Hur ska det gå

Inga nyårstal på lager, bara tanken på att försöka sammanfatta 2015 förvandlar mig till en dystert stirrande stenstod. Men jag har en känsla av att det kommer att bli bättre, något slags tillförsikt.
För egen del har det varit ett bra år, inte bara det här med armbågen har varit en upplevelse, utan i stort har det hänt intressanta saker.
Och politiskt? Från "mitt Europa bygger inga murar" till "vi har varit naiva" - och däremellan ett misslyckat försök att få med sig Europa på en generösare väg. Samt ett terrordåd i Paris.
 "Vi har varit naiva" gissar jag att Löfven halvångrar, eftersom det ryckt ur sitt sammanhang kan se ut som att ge SD rätt. Men att jämföra uttalandet med nazisternas språkbruk och applicera Klemperers analys av Lingua Tertii Imperii på det, som t.ex Malin Ullgren gör i DN, menar jag är en klar överanvändning av Klemperer.
Reductio ad Hitlerum kallas sånt. Det kniper omedelbart poäng bland de redan frälsta, men på längre sikt innebär det en avtrubbning av de analytiska verktygen.
Situationen är akut och kommer att fortsätta att vara akut, och det är outhärdligt med dessa stängsel. Sverige är rikt. Om några år tror jag att vi kommer att öka flyktingmottagandet igen. Diskussionen kommer att gälla hur man ska skaffa fram jobb. Terrorism och kravaller i förorten är jätteimpopulärt, det är nästan ingen som gillar sånt. Det kommer att finnas ideologiska skiljelinjer, men diskussionen måste vara konkret och det är onödigt att dra in Goebbels i det hela.

* * *

En av dem som dog under året var Pino Daniele. Jag kan inte säga att jag sörjer, jag kände inte Pino Daniele, men rent egoistiskt så känns det som en attack mot en viktig del av mitt liv, det är ju det som gör ont. Liemannen, hugg inte mot min ungdom! När jag bodde i Rom som fjortis och upptäckte I' sto ccà!
Denna konsert får avrunda bloggen för detta år. Den är så bra att jag vill säga att ni måste titta på hela. Hela folkhavet sjunger.
Gott slut och god fortsättning.
 Allsång på Piazza Plebiscito.


Uppdatering 13/6:
Konserten har plockats bort från YouTube, men jag provar med att lägga in en svartvit inspelning av en av låtarna - Quanno chiove. Det betyder När det regnar på napoletanska.

" - Vad är det som har blivit bättre?" "- Det"

Max Ernst: La vierge corrigeant l’Enfant Jésus devant trois témoins : André Breton, 
Paul Eluard et le peintre, 1926

Jul i Gaggböle

Ingen snö i Gaggböle i jul. Men Ank-Käthe har lyckats klä ut sig till snögubbe ändå. Var hon har skrapat ihop den där snön är ovisst. Förklädnaden är skicklig, men visst är det gamla Käthe som gömmer sig där bakom, inget tvivel om det.

Ännu en recension av Galen kärlek

Galen kärlek från 1937 är en av den surrealistiska litteraturens klassiker, en säregen blandning av roman, självbiografi och konstteoretisk essä. Välkommet för alla litteraturintresserade kommer den nu på svenska i en vacker volym, som tyvärr saknar de fotografier som illustrerade originalutgåvan. Breton använder det som faller honom in, poesi, psykoanalys, dagbok eller filosofi, för att visa på betydelsen av det oväntade i kärleken och i konsten. En kvinna som dyker upp på ett kafé, föremål på en loppmarknad och ett litet barns hand får på olika sätt förklara den galna kärleken. Det är inte lätt att följa Breton i hans associativa resonemang, och många gånger är det nog inte ens möjligt att kognitivt begripa i sin helhet. Det är däremot lätt att ryckas med i det flödande språket, som blandar det mest konkreta med det mycket abstrakta. Översättaren Maja Lundgren fångar på ett imponerande sätt författarens stil. Helhetsbetyg: 5. - - Johan Bjellvi.. BTJ

Ja det är synd att fotografierna inte är med. Här är ett uppslag ur Bretons samlade verk (Bibliothèque de la Pléiade), jag fotar av den så här för att undvika upphovsrättsligt tjafs.

Den sista skruven

Nu är den sista men inte minsta skruven utdragen. Jag befinner mig i detta nu i en bädd på lasarettet, hälsan lika utmärkt som humöret, min armbåge har fått hybris av all uppvaktning den fått   ända sen januari innevarande år, från  skicklig cyborgifiering genom ihopfogning av bensplitter och metall, till dagens lyckosamma metamorfos till vanlig köttmänniska igen. Jag känner mig lycklig.  Ska vanka lite av och an i korridoren och när det inte svajar alls längre så ska jag åka hem. Det ska bli toppen. Tjenixen så länge och så vidare.