Rudy Vallee - Brother can you spare a dime (1931)

Jag vet inte, det blir så pretentiöst det där med favoritlåtar. Jag lägger in lite pausmusik helt enkelt, melodier som jag av en eller annan anledning tycker är fängslande. Brother can you spare a dime är en sådan som får mig att rysa, jag tycker att den är gripande.
Texten är av Yip Harburg, musiken av Jay Gorney - han lär ha varit inspirerad av en rysk vaggvisa.





Once I built a tower to the sun
Brick and rivet and lime
Once I built a tower, now it's done
Brother can you spare a dime?

Uppdatering:
Jag ska inte svära så mycket.
Men jag ska göra några komplemetterande rafsanteckningar.

Brother Can You Spare a Dime handlar om depressionen på 30-talet och den som sjunger är en utblottad arbetslös som har blivit anonym, kanske oigenkännlig och framför allt namnlös. Han har blivit en i den gråa massan fattiga och han riktar sig till en gammal bekant som är aningen lyckligare lottad och som inte verkar vilja hosta upp:

Say don't you remember, they called me Al
It was Al all the time
Say don't you remember, I'm your pal!

Sångens Al verkar också vara något utöver en person, han tycks personnifiera The American Dream, kanske också framstegs- och utvecklingsoptimismen eller, för den marxistiskt lagda, kapitalismen som fått grus i maskineriet:

They used to tell me I was building a dream, with peace and glory ahead,
Why should I be standing in line, just waiting for bread?
Once I built a railroad, made it run
Made it race against time
Once I built a railroad, now it's done
Brother can you spare a dime?

Håll i hatten, för nu byter vi kontinent och århundrade!
Iolana satt i gången till T-banan i Midsommarkransen, men åkte hem i lördags. Vi hade sällskap på T-banan en gång, hon pekade på mina ögon och sina för att påpeka att de liknade varandra. Hon pratade inte svenska och knappt någon engelska men vi kommunicerade på något sätt ändå. Jaha, och?
Att ge en slant till en tiggare är inte politik, men det står inte heller i motsättning till politik, som några försökt att hävda. Att ge till tiggare håller kvar dem i deras förnedring, har det sagts - men jag hävdar skamlöst att det i sig varken är förnedrande att tigga eller att ge allmosor. Även om det självklart borde vara så att ingen behöver tigga, så är själva tiggeriet och allmosegivandet inte smutsiga i sig. Den djupa genansen inför tiggeri är väl någonting som har uppstått med moderniteten, i synnerhet med avskaffandet av religionen (inom islam och, tror jag, buddhismen är allmosor i princip obligatoriska, Jesus försörjde sig genom att tigga och förmodligen är det likadant i många andra religioner). Ett annat argument mot att ge till tiggare är att givaren känner sig god. Ett sätt att köpa sig fri från samhällsansvar, på något sätt, och ingå i en klibbig och ojämlik relation med ett hjon, alltså få en kick av att känna sig snäll. Tja. Det är roligare att ge än att få, men i många fall är det nödvändigare att få än att ge. Det viktiga är att man söker ögonkontakt, hälsar, ler, kanske pratar en stund, och man kan omöjligt ge till alla, så en lösning är väl att man tar hand om tiggarna i sitt eget kvarter. Iolana var väldigt gullig, jag brukade ge henne ungefär tio spänn om dagen, sedan hade vi en snubbe utanför Konsum som var lite mer krävande - "Hey! Where's my money?" kunde han ropa om han inte fick något, och se indignerad ut. Jag tyckte han var rolig men mer än två kronor fick han sällan! (och just där visar det sig ju hur villkorat tiggandet är - egentligen är ju "Hey! Where's my money!" storstilat fräckt och borde uppmuntras, men... jag kan inte förmå mig att ge åt tiggare som ligger framåtstupa eller står på knä, det går bara inte, och den fräcka krävande fick sällan mer än två eller på sin höjd fem kronor: som om extrem underdånighet och extrem kaxighet gör det svårare).

Se där, nu blev det så kallad "godhetsfascism" i alla fall.
Det får bli både hängslen och svångrem på uttrycket godhetsfascism, d.v.s både citattecken och "så kallad".
Klart till halfvklart för tillfället.

The Ultimate Experience

Även en blogg som går på sparlåga kan väl elda för kråkorna, kan man tycka. Ett sätt att hålla igång en försummad blogg är att ha pausmusik. Det vet alla. Även de med sparsam erfarenhet av bloggosfären bör ha lagt märkte till det knepet. Jag tänker alltså lägga in favoritlåtar här ett tag framöver. Idag väljer jag en låt som jag inte kan höra nog av. Bokstavligen, ton för ton. Jag bifogar också ett foto som anknyter löst till temat (Hendrix text är gåtfull, kanske någon kan tolka den bättre än jag): det är ett smycke jag köpte någonstans i Neapeltrakten som elvaåring. "Är du katolik?" Nej, von Trier och Trotzig är katoliker, säger ryktet. I Norden börjar katoliker på tr. Eller åtminstone finns t och r inbakade som i Kristina. Men jag tycker att det är intressant med det vördnadsfulla äckel som konvertiter bemöts med här. Och sen har katolicismen det övertaget över protestantismen att den inte har avskaffat det övernaturliga.
Nog talat. Här kommer en av världens bästa låtar.




