheten" som griper in i varandra, men det är tydligt att han endast läst en av dem.
      Eftersom du inte läst boken så kanske vi ska stanna här.

      Radera
    3. Myggor och tigrar är ett strålande exempel på att många kritiker endast läste halva boken. Om ens det. Allt fokus på den svenska kulturella ankdammen och nästan inget fokus alls på maffian i Neapel. Ingen syntes. Om jag generaliserar lite.

      Radera
    4. Jag borde nog ta upp lite Lundellläsning (tillåter mig trippelkonsonanter på bloggen), för han på något sätt fortfarande är eller betraktas som en outsider, och för att klasstematik är spännande.

      Radera
    5. Men jag tror inte att littraturkritikerna (till skillnad från en del debattörer) bara läste halva M &T. Och recensionerna var mestadels positiva, även om en del var lite väl närsynt fokuserade på Stockholmsdelen. En sak jag undrat över är att Ulrika Knutsson både i sin recension och senare har hävdat att jag inte vet något om camorran, och att camorraskildringen bara handlar om projektioner från min sida. Jag har funderat en del på det, hur det kommer sig att hon skriver så. Kanske för att hon är rädd. Eller så är det okunskap. Carl Johan Malmberg var upprörd, moraliskt indignerad, och ägnade mest utrymme åt skildringen av kulturvärlden, men han tyckte att Neapelskildringen var fantastisk. Däremot, en del av debattörerna, oavsett om de läst hela boken eller inte, vägrade att läsa boken som en helhet.

      Radera
    6. Haha, han är rolig!
      http://www.svd.se/kultur/lundell-om-trappan-en-fallos_8276508.svd

      Radera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)