Jimmie Hendrix:

Bokrea på Sfinx förlag!

Jag vill puffa lite extra för Nelly Kaplans novellsamling Sinnenas brunn, men det finns många andra intressanta titlar: Här

Och så lite knas, på min dator finns en kamera och man kan fotografera med olika effekter, som här röntgeneffekt vilket blir spöklikt:



Det var en svensk, och en tysk, och en norsk, och så Bellman, och ett spöke, och då sa Bellman: stäng fönsterluckorna, det är mörkare ute än inne!
Eller nåt... Spånar lite för att komma igång med bloggen. Jo jag ska svara Linderborg, hon har satt lilla Gaggböle på världskartan, det är bra även på så vis att "gammelmedia" inte brukar vilja kännas vid bloggar och sociala medier - finns flera anledningar: de står utanför varje stall, d.v.s är inte kopplade till någon som helst institution eller ägare, har ingen ansvarig utgivare tydligen; de är inte inkomstbringande och Sverige är ett protestantiskt land, kanske kalvinistiskt rentav, nytta är kopplat till pengar som håller hjulen igång så att säga; och bloggar är spontanare än artiklar i tidningarna, men inte lika spontana som Twitter, och uttalanden på Twitter brukar kommenteras i medierna - kanske för att Twitter är en kortform, "gammalmedia" kan nedlåta sig till att kommentera Twitter eftersom det inte uppfattas som ett hot mot dem; inte för att jag tror att den här bloggen uppfattas som ett hot, men i största allmänhet kan man notera att twitter är mer accepterat än bloggar. För att twitter är mer polemiskt, lämpar sig bättre för positionering? Vet inte. Men för att återknyta till detta inläggs farstu, eller snarare vardagsrum, det var ett trendbrott när ett årsgammalt inlägg i en blogg fick stor uppmärksamhet, visserligen negativ men man ska inte skåda given bil i huv, som man säger. Det här inlägget är skrivet extremt snabbt, kommer jag att ångra något, i eftertankens kräksgröna skevhet? NEJ. Alla fina och fula ord är minst lika ordagranna.

Lär dig förolämpa shakespeareskt

Ny rolig generator. Mr William Shakespeare's Insult Generator.

Thou art an unwashed wench,
a withered knave,
a silly thread,
a mouse-eaten cat,
a mad headed hag,
an oderiferous villain

och många fler smädelser kan man finna där.
(Dem kan man nog använda utan att någon frestas att stämma skiten ur en, för övrigt).

Det ska vi fira!

Det ser ut som att man har fått en till anledning att rösta påve. Nej rösta på v. Det är bra i sig, kanske kan Sverige bli Finlands strategiska djuping och upprätthålla (återgå till eller rentav etablera på riktigt denna gång) alliansfrihet i enlighet med folkviljan. Det hänger väl på att v får med sig s. Det är roligt även på ett annat sätt: det är rörligt, det kanske låter som en frivol synpunkt men jag menar att rigiditet inte alltid är detsamma som principfasthet. Däremot har jag svårt för de båda uttrycken "pragmatism" och "idealism". Jag uppfattar båda orden som godtyckliga.
Jag kommer att köra "blindtestet" igen vid nästa val. Tills vidare vill jag framföra en hyllning till det parti som jag brukar råka rösta på. Ja, i sanning, jag vill lovprisa lilla v. Den här biten var ironiskt menad från början, jag tyckte att den svenska riksdagen var för snabb med att rösta igenom ett svenskt deltagande i Libyenkriget. Och Ohlys "försiktigt positiv" (eller hur han nu uttryckte det), och den allmänna svenska svajigheten. Men nu får den fungera som lovsång.

Gaggbölevänsterns militärmarsch by majalu

Enfant terrible? Mais oui! Enfant culturelle!

Medievänstern är pantad med sitt gråtmilda underdoggeri.
(Eller delar av medievänstern, för precisionsbombningens skull).
"Stämma skiten ur" - varför är det så intressant med juridik, och varför kan inte var och en vara sin egen ansvarige utgivare?
Ja, jag ska skriva ett gediget inlägg där jag efter bästa förmåga bevisar att jag varken är klasshatare eller rasist. Men det kommer att ta tid, den här frågan är stor och jag måste läsa om en hel del texter. Framåt juni, juli kan det tänkas vara klart till halvklart. Vaffanculo så länge.


(Ja, man kan säga "une enfant").